Aktion Reinhard - fördelningen av stöldgods från judar

Här diskuteras allt det som berör Andra världskriget i allmänhet.
Skriv svar
Användarvisningsbild
Trismegistus
Hedersmedlem
Hedersmedlem
Inlägg: 2700
Blev medlem: 16 dec 2005 20:27
Från: Västmanland
Militär Grundutb: Luftvärnet
Intresse: Samlande
Ort: Västerås
Kontakt:

Aktion Reinhard - fördelningen av stöldgods från judar

Inlägg av Trismegistus » 19 feb 2019 19:53

Idag presenterar vi ett dokument med en helt igenom tragisk läsning, men ändå intressant att se hur man faktiskt fördelade stöldgodset från judar vilka skickats till förintelselägren. (Text under de tre bilderna)

Bild

Bild

Bild

Den 31 maj 1943: ett hemligt dokument till Reichsführer SS Heinrich Himmler från SS-Gruppenführer Frank på SS-Wirtschafts-Verwaltungsamt.

Genom ”Aktion Reinhard” hade SS nu kommit över en större mängd ”judiskt hälar- och stöldgods” - en fin omskrivning för personliga attiraljer tillhörande judar som skickats till förintelselägren. Från lägren i öst skickades godset till Kocentrationslägret Oranienburg för reparation och uppfräschning och frågan var nu vad man skulle göra med allting.

1. Fram till sista april 1943 hade man fått:
- 94 000 herrklockor (Uhren Für Männer)
- 33 000 damklockor (Uhren für Frauen)
- 25 000 reservoarpennor (Füllfederhalter)
- 14 000 skruvpennor (Drehbleistifte)
- 3 500 portföljer (Brieftaschen)
- 4 000 plånböcker (Geldbörsen)
- 130 000 rakblad (Rasierklingen)
- 7 500 rakapparater och rakknivar (Rasierapparate und Rasiermesser)
- 400 klippmaskiner (Haarschneidemaschinen)
- 14 000 saxar av olika slag (Scheren aller Art)

2. Av detta var 7000 herrklockor ”leveransklara” vid dokumentets tillkomst och man beräknade även att man från nästa månad (maj 1943) skulle kunna leverera ut ytterligare 2 500 ur per månad.

En hel del material hade man dessutom redan gjort sig av med:
- 100 000 rakblad + 1000 rakapparater hade man skickat till marketenterier för försäljning till soldater
- 1000 rakapparater hade skickats till SS-lasarett för att kunna användas av SS-soldaterna där.
- 250 rakknivar och 400 klippmaskiner hade man skickat till koncentrationsläger.
- Skräddarsaxar och papperssaxar såldes till företaget Deutsche Ausrüstungswerke G.m.b.H.
- Brodersaxar, nagelsaxar och hushållssaxar skickades gratis till Lebensborn-programmet
- Medicinska saxar överlämnades till läkarna i koncentrationslägren
- Frisörsaxar fördelades mellan frisörsalongerna i koncentrationslägren

3. Gällande de leveransklara herrklockorna så föreslog SS-Gruppenführer Frank att de skulle fördelas på följande sätt:
- Varje SS-frontdivision skulle omedelbart få 500 stycken (LSSAH, Das Reich och Totenkopf hade dessutom redan fått en laddning på 500 klockor vardera) och sedan ytterligare 500 stycken i oktober 1943.
- Ubåtsvapnet skulle omedelbart få 3 000 klockor och sedan i oktober 1943 ytterligare 3000 st.
- Koncentrationslägren skulle vardera få 200 klockor att fördela.

Totalt skulle detta innebära 25 000 herrklockor.

Gällande reservoarpennorna så föreslog Frank att varje division skulle få 300 stycken och Ubåtsvapnet 2 000 stycken.

4. Utöver allt ovanstående så hade man även kommit över:
- ett par hundra mycket värdefulla antika guld- och silvermynt
- 4 stora lådor med värdefulla frimärkssamlingar, med bl.a. kompletta samlingar som var och en var värda över 40 000 RM.
- Ca 5000 klockor i guld eller platina med dyrbara schweiziska urverk, vissa med äkta ädelstenar. Guldur med billiga urverk eller i alltför vräkigt utformande hade man redan skickat till tyska riksbanken för nedsmältning.

