Tankies - brittiskt pansar i 1:35

Här diskuteras militaria, reenactment, airsoft, paintball, konst, resor och sevärdheter. Här publiceras även egna uppsatser och skolarbeten.
Skriv svar
Användarvisningsbild
Horrocks
Fänrik
Fänrik
Inlägg: 838
Blev medlem: 30 jan 2010 01:21
Från: Stockholm
Militär Grundutb: Ingenjör
Intresse: Generellt intresse
Kontakt:

Tankies - brittiskt pansar i 1:35

Inlägg av Horrocks » 07 aug 2015 09:05

Inspirerad av Mark Urbans utmärkta bok och BBC-dokumentär om 5th Royal Tank Regiment (dvs 5:e bataljonen från Royal Tank Regiment) så började jag ge mig på att bygga stridsfordon i 1:35. Utgångspunken är de fordon som användes just av 5 RTR under 2VK. För de som ej läst boken (rekommenderas!) så kan man kort nämna att 5RTR tjänstgjorde hela kriget, först som en del av BEF i Frankrike, innan de efter evakueringen skeppades till Nordafrika och kom därefter utgöra en del av 4th, sedan 22nd, Armoured Brigade, 7th Armoured Division, dvs ökenråttorna. De slogs sedan i Nordafrika, Italien och Frankrike/Nordvästra Europa.

Jag har en svaghet för brittiska stridsvagnar och fordon i allmänhet utan några rationella skäl, snarare tvärtom. Stridsvagnarna var ofta ett par år efter i utvecklingen jämfört med tyska vagnar under kriget och i bästa fall medelmåttiga. Men de har något visst, både utseendemässigt och tekniskt och jag kan inte låta bli att tycka att den välproportionerliga kantigheten hos en Cromwell utstrålar mekanisk skönhet. Dessutom är det svårt att inte känna viss beundran för de brittiska pansarsoldaterna som tvingades slåss under större delen av kriget med underlägsen materiel mot en skicklig motståndare som dessutom ofta var mer kompetent ledd. Kritiken mot britternas pansarkrigföring har delvis varit hård och ofta berättigat, men ibland en aning för hård – de bet tidvis ifrån sig ganska rejält även i lägen då de var rejält underlägsna sett till kvaliteten på materielen.
1811057.jpg
Daimler Dingo Bovington Tank Museum
1811057.jpg (224.59 KiB) Visad 4186 gånger
7037474_orig.jpg
Ritning Daimler Dingo Register
Först ut är en Daimler Scout Car ”Dingo”, en liten pansarbil för spaning som utvecklades av BSA (som bl a ägde Daimler) i slutet av 30-talet och började produceras samt komma ut på förband 1940. Tämligen avancerad för sin tid med fyrhjulsstyrning (skippades dock senare), halvautomatisk växellåda med 5 växlar både fram och bak, punkteringssäkra däck, individuell hjulupphängning runtom och hyfsat väl bepansrad för fordonstypen med 30mm pansar i fronten. Den blev mycket lyckad och populär och kom att användas långt in på 50-talet av engelsmännen bl a under Malayakrisen och i andra nationer långt in på 70-talet. Ersättaren, Daimler Ferret, byggde i hög grad på Dingons teknik. En handfull köptes även av USA för användning i Vietnam. Den kom att bli ett populärt krigsbyte och italienarna kom t o m att ta fram en ren kopia, Autoblinda Lince, tillverkad av Lancia. Ford Canada kom även att tillverka Lynx Scout Car som var inspirerad av Dingon, men där chassi och motor plockades från annat håll medan karossen var i stort sett densamma.
Dingo in the desert.jpg
Dingo in the desert
Dingo in the desert.jpg (15.78 KiB) Visad 4186 gånger
Min Dingo är en lite äldre Tamiya-byggsats som jag byggt för att efterlikna Arthur Crickmay´s Dingo som han använde i Tunisien och Italien. Den välansade, sportige Crickmay var liksom många av officerarna i RTR redan vid 26 års ålder en veteran när han fick befäl över 5 RTR:s spaningsavdelning. Vid det laget had han redan hunnit tjänstgöra i Palestina, Libanon, Syrien, Irak, Indien och Burma. De totalt 20 fordonen och 50-talet soldaterna var fördelade i två grupper, den ena ledd av Crickmay själv och den andra av hans stf Löjtnant Low. Den senares ständiga jakt på vad vi idag skulle kalla för kickar slutade plötsligt när han sprängde sig själv i luften i samband med dynamitfiske framför ögonen på sina soldater. Crickmay själv blev senare belönad med Military Cross efter att tillsammans med en av sina soldater erövrade en kulspruteställning och befordrades snart, först till bataljonsadjutant. Senare när befäl med stridserfarenhet blivit akut bristvara efter striderna i Normandie återgick Crickmay som chef för stridande förband, nu som kompanichef för C Squadron under den nye chefen för 5RTR, Gus Holliman.
Crickmay.jpg
Arthur Crickmay
Crickmay.jpg (41.8 KiB) Visad 4186 gånger
Spaningsavdelningen var förutom Dingos även utrustade med Universal Bren gun carriers, i detta fallet beväpnade med Browning Cal 0.50 vid sidan om sedvanlig Bren gun. Universal Carrier eller Bren Gun carrier var ett långlivat fordon som hade sina rötter i en Tankette från tidigt 1930-tal och kom att tjänstgöra hela kriget och långt därefter (tillverkningen upphörde inte förrän 1960 efter mer än 110 000 exemplar byggts vilket gör den till det mest tillverkade pansarfordonet någonsin). Inom infanteriet utrustades infanteribataljonerna med en Carrier-pluton bestående av 13 vagnar uppdelade i 4 sektioner. Ursprungliga tanken var att kunna transportera tungt infanteri utrustat med Bren guns, anti-tankgevär och granatkastare och ge bataljonschefen möjligt att snabbt föra fram understödsvapen även i svår terräng och någorlunda skyddat. I praktiken kom Carriern att användas i en mängd roller såsom stridsfordon, vapenplattform, dragfordon, spaningsfordon, sjuktransport, mm. Ursprungligen bemannades de med 3st infanterisoldater som senare utökades till 4st.
carrier14.jpg
Överlastad Universal Carrier
carrier14.jpg (88.42 KiB) Visad 4186 gånger
canadian-universal-carrier.jpg
Universal carrier i Normandie
canadian-universal-carrier.jpg (57.42 KiB) Visad 4186 gånger
Motorn var en standard Ford sidventils-V8 som sedan 1930-talet tillverkades i stor skala i både USA, England och Kanada för både person- och lastbilar. Fordonet hade en del uppenbara begränsningar – det fåtalet soldater som fick plats och avsaknaden av splitterskydd gjorde den inte lämplig som APC och som dragfordon var den en aning för liten (den fixade med knapp nöd att dra en 6-pounder pansarvärnskanon, men inte så mycket mer), men som allroundfordon med god terrängframkomlighet funkade den bra. En udda lösning var styrningen – genom att vrida på ratten vreds främre hjulen så att ett av banden krängdes en aning så att fordonet styrde i den riktningen. Vred man kraftigare på ratten bromsades bandet på traditionellt sätt och gjorde det möjligt att göra tvärare sväng.
universal-70.jpg
Finjustering av krigsbyte
universal-70.jpg (59.73 KiB) Visad 4186 gånger
Den var liksom Dingon ett populärt krigsbyte och tyskarna modiferade några för att bära 3st Panzerschrecks som de kallade Panzerjäger Bren 731(e) som därmed blev det första stridsfordonet med PV-raketer. Universal Carrier utvärderades också efter kriget av svenska armén som dragare för 57mm PV-kanon, men valet föll på hjulfordon i form av Dodge WC istället.
2015-08-06 19.32.49.jpg
Dingo och Universal Carrier 1
2015-08-06 19.33.30.jpg
Briefing inför uppdrag
Modellerna är båda från Tamiya som åtminstone tidigare har bidragit mest mer modeller över brittiska fordon i 1:35. Tycker man om brittiska fordon är utbudet mer begränsat än för dem som bygger tyskt, men det verkar stadigt bli bättre. I detta fall är det lite halvgamla byggsatser med en del grovhuggna detaljer, men inga större fel vad jag kunnat hitta.
2015-08-06 19.33.57.jpg
Universal uppifrån
2015-08-06 19.46.05.jpg
Dingo och Universal Carrier 2
Den relativt stora skalan gör det förhållandevis enkelt att tillföra egna små detaljer så jag har gjort några trevande försök att lägga till antenner och antennkablar och utrusta Univeral Carriern med en Browning 0.50 cal MG.
Everyone's a pacifist between wars. It's like being a vegetarian between meals.

