Försvarsmaktens fall

Här diskuteras allt som berör den svenska försvarsmakten, värnplikt och utlandstjänst.
Skriv svar
Användarvisningsbild
Skribenten
Korpral
Korpral
Inlägg: 161
Blev medlem: 10 jul 2006 15:56
Kön: Man
Från: Södermanland
Militär Grundutb: Signal/Televapen
Ort: Södermanland
Kontakt:

Försvarsmaktens fall

Inlägg av Skribenten » 01 jul 2009 08:36

Försvarsmaktens fall

Bästa läsare!
Med detta långa inlägg vill jag utifrån mitt perspektiv peka på ett antal faktorer, hämtade från såväl historien som från ”nutiden” och som slutligen på 2000-talet bringade Försvarsmakten på fall. Andra personer kan givetvis framlägga ytterligare orsaker, från sin utgångspunkt. Det är inte rimligt att Sverige efter att ha förbrukat anslag mellan 600 och 700 miljarder kronor alltsedan Warszawa paktens upplösning inte kan åstadkomma mer än drygt ett hundratal (ett kompani) omedelbart greppbara soldater och färre än 1.000 soldater insatta i operationer utomlands! Det är bl a det vi skall diskutera här och mycket annat. Jag förslår att debatt, inlägg, synpunkter försiggår SIST efter avsnitt 14 av skäl som att inlägget skall förbli sammanhängande.

Med önskan om intressant läsning, med vänliga hälsningar - Skribenten

Ingress
Få kan ha undgått att Försvarsmakten hamnat i en djup ekonomisk och strukturell kris. Att besvara frågan hur Försvarsmakten försatts i denna kris innebär att vi måste ta oss tid och återgå till historien. Befolkningen förväntar sig nytta och mening med Försvarsmakten, soldatutbildning - värnplikten. Nutidens fåtaliga Värnpliktiga skall veta att utbildningen inte är ett bortkastat år. Befolkningen skall kunna lita på att vårt försvar uppfyller vad valda företrädare lovar. Sverige hade en imaginär neutralitet under mer än 50 år som få lyckades genomskåda. ”Neutralitet” framhävdes som ett slags osynligt pansarskal som skulle skydda landet mot ofärd. Mot bakgrund av historien lyfter jag fram frågor i dagsläget: vad mer av dubbel agenda döljer dagens folkvalda för svenska folket? Kan det vara så att den dubbla agendan uppträder i nya former?

Det förefaller rimligt att - medborgarna har rätt att förvänta offentligt levererade tjänster i proportion till erlagda skatter. Ungdomar har rätt till harmonisk studiemiljö i skolan som inspirerar och ger goda resultat. Oavvisligt är snar och möjlig bot för dem som drabbas av livshotande sjukdom. På ålderns höst måste den som så behöver, få hjälp och stöd utan att repetitivt bollas mellan vårdinrättning och bostad eller komma i kläm mellan kommunens allt smalare budgetsiffror. Vi måste kunna lita på att förvaltade belopp under ett helt arbetsliv ger en hållbar ersättning efter pensionsavgång.

Vi upplever att vissa skolor har blivit rövarnästen - med ”gäng” som tagit makten över lärare och undervisning. Vi kan läsa om åldringar som ”glömts bort” eller förvägras ett helt frukostägg. Politiska partierna var överens om att styra över 235 MKR från ATP-fonderna för att täcka statens budgetunderskott vilket betyder sänkta pensioner. Frågan är hur budgetunderskottet uppstod?

Vi har rätt till ett fungerande rättsväsende med en polismyndighet - som kan göra snara insatser mot såväl grova som mindre brott. Under senare decennium har vi tyvärr fått uppleva ett allt grövre våld i Sverige av den omfattning som polismyndigheten ej mäktar stävja. Dagligen kan vi läsa om gruppvåldtäkter begångna på orter landet runt. Högar med brottsanmälningar avskrivs. Internationella ligor och maffia har bitit sig fast till svåra men för medborgare och samhället.

Vi vill ha en Försvarsmakt som hävdar landets integritet, - skyddar oss mot inkräktare och grovt våld som polismyndigheten kanske ej mäktar med att klara av. Andra hot har uppstått efter kommunismens fall och vi vill numera kunna få Försvarsmakten omedelbart aktiverad som kan sättas in för bekämpning av terrorister eller grov kriminalitet. Efter försvarsbeslut 2004 har Totalförsvaret år 2007 en budget på c:a 37 MKR kronor (Försvarsbeslut 2004 omfattar åren 2005-2007. Försvarsmakten tilldelades BÅ 2005 knappt 22 MKR enligt 06:01 anslaget. För materiel tilldelades samma BÅ drygt 17 MKR enligt 6:2 anslaget. Frågan är vilka insatser som kan göras och vilket skydd medborgarna får för dessa pengar? Media fokuserar så gott som uteslutande på svarta budgethål eller på skandaler. BÅ 2009 har Försvarsmakten sammanlagt ett disponibelt belopp uppgående till 39,7 miljarder (inklusive fredsfrämjande åtgärder och fredsfrämjande förbandsinsatser)..