Avslutningsvis önskar Frank besked om vad man ska göra med samlarmynten (myntmuseum eller riksbanken?); frimärkssamlingarna samt de dyrbara guld- och platinaklockorna. Dessutom hade man ett antal reservoar- och skruvpennor i rent guld där man funderade om dessa skulle till Riksbanken - för vidare försäljning till utlandet - eller om de helt enkelt skulle smältas ner.

-----------------------

Då ovanstående tre sidor är en del i en serie dokument så kommer vi under resans gång att se hur ärendet bollades fram och tillbaka och vad det sedan slutade med. :D

Användarvisningsbild
AndersB
Kapten
Kapten
Inlägg: 1536
Blev medlem: 25 okt 2004 15:44
Kön: Man
Från: Västra Götaland
Militär Grundutb: Infanteriet/Mek
Ort: Västra Götaland
Kontakt:

Re: Aktion Reinhard - fördelningen av stöldgods från judar

Inlägg av AndersB » 20 feb 2019 19:12

Stort tack!

De ekonomiska aspekterna på "Aktion Reinhard" skrivs det sällan om, men bytet var omfattande. Tanken var att godset skulle passera lägret vid gamla flygfältet i Lublin för vidare distribution, medan värdesaker, ädelstenar och kontanter skulle direkt till Berlin. Viss konkurrens mellan "mottagande" myndigheter uppstod, plus naturligtvis "svinn" inne i lägret. Både tyskar, ukrainare och arbetsjudar lade beslag på delar. Fr a ukrainarna satte sprätt på bytet lokalt - mat, sprit, prostituerade - vilket drog folk från när och fjärran. Det blev både ett säkerhetsproblem och ett hot mot den (i och för sig föga imponerande) sekretessen.

Bara kontanter, stenar etc uppskattades (av tyskarna då) vara värda bortåt 200 miljoner riksmark. Tillkom (se nedan) "249 järnvägsvagnar med kläder, 100 med skor, 22 med material, 260 med bäddutrustning och ungefär 450 med olika artiklar och hushållsutrustning, samt hundratals fler med diverse lump – sammantaget ungefär 1 500 vagnar lastade med tillhörigheter".

Om volymerna har fr a Arad skrivit. I hans "Belzec, Sobibor, Treblinka; the operation Reinhard deathcamps" (Indiana University 87, uppdaterad 18) finns ett helt kapitel. För att göra det enkelt för mig klipper jag in det nedan. Om det är mot forumets regler - som citat är det ju lite långt - får herrar moderatorer vidta åtgärder. Översättningen är min.

Om Treblinka som dragningskraft på tvivelaktiga polska element se fr a Glazar: Trap with a green fence (Northwestern University). Men den är inte en akademisk avhandling utan en överlevandes minnen.

Nu till Árad:

Kapitel 21
Den ekonomiska utplundringen
Högre SS-myndigheter vidtog sina mått och steg för att försäkra sig om att de utrotade judarnas tillhörigheter, speciellt de värdefulla, förblev under deras kontroll och bidrog till deras mål. Ägodelar och värdesaker fördelades bland SS-männen och deras familjer, till avdelningen för Volksdeutsche (VoMi) – en organisation inom SS ansvarig för arbetet med Volkdsdeutsche, det vill säga hjälpa de tyskar som bodde i tyskockuperade stater i Europa, samt till finans-departementet och Riksbanken.
I en order av den 26 september 1942 drog SS-Brigadeführer August Fransk, en av cheferna inom Överstyrelsen för ekonomi och administration (WVHA) inom SS, upp riktlinjerna för omhändertagandet och distributionen av ägodelar från de judar som förts till dödslägren. Den skickades till huvudkontoret för Aktion Re-inhard och till Auschwitz´ kommendant:

1. Alla sedlar utfärdade av Riksbanken (d.v.s. kontant tysk valuta) sätts in på WVHAs konto nr 158/1488 i Riksbanken.
2. Utländsk valuta, värdefulla metaller, diamanter, ädelstenar, pärlor, guldtänder och guldstycken skickas till WVHA för deposition i Riksbanken.
3. Armbandsur, reservoirpennor, blyertspennor, rakutensilier, fickknivar, saxar, ficklampor och plånböcker skickas till WVHAs verkstäder för ren-göring och reparation och därifrån till trupperna (fr.a. SS) för försäljning.
4. Herrkonfektion och underkläder, inklusive skor, sorteras och kontrolleras. Det som inte kan användas av fångarna i koncentrationslägren och speciellt värdefulla persedlar reserveras för trupperna; övrigt sänds till VoMi.
5. Damunderkläder och -konfektion säljs till VoMi, utom underkläder i rent silke (herr och dam) vilka skickas direkt till Finansdepartementet.
6. Dunsängkläder, filtar, paraplyer, barnvagnar, handväskor, läderbälten, korgar, pipor, solglasögon, speglar, portföljer och material skickas till VoMi. Betalning ombesörjs senare.
7. Sängkläder som lakan och örngott, liksom handdukar och bordsdukar, säljs till VoMi.
8. Alla slags glasögon vidarebefordras till sjukvårdsmyndigheten för an-vändning av dem. Glasögon med guldbågar skickas, utan glas, tillsam-mans med annan värdemetall.
9. Alla slag av exklusiva pälsar, mode- eller inte, skickas till SS-WVHA. Pälsar av lägre kvalitet skickas till Waffen-SS´ beklädnadsverkstäder i Ravensbrück bei Fürstenberg enligt order BII från Waffen-WVHA.
10. Alla artiklar nämnda under punkterna 4, 5 och 6 eller med lågt eller inget värde skickas via SS-WVHA för utnyttjande av finansdepartementet. Avseende artiklar ej nämnda ovan tillfrågas chefen för SS-WVHA om deras användning.
11. Priset för olika artiklar bestäms av SS-WVHA. […] Priset för ett par be-gagnade herrbyxor är 3 mark, för en yllefilt 6 mark. […] Kontrollera att alla judestjärnor är borttagna från kläder innan de avsänds. Kontrollera noggrant att alla gömda eller insydda värdesaker har omhändertagits från alla artiklar som skall skickas.

Den här övergripande ordern var en sammanfattning av tidigare muntliga instruktioner och procedurer. Syftet var att etablera rutiner för överföringen av godset, och att förhindra att betydande värden från de kontanter, dyrbar-heter eller bättre klädesplagg offren lämnade efter sig hamnade hos individer eller organisationer utanför SS Överstyrelse för ekonomi och administration.
För att exploatera godset maximalt och för att följa Franks order tog man fram detaljerade arbetsrutiner. Inne i lägren måste man sätta fångar i arbete med att sortera artiklar efter vart de skulle och förbereda dem för transporten. Dessutom måste man etablera en uppsamlingsplats med förvaltning inom Aktion Reinhard, dit de olika lägren kunde skicka sina försändelser. I lägren sköttes arbetet med tillhörigheterna av ett speciellt arbetskommando av judiska fångar. Det låg på dem att söka igenom kläder och persedlar efter pengar och värdesaker, att sprätta bort de gula stjärnorna, att avlägsna märken eller handlingar som kunde avslöja att varorna tillhört en jude. De som kom att använda dem skulle inte med säkerhet kunna veta varifrån de härrörde eller vem deras tidigare ägare varit; det skulle de bara kunna gissa. Den som bröt ordern eller missade någon värdesak eller judisk identifikation togs till gaskamrarna eller sköts. SS-männen som ledde arbetslagen var också ansvariga för att ordern utfördes till sista bokstaven. SS-Unterscharführer Heinrich Unverhau, chef för ett sådant lag i Belzec, vittnade:

SS-Sturbannführer Hering anklagade mig för att vara sabotör enbart därför att man hittat en gul stjärna i en sändning kläder som skulle användas i Tyskland. Man hittade också lite pengar. Kläderna kom från judar som dödats i Belzec.



En hög skor och stövlar i Belzec.