Användarvisningsbild
McCoy
General
General
Inlägg: 9392
Blev medlem: 06 mar 2004 15:05
Kön: Man
Från: Västerbotten
Militär Grundutb: Frisedel
Intresse: Modellbygge
Ort: Skellefteå
Kontakt:

Inlägg av McCoy » 07 aug 2015 09:18

Det är något speciellt med Engelska stridsfordon. Just de där två Tamiya byggsatserna hör definitivt inte till deras bästa. Jag hoppas att dina band på Universial Carriern håller ihop, mina har gått av på ett flertal ställen när den har stått på hyllan. Men det är väl en slags poetisk hyllning till förebilden som var känd för att kränga band.
Semper fidelis - McCoy

Förr var det nu, men jävligare var det desto värre. Men så här jävla sämre har det ta mig fan aldrig varit så dåligt! - Okänd

Användarvisningsbild
Waldo
Kapten
Kapten
Inlägg: 1435
Blev medlem: 03 sep 2006 19:11
Kön: Man
Från: Uppsala
Militär Grundutb: Frisedel
Intresse: Andra världskriget
Ort: Uppsala
Kontakt:

Inlägg av Waldo » 07 aug 2015 21:45

Intressant tråd och fina modeller.

Vet inte om denna länk är relevant i ämnet men den innehåller iaf. några tanketter. Artelleritraktorn ser ju rejäl ut. http://massingnickel.se/nyheteroktober2011.html Eller nått som Kalle Anka skulle ha med sig ut i strid..

Sonderling
Sergeant
Sergeant
Inlägg: 252
Blev medlem: 19 jul 2013 07:33
Kön: Man
Från: Stockholm
Militär Grundutb: Annat
Intresse: Andra världskriget
Kontakt:

Inlägg av Sonderling » 19 aug 2015 07:38

Fränt! Det är inte så många som bygger brittiskt pansar nuförtiden känns det som. Kul med lite historia också!

