Soldatöden

Här diskuteras och analyseras det första världskriget i allmänhet.
Användarvisningsbild
PZG12
Överste
Överste
Inlägg: 3094
Blev medlem: 11 jun 2005 21:09
Kön: Man
Från: Västra Götaland
Militär Grundutb: Infanteriet/Mek
Intresse: Reenactment
Ort: De goa götet!
Kontakt:

Inlägg av PZG12 » 11 maj 2009 23:35

Med tanke på dessa historier, är det någon av herrarna som läst Peter Englunds bok som rör just livs historier kring WW1? Varit sugen på att inhandla denna ett bra tag efter att ha läst i den här tråden.

Användarvisningsbild
Svensson
Löjtnant
Löjtnant
Inlägg: 1212
Blev medlem: 12 jan 2008 09:43
Från: Västernorrland
Militär Grundutb: Infanteriet/Mek
Intresse: Generellt intresse
Kontakt:

Inlägg av Svensson » 12 maj 2009 06:51

En bok om VK1 jag kan rekommendera är Jüngers "I stålstormen". Möjligen är Englund lite mer lättläst, men Jünger vinner i längden.

Det är alltså Jüngers memoarer från 1914-18, från menig via pluton- och kompanichefsskap. Föga dödkött, mycket pang för pengarna.

Användarvisningsbild
matte_a
General
General
Inlägg: 8615
Blev medlem: 06 mar 2004 03:41
Kön: Man
Från: Halland
Militär Grundutb: Infanteriet/Mek
Intresse: Första världskriget
Ort: Halland
Kontakt:

Re: Soldatöden

Inlägg av matte_a » 17 jun 2010 20:05

Han blickade ut över sluttningen de befann sig på, vid en liten mur ett par hundra meter bort kunde han se hur ett par tyska soldater kastade sig ner i skydd. Helvete, helvete, helvetes jävlar tänkte han, vårt anfall körde fast för mindre än 5 minuter sedan och tyskjävlarna har redan infiltrerat linjen mellan oss och C-kompaniet. Att slåss mot de här förbannade hunnerna är ju som att befinna sig med fötterna stadigt fast i ett träsk samtidigt som de svärmar runt en som bålgetingar och anfaller från alla håll och kanter. Han skrattade till när han tänkte på vad bataljonschefen sagt tidigare på dagen om att tyskarna var slut och att det bara var frågan om dagar innan de gav upp. Den dumme jäveln borde komma hit och ta sig en titt på sina besegrade tyskar. Om det var något de visat den senaste timmen så var det att de definitivt inte hade några idéer om att ge upp.

Ett väsande tjut, en skräll och ett högt vrål av smärta ryckte honom tillbaka till verkligheten, det var dags att få ordning på det här kaoset. Han började samla sina tankar och värderade läget, så här halvvägs upp på höjden kunde han blicka ut över massakern där nere där mer än halva kompaniet inklusive hans kompanichef och alla övriga officerare låg döda eller svårt sårade. Tyskarna hade haft dem på kornet i öppen terräng och deras kulsprutor och granatkastare hade mejat ner linjerna av marinsoldater utan några större svårigheter. En sak var helt klar, här kunde de inte stanna, det var rena självmordet.

- Stevens... Murdock vrålade han över stridslarmet.
- Sergeant Stevens är död svarade korpral Svanson samtidigt som sergeant Murdock reste sig och sprang mot honom.
- Kom hit själv då för helvete skrek han till Svanson som genast flög upp på fötter och kom springande för att några sekunder senare dråsa ner bredvid honom.
- Okej, så här ligger det till sa han till sina två underordnade. Där nere ligger som ni vet större delen av kompaniet och att ta sig tillbaka den vägen skulle kosta oss de flesta av dem som är kvar. Till höger där borta vid muren har tyskarna tagit position och skurit av vägen till C-kompaniet. Till vänster har vi våra franska vänner och de har förmodligen också kört fast eftersom det inte går att köra deras förbannade stridsvagnar i den här terrängen, hur som helst så skulle en förflyttning åt det hållet kosta oss lika mycket som att dra oss tillbaka. Vad vi ska göra är att avsluta det här, vi anfaller och tar den här jävla höjden. Dör vi på kuppen så dör vi i alla fall med näsan i rätt riktning och det är ju åtminstone en liten tröst i eländet.

