Undermålig källitteratur

Här diskuteras filmer, dokumentärer, serier, spel, böcker, tidskrifter och hemsidor med anknytning till militärhistoria.
Kategoriregler
Du använder väl "spoilertaggen"
Spoiler:
när du nämner slut och viktiga händelser i filmer och serier?
Majoren
Löjtnant
Löjtnant
Inlägg: 1027
Blev medlem: 09 jul 2009 21:59
Från: Västra Götaland
Militär Grundutb: Pansar
Intresse: Andra världskriget
Kontakt:

Inlägg av Majoren » 01 jan 2011 15:31

Allmän känt?
En ganska elementär googling visar att det mesta av den tyska kritiken mot Knopp går ut på att han inte köper in på tesen "Alla tyskar är offer". Slutsatser av detta kan ju var och en dra. Hur det reflekterar på Månsson har jag inga åsikter om, men Månsson hör ju knappast till "de mest lästa" någon kategori.
Mvh Majoren

Användarvisningsbild
York
Adjutant
Inlägg: 5292
Blev medlem: 25 aug 2004 02:10
Från: Värmland
Militär Grundutb: Infanteriet/Mek
Intresse: Generellt intresse
Kontakt:

Inlägg av York » 02 apr 2011 00:50

Anders Edwardsson, en lysande exempel på en politiskt opinionsbildare (Timbro) som vinklar historien så det passar hans politiska agenda. Det är just att han kallar sig själv historiker som irriterar mig och gör att han hör hemma i den här tråden, även om "historiker" inom citattecken känns mer rätt. Förfalska och förvränga historien är ett milt sagt tvivelaktigt beteende från en som kallar sig själv historiker. Han bör stryka historiker från visitkortet och nöja sig med opinionsbildare helt enkelt.

Men som Svenska Dagbladet skrev på sin ledarsida i samband med att hans bok "En annorlunda historia" kom så ska man kanske inte ta hans bok på fullt allvar, men det är fortfarande allvarligt när historien omarbetas så som A.E. gjort. Han kan stå som ett bra (och varnande) exempel på när en politisk agenda påverkar historisk "forskning" oavsett vart på den politiska skalan man är. :nono:

Borgarklassens ­diskreta charm
Sverige | En annorlunda historia
http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/bo ... 724373.svd
Men ska man få fäste för en annorlunda historia tror jag att det behövs en rejäl portion gott humör. Visst finns det en tragik i att Sverige med Socialdemokraterna sumpat så många chanser, men därifrån är steget långt till inledningskapitlet ”Ett litet bättre DDR”. Här refereras en DN-artikel i vilken en man från det forna DDR talar om att han i Sverige hoppas finna det som var bäst med DDR. Det faktum att det inte blev ett himla hallå om uttalandet tycker Edwardsson säger något om Sverige.

Det blir liksom fel läsart. Det är synd för annars är det kul läsning, som man kan bli på bra humör av.

Se även den här tråden för mer information, inklusive en intervju med personen då A.E redogör för sin bok och sina slutsatser.
Riksdagspartiernas bidragsgivare
viewtopic.php?f=161&t=10414&hilit=r%C3%B6str%C3%A4tt

Lasse
Fänrik
Fänrik
Inlägg: 891
Blev medlem: 18 jul 2004 21:37
Kön: Man
Från: Stockholm
Militär Grundutb: Frisedel
Intresse: Generellt intresse
Kontakt:

Inlägg av Lasse » 03 feb 2012 19:48

Halloj!

Eftersom jag precis håller på att avslutar mitt bokmanus om de svenska SS-frivilliga så tänkte jag ta och ögna igenom Bosse Schöns "Svenskarna som stred för Hitler" av vilken jag har pocket-upplagan. När denna bok kom, 1999, var jag typ 10-11 år gammal och det var första gången jag fick nys om de svenska SS-frivilliga. Kort och gott väckte den ju mitt intresse och på så vis var det en fantastisk bok, dessvärre var den ju innehållsmässigt sett sämre - vilket jag senare lärde mig via diverse forum osv.

Iaf, i typ 16-års åldern började jag ju själv forska lite smått, och i dagsläget då jag är 22 har jag som sagt praktiskt taget skrivit klart mitt första bokmanus som kommer att publiceras om de svenska SS-frivilliga. Denna bygger till 95% på arkivmaterial, både från offentliga och privata arkiv, och totalt har jag väl gått igenom ett antal tusentals sidor med dokument, brev, SÄPO-akter, intervjuer osv osv osv. Således tyckte jag att det var dags att titta igenom Schöns böcker med lite kritiska ögon, och lade därför en två kvällar på detta. Resultatet följer nedan. Delen om Svensken i Hitlers bunker skrev jag samman långt tidigare, så det är lite mer genomgående och har tagit lite längre tid. Men det övriga är helt enkelt de felaktigheter/konstigheter som jag fann då jag snabbkollade boken.

Jag har praktiskt taget valt att avstå från att kommentera de delar som avser hans personliga reflektioner kring veteranmöten osv, och fokuserar just på faktauppgifter kring de olika svenska SS-frivilliga. Ska jag sammanfattningsvis säga något om bokens innehåll är det som följande:
1. Reflektionsdelarna får han själv stå för, hur han har uppfattat saker och ting kan ju inte jag komma och säga något om.
2. En stor del av boken är bara citat ur olika tidningsartiklar, vilket inte heller går att säga något om. Det är citat och inte mer än så.
3. Rena fakta uppgifter som tyvärr går att ifrågasätta i mycket, vilket är det som följer nedan:

Svenskarna som stred för Hitler – pocketupplaga.

Sid 19. "Slutligen var några av de svenska SS-soldaterna aktiva kommunister, med partibok. Varför de lät värva sig har jag inte kunnat klara ut. ... SS-soldaten Tage Lindborg som 1940, året innan han gick ut i kriget, var medlem i Sveriges kommunistiska parti (SKP)".
-Utifrån SÄPO akten kan man dels utläsa att Tage Lindborg och hans bror Gösta tappade tron på kommunismen i samband med invasionen av Finland 1939. "Innan han gick ut i kriget" han värvade sig till Hangö-bataljonen 1941, men kom aldrig i strid. I SS först från 1942.

"Däremot var det bara en handfull som stred på de allierades sida." Sid 21.
-Se svenskar i krig 1914 – 45 för information om de tusentals svenskar som stred på allierad sida.

"Men Sten Eriksson handlar inte på egen hand, utan på uppdrag av tyska SS-officerare som leder ett heligt nazistiskt nätverk med förgreningar över hela Europa". (Sid 22)
-Sten Eriksson var medlem i Kameraden Korps Steiner, en veteranorganisation. Hur pass hemlig den var kan nog diskuteras, speciellt då de öppet annonserade om sina träffar i tidningen Der Freiwillige som var och är öppen för vem som helst att köpa och prenumerera på.

"Han fanns i Berlin till slutet av april 1945 då han förflyttades till Prag" sid 24.
-Nej, Sten Eriksson var kvar i Berlin fram tills krigsslutet, då han föll i sovjetisk fångenskap.

"Till exempel skulle en av de svenska SS-officerarna bli chef för den nazityska ungdomsorganisationen Hitlerjugend i det bruna lydriket Sverige" sid 25.
-Detta är en uppgift som härstammar frn SS-Ostuf. Kurt Birger Norberg, en notorisk lögnare som ljög om sin egna tjänstgöring och flertalet gånger dömdes för bedrägeri. Hans uppgifter om Carl Svensson (den avsedde officeren) har inte gått att finna stöd i någonstans utöver hans egna uttalande.

"Jag har funnit två SS-svenskar som tjänstgjorde som vakter i koncentrationsläger. En Eskilstunabo stod som 21-åring i ett vakttorn i utrotningslägret Treblinka där 700 000 judar mördades". Sid 27.
-Harald Martin Sundin, som det visade sig ljög (mytoman). Han var aldrig i närheten av Treblinka och satt på mentalsjukhus. Omyndigförklarad i Sverige.

"Svenska SS-Soldater har också vittnat om krigsförbrytelser som deras egna förband begick. S-SSchutze Hans Johansson avslöjar att divisionen Totenkopf systematiskt sköt ryska krigsfångar som deserterat och tagit sig över till de tyska linjerna vid Leningrad". Sid 27.
-Varifrån Schön får att H-U. Johansson tjänstgjorde i Totenkopf vet jag inte. Han tjänstgjorde i Den Norske Legion, men vittnar mkt riktigt om hur överlöpare sköts.

