Kunde ni vara du med era yrkes befäl

[Tine]

Under hela min utbildnings period fick jag aldrig säga "du" till våra yrkes befäl.
Om jag skulle gå till en kapten eller till en fänrik skulle jag stå i givakt och säga med hög stämma : "625 Tine anhåller om att få hämta ett papper" tex när jag pratade med mina befäl.
Hur var det under eran utbildnings tid?

[Andreas]

Finska försvarsmakten är EXTREMT konservativ på denna punkt och inte en chans att man skulle få säga du till någon överordnad, på brigadområdet inte ens till någon annan värnpliktig med högre tjänstegrad, åtminstone inte om någon stamanställd var inom hörhåll. Inom den egna gruppen var det dock ganska upp till chefen att tillåta det eller ej vid informella tillfällen som t.ex. på läger eller vakt.

Där måste man börja varje samtal med "Herr löjtnant, får jag tilltala?"

[Engelbrekt]

Jo, det var allt Givakt och "Soldat .... anhåller om att få ställa en fråga Kapten, Fänrik etc".
Sen var det inte lika "noga" med underbefälen men jag kommer inte ihåg att vi duade något befäl, oavsett grad.

[PZG12]

Tror aldrig vi hade något duande inom plutonen. Men vår krigsplutonchef var något mer avslappnad är våra andra befäl och med honom kunde man prata utan att anhålla om att ställa frågor när vi var ute i fält. Under slötövningen kallade jag han lite slappt för LT

På kasern körde vi dock allt enligt reglementet!

[Setä]

Nej, men, om jag är helt ärlig, så ser så här i efterhand ingen större orsak varför man egentligen skulle ha velat heller.

[Tine]

Det konstigaste var att när jag gjorde repmånad två år senare så kunde vi säga du eller namnet på befälet.
Då kändes nästan som att man var kompisar. Det kändes konstigt på något sätt.

[Lansen]

Jodå nog förekom det, speciellt på våra specialist-utbildningar så kunde vara en rättså avslappnad stämning.

[ivkej]

När jag gjora värnplikten i Danmark, var det strikt reglemente under dom 3 första månader, vilket är gröntjänsten i Danmark.
Härefter släptes det, och man kunde vara du med plutons befälen, men inte med officerar i kompagni, eller bataljon.
När jag sedan började på sergent, och senare på officersskolan, då var åter man strikt reglemente.
När jag sedan återvända till den proffesionella armen, med konstabelar istället för värnpliktiga, då var man kollegor, och du.

[Tine]

Jag kunde mig se att befälen sin emellan var du med varandra för de hälsade som om de var "vanliga" arbets kollegor.

[Jimmy]

Första 4-5 månaderna var det väldigt strikt i hierarkin. Sen kunde man "Dua" dom närmsta befälen, men kapten eller högre var det under hela värnplikten strikt.

[Studierektorn]

man är vanliga arbetskollegor, officerare man inte könner med överste och däröver använder man nog gärna grad till.. grad används oftast framför trupp oxo. På ett kompani så kallas den "besättning" för kompanilag och det är oftast ett rätt bra samansvetsat lag.

[Engelbrekt]

Ja, befälen var mer som "vanliga" arbetskamrater som på vilken arbetsplats som helst.
Som Studirektorn sa så var dom dock väldigt noga med att tala i grader inför tropp och oss i övrigt.

Kan dock tilläga att i Hemvärnet nu så är det bara namn som gäller, förutom när man kommer upp till Kaptens grad och uppåt. Då tilltalar vi dom med grader. Varför?! Vet ej, men man hyser liksom mer respekt för dom. Konstigt igentligen, har inte tänkt på det fören nu

[Grottrollet]

Ratta mig garna om jag har fel men att efterstrava att "dua" varandra maste vara ett typiskt svenskt fenomen. Jag antar att det grundar sig i nagon tanke om att vi alla ar lika och att ingen skall sta over nagon annan. I den enheten dar jag arbetade som officer var tilltal med grad obligatoriskt under de forsta 4 manaderna. Allt annat skulle betraktas som ett ifragasattande av befalets auktoritet. Efter drygt 4 manader nar soldaterna genomfort alla de prov som kravdes for att bli upptagen sa tillats soldaterna att vara mer informella nar tjansten medgav. Fast det satt anda langt inne for nagon varnpliktig att anvanda sig av "du". Troligtvis pga att man hade vants sig och att man ville visa positiv respekt for sina befal. De flesta insag att respekt ar nagot man maste fortjana och gjorde sitt basta till att leva upp till den.

[AndersB]

På 70- och 80-talet var tilltal med grad obligatoriskt för alla värnpliktiga under tjänstetid och när andra var närvarande. Gällde stat- och reservbefäl inkl elever och kadetter och oavsett deras grad. Vilket kunde få den komiska följden att en färnpliktig korpral skulle tilltala en GS-2-elev (gruppchefsskola, steg 2, bara för fast personal) med "furir" trots att de var i samma ålder och nybörjare.

Det gällde dock inte mot andra värnpliktiga under utbildning, t ex kunde en vanlig menig tilltala en pbs-elev på trupp med vad som helst.

Om du som värnpliktig var ute och rekade med t.ex. plutonchefen kunde denne lätta. Men det nog ingen som ens funderade på att skriva "Hör du Anders" till överste Kjellgren, oavsett hur ensamma i terränglådan de var...

Däremot var det ingen som krävde enskild ställning och anmälan och hela det där när det drog ihop sig till "skarpa" övningar mot slutet av utbildningstiden.

Och i bastun var det du som gällde.

[Lansen]

Ratta mig garna om jag har fel men att efterstrava att "dua" varandra maste vara ett typiskt svenskt fenomen.

Det kan jag nog tänka mig. Jag tycker ha märkt samma sak inom näringslivet. Jag jobbar som ingenjör, och vi har exempelvis i stort sett aldrig formell klädsel. Men skulle jag jobba med tyska ingenjörer, så bär dom alltid slips och kavaj, och man tilltalar varandra artigt med "ni" osv. Vårt land verkar vara väldigt ohierarkiskt.