- Alltså, postera fem skyttar och helst en kulspruta om vi har någon kvar av de lätta franska helvetesmaskinerna och håll ner tyskarna vid muren. Resten av mannarna ska anfalla uppför höjden, tre meters lucka mellan männen, tio meter mellan första och andra ledet och ingen tung utrustning, lämna alla tyngre vapen här. Murdock, du tar resterna av första och andra plutonen, Svanson tar resten. Ingen stannar, de sårade tar vi hand om när vi tagit oss över krönet och har tyskjävlarna på flykten.

- Har ni förstått?
Båda männen nickade.
-Alltså, på min order och lycka till.

Sergeanten och korpralen reste sig och sprang hukande tillbaka till sina mannar och började dela ut order. Marinsoldaterna började hukande och krypande formera sig i något som liknade en utgångsposition vilket var en stor bedrift under dessa förhållanden. Han själv tog tag i sitt gevär, tryckte i några patroner och osäkrade det, gjorde korstecknet och tog ett djupt andetag. Han tittade sig omkring och såg de leriga och skitiga marinsoldaterna, en av dem tittade på honom och nickade sakta med innebörden att då var det alltså dags att dö. Han såg Murdock vinka från sin kant och vände sig om för att få klarsignal från Svanson. Ett djupt andetag till, det var alltså så här det skulle sluta, på en lerig höjd någonstans i Frankrike. Det kunde varit värre intalade han sig och tittade upp mot himlen där solen bröt fram efter nattens och förmiddagens regn.

Så reste han sig och började springa samtidigt som han skrek.
- Come on, you sons of bitches, do you want to live forever?

Bakom honom så vaknade hela den amerikanska linjen till liv och marinsoldaterna gav upp ett unisont stridsvrål när de började springa mot tyskarna.

Allt här ovan är ren och skär fiction förutom det sista stycket och som några av er redan räknat ut handlar den här lilla berättelsen om Daniel "Dan" Daly, sergeant-major vid USMC och hans ökända vansinnesanfall under slaget om Belleauskogen i juni 1918. Detta är hur jag har föreställt mig hur det gick till, att denna otroligt modiga handling till syvende och sist handlade om brist på alternativ. Det kan också ses som en liten introduktion till följande faktadel om just Dan Daly, det var ett tag sedan jag postade något soldatöde nu och det är väl på tiden. Så fick jag chansen att visa upp hur fantastiskt usel jag är på skönlitterär text också när jag ändå var i farten.


Daniel Joseph Daly föddes 11 november 1873 och tog värvning i Marinkåren 1899 för att slåss i Spansk-Amerikanska kriget. Detta tog dock slut före Daly hann avsluta sin grundutbildning och istället skickades Dalys förband till Kina och striderna där under Boxarupproret. Dalys enhet fick i uppdrag att skydda den amerikanska ambassaden och en natt när Daly satt på sin post anföll fienden, han gav eld med sin kulspruta och försvarade ensam ambassaden under en hel natts strider. De övriga mannarna var på patrull för att samla ihop mer trupper och förråd till försvaret. När de återkom på morgonen satt Daly kvar vid kulsprutan och på gatan framför honom låg kropparna av 200 motståndsmän. För sina insatser den natten tilldelades Daly sin första Medal of Honor.

Sin andra Medal of Honor tilldelades Daly efter striderna på Haiti 1915. Dalys pluton på 35 man överfölls av mer än 400 haitier och förlorade sin tunga kulspruta när den föll ner i en flod. Under natten lyckades Daly fiska upp vapnet och med det som understöd lyckades plutonen slå tillbaka fienden och ta sig till ett fort som hölls av de egna trupperna.

