Perspektiv på NATO, PfP, PARP samt EU-alliansen

Här diskuteras aktuella konflikter, militärrelaterade nyheter, samt inrikes-, utrikes- och ekonomipolitiska debatter.
Skriv svar
Användarvisningsbild
Skribenten
Korpral
Korpral
Inlägg: 161
Blev medlem: 10 jul 2006 15:56
Kön: Man
Från: Södermanland
Militär Grundutb: Signal/Televapen
Ort: Södermanland
Kontakt:

Perspektiv på NATO, PfP, PARP samt EU-alliansen

Inlägg av Skribenten » 06 mar 2007 08:39

Perspektiv på NATO, PfP, PARP samt EU-alliansen

1. Allmänt och bakgrund
När NATO (North Atlantic Treaty Organization) bildades 1949 utgjorde verksamhetens kärna den kollektiva försvarsförpliktelse som utgick från artikel 5 i Natofördraget. (Se appendix). Den bild om NATO som ännu efter 55 år sprids i Sverige är starkt splittrad, antingen har man en bestämd uppfattning om medlemskapets välsignelser eller dess förskräckelser. Ointresse för en komplicerad verksamhet i kombination med förutfattade meningar har under mer än ett halvt sekel varit till hinder för en mer seriös diskussion om vad medlemskap i försvarsalliansen NATO innebär. NATO är i grunden en politisk organisation. Till sitt förfogande finns en gemensam ledningsapparat, teknisk infrastruktur och betydande militära styrkor för att understödja sin politiska vilja. Den svenska bilden av NATO har präglats av den med dagens mått, ofattbart stora militära styrkor i Centraleuropa som stått emot varandra under det kalla kriget. Synen på NATO har också påverkats av alliansens militära förmåga på Balkan i kontrast mot andra säkerhetsorganisationers oförmåga.

I november 2002 bjöds ytterligare sju länder (Bulgarien, Estland, Lettland, Litauen, Rumänien, Slovakien och Slovenien) in blev medlemmar i Nato år 2004. NATO:s högsta beslutande organ är Nordatlantiska rådet som består av företrädare för samtliga Natos medlemsländer. Högkvarteret är beläget i Bryssel.

NATO är signifikant med dess 26 medlemsländer: Belgien, Bulgarien, Danmark, Estland, Frankrike, Grekland, Island, Italien, Kanada, Lettland, Litauen, Luxemburg, Nederländerna, Norge, Polen, Portugal, Rumänien, Slovakien, Slovenien, Spanien, Storbritannien, Tjeckien, Turkiet, Tyskland, Ungern och USA.

NATO drog omvälvande slutsatser av den förändrade verkligheten efter Berlinmurens fall och kommunismens kollaps. En av alliansens nya uppgifter och prioriterade mål blev att understödja den demokratiska omvandlingen av de fd kommunistländerna samt befrämja fred och stabilitet i Central- och Östeuropa liksom att medverka i internationell krishantering.

NATO:s betydelsefulla och nya inriktning fastställdes i det strategiska koncept som fastställdes i Rom i nov 1991 och som ledde till det Nordatlantiska Samarbetsrådet - NACC. Till detta knöts då de nio länder som tidigare tillhört motståndarblocket. NACC var främst ett forum för begynnande politisk dialog som genom NATO fick ett instrument för att verka stödjande och stabiliserande vid bodelningen efter det gamla Sovjetimperiet. Sverige deltog aldrig i NACC men Finland fick i slags observatörsroll i denna krets.

Det stod också klart att många nya länder snabbt önskade bli medlemmar i NATO. Svaret på det blev att NATO kom att inbjuda hela ESK (Europeiska Samarbetskommitéen) i en nyskapad samarbetsstruktur som kom att kallas Partnership For Peace - PfP, för att mer systematiskt och långsiktligt sätt utveckla samarbetet med NATO. PfP skapade ett flexibelt nätverk av bilaterala samarbetsformer där varje land, med utgångspunkt från en "meny" definierad av NATO, utformade sin relation enligt egna önskemål. Det skapades sålunda ett individuellt partnerskapsprogram mellan NATO och respektive land. Sverige accepterade efter en snabb beslutsprocess, i full enlighet mellan dåvarande borgerliga regeringen och socialdemokratiska oppositionen, inbjudan att genom medlemskap i PfP skapa en samarbetsrelation med NATO. Sverige kunde från våren 1994 fullt ut delta i det gemensamma NACC/PfP som bildades.

År 1994 blev därmed en avgörande brytpunkt för Sveriges relation med NATO. Sverige har sedan dess varit en av de mer aktiva nationerna. PfP är ingen fristående organisation eller samarbetsstruktur, utan kan bäst beskrivas som summan av delarna av NATO-samarbetet till vilka länderna erbjudits att delta. Verksamheten leds under NATO-rådet av NATO:S internationella stab med en med NATO-strukturen stödjande parallell struktur. Det måste dock poängteras att det är bara NATO:s medlemsstater som fattar beslut. PfP-ländernas inflytandeligger i att de var för sig avgör omfattning och innehåll av sina egna deltaganden.

Euroatlantiska Partnerskapsrådet (EAPR) inrättades 1997 som den politiska ramen för arbetet inom PFF. Det är ett forum för konsultationer mellan NATO och partnerskapsländer.

EAPR har 46 medlemsländer 26 av dem ingår i NATO och 20 länder deltar PFF-samarbetet: Albanien, Armenien, Azerbajdzjan, Belgien, Bulgarien, Danmark, Estland, Finland, Frankrike, Georgien, Grekland, Irland, Island, Italien, Kanada, Kazakstan, Kirgistan, Kroatien, Lettland, Litauen, Luxemburg, Makedonien, Moldavien, Nederländerna, Norge, Polen, Portugal, Rumänien, Ryssland, Schweiz, Slovakien, Slovenien, Spanien, Storbritannien, Sverige, Tadzjikistan, Tjeckien, Turkiet, Turkmenistan, Tyskland, Ukraina, Ungern, USA, Uzbekistan, Vitryssland och Österrike.

2. NATO PfP och Planning and Review Process (PARP)
För att klara målen med samverkan inom ramarna för PfP-samarbetet i NATO fredbevarande operationer, formulerades hösten 1994 en sk Planning And Review Process (PARP). Den innebar utveckling av ett stort antal beskrivande "standarddokument" för att möjliggöra NATO-interoperabilitet och samverkan inom såväl operativa som tekniska nivåer vid PfP-ländernas gemensamma insatser. Konkret kan PARP-målen exempelvis beskriva hur teknisk samverkan skall kunna ske mellan nationernas ledningssystem. Andra dokument kan beskriva hur dragkrokar skall vara dimensionerade och placerade på stridsfordon. Till en början kom PARP-mål och NATO-interoperabilitet i Sverige att betraktas med misstänksamhet. Men utvecklingen på Balkan kom snabbt att förändra perspektiven.

PARP genomlöper en tvåårig cykel för översyn av avtalet mellan NATO och Sverige. Försvarsmakten arbetar i samverkan med Försvarsdepartementet och NATO i frågor som har att göra med hur arbetet skall bedrivas och koordineras.

Partnership Goals (PG) är ett bilateralt avtal mellan Sverige och NATO avseende interoperabilitetsmål inom olika områden. Motsvarande mål för NATO medlemsländer kallas Force Goal. PG gäller även för arbetet inom EU.

Det inledda PfP-samarbetet blev en snar koppling till verklighetens krav vilket var en viktig förklaring till att NATO så snabbt kom att bygga upp en större koalition av såväl medlemsländer som PfP-länder. Som en följd av Dayton-avtalet i slutet av 1995 tog NATO över ledningsansvaret för en snabbt förstärkt fredsstyrka i Bosnien från FN. Den svenska bataljonen som under ett par år verkat under FN-ledning (UNPROFOR), ställdes efter ett rekordartat snabbt riksdagsbeslut under NATO ledning i fredsstyrkan med nämnd IFOR. Den styrkan har följts av SFOR och KFOR. Samarbetet med NATO har nu pågått i 10 år. Den nuvarande bataljonen är den fjortonde under NATO-ledning. Bortemot 1.500 svenska officerare har erfarenhet av NATO-samarbetets procedurer och rutiner. Den amerikanske generalen Ralston konstaterade att de svenska förband som deltar på Balkan är mer NATO-interoperabla än många NATO-medlemsnationers förband. [Ref – 1 & 2]

3. NATO-motståndet
Dagens Nyheter går 23 maj 2005 ut med en debattartikel med resultatet från senaste SOM-utredning (Samhälle Opion Media) som redovisar svenskarnas inställning till NATO. Nej-sidan har förstärkts från 47% till 48% på ett år, säger rubriken. Av de tillfrågade 2004 ansåg 20 procent att det är ett bra förslag att Sverige söker medlemskap i Nato. År 2003 var andelen 22 procent och 2002 var den 23 procent. Andelen som anser att det är ett dåligt förslag att Sverige söker medlemskap i Nato ökar hösten 2004 till 47 procent, mot 44 procent i 2003 års undersökning och 41 procent i 2002 års undersökning. Sammantaget innebär resultaten att det svenska Natomotståndet ökar för andra året i rad.

I SPF-studie (Styrelsen för Psykologiskt Försvar) för år 2002 ansåg 24% att Sverige skulle söka medlemskap i NATO medan 62% ansåg att Sverige skulle hålla fast vid alliansfriheten och neutraliteten. I en SIFO-undersökning i jan 2003 ansåg 27% att vi skulle ansluta oss till NATO medan 53% svarade nej. Men svaren beror också på hur frågorna ställs. Det är viktigt att komma ihåg att undersökningarna inte säger något om svenska folkets inställning till Sveriges deltagande i PFF. Det står uppenbarligen tydligt att decenniers marknadsföring av "alliansfriheten" sitter djupt hos det svenska folket. [Källa DN 2005-05-23]

Men de förpliktelser som Sverige numera har iklätt sig, inom internationellt åtagande, innebär dock så långtgående militära åtaganden som allt efterhand har skapat ett mönster som det är svårt att skilja från det man vanligtvis kallar en militärallians. Sveriges agerande de senaste åren håller snabbt på att skapa en säkerhets- och försvarspolitisk bundenhet som de facto gör allt tal om "alliansfri" som illusion. Dåvarande statsminister Görans Persons bekymmer blev så småningom att Sverige kom att betraktas som ett bemanningsföretag till NATO. Låt os se hur den borgerliga alliansen kommer att hantera frågan.

Mycket uppmärksammad blev Rolf Ekéus utredning ”Fred och Säkerhet” från dec 2002, om ett tidigare okänt dokument som förberetts av Eisenhowers administration och antogs av Kennedys 1962 med innebörden att om Sverige i ett storkrig inte skulle bli medkrigförande, var det viktigt att landet blev neutralt. USA skulle därför uppmuntra och hjälpa Sverige att motstå varje attack. Detta dokument kan betraktas som det slutliga beviset för att Sverige i USA ögon hade status som en passiv allierad. Det sägs klart att planering och förberedande amerikanskt ingripande i Sverige skulle skötas unilateralt av USA, eftersom andra NATO-medlemmar kunde ”vara känsliga” för särbehandling av en icke NATO-ansluten stat, samt att den svenska regeringen var noga med att inte identifieras med NATO. Att dokumentet var hemligt av USA är naturligt, dels för att Sverige inte skulle dra ner på sina försvarssatsningar, dels för att ej irritera andra neutrala länder. [Ref -.9]

4. Svensk uppbyggnad av de baltiska staternas försvar
Av departementsskrivelse Ds 2003:34, daterad 3 juni år 2003, framgår bl a av försvarsberedningens efter utvärdering av situationen i Sveriges närområde innebär att utvidgningarna av EU & NATO att Europas säkerhetspolitiska karta har förändras på ett mycket positivt sätt. Genom utvidgningen av EU med 10 länder har allt fler stater vävts in i politisk och ekonomisk säkerhet. Utvidgningen av NATO med sju länder har stor politisk, strategisk och militär betydelse på den europeiska kontinenten. Den säkerhetspolitiska situationen i Sveriges närområde förbättrats i grunden genom inbjudningarna till Estland, Lettland och Litauen att bli medlemmar av EU och NATO. Utvidgningarna innebär också att Östersjöregionen blir fast förankrad i europeiska och euroatlantiska säkerhetsstrukturer. NAT-ländernas kollektiva säkerhetsgaranti utsträcks också över Estland, Lettland och Litauen". [Ref - 3]

Men stopp ett tag!

När en nation anhåller om medlemskap i NATO måste den kunna visa upp en försvarsmakt, annars blir det inget av med medlemskapet. Sverige är den största bidragsgivaren för att bygga upp baltstaternas försvar! Det svenska stödet bygger på riksdags- och regeringsbeslut där grundtanken är att främja säkerheten i Östersjöområdet. Från och med år 2000 och fem år framöver, tillfördes baltiska staterna vardera materiel för en brigad, dvs sammanlagt c:a 15.000 soldater. Terrängbilar och fordon som tidigare for fram i Dala- eller Värmlandsskogarna rullar nu i baltiska skogar. Däri ingår automatkarbiner, (AK 4:or), granatgevär, pansarvärnspjäser, terrängbilar, bandvagnar och mycket annat. Lettland får en komplett miloverkstad samt ett fältsjukhus.

All materiel hos dåvarande Lv3 i Norrtälje (numera nedlagda Roslagens Luftvärnskår) rullade år 2000 ombord på färjan Viking Line med destination Lettland som ett led i det svensk-baltiska samarbetet. I sin ägo har de nu det svenska luftvärnssystemet 48. Men det är ingen uttjänt materiel som så sent som 1989 totalrenoverades. Under ett antal år kommer svenska officerare att verka som instruktörer för att bygga upp baltiska staterna försvarsmakter. De svenska årens regementsnedläggningar har kommit baltstaterna till godo. Det svenska stödet till de blivande NATO-medlemmarna är sannolikt den största svenska militära insatsen utomlands i modern tid. (Källa - Dagens Nyheter 19 nov 2002).

Saab har år 2004 sålt Robotsystem 70 till Lettland. Därmed blir Lettland det sjuttonde landet som köper luftvärnsrobotsystemet, som har många år på nacken men ännu är mycket effektivt. Robotsystem 70 slår mot lågtflygande plan och helikoptrar. Kontraktssumman är liten men affären kompletteras med materiel skänkt av svenska staten. Det kan ses som en fortsättning av svenskt militärt stöd till Baltikums försvar.