"SS-Schutze Olof S. Från Karlstad har anonymt berättat om ett övergrepp som begicks när Svenska kompaniet stred i Kroatien. "Vår plutonchef drog sin pistol och sköt Jugoslaven i ryggen ..."" Sid 27-28.
-Olof Stolpen återvände hem från SS 1942. Det påstådda "svenska kompaniet" (en myt det med) tillhörde Division Nordland, i III Germn. SS-Pz Korps. Divisionen uppställdes först 1943, och kom till Kroatien först hösten 1943. Olof S. Talar om när ett par kompanier ur Erz.Bat Westland var insatta för partisanbekämpning vintern 1941/42.


"En är just Sten Eriksson från Skövde. Soldater ur SS-divisionen Hitlerjugend, där Eriksson stred, ..." Sid. 28.
Sten Eriksson tjänstgjorde aldrig i 12. SS-pz-Div. "Hitlerjugend". Han tjänstgjorde i 6./Rgt. Germania, SS-Pz-Aufkl-Abt 11 och SS-Standarte "Kurt Eggers".

"Det finns i alla fall en svensk nazist och SS-soldat som enligt egen utsago under en permission i Malmberget 1943 påstods sig ha "skjutit judar tills han tröttnade i fingret". Sid 28.
-Detta får väl anses vara en riktigt bred tolkning. Det hela avser SS-Ustuf. Gunnar Eklöf. Han var mycket riktigt hemma på permission i Sverige 1943, och då framkom dylika anklagelser mot honom. Saken var dock som sådan att han gick runt iklädd sin SS-uniform, varpå han blev misstänkt som spion. Vänsterpressen i Sverige tyckte det var skandalöst, och snart skrev alla tidningar om att en SS-officer gick runt i uniform vid ett hemligt svenskt flygfält. Därefter framkom allehanda påståenden i diverse olika tidningar, bland annat skulle han ha åkt skidor i ett linne med stort hakkors på och en filmkamera i högsta hugg, men även så var det en tidning som påstod att Eklöf skulle ha yttrat sig på dylika vis. Det är alltså inget påstående från honom själv, utan en partisk tidning som påstår att han har sagt så.

"Även om de svenska SS-soldaterna aldrig var misstänkta för krigsförbrytelser dömdes hela SS med dess underavdelningar – inklusive Waffen-SS som en krigsförbrytarorganisation". Sid 29-30.
-Merparten av SS dömdes, den enda del som ansågs vara laglig var SS-Reiterie, dvs SS-rytteriet. En ytterst liten del i den stora SS organisationen, men fortfarande ett fel.


"... men de bar som frontsoldater i Waffen-SS gröna uniformer, inte svarta som råskinnen i Allgemeine-SS vars uppgift var att döda judar" Sid. 30.
-Felaktigt på så vis att A-SS inte hade som uppgift att döda judar, detta låg på andra delar utav SS, samt att A-SS inte bar svarta uniformer (Dessa avskaffades på 30-talet)

"... Gösta Stavåsen, som bröt ihop efter en granatchock". Sid 31.
-Enligt uppgifter i Gösta Stawåsens SÄPO-akt insjuknade han under utbildningen 1943, varpå han slussades runt mellan olika konvalescenthem och utbildningsläger tills han fick sjukpermission till Norge och deserterade hem. Han led av vatten i lungsäcken samt hjärtbesvär. Sålunda aldrig insatt i strid.

Bildtext på sid 39 "SS-Gebrigsjäger Arne Johansson". Felaktigt. Han var inte gebrigsjäger utan tillhörde SS-Pz-Aufkl-Abt 11, ett motoriserat pansarspaningsförband tillhörande en pansargrenadjärsdivision. Vidare står det "... var en av få svenskar som stred i SS-Skidjägardivision Nord vid finska Ishavsfronten". För det första tillhörde aldrig Arne Johansson Div. Nord, för det andra var han långt ifrån ensam – Totalt fanns 8 eller nio svenskar aktiva i Divisionen då den fortfarnade var i Finland, samt ytterliggare ett antal som anslöt till den norska skidjägarbataljonen som varit underställd divisionen i slutet. Det påstås vidare att han stupade den 20 mars, vilket är fel. Arne Johansson stupade den 1 mars 1945.

Sid 42. Bildtext om Hans Lindström. Det påstås att han dekorerades med Mannheimerkorset under sin tid som frivillig i Finland. Detta är fel, han sökte avsked, nekades och deserterade istället. Utmärkelsen han bär på bilden är dessutom finska frihetskorset, en medalj han omöjligen kan ha tilldelats då den gavs till officerare av minst överstes grad – han var översergeant i Finland. Uppgiften om att han ska ha varit vid "sonderkommando nord" har jag inte funnit stöd för någon annanstans, utan de källor (inklusive delar av hans SS-personakt) pekar snarare mot att han tjänstgjorde i s.SS-Pz-Abt 503, SS-Hauptamt – Germanische Leitstelle och vid utbildningslägret Sennheim.

Sid 43: Bildtext om Wolfgang Eldh-Albiez. Påstås att han "sändes som adjutant till en nyuppställd granatkastarbataljon i trakten av Riga". Wolfgang Eldh-Albiez genomgick utbildning vid utbildningslägret Seelager i Lettland, där han ingick i SS-Pansarspaningsutbildningsbataljon 2. Denna enhet, tillsammans med andra, bildade ett alarmförband (SS-Panzer-Brigade "Gross") sommaren 1944, och han tjänstgjorde då inledningsvis som adjutant men var vid det tillfället han sårades plutonschef. (SS-personakt för W Eldh-Albiez samt två olika förlustlistor). "Kamraterna samlade ihop pengar så att han kunde sändas hem till det helt nybyggda södersjukhuset ..." - Han hamnade i brittisk fångenskap i Hamburg, där en släkting hämtade ut honom efter krigsslutet, först då återvände han till Sverige.

Därefter följer allmänt om SS-veteranmöten. Eftersom detta handlar om hans personliga reflektioner och uppfattning av detta möte och dylika lämnar jag det okommenterat, och nöjer mig med eventuella faktafel.

På sid 57-58 talas det om Sven-Olof Lindholm, ledaren för NSAP/SSS i Sverige och hur han ville mobilisera de svenska folket under svartrödvita hakkorsfanor. Detta kan diskuteras om det är så jättebra formulering: Då NSAP 1938 blev SSS valde man att byta ut hakkorset mot Vasakärven. Allt detta var i ett försök att bilda en mer svensk nationalsocialsm, således avskaffades hakkorset som symbol.

Därefter följer allmänt om hur pass nazistiskt Sverige var. Schöns uppfattning är att Sverige var mycket nazistanstruket, vilket kan diskuteras. Därefter följer även påstående om ett svenskt planerat koncentrationsläger, vilket även det kan diskuteras.

Sid 70: "1938 bildades inom Lindholmrörelsen en extrem grupp som kallades solkorset"
-Solkorset bildades inte inom Lindholmrörelsen, utan som ett svar på att vissa medlemmar som lämnade partiet ansåg att partiet mjuknade när de övergick till att bli SSS.

Sid 72. Han berättar om det parti som ett antal SS-frivilliga försökte skapa under kriget. "Det nybildade partiet skulle dessutom ha en egen underrättelsetjänst, Gyllene Spöknippet, en motsvarighet till det tyska Gestapo. Underättelsetjänstens chef var Yngve Hellenborg ..."
-Detta är något som Yngve Hellenborg själv påstår till polisen. De övriga i partiet påstår dock att Gyllene spöknippet inte skulle vara någon form av underättelseorgan, utan snarare en skyddsavdelning. Vem som har rätt är ju såklart svårt att säga – men efter att ha studerat Hellenborgs säpo-akt, vilken är den största jag råkat på med ett omfång om ca 1000 sidor, så skulle jag ta alla uppgifter som kommer från honom med en nypa salt. Under kriget kom han att bli känd som en mycket underlig person, han påstod sig arbeta för säkerhetstjänsten, för tyska säkerhetstjänsten och för brittiska säkerhetstjänsten. Vidare tjänstgjorde han i SS ett antal gånger, där han ljög om att vara adlig, om att vara svensk officer osv. Slutligen tröttnade man och grep honom.