1917 beslutade USA efter många om och men att delta i Det stora kriget som rasade i Europa. Bland de första förband som skickades över fanns naturligtvis Marinkåren som hade många officerare och soldater med stridserfarenhet. Marinsoldaterna skapade sig snabbt ett rykte bland både fiender och allierade, särskilt efter striderna i Belleauskogen. Det var här de fick sitt smeknamn "Devil dogs" efter det tyskans "Teufel hunden" Ett par dagar in i slaget befann sig Daly tillsammans med sitt kompani i utkanten av Belleauskogen vid en liten ort som heter Lucy le Bocage. Där hade tyskarna grävt ner sig på ett par höjder som dominerade den omgivande terrängen. Efter ett misslyckat anfall såg Daly hur kompaniet snabbt smälte samman under den mördande tyska elden och beslutade sig då för att anfalla. Anfallet resulterade i att tyskarna drevs ut ur sina linjer och tvingades fly. De amerikanska förlusterna var fruktansvärda och det krävdes senare en sammanslagning av fyra kompanier för att skapa ett nytt någorlunda stridsdugligt kompani. För sina insatser i Belleauskogen tilldelades Daly ett Navy Cross samt den franska medaljen Croix de guerre.

Redan före Det stora kriget åtnjöt Daly en enorm respekt inom Marinkåren och Generalmajor Smedley Butler ansåg att Daly var "The fightenist Marine I ever knew!". Vid två tillfällen erbjöds Daly att bli utnämnd till officer men menade att han hellre var en fantastisk sergeant än bara en vanlig officer.

Dan Daly pensionerades i februari 1929 efter 30 års tjänstgöring och levde fram till sin död 1937 i New York.
"Whoever said the pen is mightier than the sword obviously never encountered automatic weapons."
General Douglas MacArthur

Användarvisningsbild
McCoy
General
General
Inlägg: 9392
Blev medlem: 06 mar 2004 15:05
Kön: Man
Från: Västerbotten
Militär Grundutb: Frisedel
Intresse: Modellbygge
Ort: Skellefteå
Kontakt:

Inlägg av McCoy » 17 jun 2010 20:23

Riktigt hyfsat skrivet Matte (jag kan inte skriva lika bra) men du missade en liten sak! USMC blev erbjudna men tackade nej till att utrustas med Chauchat så det var armen som fick "den Franska helvetesmaskinen"...

Användarvisningsbild
matte_a
General
General
Inlägg: 8615
Blev medlem: 06 mar 2004 03:41
Kön: Man
Från: Halland
Militär Grundutb: Infanteriet/Mek
Intresse: Första världskriget
Ort: Halland
Kontakt:

Re:

Inlägg av matte_a » 17 jun 2010 20:27

McCoy skrev:Riktigt hyfsat skrivet Matte (jag kan inte skriva lika bra) men du missade en liten sak! USMC blev erbjudna men tackade nej till att utrustas med Chauchat så det var armen som fick "den Franska helvetesmaskinen"...
Va, jag var nästan säker på att de hade fanstyget.
Där ser man, bättre faktakoll nästa gång. :-)

EDIT// Tackar för det fina omdömet, fast jag vet att du skriver bättre, det har jag många bevis på. :-)
"Whoever said the pen is mightier than the sword obviously never encountered automatic weapons."
General Douglas MacArthur

Användarvisningsbild
McCoy
General
General
Inlägg: 9392
Blev medlem: 06 mar 2004 15:05
Kön: Man
Från: Västerbotten
Militär Grundutb: Frisedel
Intresse: Modellbygge
Ort: Skellefteå
Kontakt:

Inlägg av McCoy » 17 jun 2010 20:36

Jag kan skriva om fakta men inte fiction så du kan knappast ha några sådanna bevis...

Användarvisningsbild
PZG12
Överste
Överste
Inlägg: 3094
Blev medlem: 11 jun 2005 21:09
Kön: Man
Från: Västra Götaland
Militär Grundutb: Infanteriet/Mek
Intresse: Reenactment
Ort: De goa götet!
Kontakt:

Inlägg av PZG12 » 17 jun 2010 20:38

Mycket trevlig text matte.. kul att andra vågar ge sig in på lite berättande :D

Chacuat... va gick snett? Testade de inte ens bössan innan den massproducerades?