I Belzec lagrades offrens tillhörigheter tillfälligt i lokstallet några hundra meter utanför lägret, intill stationen. Kläder och annan personlig egendom som samlats upp i avklädningsbaracken eller på perrongen drogs dit på handkär-ror av ett en grupp judiska arbetare. En annan grupp sorterade varorna där och förberedde dem för transporten. Pengar och värdesaker lades i koffertar som bevakade av SS-män togs till lägeradministrationen eller järnvägsstation-en.
I Sobibor låg avklädnings- och sorterings- respektive lagerbarackerna tätt ihop och nära stationen. Lagerbarackerna rymde allt gods tills det var dags att skicka det. Det berodde på att volymerna var mindre än i Belzec eller Treblinka; offren var ju färre. Från lagren tog fångar godset till stationen och lastade det på ett tåg. En polsk järnvägsarbetare vid stationen i Sobibor, Jan Piwonski, vittnade:

Jag såg hur varor som var värdelösa för tyskarna eldades upp. Det andra lastades på godsvagnar och skickades till Tyskland. Sådana transporter avgick två gånger i månaden. Värdesaker, guld och kontanter lades i en stållåda som gick till Berlin två gånger i veckan. […] Jag såg de här lådorna själv. Vakterna [ukrainare] sa att det fanns guld, pengar och värdesaker i dem.

I Treblinka var det annorlunda. Under lägrets första månader kom så många transporter att barackerna för lagring av kläder bara rymde en bråkdel av tillhörigheterna. Därför lades offrens ägodelar upp på mottagningsplanen. Efter att de sorterats i kategorier lämnades en stor del, mest kläder, kvar där till det var dags för transport med tåg. En annan del av tillhörigheterna, mestadels mindre skrymmande men mer värdefulla varor, lagrades i en ba-rack intill perrongen och i en som ursprungligen var tänkt som männens avklädningsbarack. Det ändrades, och männen fick klä av sig utomhus. Sorteringen gjorde av fångar i grupper.
Oscar Strawcinsku, en judisk fånge som arbetade med sorteringen, berättar:

Gruppen jag ingår i, flera hundra människor, kommer fram till planen och börjar arbeta. […] På filtarna och dukarna som vi brett ut på marken är alla slags varor staplade, allt ifrån importvaror och dyrbara kostymer till rena lumpen. […] Från resväskorna packar vi upp småsaker, kosmetika, tvålar, armbandsur, mediciner. Det verkar inte finnas något vi inte packar upp mängder av – allt, från dyra konserver till de några få potatisar en fattig jude fått med sig. De sorterade varorna förs oavbrutet till planens ände. Där staplas de högre och högre. Resväskorna med värdesaker har sin speciella plats; inuti dem lägger vi guldföremål, klockor, ringar, diamanter. Större delen av värdesakerna består av vigselringar. Dessutom stora kvantiteter utländsk valuta, dollarsedlar och mynt, pund sterling, ryska guldmynt. Polska pengar samlas i stora högar. Då och då kommer några ”guldjudar” och hämtar resväskor fulla med värdesaker och kontanter till sina verkstäder. De lämnar tomma resväskor som de haft med sig. De fylls snabbt på nytt. […]
Hela planen ger intrycket av en marknad. Där finns en avdelning för husgeråd och flaskor. Här finns de dyraste detaljer i nickel eller aluminium bredvid gamla kantstötta krukor. […]
Jag arbetar i en grupp om 20 man. De sätter oss att sortera paket från Tjeckoslovakien. Jag öppnar ett och hittar underkläder, kostymer, skor, korta varor och så vidare. Jag är fortfarande ny på jobbet så jag vet inte vad jag skall lägga på högen med silkeskläder, den med delvis silke, ull, bomull. […] Man måste alltid vara i rörelse; det är förbjudet att sätta sig ner eller vila sig – för det kan man få betala med livet. […]

Efter den inledande sorteringen av tillhörigheterna på sorterplanen skedde en kompletterande efter varornas kvalitet och värde. Husgeråd och gamla saker av låg kvalitet, som inte ens var värda att skicka vidare som råmaterial, brän-des på platsen i en grop som grävts för ändamålet.
Guldtänderna som dragits ut ur offrens lik sedan de tagits ut ur gaskamrarna packades, bars till lägerstaben och sändes därifrån till sina destinationer. Abra-hamn Landwaser, som drog ut tänder i Treblinka, berättar att under perioden när transporter kom skickade man i genomsnitt två resväskor i veckan med guld, vardera på 18 kg, från Treblinka. De transporterades i en pansrad bil eller en speciell järnvägsvagn med eskort av SS och ukrainare.
SS-Unterscharführer Gustav Müntzberger berättar:

Jag vet att Matthes [kommendant i Läger III] mot slutet av varje dag brukade ta guldet till Nedre lägret med en transport. Det gäller tänder och guld hittade på liken. Guldet bars i en liten väska.