Konstateras kan att medborgarnas baskrav, trots världens högsta skatter, ej förmår effektueras med acceptabel kvalité eller i tid. Vi förstår att något allvarligt är beskaffat med landets ekonomi och styre och har rätt att få frågan bevarad vart alla pengar tar vägen!

Händelser jag nu i korthet beskrivit är inte okända förhållanden för politiker, beslutsfattare och media. Först på senare år och med stor tvekan uppvisar etablissemanget delar av ett samhälle på fall. Här finns en agenda som skönmålar och inte överensstämmer med verkligheten. Vi kan påminna oss hur det förhöll sig i fd Sovjet och öststaterna innan kommunismens fall. Där fanns en dubbel agenda under 70 år som ej ens nomenklaturan trodde på.

I detta inlägg ger jag såväl ris som ros om svenskt försvar och dess stödjande myndighet(er) men jag ger enbart ris åt sentida politikerskrået. Det finns mycket av duktigt dugligt folk inom FMV (tekniker och ingenjörer) som lägger ner all tid och kraft på ett bra resultat. I samverkan med Försvarsmakten och försvarsindustrin har många världsberömda produkter skapats – Visby korvetterna, JAS 39, Stridsfordon 90, artillerispaning ARTHUR m fl. Här finns undantag – en systemledning som inte förmådde koordinera IT-verksamheten vid FMV och en fd generaldirektör som misslyckades med ett antal omorganisationer. Under min tjänstgöring mötte jag vid Försvarsmakten många utomordentligt kunniga och dugliga officerare som stort intresse månade för den verksamhet de hade ansvar för.

Det katastrofala för Försvarsmakten är avsaknad av en fungerande överbyggnad, i form av omdömesgilla politiker, förknippat med det område som de av väljarna har givits mandat att förvalta. Jag pekar i inlägget på förhållanden som i grunden måste förändras för att Försvarsmakten skall bli funktionsduglig. Jag vill från min utgångspunkt förmedla vad som hände Försvarsmakten när ”dåtiden” som genom folkvaldas grava underlåtenheter hann i kapp verkligheten i ”nutiden”.

Haveriorsaker
Försvarsmakten är historiskt en sluten värld med egna rutiner, eget språk, svårförståeligt (omöjligt) för utomstående att sätta sig in i. Försvarsmakten utgör en decentraliserad och komplicerad teknisk värld med; fartyg, flygplan och armé, hästkrafter, eldgivning, insatsledningssystem, rutiner och vägar för ordergivning mm. Verksamheten innehåller ett stort antal mycket tekniskt avancerade materielsystem, exempelvis; artillerispaningssystem, ett eget tele- och datanät, J39 Gripen med tre roller, kustkorvetter, stridsfordon och mycket annat. För att hålla allt detta igång krävs höga krav på tekniskt- administrativt kunnande. Som inledningsvis nämnts måste vi ta tid på oss får att kunna besvara frågan hur Försvarsmakten har hamnat i denna djupa kris. Det är väsentligt att veta att studier av "dåtidens historia" också kräver "dåtidens glasögon".

1. Statsmakterna lade år 1949-1950 fast en alliansfrihetsdoktrin - syftande till neutralitet i krig, i samband med att försöken att bilda en nordisk försvarsallians havererade (jan 1949) varefter det utrikespolitiska läget i vår omvärld dramatiskt försämrades. Norge och Danmark valde anslutning till försvarsalliansen NATO. I det fördolda upprättade Sverige, med Norge som ombud, kontakter med NATO. I dag förstår allt fler att landets säkerhet under kalla kriget garanterades av att vi hade en strategisk position i ett för västmakterna betydelsefullt område och att vi därigenom stod under NATO beskydd. Alliansfrihetsdoktrinen upphörde officiellt år 2002 vilket dock ej ännu är allmänt känt.

2. Värnplikten som försvann - till höga kostnader utveklades, år efter år med överutbildning, som så småningom ledde till att 100.000-tals grundutbildade hamnade i den sk ”sumpen” dvs de var ej krigsutbildade och behövdes aldrig i krigsorganisationen. Vid ”muck” avtackades de grundutbildade med ett: ”hej då vi ses aldrig mer igen”. Förnyelsen med modern materiel, främst armén, hamnade på undantag.