Användarvisningsbild
McCoy
General
General
Inlägg: 9392
Blev medlem: 06 mar 2004 15:05
Kön: Man
Från: Västerbotten
Militär Grundutb: Frisedel
Intresse: Modellbygge
Ort: Skellefteå
Kontakt:

Inlägg av McCoy » 17 jun 2010 20:42

Den var Fransk...

Användarvisningsbild
PZG12
Överste
Överste
Inlägg: 3094
Blev medlem: 11 jun 2005 21:09
Kön: Man
Från: Västra Götaland
Militär Grundutb: Infanteriet/Mek
Intresse: Reenactment
Ort: De goa götet!
Kontakt:

Re: Soldatöden

Inlägg av PZG12 » 17 jun 2010 20:44

:puss:
"Wars can be prevented just as surely as they can be provoked" Omar Bradley

MVH wiSH - Moderator

Användarvisningsbild
matte_a
General
General
Inlägg: 8615
Blev medlem: 06 mar 2004 03:41
Kön: Man
Från: Halland
Militär Grundutb: Infanteriet/Mek
Intresse: Första världskriget
Ort: Halland
Kontakt:

Re:

Inlägg av matte_a » 17 jun 2010 20:47

McCoy skrev:Jag kan skriva om fakta men inte fiction så du kan knappast ha några sådanna bevis...
Kan man det ena kan man det andra. :-)
"Whoever said the pen is mightier than the sword obviously never encountered automatic weapons."
General Douglas MacArthur

Användarvisningsbild
matte_a
General
General
Inlägg: 8615
Blev medlem: 06 mar 2004 03:41
Kön: Man
Från: Halland
Militär Grundutb: Infanteriet/Mek
Intresse: Första världskriget
Ort: Halland
Kontakt:

Re:

Inlägg av matte_a » 17 jun 2010 20:55

wiSH skrev:Mycket trevlig text matte.. kul att andra vågar ge sig in på lite berättande :D

Chacuat... va gick snett? Testade de inte ens bössan innan den massproducerades?
Tackar, kul att höra.

Chauchat hade många fel och brister, en av dem var att den var så uselt byggd att delar från ett vapen sällan gick att använda på ett annat. Sen skulle de spara pengar och lämnade sålunda delar av sidan på vapnet samt magasinet öppet vilket i kombination med lerig skyttegrav inte är så bra. Det märkligt formade magasinet lämnade också mycket i övrigt att önska och det krävdes inte mycket för att få eldavbrott.
"Whoever said the pen is mightier than the sword obviously never encountered automatic weapons."
General Douglas MacArthur

Användarvisningsbild
B Hellqvist
Förvaltare
Förvaltare
Inlägg: 528
Blev medlem: 10 jul 2007 10:35
Kön: Man
Från: Västra Götaland
Militär Grundutb: Infanteriet/Mek
Kontakt:

Re: Soldatöden

Inlägg av B Hellqvist » 19 jun 2010 09:28

Följande text är information jag lyckades få fram med utgångspunkt från att jag blev nyfiken på vem som varit ägare till ett brittiskt officerssvärd jag hade köpt.

