Vinterkriget 11 februari 1940

Här diskuteras allt det som berör Andra världskriget i allmänhet.
Skriv svar
positivochglad
Aspirant
Aspirant
Inlägg: 1
Blev medlem: 04 apr 2016 14:20
Från: Västmanland
Militär Grundutb: Signal/Televapen
Intresse: Andra världskriget
Kontakt:

Vinterkriget 11 februari 1940

Inlägg av positivochglad » 04 apr 2016 14:48

Jag har alltid varit intresserad av finska vinterkriget, stor anledning till detta är nog för att min farfar stupade i Summa /Lähde och aldrig återfanns. Genom åren har jag letat jag läst och pratat med veteraner som deltog vid vid tidpunkten då han stupade. Han tillhörde finlandsvenska JR9/2 6kompaniet även kallat "Malaxkompaniet". Det skulle vara intressant om det finns någon annan i forumet som kanske har ännu mer information om händelserna denna dag. Det har varit svårt att hitta någon information om detta kompani, kanske dels för att det var bråda dagar och smärtsamma upplevelser att berätta om efter kriget. Det var även denna punkt som ryssarna bröt igenom Mannerheimlinjen.

Efterspelet blev att rykten började florera att finlandsvenskarna "släppte igenom ryssen" vilket ledde till att en utredning tillsattes och man kunde konstatera att så var naturligtvis icke fallet. Även från filnadsvenskt håll ansåg man att det kanske inte var en slump att regementet placerades på denna plats vid denna tidpunkt, personligen avfärdar jag båda teorierna då jag är övertygad om alla gjorde sitt yttersta för att försvara Finland. Jag har kommit över en artikel från 1986 (vasabladet) som beskriver händelserna denna "krigssöndag". Författaren deltog i striden, varsågoda:

Tanksparaden vid Summa 11 februari 1940 Det har skrivits en hel del under åren om genombrottet vid Summa den 11 februari 1940. Eftersom jag såsom plutonchef vid 6 K eller Malaxkompaniet med mina mannar låg vid själva brännpunkten, vid landsvägen LeningradViborg i Summa by, tror jag att vi som var där vet bäst vad som tilldrog sig den ödesdigra söndagen 11 februari. Åren efter kriget gjorde jag en hel del anteckningar om Summa striderna. Också utan dessa anteckningar stod det som hände då så klart i mitt minne, att jag aldrig kan glömma den dagen.
Att vår bataljon skulle kastas in på ett av de mest utsatta avsnittena ett par dagar före den ryska storoffensiven var mindre välbetänkt. Ty vi var en uttröttad bataljon med knappt halv stridsstyrka, enligt uppgift ca 375400 man. Men försvararna behövde avlösning, de hade kämpat tappert under hela januari månad. Och det fanns tydligen inga friska trupper att sätta in.
Vår bataljon II/IK 9 hade legat hela januari månad i första linjen vid Leipäsuo och motat större och mindre anfall av fienden. Mellan striderna och vakttjänsten logerade vi i en korsu byggd för en halvpluton. I det skedet var min pluton ännu ganska intakt, så vi var, medräknat underställt folk såsom mg- och eldledarmanskap, nästan tre gånger för många i korsun. Det var oerhört trångt. Mannarna måste ligga å sidan för att få utrymme. När en man bytte sida måste alla på den laven byta. Det fanns inga extra centimetrar att utnyttja. En del av mannarna måste stå, någon enstaka lyckades få en sittplats på golvet. Britsen var' dubbel, på den övre var det 2530 grader hett, på nedre nära nollpunkten, ty korsudörren var lika mycket öppen som stängd när posterna kom och gick.
Under den månad vi var där blev det inte mycket sömn. Titt och tätt var det alarm. Då skulle vi ut och slåss. Den längsta perioden jag sov den månaden understeg tio minuter. Till slut måste jag inrätta en ny vakans som inte fanns i våra läroböcker, en s.k. väckare, som gick i skyttegravarna och väckte de poster som somnat stående i den smällkalla natten.
Den 2 februari kom uppbrottsordern. Vi drogs tillbaka till en plats ca 6 km bakom linjen för en mycket välbehövlig vila. Men av den vilan blev intet. Vi hade knappt hunnit få våra tält i beboeligt skick innan ordern kom: Kompaniet jobbar varje natt på den stödjelinje som är 4 km framför oss. Det var bara att plocka fram skidorna och ta sig ner till stödjelinjen och gräva skyttegravar till morgongryningen. Vi skulle få sova på dagen, hette det. Men så god sömn hade vi nog inte att vi skulle ha klarat det. För det smällde och flög järnskrot i luften vid frontlinjen framför oss. Och den musiken var inte direkt sömnbefrämjande.
Den 8 februari fick vi order: vi skulle ner till linjen och avlösa en annan lika decimerad betaljon som vi själva. Natten före vår avmarsch var kompanichefen Malm och vi plutonchefer ner och bekantade oss med ställningarna och min plutons blivande "hem", en dyster och illa medfaren betongkoloss, kallad Poppius korsu efter den första stödjepunktschefen.
Marsch mot elden Följande natt kom uppbrottsorder, och vår slutkörda bataljon marscherade över sönderskjutna marker mot sitt öde. Kanondundret som närmade sig alltmer överträffade allt det pojkarna varit med om tidigare. På vägen ner mötte vi lastbilar fyllda med stelfrusna lik i travar. Ingen uppbygglig syn för oss som var på väg till samma plats där bilarna hade fått sin last. Trots vissa språksvårigheter gick avlösningen rätt hyggligt. När det ljusnade hann vi bekanta oss något med ställningarna, innan dagens artilleribombardemang tog sin början.
”Tanksparaden vid Summa 11 februari 1940” Artikel i Vasabladet Sid 2(3)
På kvällen var våra skyttegravar praktiskt tagit utraderade och det fordrades en hel del orienteringsförmåga att hitta tillbaka till bunkern. Ett pionjärkompani kom och grävde fram våra löpgravar, så när morgonen grydde på nytt var våra ställningar i något så när användbart skick. Jag gav order åt pojkarna att vi besätter ställningarna genast när följande dags bombardemang börjar. Det skulle givetvis ha känts tryggare att stanna i bunkern. Det ca 34 meter tjocka betongtaket höll för de grövsta fullträffar. Men vid ett eventuellt anfall skulle vi bli innestängda i korsun, eller i varje fall ha oerhört svårt att hitta ut till ställningarna. Söndagen den 11 februari kl 8.30 inledde ryssarna ett våldsamt eldöverfall med både flyg och kanoner av alla kalibrar. Marken fullkomligt kokade av krevaderna som kom så tätt att det lät som ett enda ihållande helvetetsdån. Samtliga tolv, maskingevär som var underställda kompaniet fick fullträffar på sig och var ur spel.
Genast vid de första krevaderna rusade vi ut till våra platser i skyttegravarna. Jag hade redan tidigare uppmanat pojkarna att i mån av möjlighet gräva åt sig en jordhåla i bottnen av den bakre skyttegravsväggen för att vara åtminstone en aning mindre åtkomlig för haubitsgranater, som i regel träffar bakre väggen medan rikoschetterna slår i framväggen. Två och en halv timme varade helvetesorkanen. Sedan flyttades elden bakåt mot stödjelinjen och våra artilleriställningar.
Överkörda Nu visste vi att stunden var kommen, den ryska lavinen var på väg mot våra ställningar. När vi dök upp från våra jordhålor fick vi se en uppvisning som jag aldrig glömmer. Ur det ryska skogsbrynet kom en kolonn av tanks rakt mot våra linjer. I täten 8 stora tanks, sen 6 mindre och sist en ännu mindre där troligen chefen satt. Ungefär 6070 meter framför våra ställningar gjorde kolonnen en tvär vändning och körde, fortfarande "i jono", parallellt med våra linjer. Det hela påminner om paraderna på Röda torget, så fredligt (om det ordet kan användas i sammanhanget) och overkligt såg det ut.