3. Försvarsbeslut – politisk beredning - Försvarsberedningen är regeringens organ. Som regeringens organ gör den en egen bedömning av det säkerhetspolitiska läget och behandlar översiktligt utvecklingen inom försvaret. Försvarsberedningen ger förslag om inriktning men ger ej förslag om dimensionering och kostnader. Till sitt förfogande har försvarsberedningen experter, men har bara begränsad tillgång till Försvarsmaktens underlag, t.ex. försvarsmaktsplanen (FMP), som är utgångspunkten för en bedömning av tillståndet inom det militära försvaret, men inte perspektivplaneringens scenarios. På ett sätt ligger Försvarsberedningen ”före” riksdagen genom att göra egna säkerhetspolitiska bedömningar och genom att ta upp inriktnings- och avvägningsfrågor i ett tidigt skede, t.ex. om internationella insatsernas omfattning. I andra avseenden är det riksdagen som håller i taktpinnen, exempelvis när det gäller dimensionering och kostnader. Håkan Juholt (s) var tidigare ordförande under socialdemokraternas regim. Karin Enström (m) är sedan år 2008 ordförande i försvarsberedningen under alliansregeringen.

Riksdagens Försvarsutskott - bereder ärenden som skall beslutas av riksdagen för militära och det civila försvaret samt ärenden om samordningen inom totalförsvaret. Utskottet bereder ärenden som rör utgiftsområde 6 Försvar samt beredskap mot sårbarhet. Utgiftsområdet omfattar två politikområden, dels politikområdet Totalförsvar, dels politikområdet Skydd och beredskap mot olyckor och svåra påfrestningar. Med totalförsvar menas enligt beredskapsförordningen (1993:242) den verksamhet som är nödvändig för att förbereda landet inför yttre hot och för att ställa om samhället till krigsförhållanden. Under krigsförhållanden omfattar totalförsvaret hela den samhällsverksamhet som då skall bedrivas. Försvarsutskottet bereder även ärenden om fredsräddningstjänsten och Kustbevakningen.

Här finns nu en underlig relation mellan Försvarsberedning & Försvarsutskott. Beredningen är närmast en ”egen liten riksdag” som skall lyda direkt under försvarsministern, egentligen tidigare Göran Persson, numera finans- och/eller statsministern. Beredningen kan förankra kommande beslut eller kortsluta desamma. Beredningen är en hybrid i riksdagsordningen där det egentligen är utskottet som skall ha beredningen uppgift. Huvuduppgiften för bredningen skulle egentligen vara att uppnå samstämmighet om vår försvarspolitiska inriktning men där resultatet ofta har blivit det motsatta.

4. Försvarsbeslut – resultat i verkligheten
Med försvarsbeslut 1968 kom vändpunkten mot lägre anslag och som resultat diskrepans mellan ekonomiska medel och förelagda uppgifter. Nu inleddes den väg som allt tätare skulle kantas av neddragningar i såväl övningsverksamhet som organisation. Flygvapnets organisation minskades med ett antal nedlagda flottiljer i början av 1970-talet för att få råd med system Viggen. En parallell utveckling skedde inom marinen då alla jagare och därmed ubåtsjaktsbekämpningen försvann under 1970-talet.

Genom en rad omdömeslösa försvarsbeslut FB 2000 och FB 2004 lades förband ner eller verksamheter flyttades vid ett antal förband. Ett talade exempel är nedläggning av båda flygstridsskolorna vid F 10 i Ängelholm och F 16 vid Uppsala som följd av FB 2000 lades ner. Efter många turer landar flygskolan och flygstridsskolan vid Malmen (gamla F3 fick dock ej ”öppnas”). Men flygverksamheten är av miljöskäl numera kraftigt begränsad (buller) i Linköpings närhet. Utbildning av basbataljoner sker obegripligt på distans vid stridsskolan i Kvarn.

5. Befälsordningen som försvann – men återkom 60 år senare – genom insatser av dåvarande försvarsminister Allan Vougt år 1946 (som efterträdde Per-Edvin Sköld). I ett PM föreslogs att bara en befälskår skulle finnas i försvaret. Man ansåg att underofficerskåren hade spelat ut sin roll. Med nya befälsordningen 1983 försvann indelning i kategorier som varit så viktig för utbildning av värnpliktiga under alla år och alla befäl inom försvaret blev yrkesofficerare på olika nivåer. Underofficerarna fanjunkare och sergeanter fick graderna fänrik och löjtnant och infogades i nya befälsordningen. Men det jämlika resultatet av NBO från 1983 blev förödande för Försvarsmaktens produktion och officerskårens sammansättning. Det saknas trupputbildare för värnpliktiga, just den verksamhet som tidigare föll på sergeanter och fanjunkare att utföra. Nu – framemot 2010-talet är underbefälskåren tillbaka och benämns ”specialofficerare”.