5. NATO ledningsstruktur
5.1 NATO – allmänt
NATO högsta beslutande nivå heter North Atlantic Council (NAC) som möts på veckobasis på ambassadörsnivå och på Utrikesministernivå några gånger om året. NAC kan också mötas på Försvarsministernivå, egentligen benämnt Defence Planning Committee (DPC). I Military Committee (MC) möts medlemsstaternas permanenta militära representanter varje vecka och på försvarschefsnivå (ÖB) några gånger om året. Sveriges delegation vid NATO i Bryssel deltar i arbetet inom olika arbetsgrupper (Working Groups) och i Partnership Coordination Cell (PCC) vid ACO (Allied Command Operation) i Mons. NATO har ett antal grupper som stöds av International Military Staff (IMS) och redovisar sitt arbete till Military Committee (MC) en av dessa grupper är NC3B.

5.2 NATO – Omstrukturering
Sedan sommaren 2003 omstruktureras NATO påverkad bland annat beroende på dess utvidgning och av omvärldens utveckling. De två Strategic Command (Bi-SC) har omformats till ett Allied Command Transformation (ACT) och ett Allied Command Operation (ACO). ACT kommer att vara ”NATO Driver for Change” med uppgift att omstrukturera NATO för att möta framtidens krav.

Ett stort steg mot en samordning mellan EU och NATO togs i Köpenhamn 13 december 2002 Beslutet innebär att vissa militära resurser, bland annat kan ledningsresurser och staber inom NATO utnyttjas av EU. EU operation i Makedonien leds i dag med EU-officerare i ACO HQ i Mons.

5.3 NATO Consultation, Command and Control Board
Det svenska arbetet syftar dels till att anpassa sig till NATO doktriner, dels till att påverka det internationella ledningssystemarbetet i riktning mot nätverksbaserade lösningar, allt för att kunna nå uppställda Partnerskapsmål samt att på längre sikt nå interoperabilitet. Det finns ett stort antal arbetsgrupper inom NC3 som av utrymmesskäl inte redovisas här.

5.4 NATO Combined Joint Task Force
Combined Joint Task Force (CJTF), är NATO:s ledningsstruktur för krishanteringsoperationer (CRO) på operativ och taktisk nivå. Då insatser är av typen Peace Support Operation (PSO), kommer PfP-nationer att ingå i staben. ”J” utgör i detta sammanhang ett prefix för staber i samverkan mellan flera försvarsgrenar, exempelvis armé och flyg.

J1 - Personalverksamhet
J2 - Underrättelse/säkerhetsverksamhet
J3 - Insatsverksamhet
J4 - Logistikverksamhet
J5 - Planeringsverksamhet
J6 - Ledningssystemverksamhet
J7 - Utbildnings- och övningsverksamhet
J8 - Produktionsverksamhet
J9 - Samverkansverksamhet - militär och civil
J10 - Stabsledning - Integrerat

För att ingå i en CJTF HQ har NATO en speciell ”utbildningsstege” där varje nation har ansvaret att förmedla utbildning om militära grunder i stabsarbetsmetodik. Utbildningen är uppdelad i grundläggande nationell utbildning, grundläggande stabsutbildning för internationella insatser, CJTF HQ utbildning samt Pre-Deployment training och Mission. Officerare utsedda till befattningar inom ramen för ILF skall ha motsvarande utbildning för sin befattning. För att Sveriges Försvarsmakt skall kunna samverka med andra nationer vid engagemang i oroshärdar i andra länder, måste utbildning förmedlas svenska officerare, något som sker sedan ett antal år i NATO regi. Den internationellt förekommande stabsindelningen är den som också används av Försvarsmakten OPIL (Operativa Insats Ledningen).

Officerare verksamma inom OPIL har förutom namn och grad namnbrickan kompletterad med organisationstillhörighet, exempelvis ”OPIL J6” vilket betyder att denne person handlägger frågor som har att göra med lednings- och sambandssystem.

5.5 NATO – sammanfattning
Nato har sålunda inga ”egna trupper”, utan alliansen agerar genom att använda de trupper och andra resurser som medlemsländerna erbjudit den. Varje medlemsland beslutar självständigt och i enlighet med de nationella beslutsförfarandena om arten och omfattningen av den hjälp som ges Nato är en traditionell, mellanstatlig, internationell organisation, där besluten fattas utgående från enhällighetsregeln (konsensus). Om Nato intar en av alla medlemsländer gemensamt godkänd ståndpunkt, uppstår den genom intensiva förhandlingar som förs på många plan mellan medlemsländerna. Nato har alltså inte något överstatligt beslutsfattande.

Beslut om att ta till artikel 5, dvs. ömsesidiga försvarsgarantier, har under hela Natos historia endast tagits i bruk en enda gång: i september 2001 efter de terrorattacker som USA blev föremål för den 11 september 2001. Beslutets främsta betydelse var budskapet om alliansens enighet vid bekämpningen av terrorismen. Att delta i det beslutet hade inte varit det minsta svårt för Sveriges del. De facto har Sverige sedan dess gjort precis likadant som andra EU-länder och Natoländer vad avser terroristbekämpning. [Ref – 1, 2 och 8] (Se punkt 8 – NATO sammanfattning).

6. Ett EU-försvar
6.1 Allmänt
Som bekant går EU historiska rötter till återuppbyggnad av Europa efter andra världskriget. Med utgångspunkt från några politikers visioner beslöts att lägga grunden till ett enat Europa. Tanken var att processen att nå ett enat Europa skulle bli förtroendeskapande och omöjliggöra större krig i Europa. Kol- och stålunionen kom 1953 som följdes av Europeiska Ekonomiska Gemenskapen samt Euroatom år 1957. Den europeiska försvarsgemenskap som utvecklades då fick dock ingen framgång beroende på avsaknad av politiskt stöd. Det var först med Maasrichtföredraget år 1991 som medlemsstaterna påbörjade gemensam utrikes- och säkerhetspolitik (GUSP) på samma gång som Europeiska Unionen bildades. Nu talades det omigen att väcka möjligheten till en gemensam försvarspolitik vilket gav resultat först vid 1997 års Amsterdamföredrag. Då infördes, efter ett svenskt-finskt förslag, de sk Petersbergsuppgifterna i fördraget. Det fördraget omfattar; humanitära insatser, räddningsinsatser, fredsbevarande insatser och insatser med stridskrafter inklusive fredsskapande åtgärder. Det förutsågs då att EU skulle kunna nyttja Västeuropeiska Unionen (WEU) för att kunna genomföra militära insatser.

6.2 Berlin+
Vid sitt NATO toppmöte i Berlin 1996 beslöts att WEU skulle kunna nyttja NATO resurser enligt ett koncept kallat Combined Joint Task Force (CJTF) som skapats inom ramen för NATO ´s European Security and Defence Identity (ESDI). Därmed var en länk för samverkan skapad mellan EU och NATO med syfte att kunna användas för krishanteringsinsatser.

Detta innebär att NATO militära ledningsresurser kan nyttjas av EU ävensom teknisk infrastruktur. Omfattande ekonomiska och personella resurser har plöjts ner i ledningsorganisationen som ibland kallas ”Alliansens kronjuvel”. Ramavtalet mellan EU och NATO kom att fastställas vid toppmötet i Washington 1999. Detta kom att kallas för ”Berlin+” eftersom det är en anpassad och utvidgad version av beslutet från 1996 i Berlin. NATO kommer därför att vara fortsatt betydelsefull för genomförande av mer komplicerade krishanteringsoperationer.

Hösten 1998 kom EU försvarspolitik upp på dagordningen i samband med det brittisk-franska toppmötet i S:t Malo. Då kom president Chirac och premiärminister Blair överens om att EU måste har förmåga till självständigt agerande med stöd av militära styrkor sam förmåga och beredskap att ta sådana beslut. EU antog detta vid Europeiska rådets möte i Köln 1999 ungefär samtidigt med NATO aktion mot fd Jugoslavien då gapet i militär förmåga mellan USA och dess allierade i Europa blev uppenbart.

Arbetet att bygga upp EU militära kapacitet startade vid Europeiska rådets möte i Helsingfors 1999. Erforderliga militärpolitiska strukturer, kommittén för utrikes- och säkerhetspolitik (KUSK) och den militära staben bildades efter medlemsstaterna erfarenheter från NATO. Viktigt var också att Rådet fattade beslut om det som kom att kallas Helsinki Headline Goal. Det innebar att EU år 2003 skulle kunna ställa upp med en styrka på upp till 60.000 man inom 60 dagar. Styrkan skulle sedan kunna vara insatt under ett år och innehålla förband från alla tre försvarsgrenar med erforderliga lednings- och logistikresurser.

Ett år senare vid toppmötet i Nice, lades principerna fast för samarbete med de europeiska stater som inte är medlemmar av EU jämväl med NATO. Nice fördraget trädde i kraft i feb 2003 och därmed formaliserades övergången till en militär insats baserad på EU i stället för WEU. Toppmötet i dec i Laeken förklarade att EU i politisk mening var operativ och kunde genomföra krishanteringsinsatser.

I samband med rådets möte i Köpenhamn 12-13 dec 2002 lades Berlin+ på plats varvid EU och NATO blev strategiska partners. I jan 2003 startade EU första operation EU Police Mission i Bosnien, Herzegovina. EU övertog NATO operation i fd Jugoslaviska republiken Makedonien 31 mars år 2003 vilket var den första militära operation kallad CONCORDIA då NATO ledningsresurser nyttjades.

6.3 NATO och EU - gemensamt och olikt
EU kommer inte att utveckla nya bestämmelser för den taktiska nivån. Från Operation Commander (OpCdr) och nedåt i hierarkin gäller NATO standarder och metoder. EU har inga möjligheter att bearbeta de c:a 3.00 NATO Standardisations Agreement (STANAGS) som under mycken möda utvecklats under åren.

EU:s ledningsstruktur är tvådelad, en permanent del och en tillfällig (Adhoc) som sätts samman och organiseras då en operation skall genomföras. Orsaken är dels resursbrist, dels att man är rädd för att undergräva NATO. Det nyss sagda utgjorde en av frågorna som skulle upp till avgörande i samband med förhandlingar om EU nya konstitution. Som bekant utföll omröstningen om EU konstitution negativt. Den permanenta strukturen ska bland annat möjliggöra lösande av EU:s behov av konsultation med Medlemsstaterna (MS). EU:s ledningsprinciper för krishanteringsoperationer finns beskrivna i EU Military C2 Concept. Vilka staber som utgör grunden i Adhoc-strukturen fastställs inte förrän de militära strategiska optionerna (MSO) och/eller CONOPS är utarbetade.

Adhoc-strukturen skapas för en specifik operation, den är med andra ord skräddarsydd och kommer inte att vara större än vad ledningsbehoven kräver. Det är en inbyggd flexibilitet i konceptet och strukturen är oberoende vem/vilka som bygger den. Om EU kan tillgå NATO:s förmågor och resurser är alltså inte avgörande för själva strukturen. Principen för organiserande av staber skall följa den som beskrivs i NATO:s Combined Joint Task Force (CJTF) koncept.
Ända sedan Saint Malo 1998 har den ledande principen för samarbetet mellan EU och NATO varit att NATO fokuserar på kollektivt försvar, medan EU fokuserar på krishantering för de fall där NATO i sin helhet inte är engagerat. Nu kanske tiden är mogen för att vända på denna princip så att NATO fokuserar på krishantering och EU på kollektivt försvar för de fall där NATO i sin helhet inte behövs. Europa skulle därmed kunna ta sitt ansvar för försvaret av sitt eget territorium precis som USA ansvarar för sitt. Krishantering skulle däremot alltjämt kunna genomföras tillsammans. [Ref -4]
Förmodligen kan dörrarna hos NATO ledningsorganisation att kompletteras med nya skyltar som talar om att organisationen är gemensam med EU ledningsorganisation.


EAPR:s Säkerhetsforum 2005 tog och Euroatlantiska Partnerskapsrådet (EAPR) tog i december 2003 beslut om att skapa ett nytt forum för ministermöten inom partnerskapet, kallat EAPC Security Forum/EAPR:s Säkerhetsforum.

EAPR:s säkerhetsforum skall vara ett årsvis återkommande informellt ministermöte inom ramen för samarbetet i EAPR och Partnerskap för Fred (PfF) med deltagande även av andra aktörer på det säkerhetspolitiska området. Syftet med EAPC är bland annat att skapa möjlighet till en djupare diskussion i en bredare krets om viktiga säkerhetspolitiska frågor kopplade till EAPR/PFF.

Sverige tilldelades efter beslut av Nato i september 2004, värdskapet för det allra första EAPC Security Forum som ägde rum den 24-25 maj 2005 i Åre. Mötet var ett informellt utrikesministermöte den 24 maj, och ett bredare möte i säkerhetsforum den 25 maj.
Det informella utrikesministermötet hölls i form av en arbetsmiddag för ministrarna. Ämnet för diskussionerna under middagen var dagens utmaningar på krishanteringsområdet. Just internationell krishantering var en av huvudfrågorna under hela mötet.

Den 25 maj inleddes den del av säkerhetsforum som var öppen för alla medlemmar i de nationella delegationerna. Temat för dagen var Managing Security - Our Common Challenge. Dagen bestod av en inledande plenarsession, fyra parallellt löpande paneldiskussioner och en avslutande lunch. Frågor som exempelvis Europas olösta konflikter och samarbete mellan internationella organisationer, inklusive på Balkan diskuterades. Stora delar av mötet kunde följas av media.

6.4 Att bilda en svensk EU Battle Group
”All set for Swedish led EU Battle Group” med den rubriken inleds regeringens korta pressmeddelande dat 2004-11-22 om att Sverige skall bygga upp kompetens för det som hastigt har kommit att kallas ”EU Battle Group” Pressmeddelandet fortsätter;

At the Council of Defence Ministers in Brussels today, Sweden and Finland declared the intention, together with Norway, to establish an EU Battle group. Sweden will assume responsibility as Framework Nation.
- The Nordic countries have a long-standing tradition of working together in crisis management operations, says Minister for Defence Leni Björklund. We are building on this established relationship, benefiting from existing consultation arrangements and our extensive military cooperation.
- In this context it is necessary to emphasize the importance of developing methods and procedures that can bring civilian and military processes closer together at all levels. By doing so I believe that the European Union will ensure coherent and effectively coordinated crisis management operations. In this work we should also draw on the experiences of the UN in this field.
Ministers of Defence declared at the Military Capability Commitment Conference their intention to commit up to thirteen Battle groups encompassing both the period of initial operational capability, 2005-06, and full operational capability from 2007 and onwards.
A decision on Swedish contributions will be taken by the Parliament in its Defence Resolution in December this year. The intention is to offer the Swedish Framework Nation-led Battle Group for a stand-by period during the first six months of 2008.
6.5 Vad är en stridsgrupp?
Vi försvenskar ”Battle Group och kallar det fortsättningsvis för ”stridsgrupp” och med det menar man en militär resurs som omfattar drygt två bataljoner, förstärkt med vissa stödtrupper och som har kapacitet för självständigt agerande utan stöd av en högre ledningsinstans.