Vid sid 83 börjar sedan historien om de svenska SS-frivilliga igen

Sid 84: "... den 20 april, bildade den norske nazistledaren Vidkun Quisling regementet SS-Standarte Nordland som ett slags födelsegåva till Adolf Hitler".
.Mkt riktigt bildades SS-Standarte "Nordland" den 20.4.40, men detta var inte något som Quisling beslutade om.

Sid 84: "regementet fylldes snabbt av frivilliga från Danmark och Norge ... "
-Nej det gjorde det inte. Den ursprungliga värvningen gick dåligt eftersom Tyskland fortfarande inte var i krig med sovjetunionen, utan de facto ingick i en icke-angreppspakt, varför SS inte var det mest antikommunistiska valet.

Sid 86: "Den 1 september sa samlingsregeringen nej till tyskarnas förslag. Det var alltså bäddat för smygvärvare som Oscar Nordenstein"
-Detta blir lite underligt upplagt. Det stämmer att regeringen sa nej den 1 september, men det var inte det som gjorde Nordensteins värvning aktiv – den grupp han faktiskt lyckades få iväg till SS hade åkt ungefär 2 veckor tidigare.

Sid 94 "... Tage, som senare tjänstgjorde i SS-Wachtbattalion Berlin, aldrig kom hem till Sverige. Han är fortfarade rapporterad som sakad under slutstriderna någonstans i Tyskland"
-Tage Lindborg deserterade och försvann under insats i Kroatien med SS-Pz-Aufkl-Abt 11 1943. Varifrån uppgiften om SS-WB Berlin kommer vet jag inte.

Sid 103. Påstås att det första målet för Hamiltongruppen var Klagenfurt. Felaktigt på så vis att de först skickades till Sennheim, sedan Stralsund och slutligen till Klagenfurt

Sid 115: "SS-Obersturmführer Hans Lindström"
-Hans Lindström blev aldrig SS-Ostuf, faktum är att han inte blev SS-officer alls. Kriget tog slut innan han fick sin officersgrad.

Sid 115 "Efter officersexamen tjänstgjorde han i Sonderkommando Nord"
-Hans Lindström studerade vid 18 Kriegsjunkerlehrgang som avslutades först tidigt 1945, därefter var han på permission innan han avvek enligt sig själv.

Sid 116 – 117. Om Wolfgang Eldh-Albiez."... gick ut som kursetta 1943".
-Eldh-Albiez studerade vid 11. Kriegsjunkerlehrgang som avslutades först 1944.

Sid 117 "Eftersom svenskarna ansågs vara språkbegåvade utbildades 25 av de svenska SS-Soldaterna till Kriegsberichter, krigskorrespondenter, som sedan stred som frontsoldater i olika SS-divisioner. Åtta av svenskarna tjänstgjorde i det exklusiva propagandaregementet Kurt Eggers".
-Här har han det lite missuppfattat. Det var förvisso många svenskar som tjänstgjorde i Kurt Eggers, åtminstone 10 stycken, men det var bara dessa som var Kriegsberichter. De övriga svenskarna som skrev hem till diverse tidningar gjorde dessa på eget bevåg, och var inte på något vis krigskorrenspondenter med utbildning. Att svenskar tjänstgjorde vid Königsbergsradion kan inte heller tillskrivas att de var SS-KB, utan dessa var civilanställda vid en radiostation.

Sid 118 "... SS-Soldaten Hans "Hansky" Hansson ..."
Var väl civilanställd?

Sid 120: Påstående om att Hans-Caspar Kreuger tjänstgjorde i Charlemange och Division Nordland.
Felaktigt på så vis att det inte stämmer. Kreuger tjänstgjorde först som frontsoldat i Division Wiking, och blev sedan kring årsskiftet 1943/44 överförd till SS-Standarte "Kurt Eggers" som krigskorrespondent, varigenom han bland annat följde division Nordland.

Sid 120 "Kreuger är också den enda svensk som jag funnit tjänstgjorde i Allgemeine-SS, vars medlemmar var ökända som dödslägersvakter och judemördare".
-Nej, A-SS skötte som tidigare konstaterat inte utrotningen, detta låg på helt andra delar av SS. Vidare fanns det ytterliggare ett antal svenskar i det tyska A-SS, samt de norska och danska motsvarigheterna "Germanske SS Norge" och "Schalburgkorpset".

Sid 120 Kreuger "Under slutstriden i Berlin stred han i den franska SS-divisionen Charlemange och togs till fånga".
-Nej, under slutstriden tog han sig iväg, troligen till Wien där han hade en våning.

Sid 121 "Gösta Borg var en av de första svenskar som tog värvning direkt efter Hitlers invasion av Sovjetunionen 1941, och han var med till slutet".
-Inte helt korrekt. Mkt riktigt stack Borg till SS redan samma dag som invasionen inleddes, men han tjänstgjorde i SS mellan juni och november 1941, sedan återvände han till Sverige och återvärvade sig först i oktober 1943.

Sid 121 om Borg "brukade valtala under SSS´ valkampanjer"
-Nja, Borg brukade valtala under NSAP´s valkampanjer, men lämnade partiet när det blev SSS 1938. Han tyckte de blev för mjuka.

Sid 121: Helt plötsligt är de svenska SS-Kriegsberichter 15 stycken? Tidigare sa Schön 25?

Sid 122 om "Det Röda Massanfallet" – "I boken publicerades bilder på våldtagna kvinnor som ett varnande exempel."
-På sid 279 finns en bild på mördade kvinnor. Huruvida detta kan räknas som "bilder" – plural, och hurivida de är våldtagna, får Schön stå för.

Sid 127 – 128 Om Hans-Ulrik Johansson "... utan sänds till Riga, där han på egen begäran, strider i Regiment Norge"
-Johansson skickades till Mitau i Lettland, där ersättningskompaniet för Den Norske Legion fanns. Han utrustades och skickades till Leningrad, där Den Norske Legion var insatta. Vid denna tid fanns inte ens Regiment Norge. Detta är samma Johansson som tidigare påståtts stridit med Totenkopf.

Sid 144: Beträffande antalet utlänningar i Wiking samma dag som invasionen inleddes nämns det att en svensk fanns i Divisionen. Detta stämmer (de kan faktiskt ha varit 2) men Schön pekar ut honom som Ingmar Somberg. Somberg var vid denna tiden hemma i Sverige och lämnade landet först i januari 1943, vilket tydligt framgår av handlingarna i hans SÄPO-akt.

Sid 145: "... den nyuppsatta divisionen Wiking, som bildats i december 1940 (då under namnet SS-Division Germania".
-Nja, ordern om att bilda SS-Divisionen Germania kom under hösten 1940, och i december 1940 döptes den om till Wiking.

Sid 148: Somberg minns strider mot T-34 hösten 1941, vilket såklart är omöjligt eftersom han var hemma i Sverige.

Sid 155: Somberg minns striderna vid Mius – som han återigen aldrig deltog i.

Sid 158: Somberg minns Lars Forsberg, som dog i mars 1942, nästan ett år innan Somberg värvade sig. Påstår bland annat att de utbildades tillsammans.

Sid 159-160: Det sägs att SS-Divisionen "Nord" skapas i mars 1942. Detta är fel. Nord hade sitt ursprung i Kampfgruppe Nord, bestående av ett antal regementen ur Totenkopf. Efter de inledande striderna där de led svåra förluster blev de SS-Division Nord i september 1941.

Sid 160: Det påstås att Marcus Ledin fick sitt smeknamn (midsommarkransens skräck) då han ska ha slagit SS-Ostuf. Bengt Hassler då denna besökte dem vid fronten. Vilket Somberg ska ha sett. Hassler framställs som ett råskinn till nazist som gör skillnad på folk.
Detta är ett underligt påstående. Ledin stred med Wiking vid fronten från sommaren 1942 till hösten samma år, då han sårades. Därefter genomgick han diverse konvalescenthem och var placerad vid utbildningsorter tills han våren 1944 kom till SS-Pz-AA11 i Estland, där Somberg faktiskt tjänstgjorde. Detta var första gången som Somberg och Ledin tjänstgjorde tillsammans. Således bör detta ha skett 1944 under striderna i Estland. Problemet är bara att Hassler värvade sig i april 1943, och återvände hem till Sverige redan i december 1943. Alltså kan han omöjligen besökt Ledin vid fronten. Vidare kan det ifrågasätta om Hassler skulle göra skillnad på partimedlemmar och icke-medlemmar, då anledningen till att han lämnade SS var att han insåg att nationalsocialismen inte var vad han hade trott. Efter återkomsten hem avsade han sig alla uppdrag inom SSS-partiet, där han hade haft en ledande roll.