6. Ekonomihantering som välte Försvarsmakten verksamhet överända – när politikerna mitt i löpande verksamhet pekar på indrag (sparbeting) av en viss post i anslagen. Då finns ej andra poster att ta av än övningsverksamhet för värnpliktiga och reseanslag för projektarbeten, det som exempelvis hände medio år 2003. För de värnpliktiga blir plikten en enda lång gymnastiklektion och teoretiska studier i övningssalar. Och allt projektarbete för involverade officerare avstannar på grund av resestopp. Eller så pekar politiker på poster i materielanslagen varvid materielanskaffning hejdas (avstannar) vid FMV.

7. Ett politiskt korrekt försvar infördes år 2000 - med hela batteriet: jämställdhet, HBT-kompetens, därtill kom genuspedagoger samt mångfalden som skulle berika. Som en eftertrupp marscherade hela kritik- och kränkningskulturen in i Försvarsmakten. JÄMO krävde bl a 750.000:- i skadestånd från Försvarsmakten av skäl som att man ansåg att ”jämställdhetsarbetet” gick för långsamt. ÖB och dåvarande försvarsminister Björklund fick gå på Prideparaden år 2006. Genuspedagoger har kommenderats att bistå den högsta militära nivån.

8. Utveckling av IT-system haltar och havererar - av orsaker som bristande koordination och underlåtenheter att följa regelverk under konstruktionsarbetet. ”Stuprörssystem” har blivit den förklenande benämningen på system som med svårigheter eller omöjligen kan kommunicerar trots att sådana behov föreligger. Resultat av många kockars arbete (konsulter) ledde till omöjligheter för systemsamverkan. Skilda arkitekturramverk kom att användas och en gemensam integrationsplattform nyttjades inte.

9. Förödande omorganisationer vid FMV i följd - vid den till Försvarsmakten stödjande myndigheten Försvarets materielverk, under 1990-talets slut, ledde till förlamning och förvirring hos anställda snarare än att effektivisera verksamheten. Dåvarande GD vid FMV misslyckades åren 1996-2004 med ett antal omorganisationer och gav så småningom upp.

10. Under 1990-talet påbörjades studier av det som i USA, låg i fokus i den militära debatten - nämligen två sammanhängande teman (1) Revolution in Military Affairs (RMA) och (2) Network Centrik Warfare. Det senare försvenskades till ”Nätverksbaserat Försvar” (NBF). RMA handlar om förändringar, ”militära revolutioner” som innebär omfattande systemförändringar med såväl samhälleliga som militära konsekvenser. Med "Nätverksbaserat Försvar" menas att försvaret genom kommunikations- och informationsteknik skall uppnå ett tekniskt- och metodologiskt informationsöverläge gentemot en tänkbar fiende. Genom kraftfulla satsningar på IT påstods att vi skulle få effektivare och ”billigare” försvar.

Den var en myt som spreds om att hela det ”gamla omoderna invasionsförsvaret” måste avvecklas för att övergå till ett modernt ”insatsförsvar”. Resultatet blev att landet i stort sett avhände sig ett nationellt försvar med den internationella styrkan placerad på andra sidan jordklotet. Det gigantiska misstaget var att räkna hem rationaliseringsvinsten till kassan innan uppgiften ens var påbörjad.

11. Den militära ledningsstrukturen som försvann – staben är militära befälhavarens högra hand och verkställande (operativa) organ. Stabschefen är befälhavarens närmsta man i hierarkin. Stabschefen leder, samordnar och fördelar uppgifter till verksamhetsinriktningar som ingår i staben. ”J” utgör i detta sammanhang ett prefix för staber i internationell samverkan mellan flera försvarsgrenar, exempelvis armé och flyg. Operativa Insatsledningen (OPIL) har antagit denna verksamhetsindelning:
 J1 - Personalverksamhet
 J2 - Underrättelse/säkerhetsverksamhet
 J3 – Insatsverksamhet, väpnad strid
 J4 - Logistikverksamhet (det som tidigare kallades ”tross”)
 J5 - Planeringsverksamhet
 J6 - Ledningssystemverksamhet
 J7 - Utbildnings- och övningsverksamhet
 J8 - Produktionsverksamhet
 J9 - Samverkansverksamhet - militär och civil

Alltmedan de civila myndigheterna är indelade i en (1) nationell nivå, (2) regional och (3) kommunal nivå har det militära ansvaret centraliserats till HKV i Stockholm. Resultatet av detta förhållande blir naturligtvis att kontakter mellan olika civila (regionala) ledningsnivåer och den militära ledningen (centralt) blir bristfällig och svårbemästrad. Analys, samverkan, utbildning, information och övningar som krävs för att militära förband skall uppnå effekter gemensamt med civila enheter, kan inte genomföras. Hur skall den militära territoriella verksamheten kunna ledas centralt?