EU:s behov av snabbinsatsstyrkor nämndes första gången redan i samband med de slutsatser som slogs fast vid Europeiska rådet i Helsingfors i december 1999. På en mera konkret nivå fördes saken fram av Storbritannien, Frankrike och Tyskland som i februari 2004 förelade unionen ett initiativ gällande EU:s såkallade stridsgrupper (EU Battlegroups). Tanken om att upprätta stridsgrupper godkändes i maj 2004 i rådet för allmänna frågor och yttre förbindelser som en central del av unio-nens nya kapacitetsmål 2010 (Headline Goal 2010). EU:s stridsgruppskoncept (EU Battlegroups Concept), som utgör den allmänna ramen för utvecklandet av unionens stridsgrupper godkändes i juni 2004. Arbetet på detaljerna gällande realiseringen av konceptet pågår alltjämt.

Enligt EU:s stridsgruppskoncept upprättas för unionen militärt självförsörjande stridsgrupper, som var och en i sin grundsammansättning har en styrka av ca 1500 man samt enligt behov förstärkning från flygvapen, marin mm. Dessutom bör tillräcklig förmåga att samverka med truppernas på förhand identifierade ledningsstab säkerställas. Stridsgrupperna kan i praktiken sammanställas antingen nationellt (varvid en medlemsstat tar ansvaret för hela gruppen), enligt den s.k. ramnationsmodellen (varvid en, eller eventuellt också flera medlemsstater tillsammans tar huvudansvaret för trupphelheten) eller multinationellt (på grundval av flera medlemsstaters mera jämbördiga insatser).

EU:s stridsgrupper kan användas inom krishanteringen antingen som särskilda trupper eller som en del av en mera omfattande, stegvis framskridande operation. Vad tidsgränserna beträffar är målsättningen att unionen förmår fatta beslut om inledande av operationen inom fem dagar efter att krishanteringskonceptet gällande operationen har godkänts och att trupperna kan inleda verkställandet av operationen på operationsområdet inom 10 dagar efter detta beslut. Detta förutsätter, att de trupper som skall användas står i 5-10 dagars beredskap. Trupperna bör kunna underhållas på operationsområdet 30-120 dagar. När de eventuella aktionsområdena planeras är riktlinjen för målsättningen förmåga att agera inom en radie på 6000 km från Bryssel.

Stridsgruppernas uppgift är att i kortvariga men krävande uppgifter stöda särskilt FN:s fredsbevarande operationer i deras begynnelseskede eller i situationer där eskaleringen av krisen kräver att de ursprungliga FN-arrangemangen ändras (jfr EU-operationen Artemis som genomfördes i demokratiska republiken Kongo sommaren 2003). Ett sådant behov kan uppenbara sig särskilt i Afrika, där FN genomför ett flertal omfattande fredsbevarande uppgifter och som bäst förbereder inledandet av nya sådana. FN:s sekretariat har redan länge krävt att de utvecklade europeiska länderna skall ge krishanteringsarbetet i Afrika mera stöd. EU och FN förhandlar som bäst om en intensifiering av krishanteringsarbetet.

EU är inte i och med de nya stridsgrupperna i färd med att anta nya uppgifter, utan de krävande uppgifterna har framför allt sitt ursprung i behovet av snabb aktionsberedskap. De uppgifter som EU:s stridsgrupper skall ta hand om täcker hela spektret av s.k. Petersbergsuppgifter (gemensamma åtgärder i fråga om nedrustning och vapenkontroll, humanitära insatser och räddningsinsatser, rådgivning och stöd i militära frågor, konfliktförebyggande och fredsbevarande uppgifter, de stridande truppernas uppgifter inom krishanteringen, återställande av fred och stabiliseringsåtgärder i förhållandena efter en konflikt). Huvudvikten kommer dock att läggas vid operationer av typ Artemis som siktar till att stabilisera säkerhetsförhållandena och förbättra den humanitära situationen.

EU:s stridsgrupper skall utformas så att de stöder och kompletterar varandra i förhållande till Natos snabbinsatsstyrkor (NRF). Bl.a. skall de standarder som skapas för stridsgrupperna, de sätt på vilka grupperna agerar i praktiken samt procedurerna harmoniseras med Natos motsvarande förfaranden. I praktiken kommer många EU-länders olika truppelement att ingå i både EU:s och Natos snabbinsatsstyrkor. Det ligger på dessa länders ansvar att säkerställa, att samma resurser och soldater inte samtidigt står i tur för beredskap i två olika styrkor. Stridsguppen kan ha följande organisation och resurser:

 Ett högkvarterskompani (stabskompani)
 Tre infanterikompanier
 Understödskompani, granatkastarpluton, pansarvärnspluton
 Ingenjörskompani
 Artillerikompani
 Luftförsvarskompani
 Pluton för elektronisk krigföring

6.6 Medverkan i stridsgrupper
Att delta i någon av EU:s stridsgrupper är frivilligt, men unionens stridsgruppskoncept håller på att bli en central faktor när det gäller att utveckla de europeiska krishanteringsresurerna. Deltagandet i unionens stridsgrupper torde också komma att utgöra ett centralt villkor för medverkan i det permanenta struktursamarbetet enligt det nya konstitutionella fördraget. Det utgör också ett konkret steg från förbindelser på politisk nivå till konkretare samarbete för utvecklande av EU:s säkerhets- och försvarspolitik. De vid kapacitetskonferensen 22.11.2004 anmälda stridsgrupperna

 Frankrike
 Italien
 Spanien
 UK
 Frankrike, Tyskland, Belgien, Luxemburg och eventuellt Spanien
 Frankrike och Belgien
 Tyskland, Nederländerna och Finland
 Tyskland, Österrike och Tjeckien
 Italien, Ungern och Slovenien
 Italien, Spanien, Grekland och Portugal
 Polen, Tyskland, Slovakien, Lettland och Litauen
 Sverige och Finland (tillkom som tredje land Estland)
 UK och Nederländerna
 Dessutom anmäldes följande specialkompetens till kapacitetskonferensen:
 Cypern (sjukvårdsgrupp)
 Litauen (vattenreningsenhet)
 Grekland (koordineringscentret för sjötransporter i Aten)
 Frankrike (stommen till den multinationella, mobila ledningsstaben för trupperna)
 Estland och Irland anmälde fortsatta förberedelser för deltagande.
[Ref -6]

6.7 För svensk del
För Försvarsmaktens del innebär åtagandet att vi fram till den 1 januari 2008 tillsammans med Finland, Norge och Estland, ska producera en snabbinsatsstyrka kallad Nordic Battlegroup (NBG) på totalt 1.500 soldater. Sverige kommer bidra med cirka 1.100 soldater, Finland med 200 och Norge med 150. Estlands bidrag är inte definierat ännu. För den militärstrategiska ledningen av styrkan samarbetar vi med Storbritannien.

Sverige leder NBG och har huvudansvaret för styrkans kärna; en mekaniserad skyttebataljon. De andra länderna bidrar främst med understöds- och logistikfunktioner. Som stöd till bataljonen fogas ett ramverk av resurser, exempelvis logistik, artilleri, luftvärn och underrättelseenheter. Därutöver, beroende på uppdragets art, kan strategiska och operativa resurser tillföras som flygstridskrafter, sjöstridskrafter eller specialförband.

EU kommer, om alla planer går i lås, att ha omkring tolv snabbinsatsstyrkor enligt stridsgrupp-konceptet till förfogande. Från årsskiftet 2006 står det en insatsstyrka i ständig beredskap. Från 2007 utökas detta till att omfatta två insatsstyrkor i taget. Beredskapstiden löper under sex månader. De insatsstyrkor som står i beredskap ska kunna börja lösa sina uppgifter i konfliktområdet inom tio dagar efter beslut om insats. Konceptets verkningsradie är inledningsvis 600 mil från Bryssel. Uthållighetstiden vid insats är satt till 30 dagar men den ska kunna förlängas upp till 120 dagar.

För Försvarsmakten innebär uppbyggnaden att nya avtal för officerare och anställningsförhållandet för soldater som kontrakteras. De internationella inslagen i värnpliktsutbildningen kommer att bli starkare. Övningar med inriktning på internationell verksamhet sker kontinuerligt. Materielfrågan är en annan fråga, den måste finnas på plats då en insats inleds. Den 1 januari 2008 ska Nordic Battle Group, det första svenskledda snabbinsatsförbandet stå klart för beredskap. [Ref -5]

7. Svenska internationella beredskapsförband i styrkeregister
Sverige har anmält ett antal förband till internationella styrkeregister. Först talar vi här om styrkeregister som sedan efterföljs av anmälda förmågor. Förbanden och enheterna skall ha minst ett års uthållighet med rotation av personal var 6:e månad. Personal i förband och enheter med upp till 30 dagars beredskap skall ha beredskapskontrakt. Det är till följande register som svensk anmälan skett;

NATO PfP – Partnership for Pease har berörts i inledningen. Skillnader mellan PfP-länder och medlemsländer är insyns- och påverkans begränsningar i operativ krishanteringsplanering samt finansiering.

UNSAS – United Nation Standby Arregement System Sverige har anmält ett antal förband till FN styrkeregister. Inom UNSAS har man bildat en nivå för snabbinsatsstyrka ”Rapid Deployment Level” Till den nivån har Sverige anmält Ingenjörskompaniet.

SHIRBRIG - Stand-by High Readiness Brigade skall betraktas som en resurs som är självständig och som kan användas inom FN påtagna uppgifter.

NORDCAPS – Nordic Co-ordinated Arrangement for Military Peace Support inom de nordiska länderna finns ett militärt fredsfrämjande samarbete som omfattar upprättande av förband och militära övningar. Samarbetet grundar sig på ett avtal mellan de fem ländernas försvarsministrar. Inom NORDAC kom år 1994 de nordiska länderna försvarsministrarna överens om att skapa ett nära samarbete med ett antal redan tidigare bildade projekt. Inom NORDAC är arbetet i hög grad inriktat på att finna områden där gemensam utveckling är möjlig.

EU HFC Den europeiska säkerhets- och försvarspolitiken (ESFP) utgör en integrerad del av EU:s gemensamma utrikes och säkerhetspolitik (GUSP). Inom ramen för ESFP har medlemsstaterna tillsammans byggt upp en förmåga för krishantering med både militära och civila instrument. En central utgångspunkt för utvecklingen av den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken är EU:s Säkerhetsstrategi, som redovisar en gemensam syn på globala utmaningar och hot samt strategiska målsättningar för att bemöta dessa utmaningar och hot. Det är här som Sverige skall delta inom det som kallas Battle Group och som enligt nu gällande planer skall vara klar år 2008.

7.1 Anmälda styrkor

Mekbataljon Ptgb I, 900 man skall, inom ramen för en multinationell insats, kunna delta i fredsfrämjande (PSO, Peace Support Operations) operationer med inriktning mot främst fredsbevarande (PK) uppgifter.

Mekbataljon Strf 90 I, 900 man skall, inom ramen för en multinationell insats, kunna delta i fredsfrämjande (PSO, Peace Support Operations) operationer med fredsbevarande (PK) och fredsframtvingande (PE) uppgifter.

MP-kompani, 160 man MP-kompaniet är anmält till styrkeregister med 30 dagars beredskap och ska kunna göra insatser om sex månader.

Ingenjörkompani, 150 man Förbandet är anmält till styrkeregister med 30 dagars beredskap och ska kunna delta i långvariga insatser (mer än ett år). Kompaniet kan, beroende på uppgift, ha olika lednings- och sambandssituationer. Dels kan kompaniet ingå i en svensk insatsbataljon (Mekbataljon Strf 90 I), dels kan kompaniet ingå i en multinationell insatsstyrka ledd av annan nation.

U-båtsförband, 48 man anmält till styrkeregister med 30 dagars beredskap och ska kunna göra insatser om sex månader, varefter en tidsperiod om upp till 12 månader krävs för återtagande av beredskap. Förbandet består av en U-båt typ Gotland eller Södermanland mobil stödenhet.

Korvettförband, 206 man
Förbandet är anmält till styrkeregister med 30 dagars beredskap och ska kunna göra insatser om sex månader, varefter en tidsperiod om upp till 12 månader krävs för återtagande av beredskap. Förbandet består av två korvetter av Stockholmsklass och stödfartyget Visborg. Förbandet kan utnyttjas i internationell verksamhet I stort innebär det att förbandet kan utnyttjas för nedanstående uppgifter under en total tid av 6 månader från påbörjande av förflyttning från Sverige till fullständig reorganisering i Sverige behöver påbörjas:

 Strid mot undervattensmål.
 Eskortering.
 Sjöfartskontroll.
 Strid mot ytmål
 Underrättelseinhämtning
 Evakuering av civila.

För att upprätthålla förmågan skall ett antal olika internationella övningar genomförs varje år, Fartygen skall kompletteras för att uppfylla partnerskapsmålen (ParP).

Minröjningsstyrka, 153 man Förbandet är anmält till styrkeregister med 30 dagars beredskap och ska kunna göra insatser om sex månader, varefter en tidsperiod om upp till 12 månader krävs för återtagande av beredskap. Förbandet består av två minröjningsfartyg typ Landsort, en röjdykargrupp, EOD (Explosive Ordnance Disposal) funktion, ett underhållsfartyg och en fristående stab.

SWAFRAP C 130, 67 man SWAFRAP C-130 (Tp-84) består av 4 flygplan och en basenhet som skall kunna delta i FN-, NATO- eller EU-ledda multinationella Peace Support Operations (Peace Keeping & Peace Enforcement) i Europa och dess närhet. Förbandet är anmält till styrkeregister med 30 dagars beredskap och ska kunna göra insatser om sex månader, varefter en tidsperiod om upp till 12 månader krävs för återtagande av beredskap. Förbandet upprätthåller förmåga vars främsta uppgifter är att kunna genomföra humanitära insatser, evakueringsoperationer och transport av egna förband.

SWAFRAP JAS 39, 283 man SWAFRAP JAS 39 skall kunna delta med 8 flygplan och en basenhet i FN-, NATO- eller EU-ledda flernationella Peace Support Operations (Peace Keeping & Peace Enforcement) i Europa och dess närhet. Förbandet är anmält till styrkeregister med 30 dagars beredskap och ska kunna göra insatser om sex månader, varefter en tidsperiod om upp till 12 månader krävs för återtagande av beredskap. Förbandets främsta uppgifter är att genomföra jaktuppdrag och/eller begränsade flygspaningsuppdrag med JAS 39. Spaningsresultatet skall kunna vidarebefordras till överordnad stab samt till Sverige.