Sid 161: "Vid den tiden fanns det stora planer för Bengt Hassler. Enligt SS-Obersturmführer Kurt N. Skulle han utbildas av Gestapo och ansvara för planläggningen av nazipropagandan i ett nytt Sverige under hakkorsfanorna"
-Återigen en uppgift som härstammar frn SS-Ostuf. Kurt Birger Norberg, en notorisk lögnare som ljög om sin egna tjänstgöring och flertalet gånger dömdes för bedrägeri. Hans uppgifter har inte gått att finna stöd i någonstans utöver hans egna uttalande.

Sid 161: om Bengt Hassler, "Han återvänder 1944 hem till Sverige".
-Han återkom till Sverige den 24 december 1943.

Sid 166: "Anfallet mot Stalingrad genomförs som en täckmantel för ett planerat anfall i Kaukasus ..."
-Detta är väl lite av ett underligt påstående. Snarare var det väl så att Stalingrad var en strategiskt viktig punkt med sitt läge på Volga, och det vore oklokt att lämna en starkt befäst stad i de bakre linjerna.

Sid 170: Schön berättar att "SS-Sturmbannführer Ingemar Joelsson" ska ha påstått sig ha deltagit i striderna vid Stalingrad.
-För det första var inte Joelsson ens i närheten av SS-Stubaf, major, utan snarare var han menig, för det andra återvände han hem till Sverige redan november 1941. Men Schön berättar även senare att han tror att Joelsson skrävlar, graden är likväl dock felaktig.

Sid 172: "Den då 24-årige Rottenführer Tord Bergstrand ... var på väg till Stalingrad".
-Detta är en uppgift från en intervju med Bergstrand som fanns med i Expressen 1977, och Schön vinklar det lite konstigt. Bergstrand sa följande: ”Tanken var väl att var SS-division skulle vara med att försöka få ut de innestängda trupperna i Stalingrad. Men det gick inte. Det var 40 grader kallt. Slutstyckena på våra vapen var fastfrusna”. - alltså påstod inte Bergstrand att han personligen varit på väg mot Stalingrad, utan att det eventuellt var divisionens mål.

Sid 174: Uppgift om att det var planerat att göra Harald Jonsson till "SS-Sturmführer".'
-Detta vore underligt, Harald Jonsson värvade sig 1942. Graden SS-Sturmführer avskaffades 1934, och blev istället Untersturmführer. Varför man dessutom skulle planera att göra en person som vägrade svära faneden, och därför placerades som stalldräng vid ett utbildningsläger, till officer förefaller tämligen oklart.

Sid 174: "Den 14 mars stormar och återerövrar general von Mansteins pansartrupper staden och division Wiking utmärker sig vid striderna". (staden som avses är Charkov).
-Wiking var insatta söder om Charkov, där de tillsammans med 11 Pz.Div var i strid mot den sovjetiska Pansargrupp Popov.

Sid 176: Påstås att Thord Bergstrand förlorade njuren i Budapest 1945.
Inte riktigt sant, han ådrog sig en splitterskada som ledde till att han efter kriget drabbades av skrumplever och tvingades operera bort ena njuren.

Sid 178. Påstås att Kurt Birger Norberg tjänstgjorde i Leibstandarte SS Adolf Hitler.
Denna uppgift har inte gått att finna stöd för någonstans mer än Norbergs förhör under kriget. Uppgiften saknar stöd i hans Soldbuch, och i en efterkrigstida intervju påstår han istället att han tjänstgjorde med "Nordland". Med alla hans lögner både före, under och efter kriget så kan detta absolut ifrågasättas om det finns någon som helst sanning i påståendet.

Sid 178: Påstås att samma Norberg som tidigare var med och satte upp en Norsk skidlöparbataljon i Berlin.
Detta stämmer inte. Den Norske skidlöparbataljonen sattes för det första inte upp i Berlin, och enligt norska forskare så finns det inget som tyder på att Norberg ska ha varit involverad i skapandet av denna. Faktum är att den norska skidlöparbataljonen började rekrytera folk först sommaren 1943 (hade tidigare varit ett skidjägarkompani). Norberg återvände till Sverige i mars 1943. Dessutom vill jag minnas att han faktiskt i SÄPO-förhör påstod att han hade hjälpt till att ställa upp norska poliskompanier. Såna fanns, tre stycken totalt. Norberg påstår att det ena gick under i Kaukasus. Det stämmer inte. Det första skidjägarkompaniet stred vid Leningrad med Den Norske Legion, och de två andra stred i norra Finland.

Sid 179: påstås att Norberg enbart ska ha deltagit i två dagars strider med LSSAH innan han insjuknade i malaria.
-Mycket riktigt påstår han det i ett förhör. Men i ett annat förhör är det helt plötsligt två veckor av strider, innan han insjuknade i en annan sjukdom. Ett ganska tydligt exempel på hur Norbergs historier kunde svänga redan under kriget.

Sid 179: Påstås att Norberg i Sennheim ska ha utbildat skidlöpare och pansarjaktssoldater.
-Detta är ett påstående som Norberg gör, men Sennheim var ett förmilitäriskt utbildningsläger, där soldaterna genomgick utbildning i sång, politik, idrott osv. Ingen vapenutbildning. (vilket Schön tidigare påpekar i sin bok).

Sid 179: Det påstås att Norberg hjälpte Harald Jonsson desertera genom att skriva ut en permissionsbiljett vid Sennheim, vilket han inte hade rätt till.
-Mkt riktigt påstår Norberg det. Harald Jonsson påstår däremot att de träffades först i Berlin då Jonsson var på väg hem, på permission, som han själv hade ordnat genom att påstå att han var tvungen att åka till Norge för att därifrån ta hand om en arvstvist i Sverige.

Sid 191: bildtext på en stupad ryss. Bilden påstås vara tagen utanför "svenska kompaniets bunker någonstans i Ukraina". Det påstådda "svenska kompaniet" ingick som tidigare sagts i Division Nordland. Som aldrig stred i Ukraina.

Sid 194: Påståendet om att Carl Svensson skulle bli svensk Hitlerjugend chef igen.

Sid 195: Bildtext om Marcus Ledin. Påstås att han och hans kamrater (Somberg och Alm) blev avskurna bakom ryska linjer varpå de deserterade. Mer troligen var det så att de faktiskt deserterade självmant, vilket en av dem påstod direkt efter kriget. Vidare vittnade Erik Wallin i samma kompani om hur han blivit förfrågad om han ville medfölja, vilket han inte ville.

Sid 196: Bildtext om svenskarna som pratar med Heinrich Himmler. Påstås att Carl Martin Ågrahn var SS-Kriegsberichter. Stämmer inte alls, han tjänstgjorde i SS-Pz.AA11 och var inte SS-KB i SS-Standarte "Kurt Eggers".

Sid 199: återigen tillskrivs utroningen av judar till Allgemeine-SS.

Sid 203: Schön påstår att det fanns 39 svenskar i Division Nordland. Uppgiften kan säkert stämma, men tidigare påstår han att de var 77 stycken.

Sid 203: Han skriver om uppställandet av III germn. SS-Pz-Korps och påstår att Division Nederland var en del av denna. Nederland blev en division först 1945, när kåren bildades var de en brigad.

Sid 203: sägs att SS-Div Wallonien ställs under Steiners befäl (antar att Schön menar vid bildandet av kåren). Wallonien blev en division först 1945. Ingick inte i III Germn SS Pz Korps heller

Sid 204: Påstås att Felix Steiner tilldelas riddarkorset för att han har bildat III Germn SS-Pz Korps. Han tilldelades riddarkorset i Augusti 1940 som chef för SS-Regementet "Deutschland".

Sid 205-206. Påstås att tredje kompaniet SS-Pz-Aufkl-Abt 11 kallades "Schwedenzug (Svenska kompaniet)". Det är ett efterkrigstida namn, som inget stöd finns att det faktiskt kallades under kriget. Dessutom betyder zug pluton, och inte kompani.