R.W. Laurence Edginton föddes den 14 september 1895 på nr 42 Bristol Road, Edgbaston, Birmingham, England, som första och enda son till Robert William och Elizabeth Baker Edginton (född Showell). Laurence hade tre äldre systrar; Dorothy, Winifred och Mary. Fadern var kirurg, troligen vid ett av sjukhusen i Birmingham. Laurence gick med all sannolikhet i "preparatory school" från 8 till 13 års ålder, innan han antogs vid privatskolan Bradfield College utanför Reading. Där gick han i bortåt fem år, och slutade 31 juli 1913. Han ansökte om placering som officer i Territorial Force den 4 december 1913. Vid den tiden var han medicine studerande, förmodligen vid Birmingham Universitys medicinska fakultet, och hade troligen för avsikt att gå i faderns fotspår. Familjen verkar att vid något tillfälle flyttat till nr 70 Portland Road, Edgbaston, Birmingham (huset är numera ett ålderdomshem). Under studietiden vid Bradfield College deltog han i Officers Training Corps (OTC), en befälsutbildning som införts vid privatskolor och universitet 1908. När han avslutade studierna vid Bradfield hade han sergeants grad. Laurence ansökte om att bli placerad som fänrik vid ”G” Company, 1/5th Battalion, Royal Warwickshire Regiment, där "1" i "1/5th Bn." stod för den aktiva bataljonen (en 2:a betecknade den som var kvar i hemlandet i krigstid, och "3" var för reservbataljonen).

Vid Storbritanniens krigsförklaring 4/8 1914 befann sig bataljonen i Thorpe Street, Birmingham, som en del av The Warwickshire Brigade, South Midland Division. Laurence hade sommarlov efter sitt första år på universitetet, och fick troligen order om mobilisering - det blev knappast något mer av läkarstudierna. Under hösten genomgick de brittiska bataljonerna en omorganisation, och den tidigare organisationen med åtta kompanier ändrades till fyra. Laurence hamnade troligen i ”D”-kompaniet. Brigaden ingick i den brittiska expeditionskåren, och anlände till Frankrike 23 mars 1915. Laurence hade troligen befäl över en pluton skyttesoldater, assisterad av en erfaren sergeant. 5:e bataljonen varvade tjänstgöring i skyttegravarna med vila bakom linjerna. Trots att den inte var inblandad i några regelrätta strider, tog fiendens kulor åtskilliga soldaters liv. Brigaden bytte beteckning till "143rd Brigade", och divisionen till "48th Division" från och med 13/5 1915. Bataljonen såg inte strid förrän 1/7 1916, då den deltog i slaget vid Albert i Belgien. Detta var bara en av flera bataljer i det som kommits att kallas det Slaget vid Somme, ett halvt års helvete som kostade 10,000-tals unga män livet. Den 9/5 1915 inträffade en mindre strid, där bataljonen hade förluster på sju dödade och 18 sårade. Laurence utsatte sig själv för stor fara, då han under fientlig eldgivning begav sig upp ur skyttegraven och räddade en av de sårade soldaterna (en prickskytt). Laurence Edginton klarade sig oskadd, men hade mindre än en månad kvar att leva… I 1/5th Royal Warwickshire Regiment's krigsdagbok finns följande notis:

Bild

Observera felstavningen av hans namn. "3rd" avser 3:e juni, och platsen anges längre upp vara "Trenches 61 - 65". Detta var nära en plats kallad "Point 63" vid Court Dreve, som i sin tur ligger nära Cassel mellan Calais och Lille. Skyttegravarna låg mer exakt i en dalgång där floden Douve flyter fram, med småstäderna Wijtschate-Messines och Ploegsteert i närheten. Han var den andra officeren som bataljonen förlorade; dagen före stupade kapten John Francis. Kapten Francis var befäl för ”D”-kompaniet, och även chef för bataljonens spaningssoldater och prickskyttar. Han dödades av en tysk prickskytt. Laurence övertog befälet för spaningsgruppen, men blev tydligen dödad av en prickskytt på samma ställe i skyttegraven som kapten Francis, mindre än ett dygn efter att han fick ta över. Ironiskt nog dödades Laurence på samma dag som hans kung, George V, fyllde 50 år, och vilkens namnchiffer han bar på sitt svärd. Själv hann han inte ens bli 20 år… Han begravdes på regementets begravningsplats vid Petit Pont, och hans familj underrättades om hans död. Laurence var ogift och hade inte någon fästmö. Några dagar senare anlände hans ersättare till bataljonen. 48:e divisionen fortsatte att strida på Västfronten och senare även i Italien tills vapenstilleståndet 4/11 1918. Tydligen så pensionerades Laurences far 1916 (han var då 65 år), och han och hans hustru flyttade till Walton St. Mary, Clevedon, Somerset.