Sonderling

Användarvisningsbild
Horrocks
Fänrik
Fänrik
Inlägg: 838
Blev medlem: 30 jan 2010 01:21
Från: Stockholm
Militär Grundutb: Ingenjör
Intresse: Generellt intresse
Kontakt:

Inlägg av Horrocks » 06 okt 2015 09:47

Under uppladdningen inför El Alamein utrustades britterna med en rad nya stridsvagnar. Förutom de första Shermans och Churchills kom också en uppgraderad variant av den snabba, men hopplöst otillförlitliga, Crusadern. Crusader (A15 Cruiser mk VI) var en direkt vidarutveckling av A13 mk I och II (Cruiser Mk III och MK IV) och var Morris svar på Covenanter, en annan tänkt ersättare. Grunddesignen med Christie-upphängning och Nuffield Liberty-motor fanns kvar, men vagnen gjordes lägre och med kraftigt sluttande pansar på sidorna av tornet och i fronten. Under 1942 hade de tidigare Crusader Mk I- och MkII- versionerna huvudsakligen ersatts med M3 Lee/Grant och M3 Stuart/Honey. Med nya Mk III-versionen hade man klämt in ett tämligen potent pansarvärnsvapen i form av 6-pounder pansarvärnskanon. Den var vida överlägsen den tidigare 2-poundern och även bättre mot pansar än Shermans och Grants 75mm-kanon, men med mindre HE-granat än dessa.
15 Sep 2014.jpg
Underhåll
Redan tidigare hade det lilla separata kulsprutetornet tagits bort (skytten kvävdes nästan av krutgaserna i det trånga utrymmet) och aningen tjockare pansar tillfördes också. Crusadern hade f.ö. en intressant egenhet när det gäller pansaret – man använde två lager plåt; ett inre som var svetsat följt av yttre nitat pansar. Man fick då något som med lite god vilja kan kallas för kompositpansar. Bakgrunden till lösningen var en oro för brist på skickliga svetsare som kunde ha begränsat kapaciteten alternativt försämrat kvaliteten på svetsarna. Samtidigt ville man undvika enbart nitat pansar eftersom det innebär risk sämre skydd (nitarna kan lossnar vid träff och träffa besättningen). De tidigare versionerna av Crusader var också ökända för att börja brinna vid träff, något som besättningarna skyllde på extratanken. I praktiken var det den oskyddade lagringen av ammunition inuti vagnen som var huvudproblemet, precis som senare noterades för Sherman. Med Mk III hade förbättrades skyddet för ammunitionen, även om vagnen som helhet var relativt svagt bepansrad. En nackdel med den nya kanonen var att laddaren inte längre fick plats i tornet och befälhavaren fick sköta laddningen. Även Co-drivern/kulspruteskytten togs bort eftersom utrymmet behövdes för ammunition och vagnen fick därför 3 mans besättning istället för 5.
images (1).jpg
Crusader i strid
images (1).jpg (8.55 KiB) Visad 2734 gånger
102252.jpg
Crusader i strid 2
102252.jpg (27.96 KiB) Visad 2734 gånger
Mellan 5500-6000 st vagnar tillverkades (beroende på källa) , eller egentligen chassin. Ungefär hälften färdigställdes som stridsvagnar, resten byggdes eller konverterades till luftvärnsvagnar, AA-tanks, eller bärgningsvagnar, ARV:s, där Nuffield Liberty-motorns bristande tillförlitlighet inte var lika kritiskt.

Under kriget i Nordafrika hade ofta de tre kompanierna i varje pansarbataljon sinsemellan olika stridsvagnstyper. Vid andra slaget om El Alamein hade t ex 5 RTR hade t ex två kompanier med M3 Grants och ett med Crusaders. Det försvårade logistiken och medförde att Crusaders ofta var tvungna att vänta in de långsammare Grants. Med tanke på Crusaderns bristande tillförlitlighet kanske det i praktiken innebar att de höll jämna steg. Fördelen var att bataljonen kunde kombinera Grants 75mm kanon med kraftig HE-granat för att bekämpa tyska PV-kanoner med Crusaderns snabbhet och goda PV-förmåga. Dagarna var dock räknade för både Grant och Crusadern – när försörjningen av Shermans nådde upp till behoven fasades de båda ut till förmån för denna.
1f20c4fa52c238e65fbea8522bfa47fb.jpg
Crusader och Grants
5RTR:s HQ-plutonen inkl bataljonschefen ”Fearless Jim” Hutton hade vid tillfället Crusaders och jag har försökt utgå från dennes vagn på väg mot Tripoli efter segern vid El Alamein. Hutton var djupt respekterad av sina män tack vare sin professionalism, ledarskap och iskyla under strid. Han var dock mindre intresserad av puts och studs samt var mån om sina soldaters välmående. I slutändan ledde det till att han fick sparken när hans överordnade, brigadchefen ”Looney” Hinde, gjorde oannonserad inspektion samtidigt som Hutton hade gett större delen av bataljonen permission efter månader av hårda strider.
Scan.jpg
Bataljonschefen Huttons Crusader
Scan.jpg (71.58 KiB) Visad 2734 gånger
Jag har utgått från Italeris gamla Crusader Mk III som inte riktigt håller måttet med dagens mått mätt. En del risiga detaljer och några halvdåliga gjutningar, även om passformen är bra. Gummilarvbanden är av värsta typ och ömtåliga (båda gick av vid montering). Tyvärr kunde jag inte hitta separata band som extra tillbehör, så jag fick lappa ihop dem. I övrigt har jag bytt kanonen mot en i svarvad metall och antennerna byttes mot en i metall resp en av penselstrå. Slangen från extratanken byttes mot en tjock tråd istället för den alldeles för raka och stela plastbiten.
2015-10-05 17.59.45.jpg
Road to Tripoli
2015-10-05 18.00.29.jpg
Road to Tripoli 2
2015-10-05 18.00.01.jpg
Road to Tripoli 3