Sid 206 "Regnell, som året innan gått krigskorrespondentutbildningen för att tjänstgöra i SS-divisionen Leibstandarte Adolf Hitler". Vidare nämns att han tvingades avbryta utbildningen p.g.a. sjukdom.
-Det stämmer att han påbörjade utbildningen men tvingades avbryta p.g.a. sjukdom. Påståendet om att det var tänkt att han skulle tjänstgöra i LSSAH är dock underlig – Kriegsberichter tjänstgjorde i SS-Standarte "Kurt Eggers", men kopplades tidvis till olika enheter för att täcka deras strider.

Sid 207 "Svenska kompaniet är ett tungt motoriserat spaningsförband som förstärks med de fruktade tigerstridsvagnarna".
-En pansarspaningsbataljon hade inte tillgång till Tiger-stridsvagnar, men visst hände det att de stred bredvid förband utrustade med såna, men det vore som att påstå att de utrustades med stridsflyg bara för att såna fanns över dem.

Sid 207: Påstås att kompaniet tilldelades granatkastare för att många svenskar var utbildade på dem i svenska armén.
-Nja, snarare var det väl så att kompaniet hade granatkastare eftersom det ingick i standardutrustningen för deras förbandstyp.

Sid 208 "samtidigt som svenskarna fortfarande ligger vid utbildningslägret i Grafenwöhr räknar nazisterna hemma i Sverige de medlemmar som stupat som frivilliga i Finland eller i Waffen-SS, sammanlagt 25 stycken".
-De stupades dag firades den 14 april 1943. Ordern om att III Germn SS-Pz Korps skulle bildas vid Grafenwöhr kom den 30 april 1943.

Sid 211: Hans-Caspar Kreuger påstås varit SS-Obersturmführer. Han var SS-Untersturmführer.

Sid 215: Leibstandarte SS Adolf Hitler påstås vara den första SS-divisionen som ställdes upp.
-Förvisso var de den första SS-enheten, men de blev en division först 1941. Den första divisionen var SS-Verfügungsdivision, som bestod av tre regementen och bildades i oktober 1939.

Sid 216: Påstås att Robert Bengtsson 1942 var enda svensk i LSSAH.
-Jag vill minnas att det samtidigt även fanns andra utlänningar i divisionen. Det fanns åtminstone en till svensk, Lars Blom.

Sid 219: Somberg pratar igen om att ha deltagit i strider 1941. Lögn.

Sid 229: Nämns att fyra svenskar hade funnits i 6./Rgt. Germania.
-De var fem. Hagberg, Nisseby, Sjögård, Wikström och Eriksson. Den sistnämnde försvann dock rätt tidigt då han drabbades av förfrysningsskador.

Sid 229, påstås att Bo Wikström efter kriget smugglade ester till Sverige.
-Nja, han hade tänkt att göra det men det blev aldrig något av det hela eftersom den organisation de tänkt hjälpa inte fanns.

Sid 230: Påstås att Gunnar Eklöf var hemma på permission från Kroatien i oktober 1943.
-Detta är fel. Han var hemma på permission efter att ha genomgått officersutbildning vid Bad-Tölz, innan han skulle tillträda uppdrag som förbindelseofficer för III germn SS-Pz Korps.

Sid 233: Det berättas om bilden på Himmler i samtal med svenska frivilliga, som påstås tjänstgöra i Division Nordland.
-Bara en mindre sak. Bilden togs vid utbildningslägret Sennheim, innan svenskarna på bilden tjänstgjorde i Nordland – samtliga gjorde det dock senare, så kanske inte borde kallas för fel.

Sid 234: Påstås att Himmler räddade Carl Martin Ågrahn undan arkebusering efter hans misslyckade desertering 1943.
-Denna uppgift bör tas med ett antal nypor salt. Den framfördes av Knut Fagerström i Expressen 1977. I samma intervju ljög Fagerström en hel del, påstod sig bland annat ha varit Untersturmführer och lämnar en del andra mycket felaktiga uppgifter. - Somberg dementerade en del av hans uppgifter i ett brev till artikelförfattaren 1977, varför Schön borde kunnat kolla denna uppgift mot Somberg.

Sid 248: Påstås att Rune Wikström blev kvar när samtliga vakter drog sig tillbaka på order den 16 januari 1944. När de senare återerövrade området ska han ha hittats med handen avhuggen. Franz Wahlberg anklagas för att ha bidragit till hans död, då han inte varnade att de drog sig tillbaka.
-Uppgiften kommer från Knut Fagerström i expressen 1977, och stämmer inte. Rune Wikström förvann, i förlustlistan från divisionen är han listad som försvunnen och Knut Fagerströms vän Nils Berg vittnar om hur Wikström inte kunde hålla takten med sina kamrater när de retirerade, och sedan dess var hans öde okänt. Berg skulle knappast lämna dessa uppgifter till polisen om han faktiskt vetat om att Wikström stupat.

Sid 250: Påstås ha funnits en "20 SS-Divisionen Estland", inte helt rätt, då dess titel var "Estnische 1", dvs "första estniska". Alltså ingen hederstitel "Estland".

Sid 251: "SS-svenskarna har inte hunnit gräva ned sig vid Narva förrän den kanske främste och mest hängivne nazisten stupar den 25 januari ... Valter Nilsson".
-Det är inte ett dugg förvånande att de inte hunnit gräva ned sig vid Narva då, eftersom de nådde Narva först den 31 januari.

Sid 253: påstås att Somberg stred på Barnhemshöjden. Hans förband var insatta söder om barnhemshöjden, och inte i närheten av 6 månaders tid.

Sid 255. Somberg pratar om sina tre års marscher genom Ukraina, Kaukasus, Kroatien och Leningrad. Nja, han värvades ju till SS våren 1943 och deserterade sensommaren 1944...

Sid 260: Nämns att SS-stormbrigad Wallonien var instängda i Tjerkassy. Samma Wallonien som tidigare var en division och under Felix Steiners befäl.

Sid 263: Det legendariska fotografiet av svenska SS-officerare vid Narva nämns. Påstås vara taget i början av maj (mer troligen slutet av maj, Gunnar Eklöf är med på bilden och han kom dit först den 25 maj) och påstås samla de svenska "SS-officerskamrater som ännu lever". Lite dramatiskt kanske, då ingen svensk SS-officer hade stupat i SS-Pz.-AA11 och bara en kom att göra det, Rune Ahlgren (som tog fotot). "Samtliga som ställer upp sig framför kamera har gått officersskolan i Bad-Tölz". Med på bilden är Hans-Caspar Kreuger, som blev en så kallad "tapperhetsofficer" varigenom han inte behövde genomgå utbildningen vid Bad-Tölz.

Sid 265: Torkel Tillman påstås ha stridit vid Narva fronten och sedan att han den 6 juni 1944 var invecklad i försvarsstriderna i Normandie.
-Tillman var SS-Kriegsberichter, krigskorrenspondent, så det kan diskuteras hur mkt en sådan "stred". Dessutom sändes han till västfronten först efter att invasionen genomförts.

Sid 266: Påstås att Torkel Tillman deserterade från den svenska armén i mars 1942 och tog värvning i SS.
-Av hans SS-personalakt framgår det att han värvade sig i juni 1942.

Sid 269-270. Incidenten då Karl-Eric Pehrson stupar som förare år Gunnar Eklöfs fordon. Det påstås att Gunnar Eklöf "en kort tid efteråt såras" samt att han grips av Gestapo misstänkt som politiskt opålitlig, men släpps efter två månader och får återvända till fronten.
-Gunnar Eklöf sårades vid samma tillfäll.Därefter fick han vård i Berlin varpå han fick kontorstjänst som förbindelseofficer vid Schwedische Verbindungsstelle. Att han ska ha blivit gripen som politiskt opålitlig 1944 saknar jag uppgifter om, faktum är att han i november 1944 under tjänst vid SS-Hauptamt (där schwedische verbindungstelle ingick) rapporterade om andra svenskar som kunde anses vara politiskt opålitliga. Han återvände aldrig heller till fronten, enligt andra svenska frivilliga ryktades det om att han fick sin tjänst i Berlin just därför att han var för feg för att återvända till fronten.

Sid 270: John Wahlström påstås ha varit "SS-Gebrigsjäger", alltså den lägsta alpjägargraden. Han var de facto SS-Panzergrenadier, ett helt annat vapenslag.