12. Materielplan och offentliga upphandlingar – inbegriper Försvarsmakten och dess stödjande myndigheter, främst FMV. Offentliga upphandlingar omgärdas av omfattande regelverk. Det är lagen om offentlig upphandling (SFS 2007:1091) som styr upphandlingarna. Försvarsmakten har undantag från den lagen som har att göra med anskaffning av hemlig materiel. För att bistå de tekniska handläggarna måste expertkunskaper (affärskompetens) tillföras hur anbudsinfordran och beställningar skall vara utformade för att äga giltighet och ej bli forum för överklaganden.

Av departementets genom Mari Hafstöms i maj 2009, framlagda utredning om Försvarsmakten och dess stödjande myndigheter, framgår att FMV skall läggas ner och en ny myndighet skall bildas som på bättre ett bättre sätt skall fokusera på ”affärer” snarare än på teknik. Hafstöms slutsats är att ett stort antal av dagens ingenjörer och tekniker skulle kunna avvecklas. Men hur skall då upphandlingsunderlag utformas, vilket i dag är den tekniska handläggarens uppgift? Nuvarande inköp vid FMV omfattar ju kvalificerad inköpskompetens. Följden av Hafstöms förslag blir givetvis att teknisk kompetens vid offentlig upphandling måste tillgodoses via externa konsulter. Alltså – nuvarande ingenjörer och tekniker som sägs upp bildar raskt nya konsultföretag som engageras av det ”nya FMV” inköpsavdelning dock till långt högre timtaxa än nuvarande interna timtaxa”. Vad blir vinsten med Hafstöms förslag?

13. Den svenska försvarsindustrin som ”försvann” – i november 2001 konstaterades att Sverige har bara ett enda försvarsindustriföretag kvar där en svensk ägare fortfarande har makten över bolaget. Bolaget Åkers Krutbruk har tillverkat krut sedan 1500-talet, men idag tillverkas inte krut utan enbart skyddsutrustning. År 1999 köpte en tysk vapenkonstruktör 25% av aktierna, så på sikt blir väl den enda kvarvarande svenska försvarsföretaget uppköpt. Risken finns att de stora militärmakterna i EU, dvs. Frankrike och Storbritannien, kommer att prioritera sina intressen vid kriser före svenska intressen. Sverige riskerar sålunda att stå utan försvarsmaterial vid en krissituation.

Vänster- och miljöpartierna kräver att Sverige ska stoppa vapenexporten till USA och Storbritannien. Problemet är bara att Sverige idag inte längre har någon egen försvarsindustri. Nästan alla vapenindustrier ägs av amerikanska eller brittiska vapenkoncerner. Detta har skett med de båda vänsterpartiernas goda minne som länge verkat för avveckling av försvarsindustrin. Andra partier kan inse den bistra verkligheten. Skulle Sverige införa vapenexportförbud kommer utländska ägarna att snart flytta produktionen från Sverige med allvarliga konsekvenser för sysselsättningen i bl.a. Linköping och Karlskoga. Ytterligare en viktig högteknologisk sektor skulle försvinna från landet.

Enligt regeringens förslag [Prop 2004/05:76] bör försvarsindustrin i Sverige satsa på några få områden. Där ingår inte nya ubåtar. Kockums måste skaffa partners utomlands för att kunna gå vidare med de nya Vikingubåtarna, ett projekt som Norge och Danmark tidigare har klivit av. Försvarsindustrin som sysselsätter fler än försvaret gör. Därför drabbar försvarsbeslut 2004 också industrins anställda. Den utlandsägda försvarsindustrin har c:a 22.000 anställda, varav cirka 14 000 arbetar direkt med vapentillverkning. Enbart hos Saab finns 13.000 anställda, fler alltså än det finns officerare i Försvarsmakten. [Ref ”Den svenska försvarsindustrin – utveckling eller avveckling, Kenth Gutensparr - KkrVA # 6/2003]

14. Sammanfattningar, syntes och slutord – historik och jämförelser mellan svenska och finska Försvarsmakter.

1. Statsmakterna och alliansfrihetsdoktrin år 1950.
Den svenska regeringen Erlander lade år 1948 fram förslag till ett Skandinaviskt försvarsförbund. Till bilden hörde att Sverige var den helt dominerande militärmakten i Skandinavien. Norges försvar var tämligen svagt, trots att man kunde dra nytta av erfarenheterna från krigstiden och militärgeografin. Danmarks militära situation var mycket oförmånlig. Förhandlingarna havererade i jan-feb 1949 eftersom Danmark och Norge valde att ansluta sig till försvarsalliansen NATO. Av allt att döma hade svenska politiker under förhandlingsomgångarna ingen uppfattning om vilka sovjetiska styrkor som Sverige hade att möta i händelse av krig. Frågan är om Erlander & Undén i realiteten trodde på ett Skandinaviskt försvarsförbund?