Vad var Laurence Edginton för person? Det enda jag vet är att han var 175 cm lång och vid god hälsa. Ett intyg om hans skötsamhet bifogades ansökan om placering vid Royal Warwicks. Mycket mer går inte att få fram, men jag har fått intrycket att han var en plikttrogen ung man.

Laurence Edginton fick postumt mottaga tre medaljer: "1914-15 Star", "British War Medal", och "Victory Medal" (populärt kallade "Pip, Squeak and Wilfred" efter några seriefigurer). De båda senare delades ut till i princip alla som deltog i kriget, men den första delades bara ut till de som befunnit sig på Västfronten före 1916. Det förefaller som om han befordrades till löjtnant, något som kan ha varit på gång medan han ännu levde, men som han aldrig hann få uppleva. Senare tycks man ha flyttat hans stoft till Berks Cemetery Extension, Ploegsteert, Comines-Warneton, Hainaut, Belgien. Graven har referens/panelnummer III. D. 20. Med dokumenten om medaljerna och hans sista viloplats försvann Laurence Edginton ur historien, tills en dag hans svärd råkade hamna i händerna på en nyfiken samlare.

Här följer Edgintons dödsruna från The Birmingham Evening Mail, daterad 8/6 1915. Texten lyder i översättning:

”Löjtnant Edginton, som dödades samma dag som kapten Francis, rapporterades i högsta grad fördelaktigt för en lysande insats den 9:e maj, när han under svår eld lämnade skyttegravarna bärande en sandsäck för att undsätta en sårad soldat i hans kompani. Han var 19 år gammal, och ende son till dr Edginton, 70 Portland Road, Egbaston, vilken under många år var artilleriofficer vid Stoney Lane. Löjtnant Edginton hade efterträtt kapten Francis som befäl för 5:e bataljonens spaningstrupper, och deras fotografier har reproducerats från en gruppbild på spaningstrupperna som togs dagen före de avtågade till fronten. En annan medlem av truppen, menige J. Maring från Nechells, dödades för en månad sedan.”

Bortsett från den felaktiga uppgiften att kapten Francis dödades samma dag (troligen var det inom samma dygn), så får vi veta en hel del. Tidigare i dödsrunan omnämns de båda officerarna som ”populära”, vilket i och för sig kan vara en standardskrivning, men med tanke på att Laurence uppvisat stort personligt mod, så kan det mycket väl stämma. Det suddiga fotot visar en ung man med trevlig uppsyn och alert blick. Ett ögonblick i tiden som bevarats åt eftervärlden, och som tillsammans med svärdet hör till de få minnen Laurence Edginton lämnat efter sig.

Bild

Användarvisningsbild
matte_a
General
General
Inlägg: 8615
Blev medlem: 06 mar 2004 03:41
Kön: Man
Från: Halland
Militär Grundutb: Infanteriet/Mek
Intresse: Första världskriget
Ort: Halland
Kontakt:

Re: Soldatöden

Inlägg av matte_a » 21 jun 2010 21:27

Mycket intressant, tackar.
"Whoever said the pen is mightier than the sword obviously never encountered automatic weapons."
General Douglas MacArthur

Användarvisningsbild
matte_a
General
General
Inlägg: 8615
Blev medlem: 06 mar 2004 03:41
Kön: Man
Från: Halland
Militär Grundutb: Infanteriet/Mek
Intresse: Första världskriget
Ort: Halland
Kontakt:

Re: Soldatöden

Inlägg av matte_a » 08 jul 2010 12:59

Det stora kriget avslutades på ett lika grymt vis som det hade utkämpats. Under den sista dagen, 11/11 1918 visste alla att vapenstilleståndet var undertecknat och att striderna skulle upphöra klockan 11 på förmiddagen. Trots detta pågick hårda strider hela morgonen vilket ledde till att ungefär 11 000 man på bägge sidor stupade eller sårades på krigets sista dag. Det är naturligtvis omöjligt att säga vem som var den siste att dö i strid under Första världskriget, det finns många kandidater från alla de kämpande arméerna till den titeln. Vi kan dock med ganska stor säkerhet säga vem som var den sista brittiske soldaten att stupa liksom vem som var den sista samväldessoldaten som dödades under kriget.