Användarvisningsbild
McCoy
General
General
Inlägg: 9392
Blev medlem: 06 mar 2004 15:05
Kön: Man
Från: Västerbotten
Militär Grundutb: Frisedel
Intresse: Modellbygge
Ort: Skellefteå
Kontakt:

Inlägg av McCoy » 06 okt 2015 11:19

Ja du, Italeris gamla härk är ingen bra modell men du har gjort ett bra jobb med den!

Användarvisningsbild
Horrocks
Fänrik
Fänrik
Inlägg: 838
Blev medlem: 30 jan 2010 01:21
Från: Stockholm
Militär Grundutb: Ingenjör
Intresse: Generellt intresse
Kontakt:

Re: Tankies - brittiskt pansar i 1:35

Inlägg av Horrocks » 12 nov 2015 08:40

Britterna fick första leveranserna av amerikanska M3 Stuart under 1941 och de första kom att delta under Operation Crusader, där de led stora förluster. Den fortsatte dock att användas i stor skala och var tämligen populär bland besättningarna trots att den hade ett antal större brister. Liksom de flesta engelska stridsvagnar var pansaret var svagt och 37mm- kanonen som motsvarade den engelska 2-poundern började liksom denna bli för klen redan 1941 och hade dessutom obefintlig HE-kapabilitet. Förutom kanon hade de tidiga varianterna 5st browning 0.30 cal kulsprutor, senare reducerat till 3st. Initialt hade den ett 2-mannatorn, dvs vagnschefen fick extraknäcka som laddare, men 3-mannatorn kom snart.
Scan0011.jpg
EXE i bakgrunden
Scan0011.jpg (75.54 KiB) Visad 2487 gånger
Jämfört med de brittiska stridsvagnarna hade den en också en svaghet genom sin relativt korta räckvidd, en stor nackdel i öknen. Även terrängframkomligheten var sämre. Däremot hade den en egenskap som merparten av de brittiska stridsvagnarna saknade helt – tillförlitlighet. Den 7-cylindriga radialflygmotorn gav tillräckligt med effekt och höll ihop bra, pss som den större men liknande motorn i M3 Lee/Grant och Sherman. I senare versioner tillkom andra motorer, bl a användes dubbla Cadillac-bilmotorer och i en version även dieselmotor. M3 Stuart hängde därför med under hela kriget i Nordafrika även om den successivt fasades över till spaningsförbanden och ersattes av bl a M3 Lee/Grant, Sherman, Crusader Mk III, mfl i pansarbataljonerna. Som spaningsfordon användes uppgraderade M5 även efter invastionen i Normandie och som stridsfordon fortsatte den också att användas i Burma där den tjänstgjorde med framgång – japanerna hade inte så mycket i form av effektivt PV eller egna stridsvagnar att sätta emot.

Mitt första första försök att bygga pansar var en brittisk M3 Stuart/Honey var baserad på Academys byggsats. Den blev inte som jag tänkt mig eftersom medföljande målningsinstruktioner var felaktiga och mitt egen nybörjarsjabblande. Jag gjorde därför en helrenovering och byggde om den till ”Exe” en befälsvagn hos 5RTR:s HQ-pluton. Möjligtvis är det Överstelöjtnant ”Fearless Jim” Huttons vagn innan han uppgraderade till Crusader. Märkningen blev inte 100%, men hyfsat korrekt. Lite värdelöst vetande - blå färg anger att det rör sig om 3:e bataljonen i brigaden (rangordningen av bataljonerna baserades deras moderregementets senioritet, normalt baserat på hur gammalt det var, därefter av bataljonens rangordning inom respektive regemente). Romben visar det är en av HQ-plutonens stridsvagnar. Vagnarna inom 5RTR döptes av naturliga skäl till namn som började på ”E”, även om andra varianter förekom, bl a återanvändes ibland namn på stridsvagnar från 1VK. En av mina favoriter är Emmanvee, en förlängning av M&V, dvs Meat and Vegetables, en av de vanligaste brittiska konserverna.
bild 3.JPG
bild 1.JPG
En del detaljer fick läggas till bl a fästet längs med sidorna för ”Houseboat Camouflage” liksom hemmasnickrade dekaler för vagnsnumret och EXE, samt de dubbla antennerna och lite packning. I övrigt Out of Box. En liten Command post med radiooperatör, hemmasnickrade Wireless no 12 och no 19 med tillhörande antenn har fått utgöra bakgrunden.
bild 2.JPG
bild 5.JPG
Everyone's a pacifist between wars. It's like being a vegetarian between meals.