Neutralitetspolitiken hade proklamerats efter försvarsförhandlingarnas sammanbrott i februari 1949. Under en del av 1950-talet var dock den officiella terminologin dock något svävande. Med början från 1950 fick formuleringen Alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig statuts som doktrin och den blev mycket framgångsrik för socialdemokratin.

Men försvarsalliansen NATO blev mer livskraftig än vad man från svenska regeringen från början kunde tänka sig. Socialdemokratiska regeringar ville envist behålla uppfattningen att Undén och Erlander satsat rätt när de valde omsorg om goda förbindelser med sovjetunionen snarare än att ansluta Sverige till det västliga alliansnätverket. Erlander & Undén tvang regeringen att utåt ta ställning till neutralitetsfrågan för att undvika en splittring av socialdemokratin men i hemlighet anslöt Sverige till västalliansen via Norge som ombud.

Under hela efterkrigsperioden blev varumärket för socialdemokratiska regeringar just "neutralitetspolitiken", allmänna värnplikten och från 1960-talet, socialpolitik med flaggskeppet ATP 1960-talet i spetsen. Sammantaget blev det en paketerad försäljningsframgång som krackelerade först på 1990-talet.

Tanken var att partiet skulle både kunna äta av och behålla den populära alliansfrihets- och neutralitetspolitikens kaka. Men resultatet blev i stället att Sverige försattes i en situation som skapade osäkerhet och skadade landet med minskat förtroende för nationen. Den svenska formeln "alliansfrihet i fred syftande till neutralitet under krig" ligger fast hos miljoner svenskar sedan mer än 50 år. Under samma tid har NATO demoniserats i den socialdemokratiska retoriken.

Sveriges politiska grundlinje under den period som kallades ”kalla kriget” benämndes ”alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig” vanligen sammandraget till ”den svenska neutralitetspolitiken”. Officiella beskrivningar om innebörden av ”den svenska neutralitetspolitiken” förekommer såväl i de återkommande försvarsbesluten (FB) som i regeringens (utrikesdepartementets) årliga utrikespolitiska deklarationer. I flera fall kom deklarationerna att ges större utrymme åt ”den svenska neutralitetspolitiken” än i andra som endast berörde frågan kortfattat eller inte alls.

Från år 1949 fram till år 1968 satte regeringarna Tage Erlander sin prägel på utrikesdeklarationerna. Efter 1968 fram till 1986 var det med regeringarna Olof Palme som Sverige blev en moralisk stormakt vilket präglade och utvidgade deklarationerna med det som kallades ”den aktiva neutraliteten” innebärande solidaritet och bistånd riktad mot allt avlägsnare länder på jordklotet. Borgerliga regeringar under 1970- och 1990-talen mäktade ej förändra neutralitetsbegreppet. År 1991 kom Ingvar Carlsson att konfronteras med neutraliteten i samband med Sveriges ansökan i EU. Det var först år 2002 som Sverige officiellt genom Göran Persson presentation av ”den nya säkerhetspolitiska deklarationen”, som det sedan början av 1950-talet rådande neutralitetsbegreppet övergavs. Observera att de av Sverige nationellt proklamerade neutralitetsförklaringarna inte hade någon bäring på folkrätten. Sveriges nationella förklaringar riktade sig till svenska folket men kanske gav viss ledning om den svenska utrikespolitikens inriktning i fred. Därur har missförståndet uppstått överlag att ”vi” kan vara neutrala i fredstid.

Den egentliga nyckeln för att ”låsa upp” begreppet ”den svenska neutralitetspolitiken”, fanns redan år 1950 efter ett uttalande av regeringen Tage Erlander. Socialdemokraterna blev allt mer pressade av de borgerliga att komma med någon slags förklaring vad de menade med ”neutraliteten” efter andra världskrigets slut. Erlander säger så här (eller om det var Östen Undén):

”Med vår erfarenhet från de båda världskrigen bör ha lärt oss hur ringa valfrihet ett neutralt land under ogynnsamma förhållanden kan ha mellan olika handlingslinjer inom ramen för bibehållen neutralitet. Ingen ansvarig regering kan i fredstid tilltro sig närmare definiera den neutralitetspolitik som en kommande regering i en framtid kan få tillämpa under ännu okända förhållanden. Ingen kan heller begära av oss att vi skall inlåta oss på förutsägelser om den rätta politiken i olika hypotetiska lägen i framtida krig. Vi gör oss inte själva eller landet någon tjänst med hypotesmakeri av denna art”. [Ref SOU 1994:11]

För att vara övertydlig: i fredstid ansåg socialdemokraterna att det inte fanns möjlighet att prestera någon slags neutralitetsförklaring för tillämpning under framtida okända förhållanden! Det innebar att kommande utrikesdeklarationer enbart var avsedda för internt svenskt bruk från vilken socialdemokratiska regeringar kunde hämta retorik över den egna politikens förträfflighet.