Den sista brittiske soldaten som stupade i strid under Det stora kriget var George Ellison. Ellison var tämligen unik vid fronten vid den här tiden. Han var nämligen en av ytterst få brittiska soldater som var kvar från den gamla armén och hade tagit värvning strax före Boerkriget. Ellison hade deltagit i alla större slag under kriget med början vid Mons i augusti 1914, kapplöpningen till havet under tidiga hösten och sen deltagit i alla slagen vid Ypres, Somme, Cambrai och slutligen 100-dagarsoffensiven. Han hade överlevt det första gasanfallet mot brittiska trupper våren 1915 och i september 1916 ryckte hans bataljon fram alldeles bakom de första stridsvagnarna vid Somme. Kort sagt hade Ellison fått se alla aspekter var det fruktansvärda kriget och på något sätt lyckats överleva.

På morgonen den 11 november 1918 ryckte hans förband fram mot utkanterna av Mons och han var bokstavligen tillbaka på samma plats där hans kriget inletts lite drygt 4 år tidigare. Ellison hade tagit skydd i portuppgången på ett hus och gjorde sig beredd för att springa till nästa hus, han tog ett steg ut på gatan och då smällde ett skott som träffade Ellison i huvudet, han dog omedelbart. Klockan var då 09:30, det var en och en halv timme kvar av kriget.

Den sista soldaten från det brittiska samväldet som dog under kriget var den kanadensiske soldaten George Lawrence Price. Price var till skillnad från Ellison inte någon veteran utan hade vid tiden för sin död endast tjänstgjort ett år i armén. På morgonen den 11 november närmade sig Price och hans förband en liten by vid namn Havré. De såg att tyskarna drog sig undan och följde efter över en kanal och in i samhället Ville-sur-Haine, under framryckningen utsattes de för kulspruteeld från byggnaderna i samhället och väl framme utbröt gatustrider när de kanadensiska soldaterna rensade hus efter hus på tyskar. Märkligt nog dog Price på ungefär samma sätt som Ellison, han tog ett steg ut på gatan och sköts rakt genom hjärtat av en tysk prickskytt. Klockan var då 10:58, det var två minuter kvar av kriget.

Price begravdes på militärkyrkogården St Symphorien stax utanför Mons, på samma kyrkogård ligger också John Parr begravd.
"Whoever said the pen is mightier than the sword obviously never encountered automatic weapons."
General Douglas MacArthur

Användarvisningsbild
matte_a
General
General
Inlägg: 8615
Blev medlem: 06 mar 2004 03:41
Kön: Man
Från: Halland
Militär Grundutb: Infanteriet/Mek
Intresse: Första världskriget
Ort: Halland
Kontakt:

Re: Soldatöden

Inlägg av matte_a » 04 jul 2014 15:48

På senaste resan till västfronten passade jag på att ta lite bilder som relaterar till personerna jag skrivit om. Fick dra ner på kvalitén en hel del men det funkar ändå (hoppas jag).
DSC01366_kopia2.jpg
DSC01366_kopia2.jpg (51.21 KiB) Visad 4352 gånger
DSC01219_kopia2.jpg
DSC01219_kopia2.jpg (59 KiB) Visad 4352 gånger
DSC01210_kopia2.jpg
DSC01210_kopia2.jpg (32.28 KiB) Visad 4352 gånger
DSC01135_kopia2.jpg
DSC01135_kopia2.jpg (36.54 KiB) Visad 4352 gånger
"Whoever said the pen is mightier than the sword obviously never encountered automatic weapons."
General Douglas MacArthur

Skriv svar

Vilka är online

Användare som besöker denna kategori: 1 och 0 gäst