S 102 B Signalspaningsflygförband, 13 man Signalspaningsflygförband S102B upprätthåller fr.o.m. 2003-01-30 dagars beredskap för att kunna delta i NATO eller EU ledda Peace Keeping operationer som signalspaningsresurs.

Ram för Logistikbataljon anmält till NORDCAPS styrkeregister med 30 dagars beredskap och ska kunna delta i långvariga insatser (mer än ett år). Del av förbandet är för närvarande insatt i Bosnien-Hercegovina inom ramen för EUFOR.

Amfibiestyrka enligt gällande planer skall en amfibiestyrka eventuellt tillsammans med Finland och anmäla denna till styrkeregistren 2006.

NBC-insatsstyrka består av experter ur Försvarsmakten och FOI är anmält till EU Force Catalogue med 30 dagars beredskap från 2004-07-01. Anpassningsåtgärder genomförs för att förbandet skall vara interoperabelt med NATO och EU procedurer och sambandssystem.

Jägarförband består av en enhet upp till plutons styrka, är anmält till EU Force Catalogue med 30 dagars beredskap från 2005-01-01.

Brigadledning utgör brigadledningen i den nordiska styrkan ”up to Brigade size” består av delar av den flernationella stabens personal och stödfunktioner till denna. Finland har Framework Nation ansvar för ledningssystemet. Sverige ansvarar för brigadstab och stabskompani 2004-07-01 till 2006-07-01.
[Ref -7]

8. Det nya NATO
Som bekant blev den sovjetisk styrda Prag-kuppen 1948 sista spiken i öst/västliga samförståndet efter krigsslutet. Försvarsalliansen Atlantpakten kom till stånd genom USA och Storbritannien år 1949. NATO (North Atlantic Treaty Organization) kom att täcka geografiska området fram till Kräftans vändkrets under 50 år och stod som en motpol gentemot Warszawa-pakten. På båda sidor stod ofantliga militära styrkor.

Kommunismen kollapsade i slutet av 1980-talet och öststaterna föll som dominobrickor och Väst- och Östtyskland slogs samman. Då kan man ju säga att motivet för NATO´s existens upphörde, nämligen uppgiften som en nordatlantisk försvarsallians. Men relativt snart kom NATO att ombildas vars betydelse bara ökar. För att motivera sin fortsatta existens har NATO tillskansat sig nya uppgifter. Varje försvarsdiskussion som inte inbegriper NATO blir därför orealistisk.

Först gick NATO till angrepp mot Jugoslavien, utan att vara hotat och utan att FN hade sanktionerat angreppet. Efter att USA år 2001 utsatts för en omfattande terroristattack ställde NATO upp vid angreppet på Afghanistan. Bin Laden förklarade krig mot västvärlden. Väst besvarade krigsförklaringen och mobiliserat militär och polis som ett sätt som aldrig tidigare skådats. Senare tog NATO på sig uppgiften att utbilda 1.500 irakiska officerare och leverera militär materiel till Iraks armé.

Men NATO gör också stora insatser i icke militära sammanhang, exempelvis har man lämnat humanitärt bestånd till drabbade vid jordbävningskatastrofen i Kashmir genom leverans av livsmedel och sjukvårdutrustning. Också under tsunamikatastrofen år 2004 lämnade NATO hjälp till offren och sammaledes när orkanen Katarina slog till mot USA. NATO är numera en global organisation som breddat sina uppgifter med krishantering, humanitära insatser m fl. Det nya NATO är sålunda ej längre enbart en nordatlantisk försvarsallians utan en växande organisation med global inriktning också med humanitära insatser på programmet.

Allt talar för att fler och fler tillfälliga partner kommer att bli permanenta medlemmar i NATO. Enligt artikel 10 i NATO stadga måste nya medlemmar komma från Europa. För att länder från andra länder skall kunna bli medlemmar kommer med all sannolikhet stadgan att ändras. Det nya NATO har för närvarande en stark strävan att etablera sig i Australien, Nya Zeeland och Japan.

För svenskt vidkommande skulle NATO ”vara enkelt att gå med i” och man ser helst Sverige som den första nya medlemmen. Men än så länge är frågan komplicerad eftersom Sverige officiellt framhäver sig som ”alliansfri”. För dem som inte betraktar alliansfriheten som ett imaginärt värde uppfattas saken annorlunda. Som tidigare nämnts är Sverige en av de mer aktiva nationerna i NATO, dock utan officiellt medlemskap. Sverige har nu tre alternativ att ta ställning till med avseende på sin framtida försvarsmakt.

(1) Att inta ha något försvar av betydelse == > fortsätt den inslagna vägen med 1- 2 bataljoner utomlands.
(2) Bygg upp ett eget nytt försvar baserat på värnplikt == > det finns ej ekonomiska resurser härtill.
(3) Gå med i NATO.

Som bekant har Sverige hållit fanan högt och tron på ett FN som en maktfaktor att klara fredframtvingande militära insatser världen runt. Men USA struntar numera i ett FN som man anser vara en kraftlös och senfärdig organisation som ej klarar omedelbara insatser (jämför Rwanda). Det innebär att NATO alltmer som allians kommer att ta över FN uppgifter. Och då hamnar Sverige inför ett dilemma. Det innebär att antingen måste Carl Bildt ändra sig för att få vara med och bestämma eller också måste NATO ändra sig. Det senare alternativet är inte troligt. När alliansen NATO tagit beslut för en insats, åtgår c:a 2 månader för att upprätta kommunikationsnäten – sedan kommer man. [Ref – 10]

Referenser
Ref - 1 ”NATO – en lektion i förändring”, Krister Andrén KKrVa - 5:e häftet år 2002,

Ref - 2 – ”NATO i närbild”, Ulla Gudmunsson, Studentlitteratur år 2000, ISBN 91-44-01597-6

Ref - 3 Departementsskrivelse Ds 2003:34, dat 2003-06-03; Vårt militära försvar – vilja och vägval.

Ref - 4 – ”Tre år i EU ledningsstab”, Km Lars Wedin, KKrVa # 1/2004

Ref -5 – ”Ledning av Battle Group”, Anders Sjödén & övlt Per-Olof Barkås, Försvarsmakten, Insats och Försvar # 3/2005.

Ref - 6 - Länk till deklarationen från kapacitetskonferensen den 22 november 2004.
http://ue.eu.int/ueDocs/cms_Data/docs/p ... /82761.pfd

Ref - 7 FM HKV 01800:78695, dat 2004-12-14

Ref - 8 - NATO internationella hemsida; http://www.nato.int/ (att hämta och läsa; NATO Handbook).

Ref - 9 ”Svår neutralitet, Sverige under två sekel”, Jan Linder, Infomanager förlag 2003, ISBN 91-631-3462-4

Ref – 10 ”Dags att se NATO i nytt ljus”, Gunnar Jervas, SvD 2007-01-19.


Appendix 1 – NATO konventioner 1949

The North Atlantic Treaty Washington D.C. - 4 April 1949
The Parties to this Treaty reaffirm their faith in the purposes and principles of the Charter of the United Nations and their desire to live in peace with all peoples and all governments.
They are determined to safeguard the freedom, common heritage and civilisation of their peoples, founded on the principles of democracy, individual liberty and the rule of law. They seek to promote stability and well-being in the North Atlantic area.
They are resolved to unite their efforts for collective defence and for the preservation of peace and security. They therefore agree to this North Atlantic Treaty :


Article 1
The Parties undertake, as set forth in the Charter of the United Nations, to settle any international dispute in which they may be involved by peaceful means in such a manner that international peace and security and justice are not endangered, and to refrain in their international relations from the threat or use of force in any manner inconsistent with the purposes of the United Nations.

Article 2
The Parties will contribute toward the further development of peaceful and friendly international relations by strengthening their free institutions, by bringing about a better understanding of the principles upon which these institutions are founded, and by promoting conditions of stability and well-being. They will seek to eliminate conflict in their international economic policies and will encourage economic collaboration between any or all of them.

Article 3
In order more effectively to achieve the objectives of this Treaty, the Parties, separately and jointly, by means of continuous and effective self-help and mutual aid, will maintain and develop their individual and collective capacity to resist armed attack.

Article 4
The Parties will consult together whenever, in the opinion of any of them, the territorial integrity, political independence or security of any of the Parties is threatened.

Article 5
The Parties agree that an armed attack against one or more of them in Europe or North America shall be considered an attack against them all and consequently they agree that, if such an armed attack occurs, each of them, in exercise of the right of individual or collective self-defence recognised by Article 51 of the Charter of the United Nations, will assist the Party or Parties so attacked by taking forthwith, individually and in concert with the other Parties, such action as it deems necessary, including the use of armed force, to restore and maintain the security of the North Atlantic area. Any such armed attack and all measures taken as a result thereof shall immediately be reported to the Security Council. Such measures shall be terminated when the Security Council has taken the measures necessary to restore and maintain international peace and security .

Article 6 (1)
For the purpose of Article 5, an armed attack on one or more of the Parties is deemed to include an armed attack:

on the territory of any of the Parties in Europe or North America, on the Algerian Departments of France (2), on the territory of or on the Islands under the jurisdiction of any of the Parties in the North Atlantic area north of the Tropic of Cancer;
on the forces, vessels, or aircraft of any of the Parties, when in or over these territories or any other area in Europe in which occupation forces of any of the Parties were stationed on the date when the Treaty entered into force or the Mediterranean Sea or the North Atlantic area north of the Tropic of Cancer.

Article 7
This Treaty does not affect, and shall not be interpreted as affecting in any way the rights and obligations under the Charter of the Parties which are members of the United Nations, or the primary responsibility of the Security Council for the maintenance of international peace and security.

Article 8
Each Party declares that none of the international engagements now in force between it and any other of the Parties or any third State is in conflict with the provisions of this Treaty, and undertakes not to enter into any international engagement in conflict with this Treaty.

Article 9
The Parties hereby establish a Council, on which each of them shall be represented, to consider matters concerning the implementation of this Treaty. The Council shall be so organised as to be able to meet promptly at any time. The Council shall set up such subsidiary bodies as may be necessary; in particular it shall establish immediately a defence committee which shall recommend measures for the implementation of Articles 3 and 5.

Article 10
The Parties may, by unanimous agreement, invite any other European State in a position to further the principles of this Treaty and to contribute to the security of the North Atlantic area to accede to this Treaty. Any State so invited may become a Party to the Treaty by depositing its instrument of accession with the Government of the United States of America. The Government of the United States of America will inform each of the Parties of the deposit of each such instrument of accession.

Article 11
This Treaty shall be ratified and its provisions carried out by the Parties in accordance with their respective constitutional processes. The instruments of ratification shall be deposited as soon as possible with the Government of the United States of America, which will notify all the other signatories of each deposit. The Treaty shall enter into force between the States which have ratified it as soon as the ratifications of the majority of the signatories, including the ratifications of Belgium, Canada, France, Luxembourg, the Netherlands, the United Kingdom and the United States, have been deposited and shall come into effect with respect to other States on the date of the deposit of their ratifications. (note 3)

Article 12
After the Treaty has been in force for ten years, or at any time thereafter, the Parties shall, if any of them so requests, consult together for the purpose of reviewing the Treaty, having regard for the factors then affecting peace and security in the North Atlantic area, including the development of universal as well as regional arrangements under the Charter of the United Nations for the maintenance of international peace and security.

Article 13
After the Treaty has been in force for twenty years, any Party may cease to be a Party one year after its notice of denunciation has been given to the Government of the United States of America, which will inform the Governments of the other Parties of the deposit of each notice of denunciation.

Article 14
This Treaty, of which the English and French texts are equally authentic, shall be deposited in the archives of the Government of the United States of America. Duly certified copies will be transmitted by that Government to the Governments of other signatories.

Footnotes:
1. The definition of the territories to which Article 5 applies was revised by Article 2 of the Protocol to the North Atlantic Treaty on the accession of Greece and Turkey signed on 22 October 1951.
2. On January 16, 1963, the North Atlantic Council noted that insofar as the former Algerian Departments of France were concerned, the relevant clauses of this Treaty had become inapplicable as from July 3, 1962.
3. The Treaty came into force on 24 August 1949, after the deposition of the ratifications of all signatory states.

Spaningsledaren
Fanjunkare
Fanjunkare
Inlägg: 455
Blev medlem: 11 feb 2007 22:00
Ort: Stockholm

Inlägg av Spaningsledaren » 06 mar 2007 19:54

När jag läser ditt inlägg tycker jag mig se som en tratt och i ändan på den tratten ställer du fram NATO. Det fungerar som nulägesbeskrivning och kanske t.o.m. som prognos för ett antal år framöver. Jag håller med dig betr. själva tratten. Men bortom den, om Sverige vill ingå i en fastare och mera permanent militärallians tror jag ändå att det finns en mer öppen fråga nämligen "med vilka?" Den frågan är sedan nära besläktad med omvändningen, nämligen "vilka förutan ?" Betr. den första frågan kan jag tänka mig att det är svårt att komma runt kretsen av EU-länder. Betr. den andra uppfattar jag att bilden är mer splittrad. Vill Sverige gå med i en allians som så gott som fullständigt domineras av en icke-europeisk makt? Vill Sverige gå med i en allians med medlemmar som Georgien, Pakistan, Israel, Marocko och många andra? För det handlar som jag ser det också om just detta: med vilka, utan vilka och, inte minst: mot vilka. Detta inte framfört som något slags polemik mot ditt inlägg utan som en antydan om möjligheten av att anlägga ett bredare synsätt. Du håller liksom upp den där tratten på visst avstånd. Då framstår själva hålet i tratten somganska litet. Jag är mera inne i tratten. Därifrån tycker jag mig se också en del annat ut mot hålets sidor.

Användarvisningsbild
Skribenten
Korpral
Korpral
Inlägg: 161
Blev medlem: 10 jul 2006 15:56
Kön: Man
Från: Södermanland
Militär Grundutb: Signal/Televapen
Ort: Södermanland
Kontakt:

Inlägg av Skribenten » 07 mar 2007 17:40

Spaningsledaren skrev:När jag läser ditt inlägg tycker jag mig se som en tratt och i ändan på den tratten ställer du fram NATO. . . .Jag är mera inne i tratten. Därifrån tycker jag mig se också en del annat ut mot hålets sidor.
Mina tre sentida inlägg bör läsas i sammanhang och i följd

(1) Perspektiv på den svenska neutralitetsdeklarationen under andra världskriget 1938-1945
(2) Perspektiv på den hypotetiska neutraliteten under 1949-2002 (eller 2007, beroende på hur utrikesdeklarationen formuleras)
(3) Perspektiv på NATO, PfP, PARP och EU-alliansen =

Under krigsåren var den svenska neutralitetsförklaringen av maj 1938 gällande. Det säger sig självt att inget krig låter sig styras (hejdas) av ett dokument. Den sk Oslo-gruppen hade alla förklarat sig neutrala, men det var intet som Stalin eller Hitler fäste avseende vid när de gick till angrepp.