Militärhistorikern Jan Linder skriver: - ”Om dåvarande och pragmatiske utrikesministern Christian Günther (1939-1945) hade kunnat fortsätta som utrikesminister i stället för den dogmatiske Östen Undén, är det tänkbart att Sverige 1949 hade övergivet alliansfriheten till förmån för medlemskap i NATO. Att vårt land skulle avstängas från amerikansk högteknologi var ett starkt argument för anslutning till NATO. De flesta svenskar insåg att ett från västmakterna isolerat Sverige, utan tillgång till västteknologi, skulle inte kunna upprätthålla vare sig en konkurrenskraftig civil industri eller en trovärdig väpnad neutralitet. Sovjetunionens nya dominerande och hotfulla ställning vid Östersjön var något som skrämde de flesta svenskar och talade för att vi måste få garantier för militärt bistånd från väst. Som vi vet blev det inte så. Sverige förklarade sig alliansfritt mellan stormaktsblocken”.

Christian Günther gjorde allt för att förklara innebörden av svensk neutralitetspolitik under krigsåren 1939-1945. Tvärt emot har socialdemokratiska regimer efter krigsåren oupphörligen förmedlat svenska befolkningen vilseledande budskap och undandrog dem alliansfrihetens ihålighet.

Mikael Holmstöm skriver i SvD 2007-07-29 med rubriken - ”Palmes dubbelspel förblir en gåta”, om en avhandling av försvarsforskaren Robert Dalsjö vid Totalförsvarets forskningsinstitut FOI. Han har blivit doktor vid King‘s College i London på sin avhandling som nu finns i bokform: Life-line Lost. The Rise and Fall of ”Neutral” Sweden‘s Secret Reserve Option of Wartime Help from the West”.

Länk http://www.svd.se/dynamiskt/kultur/did_16428658.asp

”Trots att det kalla kriget definitivt tog slut när Sovjetunionen gick i graven 1991 har det hittills saknats en heltäckande beskrivning av svensk säkerhetspolitik under kalla kriget. För första gången finns nu en samlad genomgång av hela epoken som täcker både retorik och realia – alltså både vad svenska folket fick veta och vad som egentligen doldes i de hemliga banden västerut. Neutraliteten blev med tiden mer än en etikett, för många en del av vår självbild, något att vara stolt över. Men som i en medeltida borg fanns det i neutralitetspolitiken en hemlig reserv¬utgång som kunde öppnas om kriget stod för dörren och fienden var i antågande. Reservutgången hette NATO”.

Det fanns i realiteten endast en tänkbar angripare, Sovjetunionen. - om det blev en väpnad konfrontation skulle vi slåss ”tills hjälp anländer” som det hette på 1950-talet. Hjälparen var i början Storbritannien och sedan USA. Hjälpen gavs inte för våra blå ögons skull utan tack vare Sveriges geostrategiska läge i konfrontationslinjen mellan Nato och Warszawapakten. Att hindra Sovjet från att utnyttja svenskt territorium var ett amerikanskt egenintresse för att klara försvaret av Natoländerna Norge och Danmark och därmed Storbritannien samt övriga Västeuropa.

Till slut visste bara Olof Palme och försvarsminister Anders Thunborg om den allra största svenska försvarshemligheten – samarbetet med Nato. Deras stora rädsla för att dubbelspelet skulle avslöjas gjorde att livlinan västerut i slutligen ruttnade bort.

Militärhistorikern Jan Linder skriver - ”Hade Sverige år 1970 närmat sig NATO medlemskap skulle man tvingats satsa på kvalitet och ny och nödvändig materiel för armén och marinen. Sverige hade då under mindre dramatiska omständigheter kunna tackla 2000-talets konflikt mellan folkligt försvar och ett användbart försvar”.

[b[]i]Göran Persson & Carl Bildts utrikesdeklarationer. [/i][/b]
Årligen förmedlar regeringen en sk utrikesdeklaration av vilken den utrikespolitiska inriktningen framgår kommande året. Vanligen talar utrikesministern också om doktrinen som inbegriper Sveriges förhållanden till militära allianser och landets inriktning i händelse av krigstillstånd. Välbekant är ”militär alliansfrihet med landets inriktning mot neutralitet i krigstid”. Ett förtydligande är nödvändigt! Neutralitet kan vi enbart tala om i krigstid! Ett dokument om Sveriges neutralitetsförklaring undertecknade Kung Gustav V i maj 1938, kallad ”Svensk neutralitetsförklaring under stormaktskriget”. Det var en neutralitetsförklaring innehållande två perspektiv, nämligen (1) den politiska inriktningen och (2) den folkrättsliga inriktningen.