För ryssarna var det fullkomligt riskfritt. Vi hade ingenting att sätta emot, endast gevär och snabbeldsgevär. Vi kunde lika gärna ha kastat snöbollar på stridsvagnarna, effekten hade varit den samma. Något eget artilleri eller andra tyngre vapen förekom inte  antingen var de nedtystade av eldorkanen eller så var de utan ammunition. Troligen bådadera. På ett givet tecken svängde alla tanks och körde på en linje rakt på våra ställningar och över våra raserade skyttegravar. Några sköt ett antal skott längs våra löpgravar. Vi hade fått två stycken s.k. kasapanos, sprängladdningar, samma morgon. Och en av dem lyckades en av våra mannar, soldat Rönnlund, slänga mellan larvfötterna på en av tanksen  denna exploderade och var ut spel.
Närkamp mot tusen Efter tanksen, som fortsatte i riktning stödjelinjen, kom ryska infanteriet i så massiva formationer, att det för de pojkar som ännu var i stridbart skick var omöjligt att missa något skott. Men vad hjälper det att skjuta bort några hundratal när tusen och åter tusen pressar på och så småningom väller in i våra löpgravar.
Vi kröp fram ur våra hålor. Jag snavade över två stupade, hann inte se vilka det var, men såg soldat Hyöty stå lugnt och skjuta precis som om det varit på en skjutbana. Jag drog mig tillbaka till min plats i skyttegraven. Sköt så snabbt som möjligt. Till lycka hade också vi plutonchefer gevär. Och jag visste nu att detta var min sista strid, härifrån kommer jag inte, varken död eller levande  med infanterimassorna framför mig, och bakom mig tanksen och en del ryssar som redan hade överskridit våra ställningar. Min enda tanke var att ta så många fiender som möjligt med mig till det okända  för chansen att missa fanns inte.
”Tanksparaden vid Summa 11 februari 1940” Artikel i Vasabladet Sid 3(3)
Plötsligt dök en ryss upp ett tiotal meter från mig, i vår skyttegrav. Upprullningen var alltså i full gång. Han kom med geväret i rem över axeln, tydligen så säker på att inget liv fanns i våra skyttegravar. Och kanske dessutom stärkt av vodka. Jag reagerade snabbare, ett kortskott i bröstet. Ett ögonblick senare stack en hjälm upp över skyttegravskanten, ett snabbt skott och hjälmen genomborrades som hade den varit av glas. Jag förstod att den tredje ryssen som säkert kommer måste ha blivit varnad av vad som hänt, trots det ihållande granatregnet och krevaderna bakom våra ställningar.
Det slog mig plötsligt att här har jag ingenting mera att göra. I bästa fall skulle jag kanske klara av ännu någon bland fienden. Blixtsnabbt beslöt jag att göra ett försök att ta mig tillbaka till stödjelinjen. Över raserade skyttegravar och krevadgropar hinderlöpte jag och lyckades smyga mig förbi de 14 tanksen som i detta skede opererade 200-300 meter bakom vår rygg. Antingen trodde de att jag var en av dem eller att bytet inte var stort nog. På vägen mot stödjelinjen stötte jag ihop med en soldat, namnet minns jag tyvärr inte. Men han var mig till stor hjälp. Jag var ganska nere efter allt som hade hänt under några förmiddagstimmar denna söndag den 11 februari 1940.
Tyvärr måste jag oskadliggöra de tvenne ryssar som de facto räddade mitt liv. Utan deras uppdykande hade jag aldrig kommit därifrån. Att jag över huvud taget klarade dessa två på närhåll helt överraskande fiender, får jag nog tacka den som uppfann den s.k. militärkampen  där det bl.a. gällde att på ett par sekunder skjuta sådana kortskott som just denna krigssöndag blev ett krav. Ett par års specialträning inom skyttesport i tiden hade gett mig en rutin, som för mig själv nu kom att bli livsviktig. Småningom nådde vi åter upp till stödjelinjen och återförenades med de få överlevande i plutonen, de som lyckats slinka ur ryssarnas järngrepp. Att någon kunde komma med livet i behåll från detta inferno är ett under.
– Enligt forskningar som kapten Fjalar Hemmer gjorde efter kriget var Malaxkompaniets förluster nämnda söndag ca 40 man stupade och sårade, en hög siffra med beaktande av att kompaniets stridsstyrka vid marschen ner till Summa var knappt det dubbla. Det var alltså en enorm skillnad j styrkeförhållandena. Vi, en decimerad och uttröttad pluton utan något som helst stöd, inget flyg, inget artilleri, inga pst-kanoner, inga maskingevär. Endast två sprängladdningar, plus vanliga lätta infanterivapen hade vi. Efter det förkrossande i krigets våldsammaste eldorkan skulle denna svaga styrka ta emot sin del av den ryska jätteoffensiven, som startade just då.
Tikkanen skriver i sin bok "Summan tulihelvetti" (utkom 1980 – f.ö. cn för mig i hög grad intressant bok som jag läst flera gånger och som behandlar just min stödjepunkt under min föregångares tid, föregångarna var en pluton från Björneborgstrakten) att den föregående stödjepunktschefen har sagt, att vi skulle ha hållit ut helst ett par timmar till. Det var dock och naturligt nog en klar omöjlighet för några man att stoppa en jätteoffensiv  inte ens för ett par minuter. Övermakten skulle ha krossat de sista överlevande på några ögonblick.
Nämnda stödjepunktschef säger också vid ett tidigare tillfälle, ett par veckor före storanfallet och då efter ett bättre artilleriöverfall, att skulle fienden ha anfallit då så skulle inget ha kunnat förhindra ett genombrott av linjerna. Och då hade ju försvararna ändå stöd av egna tunga vapen, hade maskingevär och pst-kanoner. Själva anfallet blev den storoffensiv som kom ett par veckor senare. Holger Ingberg

Användarvisningsbild
lasseman69
Överste
Överste
Inlägg: 3217
Blev medlem: 08 dec 2006 19:35
Från: Värmland
Militär Grundutb: Infanteriet/Mek
Intresse: Andra världskriget
Ort: Värmland
Kontakt:

Inlägg av lasseman69 » 11 apr 2016 15:38

Tackar tummen upp...

Skriv svar

Vilka är online

Användare som besöker denna kategori: 2 och 0 gäster