Sid 270: "Gösta Borg, som finns kvar i Wiking". Det hela handlar om hans rapport från striderna i Polen i augusti 1944. Borg tjänstgjorde då i SS-Standarte "Kurt Eggers" som krigskorrenspondent, och hade precis anlänt till frontavsnittet där bland annat Wiking stred efter att ha följt andra förband (bland annat vid Narva) sedan han utexaminerats från officersskola i Bad-Tölz.

Sid 273 och framåt: Det regogörs för hur Sombergs halvbandvagn med Marcus Ledin och "SS-Rottenführer Sven Alm" (Som var SS-Sturmmann) går sönder och de därför tvingas fly tillbaka till Sverige. Att det snarare rörde sig om en planlagd desertering har tidigare redogjorts för.

Sid 284: återigen pekas Arne Johansson ut som SS-Gebrigsjäger, nu stridande i Warsawa. Han var i staden, men i en sjukvårdsenhet och inte i en alpjägarenhet.

Sid 288: Det skrivs om att Rune Ahlgren stupar vid Preekuln, vilket ska ha skett i samband med striderna om höjden vid Trekni, och att detta skedde då Ahlgren försökte kasta ett första förband till en svensk på en annan halvbandvagn.
-Rune Ahlgren stupade den 29 oktober 1944, som officer i 2. kompaniet SS-Pz-AA11, inte i 3. SS-Pz-AA11, där övriga svenskar tjänstgjorde.

Sid 288: Det sägs att Pehrsson får ehrenblattspange des Deutschen Heers för insatserna vid Trekni, vilket stämmer. Det sägs dock även att han anser att denna var för dyrköpt och därför hjälper några av de svenska SS-Soldaterna att desertera tillbaka till Sverige.
-Mkt riktigt fick han utmärkelsen därför, och att han hjälpte svenskar desertera stämmer också. Men, han fick utmärkelsen den 25 december 1944. Den sista svensken i kompaniet som deserterade gjorde detta i oktober 1944 – och han greps av militärpolis. Pehrsson hade hjälpt svenskar att desertera redan sedan sommaren 1944.

Sid 288 – 289: De svenskar som utbildades i Graz i slutet av 1944 nämns, och det påstås att tanken är att dessa ska till Division Wiking.
-I Graz låg SS-Pz-Gren-Ausb.u.Erz-Bat 11 förlagda. Det var ersättningsförband för hela III Germn SS-Pz Korps, således inte till Wiking.

Sid 289: Det nämns att de svenskar i Graz som kommenderades till Berlin i januari 1944 begärde att bli överförda till "skidjägarbataljonen i SS-Gebrigsjägerdivision Nord".
-Det stämmer att de ville bli överförda till SS-Skidjägarbataljonen i Norge, och att denna tidigare hade ingått i Division Nord. Men, i december 1944 sändes "Nord" till Tyskland för återuppbyggnad efter reträtten från Finland – skidjägarbataljonen blev kvar i Norge som fristående förband, således ett mindre fel.

Sid 289-290. Påstås att Bengt Lofthammar stupar den 22 mars, Knut Posse den 22 april och Arne Bernhard-Pettersson ses som stupad i strid.
-Vad som hände med Lofthammar och Posse vet man inte, de är båda försvunna (varför ett dödsdatum blir underligt). Bernhard-Pettersson deserterade, tog sig till Berlin och blev chaufför hos svenska kyrkan. Han dödades under ett uppdrag då hans bil besköts av flyg.

Sid 290: Påstås att John Eriksson och Ragnar Johansson deserterade från sina regementen i Skövde.
-Båda hade tjänstgjort där, men deras tjänstgöring hade upphört då de värvade sig till SS. Båda lämndae landet legalt – således inte desertörer.

Sid 291: Påstås att Karl-Olof Holm träffade Heinrich Himmler under striderna i Kroatien hösten 1943.
-Detta skedde vid utbildningslägret Sennheim våren 1943.

Sid 292: Påstås att LSSAH skjuter krigsfångar i Malmedy samma dag som ardenneroffensiven inleds den 16 december 1944.
-Malmedymasskern skedde den 17 december 1944.

Sid 294: Påstås att 130 pansar- och kanonvagnar sändes till Lettland.
-Rätt antal är 110, enligt marschorder till SS-Pz.AA11.

Sid 298: Den klassiska officersbilden vid Narva. Bilden sägs vara tagen i början av maj 1944, rätt är slutet av maj 1944. Pehrsson sägs vara SS-Obersturmführer – en grad han fick först den 21 juni 1944. Hans-Caspar sägs vara SS-Untersturmführer, då bilden togs var han officersjunker (SS-Standartenoberjunker). Blev SS-Ustuf först den 21 juni 1944.

Sid 308: påstås att Yngve Nordborg deltog om slutstriden om Berlin.
-Stämmer inte, han var i Bayern och hans förband upplöstes redan i mitten av april, redan inna Operation Berlin påbörjades.

Sid 314: Sägs att hela Nordland skeppas ut ur Kurland den 25 januari 1945.
-3./SS-Pz-AA11 lämnade Kurland redan den 20 januari och nådde Stettin den 22 januari. Övriga förband skeppades ut under veckorna som följde.

Sid 317: Schön nämner att Heino Meyer rapporterats som stupad en gång. Tidigare i boken sägs det att han rapporterades som stupad två gånger.

Sid 322: Påstås att man planerade att låta Nordland föra ut Hitler ur Berlin för att han inte skulle bli krigsfånge.
-Ren nonsens.

Sid 333 och 334: Det påstås att två svenskar stupar under tjänst i Wiking, den 22 april 1945, Posse och Lofthammar. Tidigare i boken säger han att Lofthammar stupar den 22 mars, och Posse den 22 april. Vidare tjänstgjorde de inte i Wiking, utan i Kampfgruppe Schweitzer, en stridsgrupp bildad av III Germn. SS-Pz Korps ersättningsförband i Graz.

Sid 335: Massa drabbel om att Hans-Gösta Pehrsson var i Hitlers bunker, detta redogörs för närmare senare. Sägs att Pehrsson var den svensk som hade högst grad – vilket förvisso stämmer, han var SS-Hauptsturmführer, vilket dock ytterliggare två svenskar blev under kriget. Ännu underliggare blir det då Schön tidigare i boken påstår att Ingemar Joelsson var SS-Sturmbannführer.

Sid 337: Schön citerar Wallins Ragnarök om striderna vid Karlshorst, och påstår att detta är "svenska kompaniet" – men har helt missat att Wallin överfördes från tredje till femte kompaniet vid Oder.

Sid 346 Här rör sig Schön kring den 27 april 1945 och Hans-Gösta Pehrsson, nämner att han "nyss befodrats till SS-Hauptsturmführer" vilket skedde redan ungefär två veckor tidigare.
Dessutom diskuteras ett "tämligen okänt revoltförsök mot Hitler" – där Pehrsson, divisionschefen för Nordland samt Felix Steiner ska ha planerat att anfalla med ett SS-regemente för att döda elelr tillfångata Hitler. - Detta är total nonsens och det är totalt oförstående varifrån Schön har fått för sig detta. Ett av de absolut värsta drabbelavsnitten i hela boken.

Sid 347: en "spaningsenhet 1C" nämns. 1C var vad man kallade befattningen som divisionens underättelseofficer.

Sid 347: det nämns att en svensk SS-Officer såg Hitlers bröllop i Bunkern. Närmare redogörelse för detta nedan. Detta påstående fortsätter på sid 351.

Sid 359: Bataljonschefen för AA11, Rudolf Saalbach är plötsligt Hauptsturmführer igen under slutstriden i Berlin. Han var Sturmbannfuhrer, vilket han blev i mars 1944, och som Schön tidigare nämner.

Sid 373 och framåt följer kapitlet om "Gengångare och arvtagare" – detta orkar jag inte bry mig om.

Senare i boken finns en bild på en grupp SS män som gör Hitlerhälsning vid en grav. Detta är enligt Schön Soldater ur division Nederland som ingick i "svenskdivisionen" Nordland. Det är nog rätt ovanligt att en division ingår i en annan division....

Sidan efter är det bilder på Hans Lindén, som sägs vara den första svensken att stupa i SS. Nya uppgifter visar på att det inte stämmer. I en divisionsrapport från Wiking nämns det redan i september 1941 att en svensk har stupat. Lindén stupade först i december 1941, men är alltså den första namngivna svensken som man vet stupade.