I andra världskriget början var Sveriges militära förmåga (soldater & modern materiel) ytterst oförmånlig. Först mot slutet av 1943 var Sverige så pass rustat och nazityskland så försvagat att vi kunde säga upp permittentavtalet utan stor risk för motangrepp.

Svenska folket hade efter kriget den egendomliga uppfattningen att formeln ”alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig” fortsättningsvis också skulle skydda landet likt ett osynligt pansarskal som ingen makt rådde på. För att möta upp mot en neutralitetsförklaring krävs att den stat som förklarat sig neutral också har tillräckliga militära styrkor för att försvara sin neutralitet i krig.

Kring mitten av 1950-talet hade Sverige ett ansenligt och imponerande flygvapen som i händelse av konflikt med Sovjet kunde bita ifrån sig. Men detta överläge varade endast några år innan sovjet också hade upprustat sina flygstridskrafter. Under 1960-talet kom kärnvapenstrategin som tippade över säkerhetspolitiska läget till svensk nackdel. Med försvarsbeslut 1968 (FB 1968) inleddes definitivt nedgången av svenska försvarets förmåga. För att Försvarsmakten efter FB 1968 skulle kunna ”möta, hejda och slå” en angripande fiende krävdes att mobiliseringen i huvudsak kunde ske ostört och att förbanden hunnit utgångsgrupperas och genomföra förberedelser främst fältarbeten och kompletterande utbildning innan angriparen inledde fientligheterna. Om allt detta inträffat då skulle man kunna kanske kunna beteckna försvarsförmågan som god. I FB 1968 kom det famösa uttalandet att; ”Svenskt importskydd skall lösas med andra medel än militära”. Ja-ha vilka då medel?

Så går vi till herrarna Erlander & Undén som år 1949-1950 myntade begreppet ”alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig”, som kom att bli rådande i ett halvt sekel. Den trollformeln var en oerhörd framgång för socialdemokratin och i decennier folk trodde på den i likhet med ATP på äldre dagar. Allt efter decennierna rullade på urholkades försvarets förmåga. Men det omtalades aldrig för folket, de trodde på socialdemokratins osynliga pansarskal som svävade över landet och skyddad det. Att utlova ett försvar som successivt degenererade var ett bedrägeri.

Jag måste berätta en lustig historia i samband med att det nya premipensionssystemet successivt skulle ersätta ATP. För en äldre släkting förklarade jag innebörden av det gamla ATP och det nya systemet. Släktingen som skulle åtnjuta ATP i helhet var bergfast övertygad om att STATEN hade ett konto, med ett antal sedelbuntar, enbart reserverat för honom. Jag talade om fördelningssystemet som innebar att yngre generationer stod för äldre generationens pension i form av utbetalningar kallat ATP via försäkringskassan. När det slutligen gick upp för den äldre släktingen hur det hela förhöll sig så skrek han upprörd ”DU HAR STULIT MIN PENSION!!

Jag återgår till resonemanget om ”alliansfrihet i fred med inriktning mot neutralitet i krig” Nu kan möjligen effekten blir så att debattörer på Krigsforum också blir upprörda över mina tre senare inlägg och kommer att skrika: ”DU HAR STULIT MIN NEUTRALITET!!

Men det kan jag i så fall inte ta några hänsyn till, det är dags med omtänkande och analys av den tid vi lever i.

Spaningsledaren skriver så här:
När jag läser ditt inlägg tycker jag mig se som en tratt och i ändan på den tratten ställer du fram NATO. […]Då framstår själva hålet i tratten som ganska litet. Jag är mera inne i tratten. Därifrån tycker jag mig se också en del annat ut mot hålets sidor

Inledningsvis två förstnämnda dokument tillhör historien. Dokumentet (3) om NATO påvisar dagsläget för ett ”rörligt skeende” i världen som intet har med ”trattar” att göra. NATO är en realitet som har givit sig själv nya uppdrag efter kommunismens fall. Sveriges folk har rätt att få veta varför Östersjön kommer att fyllas av omfattande marina enheter förknippade med en NATO övning i sommar 2007 i vilken Sverige också deltar. Sveriges engagemang med NATO har pågått genom PfP sedan 1994. NATO betydelse kommer att öka alltmer kommande år och förmodligen konkurrerar ut den verksamhet som bedrivits genom FN regi.

Inledningsvis nämnda tre inlägg är intet som skrivs på några timmar. Jag beräknar att tidsåtgång med målformulering, inventering, insamling (inköp & bibliotek) av litteratur och utredningar, kapitelindelning, skrivning av utkast och till sist slutdokument, så har en tid av 3-4 månader åtgått. Att skriva inlägg i den form jag presenterar är inget av 09.00 – 17.00 jobb. Man måste stanna upp och fundera, gå en promenad, vädra och vända och vrida på argumenten, resonera med tidigare kollegor och ändra i anteckningar. Ibland får dokumentsamlingen ”ligga till sig”, ty man (jag) ”läser sönder sig” och med det menar jag att efter många genomläsningar så blir fel och brister i texten svårblickbara.

Jag är nöjd om jag tillför något nytt på Krigsforum som engagerar, tillför kunskaper och som leder till debatt om försvar och Sveriges Försvarsmakt. Här skall olika fakta kunna vägas mot varandra i debatten. Jag är noga med att ange varifrån mina källor härstammar. Det förekommer ungdomliga inlägg med påståenden som: ”Jag har hört att vi var nazister under kriget”. I mån av tid exponerar jag sådana påståenden och begär belägg med mina motfakta och källhänvisningar.

Spaningsledaren
Fanjunkare
Fanjunkare
Inlägg: 455
Blev medlem: 11 feb 2007 22:00
Ort: Stockholm

Inlägg av Spaningsledaren » 08 mar 2007 10:21

Jag har alls inget att invända mot det du skriver. "ingen polemik..."
Inte heller mot att du skriver. Det var dina tre framtidsalternativ 1-2-3 som jag tycker känns litet tunna.

När jag nu, på förekommen anledning, gett mig läst igenom dina tre alternativ en gång till tycker jag nu också att du formulerar alternativen på ett olyckligt sätt. Någon skulle kanske t.o.m. vilja säga missvisande.

För mig är utgångspunkten för de senaste årens svenska försvarspolitiska debatt att invasionshotet har lyfts bort. Rätt eller fel men det hotet har statsledningen, i betydande enighet, underkänt. Och eftersom det försvar Sverige byggde upp under många decennier hade till uppgift att förhindra just en sådan invasion är konsekvensen att landet nu lägger ned ung. allt som de facto fanns. Kvar blir förstås en del vapensystem, personal m.m. men i princip arbetslösa och stående till förfogande för ev. nya uppgifter.

Här har då Sverige sedan förklarat att visserligen är det för överskådig framtid ingen som direkt hotar oss uppe på den skandinaviska halvön men det finns mer diffusa hot, typ terrorism, typ hot mot försörjningslinjer, typ miljöhot. Här är Sverige, har man förklarat, berett att lämna också ett miltärt bidrag.

Jag tycker det är fel att redan från start beteckna den beredskapen på det sätt du gör. Jag menar att om det nu är detta vi vill göra är det sedan vi själva som bestämmer om vi vill bidra med en bataljon, en brigad eller en armégrupp. Inget sägar, à priori, att bidraget måste vara varken litet eller stort.

Förhållandet är likartat i värnpliktsfallet. Egentligen förstår jag inte riktigt skillnaden mellan dina alternativ 1 och 2. Eller menar du att insatsstyrkan enl 1 per dfinition måste bestå av stamanställd personal? Och i så fall, vilken skulle uppgiften i så fall vara för de värnpliktiga i ditt alt. 2 ?

När det sedan gäller ditt alt. 3 ser jag också det som bra nog nära en variant av ditt alt. 1. Du skriver ju själv, alldeles riktigt, att Sverige redan nu deltar i div. samarbeten. Det är ju f.ö. själva förutsättningen för ditt alt 1.
Annars skulle vi ju nämligen behöva bygga upp en helt självständig insatsstyrka med allt vad därtill hör i form av flygskydd, logistik, samband o.s.v. Eftersom vi väl knappst skulle ha praktiska möjligheter till detta ser jag ditt alt. 3 som en nära variant av ditt alt. 1.
3:an vore, mer eller mindre, att ge ett redan existerade samarbete en fastare form.

Men sedan, menar jag, finns det eller kan i vart fall framkomma andra alternativ. Det vet vi t.v. ingenting om. Att säga att det kan finnas andra alternativ innebär ju inte att säga varken att de verkligen finns och ännu minde att det är något av dessa som bör väljas framför alla andra. Men det finns ju, för att nu dra till med den mer eller mindre store grannen i öster, minst ett land t.o.m. i vår ganska nära omgivning som INTE är med i NATO och som dessutom förklarat att det inte avser att söka sig dit. Idag känns det väl inte aktuellt att alliera sig just med det landet men förhållandena KAN ju förändras - både på den ena och den andra kanten och även internt i lilla Sverige. Sådant har hänt förr.

För övrigt är ju redan detta med NATO ingenting konstant. Även här sker en fortlöpande utveckling. Sanningen är ju fö. den att NATO bara är ett bland flera uttryck för USA:s miltärpolitiska ambitioner. Så har det egentligen alltid varit. Under Franco-åren var de europeiska NATO-länderna emot ett Spanskt NATO-medlemskap och i det läget slöt USA bilaterala avtal med Spanien. Så var det lilla problemet löst. Det är likadant idag när det är tal om att placera ut ett amerikanskt(!) antimissilförsvar i Europa(!). Inte heller detta har , formellt, med NATO att göra. Även här har bilaterala avtal ingåtts som sedan meddelas NATO-kretsen mer eller mindre för kännedom. Kommer europeerna att också på sikt känna sig tillfreds med den här tågordningen? Om inte, eller ava andra mer eller mindre goda skäl, kunde man ju annars föreställa sig att en krets europeiska länder, kanske inte alla men de som kände för det, beslutade sig för att bygga upp ett gemensamt europeiskt försvar. Ett "EUTO". Sedan kunde den kretsen alliera sig - eller inte - antingen med ett rest-NATO - eller någon annan konstellation. Mycket kan hända. Det är väl inte minst det som vi kan lära just från historien och det som bidrar till att göra studiet av historien meningsfullt. Det vi kan lära oss där är också den urgamla insikten att varje land har en armé - sin egen eller någon annans. Inget av ovanst. skrivet i polemisk avsikt utan mer att se som försök att antyda alternativa formuleringar av punkterna 1-2-3.

Användarvisningsbild
BRPedersen
Kapten
Kapten
Inlägg: 1658
Blev medlem: 17 dec 2005 08:13
Kön: Man
Från: Stockholm
Militär Grundutb: Annat
Ort: Stockholm/Jakobsberg
Kontakt:

Inlägg av BRPedersen » 08 mar 2007 16:29

Skribenten: Eftersom du verkar ligga inne med ny kunskap om PfP och NATO, hur ligger det idag till med den mer aggressiva hållningen att skapa fred i stället för att bevara fred. Den förespråkades till en början av vissa länder, bland annat Belgien och Frankrike (inklusive kärnvapenförsvar), men hur ligger det till idag?

Och när jag ändå är på gång: Vad tror du, blir PfP ett NATO eller EU redskap? Som jag förstått det så är PfP i grunden ett NATO organ, men som ändå skall arbeta i samråd med WEU. Kommer inte intressekonflikter att inträffa? Eller är jag helt ute och cyklar?

Till sist; tack för dina synnerligen välskrivna och välgenomtänkta inlägg, det märks att du lägger ner mycket tid på dem.
Fä dö, fränder dö.
Dö skall också du.
Men ett vet jag som aldrig dör,
domen över död man.

Användarvisningsbild
Skribenten
Korpral
Korpral
Inlägg: 161
Blev medlem: 10 jul 2006 15:56
Kön: Man
Från: Södermanland
Militär Grundutb: Signal/Televapen
Ort: Södermanland
Kontakt:

Inlägg av Skribenten » 09 mar 2007 13:55

BRPedersen skrev:Skribenten: Eftersom du verkar ligga inne med ny kunskap om PfP och NATO, hur ligger det idag till med den mer aggressiva hållningen att skapa fred i stället för att bevara fred. Den förespråkades till en början av vissa länder, bland annat Belgien och Frankrike (inklusive kärnvapenförsvar), men hur ligger det till idag? Vad tror du, blir PfP ett NATO eller EU redskap? Som jag förstått det så är PfP i grunden ett NATO organ, men som ändå skall arbeta i samråd med WEU. Kommer inte intressekonflikter att inträffa? Eller är jag helt ute och cyklar? Till sist; tack för dina synnerligen välskrivna och välgenomtänkta inlägg, det märks att du lägger ner mycket tid på dem.
Tackar - och jag svarar så här:

1. – aggressiv hållning förespråkat av bl a Belgien & Frankrike – Frankrike skaffade ett eget kärnvapen, hur det förhöll sig med Belgien det känner jag ej till. Men när det gäller kärnvapenförsvar pågick en intensiv debatt i Sverige i slutet av 1950-talet och det man kallade ”en svensk atombomb”. Det var först med FB 1968 som frågan om svensk kärnvapen definitivt avskrevs. Man resonerade bl a så här: ”stormakternas återhållsamhet med kärnvapen gör de sannolikt att dessa inte insätts mot vårt land förrän kärnvapen kriget är ett faktum genom nukleär mot andra mål än svenska”.

Att det var USA som stod för kärnvapenparaplyet för Norges, Danmarks och Islands räkning, det var helt uppenbart. Det fanns ingen annan anledning att tro annat att för svensk del, att det fanns annan inriktning.

2.Blir PfP ett NATO eller EU redskap ? – EU-alliansen skall kunna verka inom en cirkel med mittpunkt Bryssel, på en distans av 600 mil. Det betyder att en stor bit av nordliga Afrika hamnar under alliansens intressesfär. Men – med den tradition av kolonialmakter som Europeiska stormakter har, så anses det olämpligt, att likt ett ”gammaldags kolonialkrig”, skicka ”vita” europeiska trupper till Afrika. Snarare blir det så att EU, under vissa premisser, kommer att ”betala” afrikanska stater att själva klara sin säkerhet med åtföljande insats av militär (eller humanitär) insats. Diktatorn Mugabe ligger då löst till.