Användarvisningsbild
McCoy
General
General
Inlägg: 9392
Blev medlem: 06 mar 2004 15:05
Kön: Man
Från: Västerbotten
Militär Grundutb: Frisedel
Intresse: Modellbygge
Ort: Skellefteå
Kontakt:

Inlägg av McCoy » 12 nov 2015 14:14

Läckert! Det är en fröjd att följa ditt byggande! Stuarten är en riktigt trevlig byggsats men med en horribel målningsanvisning och än jävligare dekaler. Du har gjort ett bra jobb med att restaurera den till Exe!

Användarvisningsbild
Horrocks
Fänrik
Fänrik
Inlägg: 838
Blev medlem: 30 jan 2010 01:21
Från: Stockholm
Militär Grundutb: Ingenjör
Intresse: Generellt intresse
Kontakt:

Inlägg av Horrocks » 04 jan 2016 12:04

Britterna fick de första Shermans lagom i tid inför anfallet vid El Alamein. De ca 300st Shermans som levererades 1942 var egentligen öronmärkta för Pattons 2nd Armoured Division och ursprungligen var tanken var att divisionen som helhet skulle skickas till Egypten och underställas brittiska 8:e armén (det hade kunnat bli en intressant situation med Patton som underordnad till Monty). Men eftersom det gick snabbare att skicka stridsvagnarna direkt till britterna så skrotades det alternativet. De sista Shermans anlände i September 1942 och hann precis modifieras för ökenbruk (sandplåtar vid larvbanden, extra förvaringslådor, sandfilter, etc) innan slaget började Oktober 1942. Generellt fördelades de ny vagnarna så att så många bataljoner som möjligt skulle ha ett kompani med antingen dessa eller nya Crusader MkIII alternativt Churchills.

Den nya stridsvagnen var liksom föregångaren Grant populär och hade ”allt”, både en vettigt kanon med både hyfsad AT- och bra HE-förmåga, bra intern layout med hyfsat med utrymme, acceptabelt pansarskydd och med en motor som inte skakade sönder stup i kvarten. Skarpögda observatörer noterade dock att den redan under El Alamein var underlägsen senaste Panzer Mk IV F2 som med Kwk 40/L43- kanonen hade avsevärt bättre räckvidd. Dock var de initiala erfarenheterna så positiva att varningssignalerna inte riktigt uppmärksammades förrän väldigt sent och bidrog senare till stora förluster i Normandie.

Modellen är byggd av en trevlig byggsats från Dragon. Snäppet vassare än genomsnittlig Tamiya – även mjukplasten använd till larvbanden känns ett par snäpp bättre än vad man brukar få med. En hel del tålamodsprövande ets för sandplåtar och hållare för Houseboat Camouflage, men annars lättbyggd. Byggde en basplatta med för att illustrera genombrott vid El Alamein med en utslagen tysk PAK 36 med besättning och Sherman rullandes genom taggtråd och stenmur. Lite osäker om PAK 36 fortfarande var i bruk så sent som hösten 1942, men misstänker att tyskarna inte hunnit uppgradera helt. Figurmålning är inte min starka sida och kräver både mer konstärlig talang och stadigare handlag med penseln än vad jag besitter, men det går sakta framåt.
Breakthrough 1.JPG
Breakthrough 2.JPG
Breakthrough 3.JPG
Breakthrough 4.JPG
Breakthrough 5.JPG
Breakthrough 6.JPG
Breakthrough 7.JPG

Användarvisningsbild
McCoy
General
General
Inlägg: 9392
Blev medlem: 06 mar 2004 15:05
Kön: Man
Från: Västerbotten
Militär Grundutb: Frisedel
Intresse: Modellbygge
Ort: Skellefteå
Kontakt:

Inlägg av McCoy » 04 jan 2016 14:17

Mycket bra jobbat och bra komposition. Men du har några missar som drar ner helheten, de flesta går att rätta till och är inte några allvarliga sådana men jag kan lista dem åt dig.

Flytande/Svävande stridsvagn. Som sagt, den har inte den markkontakt som den borde ha. Ett vanligt misstag men tar du och adderar mer sand och grus till plattan mot banden så fixar du det. Det är ingen fara om du får en liten vall direkt vid sidan om banden då marktrycket ställer till det lite.

Sotig granatkrevad. Rätt tänkt men på tok för mycket i ett föränderligt underlag, betänk även att ALLT damm som en krevad kastar upp även tar vägen någonstans och en stor del av dammet och sand/grus/sten kastas rakt upp och faller då även rakt ner när Newton till slut påminner skräpet om vad som gäller.

Döingarna. Nog det som är svårast av allt att få till bra. Det finns fina resinfigurer av döingar men de är inte alltid så lätta att få tag på och som alla andra resinfigurer så är de dyra. Vad är det då som är så svårt med döingarna då? Återigen så är det markkontakten som ställer till det, en döing är totalt avslappnad (så till vida det inte rör sig om en fryst rigor mortis döing direkt från bårhuset) och det gör att underlag och döing blir till ett och nästan flyter ihop med varandra. Jag har inte gjort några döingar själv men vad man kan göra för att underlätta det hela är att när man bygger upp grundytan där de ska ligga så pressar man ner dem lagom i underlaget innan det stelnar så man får en perfekt försänkning där de ska ligga. Sen kan man även i det här fallet leka med damm och sand efteråt också för att få till den slutliga markkontakten. Men en sak som man ska undvika och som du har undvikit är en massa rött blod överallt, det har du gjort bra. Jag tycker även att du ska vara nöjd med figurmålningen då du har kommit en bra bit på väg. Visst, man kan alltid bli bättre men det kommer med mer övning.