Schmuel Rajzman vittnade att han, ”lägeräldsten” Galewski och kapon vid das Lazarett, Ze´ev Korland, i hemlighet höll räkning på hur många judetransporter som fördes till Treblinkas gaskammare och hur många transporter som lämnade lägret med offrens egendom. Enligt Rajzman blev det 249 järnvägsvagnar med kläder, 100 med skor, 22 med material, 260 med bäddutrustning och ungefär 450 med olika artiklar och hushållsutrustning, samt hundratals fler med diverse lump – sammantaget ungefär 1 500 vagnar lastade med tillhörigheter.
Franciszek Zabecki, polacken som arbetade vid Treblinkas järnvägsstation, skriver att enligt hans anteckningar om vad han såg där passerade fler än 1 000 vagnar med ägodelar stationen. Den uppskattningen är mycket nära det verkliga antalet. Dokument från Gedob om tre godståg som gick från Treblinka till Lublin via Siedlce och som vi kommit i besittning av, bekräftar dem. Det första gick 9 september med 51 vagnar; det andra 13 september med 50 vagnar; och det tredje 21 september med 52 vagnar. Sammantaget lämnade 153 godsvagnar fullastade med offrens tillhörigheter Treblinka inom loppet av tolv dagar i september 1942. Om vi antar att klädespersedlar stod för en tredjedel, eller lite mer, av offrens bagage (inklusive sängkläder, köksutrustning och andra tillhörigheter) så var det förutom dessa 153 vagnar ytterligare mellan 250 och 300 vagnar med annat, vilket betyder totalt mellan 400 och 450 vagnar. Vidare hade den här volymen samlats under lägrets verksamhet de första månaderna. Under den perioden ankom ungefär en tredjedel av de som skulle komma att dödas i Treblinka. På så sätt kan vi uppskatta att det totala antalet vagnar som lämnade lägret med judarnas tillhörigheter under lägrets hela verksamhetstid till minst 1 200 vagnar.
Alla tåg med kläder gick till lägret vid det gamla flygfältet i Lublin. Här låg SS beklädnadsverkstäder; de var underställda de centrala Waffen-SS beklädnads-verkstäderna i Ravensbrück i Tyskland. I början av mars 1943 överfördes verk-städerna till Globocniks verksamhet och blev ett underläger till Majdanek. Här samlades beklädnadsvaror in från Aktion Reinhards offer, och här sorterades de, desinficerades och reparerades innan de skickades vidare till sina mottagare enligt SS-Brigadeführer Augusts order.
Omkring 700 judiska fångar arbetade i det lägret. De flesta var kvinnor. De gamla hangarerna hade förvandlats till lager för kläder. I mars 1943 hamnade det under Christian Wirths befäl som en integrerad del av Aktion Reinhard. Wirths högkvarter låg i lägret. Ernst Gollak, en SS-man som tjänstgjorde i beklädnadsverkstäderna i tre år från januari 1942 och framåt, vittnade:

[…] från maj eller juni 1942, i det här beklädnadslägret i Lublin, desinficera-des pälsar och rockar från judar i lägren Belzec, Treblinka och Sobibor och skickades till Tyskland. Varorna kom in med godståg, lastades av av [ukrainska] frivilliga och senare av arbetsjudarna, desinficerades och lastades åter på godsvagnarna. Jag hade befäl över en grupp om 20 eller 30 judiska kvinnor som lärts upp till desinficerare. […] Persedlarna sorterades upp efter herr-, dam- och barnkläder. Sedan delades de igen i under- och ytterkläder, skor etc. Vart de här uppsorterade kläderna skickades vet jag inte. En gång såg jag namn på järnvägsstationer på vagnarna: Berlin, Glohau, Breslau och Hirschberg. […]

Det finns några mycket viktiga nazi-dokument om de ekonomiska aspekterna av Aktion Reinhard och volymen av varor, pengar och värdesaker hopsam-lade från utrotningsverksamheten. En rapport från SS-Sturmbannführer Georg Wippern, administrativ chef vid Aktion Reinhard, till Himmlers högkvarter innehåller detaljer om judisk egendom mottagen för leverans fram till 3 feb-ruari 1943. Den sammanräknade summan i den här fyrsidiga rapporten är enligt nedan (siffror i riksmark):