Det finns (kommer att finnas) konkurrens mellan NATO och EU-alliansen. Just nu är ju PfP förknippat med NATO och inget annat. De länder i Europa som ligger först i NATO ”Pipe Line” är Sverige och Finland.

Vad är det då för skillnad på NATO och EU-insats? Jo - NATO kommer att ta hand om de mer kvalificerade insatserna, exempelvis som de som i Afghanistan.

Ja – i vilka situationer kommer då EU-alliansen styrkor att användas? Enligt egen uppfattning kommer EU-alliansen med sina Battle Grupp att kunna nyttjas vid etniska konflikter av svårartat slag inom alliansens intressesfär ävensom insatser mot terrorism.

För svenskt vidkommande måste i dag militär trupp vara gripbar med några timmars varsel för att sättas in mot eventuellt terroristangrepp någon stans i landet, som inte kan klaras med polisiära insatser. Så är det inte idag och det har diskuteras i försvarsdebatten. Här har flera varianter på polisiär och militär samverkan varit upp på bordet. Ett av alternativen är att polis genomför insatsoperationen men i händelse av militärt behov, så skall polis kunna ge order till militär vad som skall göras. På så sätt skulle Ådalen syndromet från 1932 klaras. Skräckscenariot (terrorist) för svenskt vidkommande är om en jumbo-jet kapas kraschar in i ett fullsatt Globen i Stockholm.

Till hösten 2007 skall en utredning vara klar som handlar om myndigheternas samordning vid svåra katastrofer såväl inom som utanför Sverige. Som bekant fanns ingen sådan organisation julen 2004 och allt skylldes på stackars Lars Danielsson. Vad hade Danielsson kunnat göra (eller inte göra) när det inte fanns en organisation i annat än i form av Power Point bilder.

Avslutningsvis vill jag säga att militära insatser, av det slag som varit allenarådande via FN eller NATO regi i decennier, kommer parallellt att åtföljas av humanitära insatser, uppbyggnadsinsatser (skolor) och konfliktslösande insatser. Det är sålunda ej enbart soldater med stridsfordon, marin med kustkorvetter eller flyg med J 39 som erfordras för att lösa konflikter.

Spaningsledaren
Fanjunkare
Fanjunkare
Inlägg: 455
Blev medlem: 11 feb 2007 22:00
Ort: Stockholm

Inlägg av Spaningsledaren » 09 mar 2007 15:04

Ursäkta om jag verkar litet tjatig men historieskriving, nulägesbeskrivning och framtidsscenarios är tre skilda branscher.

I det du postat tycker jag du återgett dina pusselbitar till historien på ett bra sätt. Likaså tycker jag du lyckats bra med nulägesanalysen. Däremot kan jag inte tycka annat än att du är litet snäv i dina framtidsprognoser.
Läget idag är ju nämligen att försvaret av Europa, Europas säkerhet, visserligen fanns med som viktig drivkraft då nuvarande EU bildades men att den uppgiften faktiskt inte ingår i det som unionen förutsätts syssla med.

När du skriver vad "NATO" och "EU" skall sköta är detta, menar jag, i grunden den arbetsfördelning som USA och en del av deras europeiska bundsförvanter kommit överens om. Unionen är överhuvudtaget inte en i detta sammanhang jämbördig part, eller ens en part över huvud taget. I EU-kommissionen finns visserligen en försvarspolitisk kommisarie men den som syns och hörs i Europas namn är Javier Solana som är utsedd till den personlige representanten för de ingående medlemsstaternas respektive regeringar - alltså inte för EU som sådant.

Vid sidan om den här transatlantiska NATO-strömningen där Europas länder ordnat in sig i ledet av USA:s olika bundsförvante finns det sedan också andra som skulle vilja se ett rent europeiskt försvar där europeerna var s.a.s herrar i eget hus. Där har det varit tal om att damma av t.ex. den gamla Brussel-pakten. Hur som helst skulle visionen var ett förbund med uteslutande av de icke-europeiska deltagarna i dagens div. NATO-, PfP- och andra sammanslutningar. Sedan kunde den här nya konstellationen, i och för sig, ingå som en part i andra grupperingar. Eller inte. Detta vore den omvända världen mot idag, nämligen ett läge där "Europa" vore en militärgruppering fristående från i stället för in- och underordnad andra. Om allt detta kan man tycka bra eller dåligt och mer eller mindre. Dock kommer du nog knappast att kunna läsa om detta i div. NATO-dokument. Jag skulle väl knappast heller tro att lilla Sverige, som ju av tradition gärna vill hålla sig utanför många kontinentala äventyrligheter kommer att vilja gå i bräschen för dessa tankar. Samtidigt skulle jag väl kunna tänka mig att nuläget inte ger mycket mersmak i valmanskåren. Jag kan knappast tro vare sig att Sverige kommer att vilja avstå från ett militärt försvar eller att man kommer att anse det meningsfullt att ha ett alldeles eget sådant försvar bara för internt bruk uppe hos oss själva. Vägen framåt, skulle också jag tro, leder mot ett alltmer integrerat miltärt samarbete med länder i vår omvärld, precis som du skriver. Hela den här känslan och traditionen av att vi europeer inte duger mycket till utan amerikas stöd är rätt mycket just en känsla, en sinnesstämning och också, kanske, ett uttryck för att europerna inte vill just det här tillräckligt mycket. Enligt det sista skulle det kännas bekvämt att överlåta affärerna till någon annan som är mer motiverad. Samtidigt tror jag att ocksV den svenska valmanskvren kan skilja det ena från det andra. Den begriper att varje land utformar sin politik i egna, inte andras, intressen. Här gäller det sedan att välja sina partners med all vederbörlig omsorg.

Användarvisningsbild
BRPedersen
Kapten
Kapten
Inlägg: 1658
Blev medlem: 17 dec 2005 08:13
Kön: Man
Från: Stockholm
Militär Grundutb: Annat
Ort: Stockholm/Jakobsberg
Kontakt:

Inlägg av BRPedersen » 10 mar 2007 16:54

Skribenten: Jag tackar för dina svar, de gav mig grund för ytterligare funderingar.

Dock hade jag lite bråttom när jag skrev frågorna, vad jag menade var att tidigare drev vissa WEU och PfP medlemmar (Frankrike och Belgien), en linje att man skulle kunna försvara sig bortom EU:s gränser. Det vill säga att för att undanröja ett terrorhot mot EU så skulle man kunna slå till mot en förmodad terrorcell i till exempel Afghanistan. Ungefär som USA gör idag, och man förespråkade i det läget även användandet av kärnvapen, man talade alltså inte om egna vapen utan om att WEU eller PfP skulle ha gemensamma kärnvapen. Endast i avskräckningssyfte, självklart.

Jag tror inte att dessa åsikter finns kvar inom EU eller PfP idag, men hur skall Sverige i så fall ställa sig i frågan? Det går ganska grovt emot svensk utrikes och säkerhetspolitik, men när man väl anslutit sig till WEU eller PfP, så tror jag inte man drar sig ur hur lätt som helst.
Fä dö, fränder dö.
Dö skall också du.
Men ett vet jag som aldrig dör,
domen över död man.

Användarvisningsbild
Skribenten
Korpral
Korpral
Inlägg: 161
Blev medlem: 10 jul 2006 15:56
Kön: Man
Från: Södermanland
Militär Grundutb: Signal/Televapen
Ort: Södermanland
Kontakt:

Inlägg av Skribenten » 10 mar 2007 18:52

Spaningsledaren skrev:Ursäkta om jag verkar litet tjatig men historieskriving, nulägesbeskrivning och framtidsscenarios är tre skilda branscher.
Svar till spaningsledaren. Jag vill strukturera mitt svar och lägger upp svaret med rubriker.

1. Värnplikten
Vi börjar med värnplikten. Tidigare var försvar och värnplikt en angelägenhet för hela svenska folket. Om det brann i knutarna skulle alla ut och hjälpa till och släcka. Samhället förändras hela tiden och i dag betraktas landets säkerhet som en samhällsservice analog med brandkåren som skall släcka bränder. Känslan att ställa upp för nationen är inte den samma som förr. Individen gränslösa frihet går före kollektivet och folket.

Det visar sig också att dagens ungdom genom år nedprioriteringar av fysisk träning i skolan blivit mer svagare, överviktig och fått sämre kondition allt efter för mycket sittastillande dataspelande, Coca-Cola drickande, pizza- och hamburgerätande. Resultatet har blivit att det är svårt att skrapa fram och utbilda mer än c:a 20.000 värnpliktiga, med hänsyn till de krav som Försvarsmakten ställer på såväl fysiska som psykiska färdigheter. Urvalet som soldatförsörjningen har att hantera är således i krympande.

Av behovs- och kostnadsskäl blev det så småningom omöjligt att kalla hela årsklassen till mönstring som per person och styck kostar c:a 4.000:- att genomföra. Pliktverket fick för ett par år sedan ett ”sparbeting” och nu utvecklat ett fiffigt system med förberedande mönstring via internet. Den ”gamla” värnplikten har sålunda ersatts av en mönstringsplikt via internet. Av drygt 70.000 ynglingar i årsklass 2007 räcker det mellan 5.000 – 10.000 värnpliktiga för att fylla Försvarsmaktens behov. Det är mot bakgrund av de många regementes nedläggningar och avveckling av invasionsförsvaret som gjort att behovet inte är större. Hur mönstringsförfarande numera går till kan Spaningsledaren läsa på Pliktverkets hemsida varav jag saxar inledningen enligt nedan:

”I dagarna får 72 000 ynglingar födda 1989 eller tidigare besked om Pliktverket planerar kalla dem till mönstring eller inte under år 2007. Cirka 25 000 av dem kommer att få mönstra. Och mindre än 5 000 får göra lumpen. Budskapen i breven fördelar sig enligt följande:
 25 000 - får besked om att Pliktverket kan komma att kalla dem till mönstring under 2007. Slutligt besked får de först nästa år.

 27 000 - får beslut om att de inte kommer att kallas till mönstring. Besluten grundar sig på de uppgifter killarna lämnat i Pliktverkets lämplighetsundersökning inför mönstring där de fått svara på frågor om sin hälsa.

De som på grund av resultatet i Pliktverkets lämplighetsundersökning fått ett beslut om att inte få mönstra kan tyvärr inte få sitt ärende prövat igen. Anledningen är att Pliktverket inte bedömer dessa som bäst lämpade att göra lumpen.

 6 000 - får besked om att de under 2007 kommer att få göra om Pliktverkets lämplighetsundersökning inför mönstring (via ett frågeformuär på papper eller på webben), eftersom de slutar gymnasiet först 2009 eller senare. Det innebär att de kan mönstra tidigast 2008. Anledningen är att mönstring ska ske så sent som möjligt inför en eventuell inryckning.

 14 000 - får besked om att de inte kommer att kallas till mönstring, då de saknar behörighet till gymnasieskolans nationella program. Av dessa saknar Pliktverket för närvarande uppgifter om cirka 4 400 och deras eventuella behörighet till gymnasieskolan, varför en del besked kan uppfattas som felaktiga.

”Plikten” innebär sålunda att koppla upp sig på Internet och besvara frågor. Men vad händer dem som inte VILL koppla upp sig på Internet? Då svarar allianspartierna på följande sätt som är helt eniga om att värnpliktsvägrare inte ska straffas:

– ”Det är inte rimligt att straffa folk som vägrar när vi inte kan ge utbildningsplatser åt alla”, säger Allan Widman. ”Det är en tragedi för de enskilda, det är en börda för rättsväsendet och Försvarsmakten friskriver dem i samma ögonblick de vägrar”.

Rolf Gunnarsson instämmer:
– ”Vi vill att folk ska kämpa sig in i lumpen, inte tvingas in. Därför vill vi avskaffa straffen. Men det måste finnas en viss stringens, individen och staten ingår ett avtal om tjänstgöring. Den som inte fullföljer bryter ett kontrakt”.

Else-Marie Lindgren vill heller inte kasta vägrare i fängelse:
– ”Nej, vi måste anpassa lagstiftningen efter samhället”.
Staffan Danielsson vill ta bort sanktionen helt:
– ”Straffbestämmelserna i lagen om totalförsvarsplikt bör upphävas”.

Så ligger det till med ”plikten” i dag. Men hur går det för dem som sluppit igenom ”nålsögat” och verkligen strävar att genomföra sin grundutbildning? Av ett anförande 9 mars 2005 av ÖB Håkan Syrén framgick att Försvarsmakten, som tidigare antytts, inriktar utbildning av bortemot 8.000- 10.000 soldater årligen dvs kring en sjättedel av årsklassen. Behovet dimensioneras främst av vad som krävs för att personalförsörja internationella insatser. Under år 2006 ominriktas utbildningen i första hand för dem som är beredda att kontraktera sig för en för en viss period och stå till förfogande för internationella insatser. Grundläggande utbildning sker i två ”terminer” som fylls på med en tredje termin för dem som vill till internationell tjänst. Under det tredje skedet samövas de enheter som antingen skall ingå i EU snabbinsatsstyrka eller skall rotera för att avlösa en redan pågående mission. Systemet innebär att inryckning och utryckning inte ske varje år utan i stället var tredje halvår.

Då kan man fråga sig hur stort antal inryckande krävs, vart tredje halvår, och hur stor andel av dessa som krävs för termin tre för att rekryteringstalet skall vara ett årligt genomsnitt av erforderliga 1650 soldater till EU-styrkan. Beräkningar (viktade uppgifter) visar vid olika grad av ”villighet” att intressetalet måste vara kring 40% för att kara utbildning med hänsyn taget till befälsresurser. Erfarenheten i dagsläget, av dem som kallas till mönstring, säger sig c:a 50 % vara intresserade av internationell tjänst. Men efter grundläggande utbildning har intresset sjunkit till c:a 10%. Och då går ekvationen inte ihop.

Det jag talar om här diskuteras i pressen just nu bl a SvD torsdag den 8:e mars 2007. Observera att SvD anger också ersättningar och förmåner för soldater som kontrakterat sig för internationell tjänst. Minimilönen ligger på 16.500:- därtill kommer traktamente och risktillägg.

Sammanfattning ”nya” värnplikten.
Det sagda utgör den ”nya” värnplikten med kontraktsanställda soldater på utlandsuppdrag. Officerare som undanber sig utlandsuppdrag kan betrakta sin karriär i Försvarsmakten som avslutad.

Det vokabulär som Spaningsledaren nyttjar om värnplikt, insatsstyrka, arbetslösa mm är föråldrat. Officerare och personal som ”blev över” efter förbandsnedläggningarna genom FB 2004, har fått sparken eller avgångsvederlag, dock undantages officerare med det som kallas officersfullmakt, ett anställningssystem som vad jag förstår nu är på avveckling. Och – begreppet stamanställda gick ur tiden i samband med indelningsverkets avveckling med början år 1901. Av uttalandet av företrädare för allianspartierna kan vi läsa att de förespråkar det kravlösa samhället, med ledorden ”gör som du vill”.