Skosulorna. Ja, just skosulorna på alla figurerna är på tok för rena. På med lite sanddamm så är det fixat.

Gevärsremmarna. De är för styva och borde ligga mot underlaget. Är det PE som du har arbetat med så kan du få till dem bättre om du först avhärdar remmarna över ett värmeljus för att få bort spänsten i materialet. Andra material som också funkar om man vill scratcha remmarna själv är blyfolie från vinflaskor eller ännu tunnare blyfolie som man kan få tag på i tunna ark, Tamiyatejp är också trevligt att arbeta med, papper går bra. Även tunn plastic card går bra, klipp eller skär till formen och gör plasten mjuk och följsam genom att doppa den i varmt men ej kokande vatten c:a 70 grader eller så.

Mynningen på eldröret. För mycket sot. Det ska knappt vara något sot alls. Men vad du kan göra där är att du tar lite blyerts, antingen direkt med pennan eller krossat på ett finger och drar längs med själv kanten på eldrörets mynning.

Nu får du inte tycka att jag är för negativ till ditt läckra bygge för det är jag inte, jag vill bara hjälpa till och jag önskar dessutom att jag kunde ha din fina produktionshastighet. Själv så lyckades jag inte ens färdigställa ett endaste bygge under 2015, jävla värk!!! Däremot så sitter jag inne på en massa byggkunskap som jag gärna förmedlar vidare. Dessutom så är det riktigt kul att följa hur du utvecklas som byggare.
Semper fidelis - McCoy

Förr var det nu, men jävligare var det desto värre. Men så här jävla sämre har det ta mig fan aldrig varit så dåligt! - Okänd

Användarvisningsbild
Horrocks
Fänrik
Fänrik
Inlägg: 838
Blev medlem: 30 jan 2010 01:21
Från: Stockholm
Militär Grundutb: Ingenjör
Intresse: Generellt intresse
Kontakt:

Inlägg av Horrocks » 04 jan 2016 15:19

Tack! Bra feedback. Försänkning/nedtryckning i marken har jag insett att är nödvändig för framtida plattor, men jag har funderat länge på hur man ska få en granatkrevad att se realistisk ut, så tack för tipset. Gevärsremmarna är i metallfolie så de är bara att trycka till lite och vädring är WIP fortfarande.

Användarvisningsbild
McCoy
General
General
Inlägg: 9392
Blev medlem: 06 mar 2004 15:05
Kön: Man
Från: Västerbotten
Militär Grundutb: Frisedel
Intresse: Modellbygge
Ort: Skellefteå
Kontakt:

Inlägg av McCoy » 04 jan 2016 18:02

Man kan även tänka sig att granatkrevaden har kastat/vält PaK'en framåt över ända.

Användarvisningsbild
Horrocks
Fänrik
Fänrik
Inlägg: 838
Blev medlem: 30 jan 2010 01:21
Från: Stockholm
Militär Grundutb: Ingenjör
Intresse: Generellt intresse
Kontakt:

Inlägg av Horrocks » 26 jan 2016 19:31

I litteratur om brittisk pansar citeras ofta Jake Wardrop, den temperamentsfulle skotten som kom att tjänstgöra nästan hela kriget i samma förband. För rastlös för att klara av ett vanligt jobb tog den 19-årige Jake värvning i Royal Tank Regiment och tjänstgjorde sen i 5RTR från striderna i Frankrike 1940, till Nordafrika, Italien och Normandie och vidare till Holland och Tyskland. Hans mod och skicklighet uppmärksammades och han befordrades flera gånger, men blev degraderad lika många gånger efter fylleslagsmål eller spydigheter mot överordnande. Inför invasionen av Normandie lyckades han dock till sist hålla fast vid befordran till Sergeant och förde befäl över en Sherman Firefly.
Jake Wardrop Firefly.jpg
Jake Wardrop (barbröstad) med kamrater framför sin Firefly
Hans oräddhet och aggressivitet visade sig bl a i striderna vid Villers-Bocage 13-14 Juni. Händelserna i Villers Bocage morgonen 13:e Juni är välkända, då Michael Wittman slog ut nästan ett helt kompani av 4th County of London Yeomenry. Mindre känt är att striderna fortsatte på eftermiddagen kring Villers Bocage och Point 213 samt dagen efter i området strax väster vid Tracy Bocage, där flera tyska anfall från Schwere SS-Panzer Abteilung 101 och delar av Panzer Lehr slogs tillbaka med stora förluster på båda sidor. Striderna vid Villers Bocage har ofta beskrivits som en stor förlust för britterna, men som helhet inklusive efterföljande strider vid Tracy Bocage, får det betraktas som en halvsanning. Även om Wittmans bedrift är imponerande så kanske den mer är ett exempel på kombination av brittisk inkompetens, tyska Tigerstridsvagnens starka skydd och en del tur.
Firefly 5RTR.jpg
En av förebilderna - en Firefly IC Hybrid från 5 RTR
Firefly 5RTR 2.jpg
Firefly IC Hybrid med kammo-målning av kanon
Jag har byggt en Firefly IC (dvs en Sherman I, M4 med svetsat skrov och Continental R975-motor som konverterats till Firefly med 17-pounder) som ska efterlikna Jake Wardrops under striderna vid Maisoncelles-Pelvey där han på en kulle bekämpade ett anfall av tyska stridsvagnar och infanteri. En Cromwell från närliggande pluton slogs ut och plutonchefen Snowy Harris, som fått sin vagn sönderskjuten och två besättningsmän dödade, tog sig fram till Jake och förvarnade om att Tigrar var på väg. En Tiger skymtades, men med sikten skymd av träd, bestämde Jake sig för att klättra ut och försöka dirigera skytten sittandes utanpå sin Firefly. Skytten, Jimmy, som sköt helt i blindo missade trots tappra försök från Jake att dirigera honom, och en Tiger lyckades komma undan med en hårsmån.