RM
Kontanter och kassabehållning 53 013 133:51
Utländsk valuta i sedlar 1 452 904:65
Utländsk valuta i äldre mynt 843 802:75
Ädelmetall 5 353 943:00
Diverse 26 989 800:00
Textilier 13 294 400:00
---------------------
100 047 983:36

SS-Obergruppenführer Oswald Pohl, chef för SS Överstyrelse för ekonomi och administration, lämnade en rapport 6 februari 1943 om ”hittillsvarande an-vändning av textilmaterial hänförbara till evakueringen av judar”. Rapporten omfattar inte textilier från Auschwitz eller Aktion Reinhard eller de dessa skickats till. Enligt rapporten hade Rikets finansministerium mottagit 262 000 kompletta herr- eller damkostymer eller -dräkter, över 2,7 miljoner kilo lump, 270 000 kg sängfjäder, och 3 000 kg kvinnohår – allt transporterat i 570 godsvagnar. Volksdeutsche Mittelstelle (VoMi) tog emot 211 godvagnar lastade med mans-, dam- och barnkläder. Reichsjugendführung (ledningen för ungdomsverksamheten inom Riket), I.G. Farben-industrierna, Organization Todt, koncentrationsläger och Generalinspektören för transportledning mottog tillsammans ytterligare 44 godsvagnar fulla med kläder. Totalen blev 825 godsvagnar med textilier.
Pohls rapport handlar om textilmaterial som transfererades under 1942. Det året skickades de flesta deporterade judarna till sin död i Aktion Reinhards läger, inte till Auschwitz; därför är de här lägren huvudkällan för de textilier han näm-ner.
Fritz Katsman, SS- och Polischef i distriktet Galicien vars flesta judar deporte-rades till Belzec, sammanställde en rapport till Högre SS- och Polischefen i Gene-ralguvernementet Friedrich Krüger angående ”Lösningen av judefrågan i Ga-lizien”. Rapporten, daterad 30 juni 1943, beskriver processen med förföljelse och likvidering av judarna i öst-Galicien (Lvov-regionen) och nämner också offrens egendom.

Parallellt med evakueringsaktionerna samlades judiska tillhörigheter in. Värdesaker säkrades och överlämnades till Aktion Reinhards personal. Förutom möbler och stora kvantiteter textilier etc. konfiskerades och levererades till Aktion Reinhards personal följande. […]

Sedan följer en lång, detaljerad lista över mynt, ringar, ur och andra värdesa-ker, indelat i guld, silver och andra metaller – allt i kilo. Dessutom en lista över valutor, mestadels utländska, hopsamlade som sedlar.
Den 5 januari 1944 skickade Globocnik en rapport till Himmler där han sum-merade pengar, guld och värdesaker som tagits från judarna inom Aktion Rein-hard. Summorna gavs i riksmark; de inkluderade pengar från 48 länder, 2 910 kg guldtackor, 18 734 kg silvertackor, 16 000 karat diamanter, med mera. Det totala värdet av vad som tagits från judarna av Aktion Reinhards ledning (pengar, värdesaker, tillhörigheter) räknas också upp i rapportens sammanfattning:

RM
Kontanter i zloty och riksmark 73 852 080:74
Ädelmetall 8 973 651:60
Utländsk valuta i sedlar 4 521 224:13
Utländsk valuta i guld 1 736 554:12
Ädelstenar och andra värdesaker 43 662 450:00
Tyger 46 000 000:00
--------------------
Totalt i riksmark 178 745 960:59
(2,5 riksmark motsvarade 1 dollar vid den tiden.)