2. Allianser – den store grannen i öst ???
Möjligen kan jag ha missuppfattat Spaningsledaren, är det fullt allvar en allians med Ryssland som förespråkas? Rätta mig om jag har fel. Under andra världskriget förespråkade dåvarande finansminister Ernst Wigforss att Sverige efter vinterkriget borde upprätthålla lika goda kontakter såväl med Finlands som med Sovjet, hur nu det skulle gå till.

3. Svenska alternativ
När det gäller NATO och EU-alliansen har jag redovisat kartan HUR DET ÄR, och i korthet beskriver VART DET ÄR PÅ VÄG men Spaningsledaren strävar i sitt resonemang efter HUR DET BORDE VARA. I korthet repeterar jag tre alternativ för Försvarsmaktens (politikernas) ställningstagande. Uppgiften delgavs mig på ett seminarium i feb 2007 som just avhandlade det nya NATO:

(1) Att inte ha något försvar av betydelse = = > Försvarsmakten (politikerna) fortsätter den inslagna vägen med 1- 2 bataljoner utomlands.
(2) Försvarsmakten återuppbygger ett eget nytt försvar baserat på värnplikt och med ny materiel = = > det finns ej ekonomiska resurser härtill.
(3) Sverige går med i NATO = => Sverige och Finland är de nationer som NATO främst vill se som nya medlemmar.

Precis i dagarna har ÖB Håkan Syrén utgivit ett häfte med titeln ”Både och”, och med det menar han att ”vi” dvs regeringen satsade för mycket på utlandsuppdrag till nackdel för nationellt försvar. ”Vi” har avhänt oss insatser som exempelvis har att göra med terroristaktioner på hemmaplan som polis ej har möjlighet att klara av. (Referens M7737-356001). För en kort tid sedan framförde försvarsministern Mikael Odenberg att försvaret nu skulle ”få medel” för att klara c:a 2.000 man på utlandsuppdrag.” Nu vet jag inte hur Odenberg har tänkt sig få finansiering gå ihop, det går inte att fästa tilltro till i TV utslängda meningar. Konstateras kan att det är FMV som drabbas av nya omorganisationer och avgångar. Konstateras också att FOI drabbas av ett nytt uppdragssystem i vilket Försvarsmakten håller i hela penningpåsen och fördelar medel per uppdrag.

Nu är jag mycket nyfiken vilka alternativ Spaningsledaren har utöver de av mig tre angivna alternativen för svenskt försvars framtid – berätta!

Jag måste också få svar enligt nedan eftersom Sverige avvecklat brigader och fördelningar (att jämföra med division). Svensk armégrupp har jag aldrig hört talas om. Under 1:a och 2:a världskriget fanns i organisationen ”arméfördelning”

Jag tycker det är fel att redan från start beteckna den beredskapen på det sätt du gör. Jag menar att om det nu är detta vi vill göra är det sedan vi själva som bestämmer om vi vill bidra med en bataljon, en brigad eller en armégrupp. Inget sägar, à priori, att bidraget måste vara varken litet eller stort.

4. Riksdagens arbete med det ”nya försvaret” kallat ”nätverksbaserat försvar” - inleddes i slutet av 1990-talet med propositionerna "Förändrad omvärld - omdanat försvar" (prop. 1998/99:74) och "Det nya försvaret" (prop. 1999/2000:30), vilka antogs av riksdagen år 1999 respektive år 2000. Med det "nätverksbaserade försvaret" (NBF) tänks försvaret genom kommunikations- och informationsteknik uppnå ett "informationsöverläge" gentemot en tänkbar fiende, som har bortrationaliseras i de säkerhetspolitiska analyserna. Huvudpoängen med det nätverksbaserade försvaret (NBF) är att den går att kombinera med fortsatta budgetnedskärningar och finansdepartementets utgiftstak. En fjärdedel av alla officerare ska rationaliseras bort och det gamla värnpliktsförsvaret avvecklas.

Av bl a dåvarande ÖB Ove Viktorin och generalmajor Johan Kihl, gavs politikerna under 1990-talet budskapet att ett långt ”billigare” försvar skulle kunna utvecklas med den nya tekniken. Många och långa studier gjordes och politikerna köpte militärernas resonemang om ny teknik i den tron att försvarets budget skull kunna minskas. Ett av resultaten av FB 2004 blev en omfattande förbandsnedläggning.

Försvarsmakten efter FB 2004
Armén
 Boden Norrbottens regemente I 19, (ett flertal tidigare förband inryms nu i I 19; S 3, Ing 3, Lv 7 och A 9)
 Arvidsjaur K4, staben har flyttat till Boden, verksamheten kvarstannar i Arvidsjaur.
 Enköping Ledningsregementet LedR (förutvarande S1, Upplands regemente)
 Skaraborgs regemente i Skövde med: P4, TrängR och MSS
 Eksjö: Göta Ingenjörsregemente Ing 2, minröjningscentrum SWEDEC.
 Revinge – Södra Skånska regementet P7.
 Halmstad - luftvärnsregementet Lv 6, FM tekniska skola, militärhögskolan.
 Karlsborg - Livregementets husarer K3.
 Kungsängen Livgardet (LG), Försvarets musikskola.

Marinen Karlskrona
 MarinB
 SSS – Sjöstridsskolan
 1. u-båtsflottiljen. (Antalet ubåtar som återstår efter FB 2004 blev 4).
 3. sjöstridsflottiljen med fyra divisioner; 31. korvettdiv, 32. korvettdiv, 33. minröjardiv, Stab och lag med HMS Trossö, HMS Karlskrona och provtur korvett Visby.

Marinen Berga/Muskö
 4. sjöstridsflottiljen i med fyra divisioner; 41. korvettdiv, 42. minröjdiv, 43. Uhdiv samt Röjdykardivisionen.
 Amfibieregementet - Amf 1 (flyttade från Vaxholm).

Flygvapnet
 Luleå, Norrbottens flygflottilj - F 21.
 Såtenäs, Skaraborgs Flygflottilj - F 7.
 Ronneby F 17 (Malmen med pilotskolan i Linköping tidigare detachement)
 LSS – Luftstridsskolan i Uppsala samt FM säk.centrum
 Linköping, HKP-flottilj – Malmslätt (bedriver verksamhet i; Luleå, Särö och Ronneby).

Övrig verksamhet
 Göteborg – FömedC
 Örebro – Markteleförbandet
 Arboga - teknikdivisionen

Resultatet av förbandsnedläggningarna blev en omfattande avveckling av materiel. Spaningsledaren skriver: Kvar blir förstås en del vapen system, personal mm men i princip arbetslösa och stående till förfogande för ev. nya uppgifter. NEJ Spaningsledaren, så blev det inte. Avvecklingen av militär materiel blev omfattande med utförsäljningar som utomlands till följd. Några exempel i mängden: det c:a 1.000-tal begagnade pansarskyddande stridsfordon som inköptes genom dåvarande försvarsminister Anders Björck stöd, dessa fordon har skrotats. En hel försvarsgren lades ner, kustartilleriet. I 400 år har kanoner pekat över Östersjön men så är det inte längre. Ett antal av ursprungligen beställda och levererade Gripen J 39 är på väg att säljas (eller har sålts) eller uthyras.

Merendels militära kapelltäckta lastbilar har försålts utomlands eller bortskänkts till Hemvärnet. Ty dessa fordon hade inget splitterskydd. Vid Norrbottens regemente i Boden fanns en kollosal mängd (jag vill minnas det var för 8-9 brigader) personlig materiel lagrad, uniformer, skor, skjortor, kalsonger ja allt som en armé behöver. Det finns ej längre kvar ty allt brännbart skickades till det kommunala värmeverket som under flera säsonger värmt bodenborna. Personbilar av typ Volvo och Saab, som hade rullat 30 mil från fabriker, som varit placerade i mobiliseringsförråd i Roslagen, skrotades ty de ”var ej miljöanpassade”. Det fanns motorklubbar som ville köpa fordonen och anpassa dem efter nya avgasutsläppsreglerna, men de förnekades. Fordonen blev till fragment. I södra Sverige fanns liknande militära förråd vars innehåll skickades till kommunala värmeverken.

Men nu kommer det förargliga igen med NATO - ty medverkan i internationella uppdrag kräver NATO-standarder för allt och där passade inte tidigare svensk materiel in. STANAG kallas de militära standarder som är allenarådande för all modern militär materiel. All militär materiel som skall medbringas på internationella uppdrag skall vara kompatibel med övriga nationers. NATO-officerare inspekterar materiel på svensk mark som skall medbringas uppdragen. Ett omfattande arbete har skett (och pågår) för att anpassa svensk materiel och sambandssystem. Anpassningen pågår inom programmet ParP, som jag tidigare talat om. Ingen ny försvarsmateriel tillverkas som inte följer STANAG.

Spaningsledaren säger ”Svenska valmanskåren kan skilja på det ena från det andra”. NEJ det kan den inte, säger jag bestämt! Svenska valmanskåren har systematiskt och avsiktligt vilseletts om viktiga förhållanden som den borde vara informerad om som är av utomordentlig betydelse för landets väl och ve, nämligen:

1. Politikerna har ett halvt decennium vilselett svenska folket med påståendet om alliansfrihet med hypotetisk neutralitet.
2. Den under mer är 30 år drivna invandringspolitiken, dess omfattning och påverkan av landet har sorgfälligt undandragits allt seriöst meningsutbyte.
3. Allt sedan 1970-talet har förespråkare för energipolitiken lovat ”alternativen” som påstås finnas att hämta bakom hörnet. Det gör den inte!
4. Den mer än under 40 år utomlands bedrivna biståndspolitiken, varthän går pengarna och vad är resultatet av allehanda underliga projekt?
5. Den nya minerallagen som ger utländska gruvföretag möjligheter att så gott som gratis hämta svenska malm- och mineralfyndigheter.

Istället har vi fått en lavaström med outsinlig och bedövande smörja från skandalfabrikanterna. Aftonbladet och Expressen skall exempelvis dagligen ”sälja” c:a 350.000 – 400.000 blaskor. Sker ej detta blir det en förlustaffär. Då har den lägst stående journalistiken kommit att bli norm. Dagligen har löpsedlarna krigssvarta bokstäver:

BRÖSTINPLANTAGET SOM SPRACK!
NYA SAMLAGSSTÄLLNINGAR
KÄNDISFESTEN DÄR ALLA VAR FULLA!
LÄSARNAS BÄSTA OTROHETSTIPS
HÄR KÖPER DU BILLIGASTE SPRITEN UTOMLANDS
FÅGELINFLUENSAN NÄRMAR SIG – MILJONER KOMMER ATT DÖ!

All denna bedövande sörja har vi fått i stället för att informeras om för landet viktiga förhållanden. Den som vill vara informerad i dag måste söka sig andra källor, exempelvis studier av speciallitteratur och tidningar, lyssna på föredrag och diskutera med likasinnade. Det som kallas ”Public Service” i form av TV, ja - här ser vi nyhetsuppläsarna uppträda som åklagare när greppet är kopplat på den som skall näpsas och återföras i det politiskt korrekta ledet. På sistone har vi i TV fått se svensk trupp i Afghanistan och då hämtas genast den gamle stalinisten Lars Ohly fram och förklarar hur farligt det är med NATO. Kan detta kallas ”Public Service”? Jag tittar aldrig på TV när försvarsinlägg presenteras, ty jag vet att det enbart är vilseledande.

5. Avslutningsvis - enligt mitt förmenande måste jag med beklagande framföra att Spaningsledarens båda inlägg ”spretar” i olika riktningar, de går i otakt med tiden och är ej uppdaterade med hänsyn tagen till faktiska förhållanden. Föreslår att Spaningsledaren kontaktar Försvarsmaktens informationsavdelning och beställer aktuellt material, förslår också prenumeration på tidskiften ”Insats och Försvar”, som kostar 200:- årligen. Spana också in på Försvarsmaktens hemsidor, här finns mycket intressant att läsa om kommande försvarsbeslut 2008.

Med hälsning - Skribenten

Spaningsledaren
Fanjunkare
Fanjunkare
Inlägg: 455
Blev medlem: 11 feb 2007 22:00
Ort: Stockholm

Inlägg av Spaningsledaren » 11 mar 2007 10:08

Det var mycket på en gång. Jag har ingen ambition att beskriva "hur det är" eller "hur det borde vara". Jag tror att det kanske är bl.a detta skribenten och jag skiljer oss en del.

Noga taget var detta innebörden i mitt första inlägg, ett slags "hur vet skribenten detta"? Jag tycker den frågan rätt mycket kvarstår.

För att börja med skribentens karakteristik av samhället och ungdomen kan det ju verka vettigt att mera krigiska attityder kräver förbeedelser, typ mindre fett och mer muskler. Mer tankearbete också kan jag väl tro.

Försvaret mot inre och yttre fiender, säkerhetspolitik i stort, är en av nationens och statens centrala uppgifter. landets miltära försvar, det vi hade och vilket nu till delar har avvecklats speglade den insikten. Möjligen, fast det vet vi inte, bidrog det till att bevara freden.

Nu står landet inför en ny situation. Här ser jag en tendens till "outsourcing" som jag personligen förhåller mig skeptisk till.

1920-talets nedrustning byggde i grunden på en liknande tanke, nämligen att konflikter skulle komma att lösas inom ramen för Nationernas Förbund och att ett nationellt svenskt försvar därför, i stort sett, inte längre behövdes.

Idag uppfattar jag att vi i stort sett är tillbaka i samma punkt bara med den skillnaden att det nu är ett slags bantat världssamfund, kretsen av demokratiska nationer, NATO-kretsen som skall svara för krishanteringen.
Och där, någonstans, längs vägen, skall sedan också Sverige bidra till ruljansen. Vilket vi ju faktiskt gjorde också under åren i Genève.

Detta är ett bekvämt alternativ inte minst därför att det rätt mycket befriar oss från behovet att tänka själv. Precis som skribenten antyder. Allt vi har att göra är att följa respektive manual. Plus, förstås, att följa också de insats- och andra beslut som fattas.

Sedan skriver skribenten ung. att valmanskåren inte riktigt fattar eller i vart fall inte riktigt bryr sig och att det det nog kommer att bli som han antyder. Men det får vi ju se när den tiden kommer. Jag har kanske en litet mer optimistisk grundsyn. Jag kan tänka mig att valmanskåren, klok som den brukar vara, inser att den här outsourcing-vägen visserligen blir billig i termer av miltärutgifter, för där kommer vi ju hela tiden att kunna krypa bakom ryggen på våra partners, men att den kommer att bli lika billig i termar av säkerhetsvinster (för just Sverige) för där kommer vi ju, i all enkelhet, också att bara hänga med alla de andra. I realiteten kommer vi att lägga ut vår egen säkerhetsplitik på entreprenad. Andra ( det kallas "vi alla gemensamt") kommer att besluta med vilka vi skall alliera oss och vilka vi möjligen också skall bekämpa.