Jake kom aldrig att uppleva krigsslutet. Hans Firefly blev utslagen under Goodwood, men besättningen klarade sig helskinnade den gången. Hans tur tog till sist slut ett par veckor innan krigsslutet då hans pluton utsattes för ett bakhåll och hans Firefly slogs ut igen, denna gång av en Panzerfaust. Han hittades utanför stridsvagnen, ihjälskjuten, med sin tomma revolver i handen. Hans dagbok hittades i stridsvagnen och har sedan givits ut i flera upplagor (och med olika titlar) som ger en fantastiskt inblick i livet för en vanlig soldat som har en god blick för vad som sker. Kan starkt rekommenderas så länge man står ut med en del svårbegriplig engelsk 1930-tals slang.
bild 1.JPG
Firefly IC 1
bild 2.JPG
Firefly IC 2
Exakt hur Jakes stridsvagn såg ut är oklart – bilderna på honom vid denna är lite otydliga men det tycks vara en IC eller VC. Det verkar inte ha funnits någon systematik kring hur de olika Firefly-versionerna fördelades utan samma förband kunde ha både IC, IC Hybrid och VC, även om den sistnämnda var vanligast. Däremot finns det flera bilder på andra vagnar från 5RTR så utifrån dessa har jag lagt till lasträcket i fronten, lite kamoflagenät och skippat 0.50 Cal som annars satt vid tornluckan (engelsmännen plockade ofta bort denna eftersom den tenderade att vara i vägen i Bocagen). Efter att med stor ansträngning fått till det karakteristiska kamouflagemålningen av kanonen insåg jag att det knappast användes så tidigt som 13-14:e Juni. Det verkar som det började användas först från mitten av Juli och framåt.
bild 3.JPG
Firefly IC 3
bild 4.JPG
Firefly IC 4
bild 5.JPG
Firefly IC 5
Tillkomsten av Sherman Firefly är ett klassisk exempel på icke auktoriserat ”skunk work”. Två kreativa RTR-officerare, George Brighty och George Witheridge, noterade flera brister i A30-projekten, arbetet med att modifiera Cromwell för att kunna ta 17-pounder, som senare fick namnet Challenger Cruiser Mk VIII. Båda hade goda erfarenhet av amerikanska stridsvagnar, den senare baserat på egna erfarenheter från Nordafrika, och började skissa på olika sätt att montera en 17-pounder i Sherman. Grundproblemet att modifiera Sherman var dock samma som för Challengern – tornet var för litet och svårt att göra mycket större. Men efter en del arbete kom man fram till hur man skulle klämma in kanonen. Bl a fick själva kanonröret konstrueras om, ett hål skars ut bak i tornet och en pansarlåda svetsades på för kunna flytta ut radion från kanonens bakstycke. För att kunna ladda kanonen från sidan istället för uppifrån, vreds kanonen 90 grader. Eftersom det var för trångt för att skytten skulle kunna ta sig ut genom den vanliga tornluckan, fick man sätta in en extra lucka för denne. För att få plats med ammunition tog man bort kulsprutan i fronten, minskade därmed besättningen till 4 man och svetsade igen öppningen. I Juni 1943 blev de beordrade att lägga ner arbetet för att alla resurser skulle kunna läggas på A30, men de båda herrarna jobbade på i smyg samtidigt som man lyckades sälja in projektet till Raymond Briggs (tidigare divisonschef för 1st Armoured i Nordafrika, numera Director för Royal Armoured Corps). Något senare fick man officiellt OK att fortsätta och fick tillskott i form av en skicklig konstruktör från Vickers, W.G.K. Kilbourn som lyckades lösa de kvarvarande problemen. I slutändan kom drygt 2000 Fireflies att tillverkas mot 200st Challenger.
A Sherman Firefly tank of 11th Armoured Division crossing the Seine at Vernon, 30 August 1944..jpg
Firefly i motljus korsandes en Bailey bridge
Ryktet om Firefly började sprida sig och redan innan prototypen hade testas klart lades order i Februari 1944 på drygt 2000 Fireflies för omgående leverans. 342st hann konverteras i tid för D-dagen och hösten 1944 hade tillräckligt många produceras för att det skulle räcka till 2st per pluton och även till att börja utrusta trupperna i Italien.
A Sherman Firefly of 22nd Armoured Brigade, 7th Armoured Division comes ashore from an LST (Landing Ship Tank), Gold area, 7 June 1944..jpg
En Firefly landstiger på Gold beach 7 Juni

Användarvisningsbild
McCoy
General
General
Inlägg: 9392
Blev medlem: 06 mar 2004 15:05
Kön: Man
Från: Västerbotten
Militär Grundutb: Frisedel
Intresse: Modellbygge
Ort: Skellefteå
Kontakt:

Inlägg av McCoy » 27 jan 2016 00:37

Det ser mycket bra ut!