Alla de skriftliga rapporterna innehåller bara vad Aktion Reinhards högkvar-tert överförde till de tyska högre myndigheterna, men inte pengar, guld, vär-desaker och egendom som SS-män tog för egen räkning medan de tjänst-gjorde i lägren eller som befälhavare i Lublin, Warszawa eller Berlin. En grov uppskattning säger att det handlade om miljoner. Förmögenheterna som offren lämnade efter sig berikade SS och tyska institutioner och orsakade interna stridigheter mellan de olika organisationerna.
Utrotningen av judarna stammade ur den tyska nazistiska rasideologin; den följande kontrollen över judarnas egendom, pengar och värdesaker skall ses som en viktig bieffekt av den ideologin.
Medan dr. Eberl var kommendant i Treblinka gick pengarna och värdena inte genom Aktion Reinhards högkvarter eller överordnade SS-myndigheter utan direkt till de som hade hand om eutanasiprogrammet vid Führerkansliet. Ef-tersom Eberl och många av hans medhjälpare kom från det programmet hade de behållit sina kontakter där. Franz Suchomel, som hade hand om ”guldjudarna” i Treblinka, berättar om ett sändebud som kom till lägret med en order från SA-Oberführer Werner Blankenburg, en av cheferna för eutanasiprogrammet, som instruerade SS att lämna över en miljon mark till honom. ”Vi fyllde hans resväska med en miljon mark, och han reste tillbaka till Berlin,” berättar Suchomel. Franz Stangl anförtrodde Globocnik att han misstänkte att hans chef, Christian Wirth, tillsammans med dr. Eberl hade beslutat att gå förbi Aktion Reinhards högkvarter och skicka pengarna och värdesakerna från Treblinka direkt till Berlin. Stangl försäkrade att han skulle se till att all egendom och värdesaker skulle gå till Globocniks kontor. Han berättar att han småpratade med SS-männen i Treblinka när han kom dit: ”De sa att de hade roligt: skytte var en ”sport”; det fanns mer pengar och saker än man kunde drömma om, och allt var tillgängligt: allt man behövde göra var att ta för sig.”
Och sannerligen, SS-männen och ukrainarna i lägret försåg sig med stora summor pengar, med guld, värdesaker och tillhörigheter. Treblinka-fången Ab-raham Kszepicki berättar:

Några av tyskarna gillade att samla på sig allsköns ”märkligheter”. De för-sökte inte dölja det för oss, men sins emellan var de försiktiga. De kunde komma till oss och ta en fin guldklocka, och sedan gick de direkt till någon av de sex judiska urmakarna för att laga den. Eller de kunde plocka på sig en vacker ring eller något annat damsmycke, utan tvivel en gåva till en käresta hemma i Vaterland. Alla av dem, både tyskar och ukrainare, hade så mycket pengar att de inte ens brydde sig om att röra dem. Jag tror att de alla blev miljonärer i Treblinka.

I Sobibor sattes juveleraren Stanislav (Shlomo) Szmajzner i arbete med att smida juveler för SS-männen. Han gjorde en ring med monogram till Stangl, kommendanten. De andra gillade idén och kom också med guldringar för att få dem med monogram. Men trots sin skicklighet hotades Szmajzner konstant till livet av diverse SS-personal, som ville hålla arbetet hemligt för kolleger och fångar. En gång var Gustav Wagner redan igång med att leda Szmajzner till gaskammaren för att en annan fånge hade avslöjat att han kände till vad Szmajzner arbetade med. Bara ett mirakel rädda honom den gången.
När SS-männen resten till Tyskland på permission tog de med sig resväskor och paket fulla med judarnas saker. För att inte verka alltför misstänkta när de lämnade lägret skickade de sina kollin i förväg med de tyska lokförana, Klinzman och Emmerich. Det var de som körde transporterna den sista biten från Treblin-kas station. När SS-männen var ute ur Treblinka kunde de stanna till där eller vid stationen i Makinia och plocka upp sina väskor och paket. I gengäld och för sin tystnad mutades Klinzman och Emmerich rikligen.
En del av pengarna som togs från offren användes av Aktion Reinhard för att köpa lägerutrustning, baracker, fordon och annat, liksom för att betala verksam-het som hörde samman med deportationerna och utrotningarna.
En annan del av de judiska offrens medel använde lägerkommendanterna för att förbättra SS-personalens levnadsvillkor. Det var dock mot order. SS-Oberscharführer Alfred Ittner, kassör i Sobibor, vittnade att Stangl, kommendan-ten, beordrade honom att köpa extra ransoner till lägerpersonalen och betala med delar av offrens kontanter. Ittner invände att extra pengar redan hade anvisats för just det syftet, att det var orderstridigt och att han därför inte ville medverka. Alltså ersattes Ittner av en annan SS-man som kassör.
De ukrainska vakterna, och genom dem lokalbefolkningen, blev förmögna tack vare morden på judar och alla tillhörigheter som de tagit med sig. Också spekulanter i Warszawa och andra städer utnyttjade situationen. Jerzy Kro-likowski, en polsk ingenjör som arbetade i närheten av Treblinka, skrev:

Verksamheten jag beskrivit [utrotningen av judar i Treblinka] orsakade en revolution i lägrets omgivningar. Det fattiga Podlassia översvämmades av guld, och slödder från hela landet kom dit för att snabbt och enkelt bli rika. Också i lokalbefolkningen fanns det en speciell grupp som, beklagligtvis, till varje pris ville tjäna en förmögenhet på den judiska tragedin. Lyckligtvis var det ingen i vårt byggnadsbolag som, såvitt jag vet, var frestade att haka på. Jag avstod från alla erbjudanden jag fick att om att köpa klockor, guldmynt och olika varor för praktiskt taget inget alls. Det var de ukrainska fascisterna i lägerpersonalen som kom med guldmynten, värdesakerna och pengarna från lägret. I början visste de inte vad sakerna var värda, och man kunde köpa både det ena och det andra för en spottstyver. Herrur såldes bokstavligen för ören, och lokala bönder hade dussintals av dem till salu i äggkorgar.
De ukrainska fascisterna, som var helt korrupta av den rikedom de fått utan ansträngning, uppskattade inte värdet. De kunde till exempel betala för en drink utan att ens räkna sedlarna. […] Den hejdlösa girigheten bland en del av lokalbefolkningen rev alla moraliska normer. I de angränsande byarna välkomnades de ukrainska fascisterna av en del lokala bönder. Det var allmänt känt att deras döttrar blev älskarinnor till mördarna och uppskattade deras generösa hjärtan. Det var inte så konstigt att man kunde se omfattande byggen på gårdarna, trots att det var krig, och att byns kvinnor bar pälsar och kläder av dyra tyger som vi alla visste varifrån de kom. […]

Den omfattande handeln mellan ukrainarna i Treblinka å ena sidan och bönder och spekulanter i omgivningarna och till och med så långt bort som Waszawa å den andra är omvittnade av SS-männen Stangl och Suchomel, förutom av judiska fångar. De har också nämnt de prostituerade från Waszawa, som förutom sina yrkesmässiga ”tjänster” också spekulerade för dem.
De ukrainska lägervakterna stal pengar och värdesaker direkt från männi-skorna i transporterna när de kom till lägret, och från ”guldjudarna”. I Treblinka brukade de rusa in i barackerna där ”guldjudarna” arbetade och förse sig med guld och värdesaker, samtidigt som de hotade dem till livet om de berättade något för tyskarna. Wiernik skriver att när tyskarna väl upptäckte vad som på-gick torterade och mördade de hälften av ”guldjudarna.
Det verkliga värdet av den egendom, de pengar och de värdesaker som togs från de judar som mördades i Aktion Reinhards läger kan aldrig uppskattas ex-akt. De siffror som finns i rapporten av 5 jauari 1944 från Aktion Reinhards hög-kvarter, citerad tidigare, är bara en del av det totala värdet; det var de siffrorna som redovisades officiellt till Rikets myndigheter. En oerhörd del hamnade i fickorna hos de tyskar och ukrainare som hade något med förvisningarna eller utrotningarna att göra eller som tjänstgjorde i lägren, och genom deras försorg också hos lokalbefolkningen. Dessutom försvann för alltid stora summor och många värdesaker med de tiotusentals judar som dog på väg till lägren eller som sköts vid ankomsten, för de begravdes med sina kläder.
Förutom de hundratusentals offrens liv försvann under Aktion Reinhard oer-sättlig egendom som samlats ihop av generationer judar i Polen och andra länder i Europa. Mördarna tog allt som sitt arv.

---
Ett försvar har vi för att i krigstid kunna försvara de ideal som i fredstid ger dig rätt att verka för försvarets avskaffande. Gösta Bohman.

Skriv svar

Vilka är online

Användare som besöker denna kategori: 0 och 0 gäster