Enligt min uppfattning hade Sverige ett gyllene tillfälle attt gå med i just NATO och det var vid dess bildande, 1949, efter de nordiska förhandlingarnas sammabrott. Nu gjorde vi inte det och det är inget jag personligen beklagar. Men jag anser att tillfället var det rätta för den gången fanns det en hotbild från öster och NATO var, den gången, det gemensamma instrumentet för att hantera det hotet. Idag är det inte längre på det viset. Idag är NATO snarare på väg att bli ett amerikanskt all-star-team, en samlingsplats för dess alla "friends and allies".

Dock, som jag skrev, vi kan inte vara med alla. Går vi med en del går vi därmed också emot andra.

Skribenten uppfordrar mig att svara på frågan om jag seriöst anser att Sverige borde liera sig med Ryssland. Mitt svar är att Sverige kanske bör överväga om ett sådant närmande för överskådlig framtid helt bör uteslutas.
Går vi med i NATO och vill samarbeta med Ryssland, eller Kina, är det enda vi kan göra att be också dessa länder gå med i NATO. Men med detta enkla avklarat skulle vi sedan kunna samverka. Låt mig tillägga att jag, i de tidsperspektiv vi här rör oss med, inte finner det mer underligt att Sverige skulle söka samverka med vår nära granne Ryssland än med det trots allt ganska avlägsna landet USA.

Under åren före det första, och även det i någon mån innan det andra världskriget var det för många i Sverige landet Tyskland som framstod som den ledande och mest förtroendeingivande. Hitlers idéer om ett nytt Europa under tysk ledning byggde till en del just på en prestigen. (Sedan blev det nazismen som tillintetgjorde rätt mycket av samma prestige men det är en annan femma.) Svenskar av typen Sven Hedin och Fredrik Böök var exponenter för den tilliten. Inte nazi-anstuckna för fem öre men psykiskt oförmögna att i tid övervinna sin grundtillit till det tyska.

Idag är det många, också i Sverige, som hyser liknande attityder visavi USA.
Det amerikanska tas för självklart. USA kan liksom inte ha fel och tar de fel är det liksom av misstag och i så fall rättar det det kvickt och bra. Så ungefär verkar det kännas i utbedda kretsar. så ungefär tror jag det resonerades i utbredda kretsar för nu nära ett sekel sedan, men dv kring det tyska. I motsats till vad skribenten förmodar har jag inte gett mig in i den här debatten för att propagera för eller emot ett visst förhållingssätt. Jag känne rmig varken NATO- eller USA-fientlig. Inte Rysslands- eller KINA- eller något annat slags fientlighet heller för den delen. Det jag skrev inledningsvis, som ett förslag till skribenten, var att bredda och vässa till formuleringarna av hans tre alternativ inför framtiden.

För några år sedan, efter det kalla krigets slut, skrevs Francis Fukoyama
en bok där han hävdade att historien tagit slut. Det gjorde den inte.
Detta med ett NATO-medlemskap bygger rätt mycket på samma känsla av att det inte finns något val. Skribenten skriver helt trosvisst att så blir det, det är bara att läsa en massa officiella dokument och den bld som ges där är helt entydig. Jag tror också att den bilden är ganska entydig. Samtidigt tycker jag mig ha levat länge nog för att ha lärt mig att förhållanden kan ändras. 1925 rustade Sverige ned. Elva år senare började man rusta upp. sedan hade man bly i gaspedalsfoten under mer än tjugo år. Sedan tog vi det litet lugnare igen. Så där håller det på.

Just nu håller globaliseringen på att mjuklanda. De gamla koncepten överges. USA börjar ifrågasätta heliga kor, tex. frihandeln. Europeerna börjar inse att det nog, trots allt, måste komma till en i förväg angiven gräns för EU-utvidgningen. Här har ju annars inte minst USA drivit på i riktingen att alla som vill borde få komma med, gärna både Israel och Marocko.

Jag tror inte vi skall utesluta att själva Europa-tanken kan komma att få en nytändning under de närmaste åren. Vi har genomlöpt en period då Europa kändes på en gång för litet och för stort. Om det internationella läget kärvar till sig, vilket det mycket väl kan göra inte minst till följd av miljöförändringarna, skulle jag väl tro att Europa-kretsen ganska fort skulle kännas som den rätta också för ett land som Sverige. De skulle mycket väl kunna leda till konsekvenser också för säkerhetspolitiken.

Valmanskåren är klok. Den inser att ett svensk försvar bara för Sverige, här hos oss, har tjänat ut. Därmed måste Sverige samarbeta med andra för sin säkerhetsplitik. Eftersom försvar har en territoriell och i grunden mycket fysisk dimension verkar det väl här sedan vettigt att samarbeta med grannarna. Och här kan jag väl sedan få tycka att t.ex. Ryssland, som nämnts, är Sveriges granne mycket mer än USA - eller Australien.

Tills vidare tycker jag valmanskåren, om jag nu skall ge mig till att recensera, gör klokt i att avvakta. Sverige är redan med i t.ex. PfP. Vidare steg kan vänta. Jag kan tänka mig att nästa kort som kommer att spelas ut blir det europeiska. I politiken hänger allt ihop. Allt tyder idag på att EU-kretsen kommer att tvingas göra upp om områdets slutliga gränser.
Ett alternativ är att kretsen sprängs, med allt vad det skulle innebära.
Ett annat att det sätts gränser. I båda fallen kommer detta sedan att inverka också på de säkerhetspolitikens organisation och utforming.

Alltså, i all enkelhet: Jag bedömer läget som ganska öppet. Sista ordet lär inte vara sagt. Historien har inte tagit slut. Valmanskåren är fullt kapabel att ta ställning också till den situationen.

Användarvisningsbild
Skribenten
Korpral
Korpral
Inlägg: 161
Blev medlem: 10 jul 2006 15:56
Kön: Man
Från: Södermanland
Militär Grundutb: Signal/Televapen
Ort: Södermanland
Kontakt:

Inlägg av Skribenten » 12 mar 2007 11:27

BRPedersen skrev:Skribenten: Jag tackar för dina svar, de gav mig grund för ytterligare funderingar. Dock hade jag lite bråttom när jag skrev frågorna, vad jag menade var att tidigare drev vissa WEU och PfP medlemmar (Frankrike och Belgien), en linje att man skulle kunna försvara sig bortom EU:s gränser.
Vad jag kan dra till minnes var en händelse som ligger inom spannet 15-20 år sedan då en fransk commandostyrka sänkte ett fartyg (eventuellt Green Peace) på väg mot en protestaktion mot dåvarande franska känrvapenprov i Stilla havet. Upphovet avslöjades och gav våldsamma protester över världen mot Frankrike.

Kaanske är det den händelsen du tänker på?

PS - Återkommer till Spaningsledaren - DS

Användarvisningsbild
BRPedersen
Kapten
Kapten
Inlägg: 1658
Blev medlem: 17 dec 2005 08:13
Kön: Man
Från: Stockholm
Militär Grundutb: Annat
Ort: Stockholm/Jakobsberg
Kontakt:

Inlägg av BRPedersen » 12 mar 2007 12:08

Skribenten skrev:
BRPedersen skrev:Skribenten: Jag tackar för dina svar, de gav mig grund för ytterligare funderingar. Dock hade jag lite bråttom när jag skrev frågorna, vad jag menade var att tidigare drev vissa WEU och PfP medlemmar (Frankrike och Belgien), en linje att man skulle kunna försvara sig bortom EU:s gränser.
Vad jag kan dra till minnes var en händelse som ligger inom spannet 15-20 år sedan då en fransk commandostyrka sänkte ett fartyg (eventuellt Green Peace) på väg mot en protestaktion mot dåvarande franska känrvapenprov i Stilla havet. Upphovet avslöjades och gav våldsamma protester över världen mot Frankrike.

Kaanske är det den händelsen du tänker på?

PS - Återkommer till Spaningsledaren - DS
Nej, jag talar inte om en enskild händelse (sänkningen av Rainbow Warrior var en rent fransk åtgärd och hade inget med vare sig PfP eller WEU att göra) utan mer en uttalad politik. Men jag kan ändå ta dina svar för att den politiken inte drivs längre, annars hade du nog kunnat svara på min fråga mer distinkt. Vi kan lämna frågan tills vidare, jag får återkomma om jag hittar något om det. Återigen tack.
Fä dö, fränder dö.
Dö skall också du.
Men ett vet jag som aldrig dör,
domen över död man.

Spaningsledaren
Fanjunkare
Fanjunkare
Inlägg: 455
Blev medlem: 11 feb 2007 22:00
Ort: Stockholm

Inlägg av Spaningsledaren » 12 mar 2007 14:29

Betr. Rainbow Warrior var det så att Greenpeace agerade mot de dåvarande franska kärnvapenproven i Polynesien. Detta besvärade fransmännen och som ett led i motåtgärderna kom det till det här bombattentatet varvid en person ombord miste livet. Det hela var en aktion som gick snett och det blev dubbelt bråk, internt i landet, dels kring själva det faktum att Frankrike överhuvudtaget gett klartecken till den här typen av attentat och dels att själva operationen dessutom skötts mer än klantigt. Till slut fick försvarsministern, socialisten Charles Hernu avgå, som ett politiskt bondeoffer - varefter större delen av Nationalförsamlingen stod upp i bänkarna och energiskt applåderade hans uttåg. ( En bror till dagens socialistiska presidentkandidat, Segolène Royal ingick f.ö. i kommandot. ) Idag har Frankrike helt slutat med kärnvapenprov. Man har övergått till att datorsimulera förloppen.

Spaningsledaren
Fanjunkare
Fanjunkare
Inlägg: 455
Blev medlem: 11 feb 2007 22:00
Ort: Stockholm

Inlägg av Spaningsledaren » 12 mar 2007 14:57

Betr. EU gäller att alla beslut f.n. fattas enhälligt. (Eller inte alls.)
När Polen gick under som självständig nation, under 1700-talet talades som om "polsk riksdag" där t.ex. Ryssland helt enkelt kunde köpa över en eller annan risksdagsman för att den vägen blockera t.ex. upprustningsbeslut. Idag är EU-kretsen p.s.s. blockerad i säkerhetsplitiskt avseende. Länder som Storbrittanien och Polen anser att EU inte skall ges den typen av uppgifter.
Och vore det inte dessa länder kunde kanske Malta, eller Cypern ställa upp.
Debatten kring en mer eller mindre EU-konstitution gäller bl.a just den här grundläggande beslutsordningen. För att sedan återanknyta till säkerhetspolitiken finns det en viss opinion för att de europeiska länderna skulle ha intresse av att ta hand om sin egen själva. Och eftersom det t.v. inte går att debattera detta inom EU skulle det här krävas ett annat forum, som skulle kunna vara, t.ex. Brüsselpakten. Det är existensen av den här opinionsströmningen som jag försökt dra uppmärksamhet till i mina tidigare inlägg. Hur som helst, idag - och t.v. - finns inte EU på den säkerhetspolitiska arenan. Här finns i stället - bl.a. men inte bara - NATO. Här finns nämligen också allehanda bilaterala avtal. Tycker sig USA behöva en större flygbas i Italien byggs den ut efter lokal överenskommelse. Samma sak med det nu så aktuella anti-missilförsvaret där vi kan läsa i tidningarna att USA räknar med att placera ut raketerna i Polen, bl. a. en radarstation i Tjeckien och ytterligare komponenter i Storbrittannien. Sakläget, idag, är att t.ex. Sverige också skulle kunna ingå den här typen av överenskommelser och t.o.m. med någon annan raketägare, typ Kina. Hela den här grundläggande strukturen där Europa i viss mening inte finns som säkerhetsplitisk enhet kan man fundera över. Det är ung. det som, trots allt, är på gång. Så får vi alla se vad som ev. kan komma ut av detta.

Användarvisningsbild
Skribenten
Korpral
Korpral
Inlägg: 161
Blev medlem: 10 jul 2006 15:56
Kön: Man
Från: Södermanland
Militär Grundutb: Signal/Televapen
Ort: Södermanland
Kontakt:

Inlägg av Skribenten » 12 mar 2007 20:58

Spaningsledaren skrev:Valmanskåren är fullt kapabel att ta ställning också till den situationen.
Jag svarar kort denna gång och meddelar att jag är av helt annan mening än vad Spaningsledaren har om möjligheter och intresse för svenska valmanskåren att med ledning av media bilda sig en egen uppfattning om viktiga skeenden i samhället, exempelvis: försvarsmakten, energipolitiken, invandringspolitiken, biståndspolitiken m fl.

Jo – vi överinformeras även med information som ej är av ondo, exempelvis börsnyheter, placeringstips m fl. På andra områden överinformeras folket om exempelvis om det ständigt fästande känsdispatrasket via ett stort antal blaskor. I tidningsstället i lokala ICA-butiken ser jag inga tidskrifter om Försvar eller Enerigifrågor, enbart skandaler finnes.

Försvars- och säkerhetspolitiken – ja den behandlas överhuvudtaget ej i svensk media. Fortfarande år 2007 sägs Sverige vara militärt alliansfritt trots att försvaret medverkar av alla krafter i internationella sammanhang. En av de få i landet som någon gång skriver om försvar det är SvD Mikael Holmström. Men sedan är det tyst långa tider igen.

Energipolitiken – hur många har blivit grundlurade och kontrakterat sk ”Grön el”? Samtliga kraftproducenter nyttjar det sk ”storkraftnätet” för sin överföring. Samtliga infasade generatorer såväl vattenkraft- som kärnkraftstationer, skickar sina ”elektroner” på samma ledningar. Det finns ingen som sorterar elektroner från vattenkraftverk för sig till den ”gröne elkunden”.

Invandringspolitiken - i veckan som gick stormade alla media mot vissa ”rika kommuner” i Stockholms län som inte tagit sitt ansvar gentemot asylsökande från Irak. Av Migrationsverkets hemsida framgår att c:a 100.000 beviljades PUT år 2006 och att Sverige tar emot flest asylsökande i Europa. Det kanske är fullt i vissa av landets kommuner och bostadsbeståndet fullbelagt. Den frågan ställde inte media.

Sålunda vilseleds och undanhålls svenska folket systematiskt om viktiga frågor som de borde vara informerade om.

Skriv svar

Vilka är online

Användare som besöker denna kategori: 6 och 0 gäster