Svenska SS-officerare i Hitlers bunker
Inledning
Som det tidigare nämnts så är journalisten Bosse Schön uppfattning av SS-Obersturmführer Yngve Nordborgs förehavanden under krigsslutet något som skiljer sig mitt. I sin kritiserade bok Svenskarna som stred för Hitler påstår han att en svensk SS-officer, Nordborg, ska ha bevittnat vigseln mellan Adolf Hitler och Eva Braun. Dessutom ska officeren efter deras självmord ha blivit vittne till hur deras kroppar kremerades i en granatgrop utanför Führerbunkern i Berlin. Officeren ska dessutom ha tillhört Wehrwolf rörelsen, som var tänkt som en nazistisk motståndsrörelse som skulle kämpa mot ockupationsmakten efter krigsslutet. Detta då officeren identifierade sig med ett ”Wehrwolf-pass”. Dessa sensationella uppgifter är enligt min forskning felaktiga på flera punkter. För det första påstår Schön att officeren ifråga var Yngve Nordborg, något jag anser mig kunna motbevisa. För det andra håller jag som otroligt att någon svensk överhuvudtaget ska ha satt sin fot i Hitlers bunker. Att en svensk delgavs uppgifter om Hitlers död och vidarebefordrade detta till svenska kyrkan i Berlin anser jag bevisat, men jag betvivlar att officeren själv bevittnade dessa händelser. Då dessa uppgifter förtjänar att belysas önskar jag presentera en närmare genomgång av varför det inte kan stämma. För det första anser jag att det inte var Yngve Nordborg utan mer troligen Hans-Gösta Pehrsson som framförde dessa uppgifter och vidare tror jag inte heller att Pehrsson själv bevittnade händelserna.
Att officeren ska ha tillhört Wehrwolf anser jag får ses som uteslutet. Organisationen existerade praktiskt taget inte utan det fåtalet aktioner som utfördes i rörelsens namn var beslut på individuell nivå av enstaka fanatiker. Påståendet går ändå att bryta ner på fler punkter, vilket jag återkommer till.
Den 30 april 1945 tog slutligen Hitler livet av sig. Med i döden följde hans fru sedan ett par timmar, Eva Braun. Dessa hade genomfört en makaber vigsel i bunkern där de uppehållit sig under slutstriden om Berlin. Enligt historieböckerna sköt sig Hitler samtidigt som han bet sönder en giftampull innehållande nervgiftet cyanid. Braun satte sin tillit på att giftet skulle verka och nöjde sig med att bita sönder en giftampull. Dagen därpå lades kropparna i en granatgrop utanför bunkern där de översköljdes med bensin och eldades upp.

Nordborg i Hitlers bunker
Schön delger läsarna i sin bok citat ur ett dokument med påståenden från pastor Mygren vid den svenska kyrkan i Berlin. Det är detta som han tar som direkta bevis för att Nordborg befann sig i bunkern.

Schön, Svenskarna som stred för Hitler. (Pocket) sid 351:

”Den 30/4 1945 hade en svensk Waffen-SS-kapten kommit till den svenska bunkern. Svensken som hade presenterat sig som Yngve Nordborg [Min fet och understrykning, förf.] eller dylikt (Senare hälften av namnet kunde Myrgren icke med bestämdhet Erinra sig).”

Till en början kan uppgiften absolut tas som sann. Mycket var ett virrvarr under slutet av kriget och folk kastades fram och tillbaka i de underligaste situationer man kan tänka sig. Uppgiften härstammar från Pastor Myrgren vid den Svenska Kyrkan i Berlin, han uppsöktes av en svensk officer, som han beskrev som en SS-Hauptsturmführer (kapten) i 40-års åldern som framförde budet om Hitlers död. Som vidare bevis på officerens identitet fortsätter Schön på sida 352 att citera dokumentet med uppgifter från Mygren:

”Pastor Mygren påminde sig, att denne svensk, som eventuellt skulle kunna heta Yngve Nordborg [Min fet och understrykning, författaren], troligen var c:a fyrtio år gammal och att han i Sverige hade varit gift och hade två barn.”

Schön kommenterar uppgifter på följande vis på samma sida:
”SS-svensken, som genom en ren tillfällighet hamnade mitt i världshistorien, var en 47-årig tvåbarnspappa från Timrå…”

Nordborg själv påstår att han var i Berlin sista gången i januari 1945, något som även styrks av ett förflyttningsdokument från SS. Därefter påstår han att han förflyttades till en pansarjaktsenhet i Bayern där han upplevde krigsslutet. Vidare påstår han att han delgavs uppgiften om Hitlers död via radio och från amerikanska soldater under sin vistelse i Bayern.1
Därför har vi två personers uppgifter som står emot varandra: Mygren, som påstår att Nordborg var i Berlin i slutet av april 1945, och Nordborg själv som påstår att han inte var det. Av dessa uppgifter bekräftas Nordborgs historia av ett förflyttningsdokument från SS, men Schön väljer ändå att ta Mygrens uppgifter som absolut sanning. Vidare väljer Schön att felcitera. Mygren anger aldrig ett förnamn i dokumentet, detta har Schön lagt till själv.
Vidare stämmer inte uppgifterna om Nordborg som person. För det första var han SS-Obersturmführer, inte SS-Hauptsturmführer. Schön är medveten om detta men viftar bort det med att han kan ha befordrats då han överfördes till Wehrwolf och att det så sent i kriget aldrig fördes in i hans papper. Då organisationen var nästintill obefintlig får man fråga sig i vilken mån det verkligen kan vara en trolig slutsats kring graden.
Nordborg var förvisso i 40-års åldern, men att ange honom som ”ca fyrtio år gammal” får enligt mig ses som en överdrift. Han var närmare 50-år gammal och såg betydligt äldre ut om man betraktar de fotografier som existerar av honom från kriget.
Att han var gift stämmer. Däremot stämmer det inte att han ska ha haft barn. Varifrån Schön har fått uppgiften om att Nordborg var tvåbarnsfar vet jag inte. Att hans äktenskap var barnlöst framförs dels i hans SS personakt, men även i ett dokument från polisen 1945. Då detta dokument finns tillsammans med Mygrens uppgifter kan man fråga sig om Schön valde att förbise detta eftersom det går emot hans uppgifter, eller om han helt enkelt missade det. Vidare kan det nämnas att i SS personakter angavs grundläggande personalia, som grad med befordringsdatum, namn, födelsedatum och så vidare på den s.k. ”stammkarte”. Där togs det även med om officeren hade eventuella barn. Eftersom Schön tror att han blev SS-Hauptsturmführer men detta inte hann skrivas in utgår jag ifrån att han har studerat Nordborgs stammkarte, men även där missat eller förbisett uppgiften om att äktenskapet var barnlöst. 2
Eftersom polismannen som undersökte ärendet var väldigt mån om att fastställa officerens identitet översände han ett par fotografier på Nordborg till Mygren, som den 21 september 1945 efter att ha betraktat fotografierna svarade som följande:

”Tyvärr kan jag ej med säkerhet avgöra, om korten föreställer den man vi hade på besök av i Svenska bunkern eller inte. Likheten är i varje fall inte särdeles slående. Den man jag minns verkade betydligt mer magerlagd. Jag är snarast benägen anse, att korten föreställer en helt annan person” [Författarens fet och understrykning] 3

En annan som uteslöt officeren som Nordborg var legationstjänstemannen Edqvist som även han fått beskåda ett fotografi på Nordborg. Det redogörs för i ett annat dokument:

”Däremot anser Edqvist uteslutet, att officeren med varulvspasset är identisk med Nordborg, vars fotografi även visats för Edqvist”4

Detta avstår Schön från att delge läsarna. Om Schön tagit del av dessa dokument kan även det ifrågasättas eftersom de återfinns i Hans-Gösta Pehrssons akt hos polisen. Anledningen till att de återfinns där är att polisen, i likhet med författaren, snarare var benägen att misstänka att officeren Mygren träffat var Pehrsson snarare än Nordborg. Med andra ord betvivlade alla inblandade att det skulle vara Nordborg, inklusive den ursprungliga uppgiftslämnaren, men Schön fortsätter ändå att påstå det.
Som bakgrund till att författaren och flera av de inblandade misstänker att det troligen kan ha varit Pehrsson som uppsökte Mygren ligger flera faktorer. För det första passar Pehrsson in på de uppgifter om officerens personalia: Han var SS-Hauptsturmführer, han var 34-år gammal, vilket med ett par års krigsåldrande säkerligen kan uppfattas som 40-års åldern och han hade barn. Vidare befann sig bevisligen Pehrsson i Berlin då hans förband var insatt där under slutstriden.
Att Edqvist vidare pekade ut honom nämner inte Schön ett ord om. Vid samma fotokonfrontation fick nämligen han se fotografier även föreställande Pehrsson:

”Samtidigt visades Edqvist en del fotografier av svenskar, som varit i Berlin under senare år och ”stannade” för fotografierna på Hans-Gösta Pehrsson och Olof Sandström såsom mest lika den svenske Waffen-SS-Officeren”5

Schöns ovilja att få officeren till att vara Pehrsson visas även tydligt då han inte verkar ägna en tanke, och inte heller delger läsarna, följande uttalande av Mygren som är med i det ursprungliga dokumentet där Mygren påstod att officeren kunde ha hetat Nordborg;
”med ovannämnda svensk följde ännu en svensk Waffen-SS-frivillig vid namn Johansson, troligen med förnamnet Ragnar, Johansson, som var en ung trevlig pojke hade enligt vad pastor Mygren nu kunde påminna sig tidigare varit stamanställd såsom furir vid något regemente i Skövde”6

Även Ragnar Johansson var bevisligen i Berlin, och mötte även sitt öde där under ett utbrytningsförsök den 2 maj 1945. Han tjänstgjorde som förare åt Pehrsson, och det förefaller långt ifrån otroligt att Pehrsson skulle välja att ta med sin svenska förare till bunkern. Men den i särklass absolut viktigaste uppgiften kommer dock från Pehrsson själv. Han bekräftar nämligen i förhör att han i sällskap med Johansson faktiskt uppsökte pastor Mygren.

”Pehrsson ville erinra sig, att han vid middagstiden den 27 april 1945 under slutstriderna i Berlin besökt svenska legationens bunkers för att där med någon tjänsteman rådgöra om skydd för svenske medborgaren, f.d. furiren Johan Olof Ragnar Johansson…”7

Samt:

”Pehrsson hade också vid detta tillfälle talat med den i Berlin då tjänstgörande svenske pastorn, vilkens namn han nu inte kunde erinra sig”8

Varför Schön, mot allt detta väljer att fortsätta att påstå att det var just Nordborg som var i bunkern kan man fundera kring. Om det rör sig om dålig research eller att han helt enkelt beslutat sig för att det ska vara Nordborg och ingen annan som uppsökte Mygren är de mest troliga anledningarna författaren kan finna.
Men hade då Pehrsson besökt Führerbunkern eller hade han delgetts uppgiften om Hitlers död på annat vis? Och hade han identifierat sig med ett Wehrwolf-pass? Jag tror att svaret på båda frågorna är Nej. Dels tror jag aldrig att Pehrsson var i närheten av Hitler eftersom han inte hade någon anledning till det. Dessutom det finns en betydligt mer logisk väg till hur han skulle ha fått kännedom om Hitlers öde. Pehrsson var nämligen från den 27 april 1945 underställd rikskansliet som förbindelseofficer, och bör därför av någon person vid rikskansliet kunna ha blivit delgiven vad som hade hänt. Jag skulle tro att Mygren missuppfattade Pehrssons uppgifter, att Pehrsson möjligen angivit att han varit i Rikskansliet och där fått höra att Hitler avlidit för egen hand och sedan kremerats, medan Mygren uppfattade det som att Pehrsson faktiskt sett detta.
En annan person som i likhet med författaren är övertygad om att Pehrsson inte var i führerbunkern var Otto Günsche. Han tjänstgjorde som Hitlers adjutant och var bevisligen tillsammans med Hitler under hans sista dagar. Det ska dessutom varit han som ansvarade för kremeringen av kropparna. Günsche överlevde kriget, men är idag avliden. Därför har författaren själv inte kunnat fråga honom om uppgifterna, däremot har jag fått kopia på ett brev från Günsche till forskaren Martin Månsson som hade tillfälle att fråga honom om någon svensk var närvarande. Günsche svarade då:

” En svensk har aldrig varit i närheten av führern i bunkern, vilket jag skulle ha vetat. Jag känner inte till om en Gösta Pehrson har varit på lägesrapport hos Brigadeführer Mohnke, men vad skulle han ha haft för anledning till det?”9

Just den sista delen i brevet rör ett annat uttalande från Schön. Han är övertygad om att Pehrsson ska ha deltagit i lägesrapporterna som Brigadeführer Wilhelm Mohnke höll i Rikskansliet. Mohnke var insatt som chef för försvarsområde Z - ”Zitadelle” under slutstriden om Berlin. Detta område innefattade Rikskansliet som Pehrsson var underställd i sin roll som förbindelseofficer. På den punkten är det möjligt att Schön har rätt, men han kan lika gärna ha fel. Som exempel kan nämnas att det är väldokumenterat att Dr. Gustav Krukenberg, divisionschef för ”Nordland”, som Pehrsson tillhörde, inte gavs tillträde eftersom Mohnke inte orkade med hans fanatism.
Att Pehrsson ska ha tillhört Wehrwolf och därför haft ett Wehrwolf-pass anser jag uteslutet. Dels därför att organisationen i praktiken aldrig existerade, och dels därför att ett dylika identitetsdokument inte verkar existera. Dels förefaller det ologiskt, varför skulle en motståndsrörelse ha dokumentation som visade vilka de var? Men även därför att det idag samlas på allt från tredje riket, från knappar till stridsvagnar, och många samlare har riktat in sig på just identitetshandlingar. Ingen av de samlare runt om i världen som författaren konsulterat har någonsin hört talas om ett dylika dokument. En trolig tanke är enligt författaren att det kan ha rört sig om Pehrssons Wehrpass, en form av soldbok som förvarades hos förbandet och som alla soldater hade.
Även om Pehrsson avled på 1970-talet och till författarens kännedom ingen intervjude honom innan dess så levde många av dem som tjänstgjort i hans kompani ändra fram till 2000-talet och lät sig intervjuas. Pehrsson uppehöll kontakten med flera av sina tidigare kamrater från SS även efter kriget, och man kan tycka att om han nu bevittnat något så pass historiskt som Hitlers vigsel och kremering, bör han vid något tillfälle ha nämnt något om detta för sina SS kamrater, men ingen av dem har så vitt författaren vet påstått något sådant.

Användarvisningsbild
AndersB
Kapten
Kapten
Inlägg: 1537
Blev medlem: 25 okt 2004 15:44
Kön: Man
Från: Västra Götaland
Militär Grundutb: Infanteriet/Mek
Ort: Västra Götaland
Kontakt:

Re:

Inlägg av AndersB » 19 nov 2012 15:42

[quote="Lasse"]Halloj!

Eftersom jag precis håller på att avslutar mitt bokmanus om de svenska SS-

Blev det någon bok? Titel? Förlag? Låter intresseant!
Ett försvar har vi för att i krigstid kunna försvara de ideal som i fredstid ger dig rätt att verka för försvarets avskaffande. Gösta Bohman.

Lasse
Fänrik
Fänrik
Inlägg: 891
Blev medlem: 18 jul 2004 21:37
Kön: Man
Från: Stockholm
Militär Grundutb: Frisedel
Intresse: Generellt intresse
Kontakt:

Re: Undermålig källitteratur

Inlägg av Lasse » 20 nov 2012 06:26

http://www.helion.co.uk/hitler-s-swedes ... en-ss.html

Så verkar som att den kommer i juli nästa år.

Mvh,
/Lasse.

Användarvisningsbild
Waldo
Kapten
Kapten
Inlägg: 1490
Blev medlem: 03 sep 2006 19:11
Kön: Man
Från: Uppsala
Militär Grundutb: Frisedel
Intresse: Andra världskriget
Ort: Uppsala
Kontakt:

Re: Undermålig källitteratur

Inlägg av Waldo » 15 dec 2018 19:15

Sidan efter är det bilder på Hans Lindén, som sägs vara den första svensken att stupa i SS. Nya uppgifter visar på att det inte stämmer. I en divisionsrapport från Wiking nämns det redan i september 1941 att en svensk har stupat. Lindén stupade först i december 1941, men är alltså den första namngivna svensken som man vet stupade.
Jag har läst i Militär Historia att Hans Lindén dog av difteri. Vad stämmer?

Skriv svar

Vilka är online

Användare som besöker denna kategori: 2 och 0 gäster