Användarvisningsbild
Horrocks
Fänrik
Fänrik
Inlägg: 838
Blev medlem: 30 jan 2010 01:21
Från: Stockholm
Militär Grundutb: Ingenjör
Intresse: Generellt intresse
Kontakt:

Inlägg av Horrocks » 02 apr 2016 08:37

Jag har byggt ihop en väl sliten Valentine Mk V från MiniArt med besättningsmän som utför underhåll vid romerska ruiner i Libyen. Väldetaljerad byggsats med många delar men ändå hyfsat smidig att få ihop. En del godis ingick såsom lösa bandlänkar isf sedvanliga larvband i mjukplast, hyfsat komplett inredning inkl en No 19 Wireless radio samt en del ets och ett par figurer. Jag använde dock inte dessa utan moddade Miniarts ” German Tank Crew – Afrika Korps” till britter.
2016-04-01 16.13.48.jpg
2016-04-01 16.15.03.jpg
2016-04-01 16.16.18.jpg
2016-04-01 16.16.45.jpg
2016-04-01 16.17.11.jpg
Valentine kom att ersätta den framgångsrika men alltför svårtillverkade och dyra Matilda II. Konstruktionen togs fram på eget initiativ av Vickers som med viss ansträngning lyckades sälja in den i slutet av 1938 till War Office, brittiska krigsministeriet. Leverans av prototyp planerades under våren 1940. Prototyperna var färdiga ganska exakt samtidigt som britterna förlorat en stor del av sina stridsvagnar vid evakueringen från Frankrike varför massproduktion beordrades omgående. Tack vare att konstruktionen baserades på känd mekanik, bl a från tidigare A10 Cruiser, fanns det för ovanlighetens skull inga egentliga barnsjukdomar. Enligt brittisk definition var det en Infantry tank med huvudsyfte att understödja infanteriet och var tänkt att primärt användas i de stridsvagnsbataljoner (Tank batallions) som var knutna till infanteridivisionerna eller i självständiga stridsvagnsbrigader. Pansardivisionerna använde i teorin huvudsakligen Cruiser tanks i sina stridsvagnsbataljoner (benämndes Armoured batallions till skillnad från Tank batallions). Pga allmän brist på fungerande stridsvagnar under 1941-1942 användes Valentine i praktiken både som Infantry och Cruiser tank.
entry-into-tripoli.jpg
I Tripoli Januari 1943
Scan 20001.jpg
I Tripoli Januari 1943
Scan 20001.jpg (121.77 KiB) Visad 1792 gånger
post-18352-136462553037.jpg
På Malta med det udda "stenmurs"-kamouflaget
Valentine hade fördelen att vara tillförlitlig, relativt billig och för tiden tämligen välbepansrad samt enkel att tillverka. Beväpningen i form av 2-pounder AT gun var acceptabelt effektiv mot pansar fram t o m 1941, men saknade HE-granat och blev under 1942 även ineffektiv som AT-vapen i takt med att tyskarna införde nya versioner av Mk III och Mk IV. Den var en aning undermotoriserad och trots tunnare pansar än Matilda II var den relativt långsam. Den hade till en början enbart 3 mans besättning, förare + skytt och befälhavare i tornet, vilket innebar att befälhavaren var tvungen att agera som laddare. En egenhet var att föraren satt mitt i vagnen, men med luckor till höger och vänster istället för rakt ovanför. Förutom att det blev krångligt att ta sig ur utifall stridsvagnen behöver evakueras, kunde inte föraren köra vagnen med huvudet utanför (att föredra när man inte var i strid pga sikten).
images.jpg
Förarens lucka
images.jpg (9.35 KiB) Visad 1792 gånger
Loading_Valentine_tank_2_pdr_gun_IWM_E_9766.jpg
Det trånga tornet
Även om den som helhet var medelmåttig blev den, tack vare den goda tillförlitligheten och lämplighet för massproduktion, den mest tillverkade brittiska stridsvagnen under 2VK med drygt 8000 exemplar. Tillverkning startades även i Kanada där man använde en GMC dieselmotor vilket var så framgångsrikt så att även engelsmännen gick över till denna motor. Runt 40% av de tillverkade vagnarna levererades till Sovjetunionen som en del av Lend-Lease, där de ofta uppgraderades med samma 76mm-kanon som i T-34.
Rysk 2.jpg
Hos Röda Armén
Rysk 2.jpg (10.63 KiB) Visad 1792 gånger
När det var uppenbart att 2-Poundern var otillräcklig lyckades man med stor ansträngning klämma in 6-pounder och senare OQF 75 mm, men vi det laget fanns det tillräckligt med Shermans och nyare alternativ som Churchills och Cromwells. Därför kom dessa inte att användas i större skala i fält, men desto flitigare som utbildningsmateriel. Däremot användes Valentine-chassin som grund för SPG:n Archer, som med den stora, kraftfulla 17-poundern var ett kapabelt AT-vapen som fanns kvar i den brittiska armén långt in på 1950-talet.
Archer_SP_17_pdr_Tank_Destroyer.jpg
Archer med 17-pounder

Skriv svar

Vilka är online

Användare som besöker denna kategori: 1 och 0 gäst