Från 1949 och fram till 1960-talets slut kan man påstå att ”neutraliteten” var en imaginär ”kartong” från vilken socialdemokraterna öste retorik. När Olof Palme kom till makten fylldes ”kartongen” på med det han kallade den aktiva neutralitetspolitiken som omfattade bistånd och solidaritet riktad mot allt avlägsnare delar av jordklotet. Efter Palme epoken kom först år 2002 omprövningen som kallades ”Ny säkerhetspolitisk doktrin”. Det var Göran Persson som stod för den bedriften.

Att ”det blev som det blev”, det har att göra med den svenska opinionen som, mot bakgrund av krigsårens förda neutralitetspolitik, till 90% var för en fortsatt neutralitetspolitik. Svenska folket hade uppfattningen att neutraliteten utgjorde ett slags osynligt pansarskal som svävade över landet och skyddade det. Det omvända tankeförhållandet rådde i Danmark och Norge efter kriget. Tage Erlander skulle aldrig mäktat vända den hemmaopinionen till förmån för en anslutning till Nato år 1949.

Hösten 1991 – hade socialdemokraterna förlorat riksdagsvalet och ett viktigt dokument i omprövningsprocessen blev den nytillträdda regeringen Bildts regeringsförklaring. Där säger Bildt att den gällande säkerhetspolitiska huvudlinjen, alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i händelse av krig behåller sin grundläggande innebörd. Den ”europeiska identiteten” skulle alltså ges större betydelse, termen ”neutralitetspolitik” sades inte längre vara en fullt täckande beskrivning av svensk utrikespolitik. Utrikesdeklarationen kom med en ny formulering i och med uttrycket att: ”Sverige ska kunna vara neutralt i händelse i krig av vårt närområde”.

År 1994 - när socialdemokraterna hade återtagit makten uttryckte sig dåvarande utrikesministern Anna Lindh i en intervju i på en fråga om neutraliteten på följande sätt, Vi är ju faktisk inte neutrala, utan vi KAN vara neutrala Däri ligger skillnaden, det är betoningen som är viktig, sålunda; ”Vi kan om vi vill”. [Källa: Riksdag & Departement # 31 år 1999]

Ny säkerhetspolitisk doktrin 2002-02-11 - Det finns anledning att vara ordrik när socialdemokratiska regeringen Göran Persson utvecklade en ny säkerhetspolitisk doktrin i feb 2002 och offentliggjorde den i utrikesdeklarationen den 13 okt 2002, med följande ord. ”Sveriges säkerhetspolitik syftar till att bevara fred och självständighet för vårt land, bidra till stabilitet och säkerhet i vårt närområde, samt stärka internationell fred och säkerhet.

”För framtiden är det tydligare än någonsin att säkerhet är mer än avsaknad av militära konflikter. Hot mot freden och vår säkerhet kan bäst avvärjas i gemenskap och samverkan med andra länder. På det globala planet är det främsta uttrycket för detta vårt stöd till Förenta nationerna. Genom vårt medlemskap i den Europeiska unionen deltar vi i en solidarisk gemenskap vars främsta syfte är att förhindra krig på den europeiska kontinenten. En betryggande försvarsförmåga är en central del av svensk säkerhetspolitik. Sverige verkar aktivt för att främja nedrustning och icke-spridning av massförstörelsevapen”.

Göran Persson uppläste den nya deklarationen: ”den tidigare doktrinen om alliansfrihet och neutralitet har tjänat oss väl, överges”. Då måste vi fråga oss vad han egentligen menade. Samlingsregeringen Per-Albin Hansson 1939-1945 förde en säkerhetspolitik som ”tjänade landet väl”. Om det är efterkrigstiden som Persson menade så hade han i och för sig också rätt men inte på vad sätt den oinformerade åhörarskaran har anledning att tro.

Ytterligare en nyckelmening i den nya doktrinen är att: hot mot freden bäst kan avvärjas i gemenskap och samverkan med andra länder. I klartext betyder det att demokratiska länder i Europa är det främst EU och Nato som företräder den gemenskapen. Den nya doktrinen framhäver också värdet av USA fortsatta engagemang i Europa och vidare fastslås att ”det är främst genom vårt medlemskap i den Europeiska Unionen, vars främsta syfte är att förhindra krig på den europeiska kontinenten, vi bidrar till att upprätthålla freden.

Tydligare kan det inte sägas att EU som innehåller flera komponenter också omfattar en försvarsallians. Därmed har den mångomtalade svenska alliansfriheten efter 55 år fått vika för verkligheten. Enligt dåvarande utrikesminister Anna Lindh var det osannolikt att vi skulle vara ”neutrala” om någon av våra grannar eller EU-medlemmar skulle angripas. Sverige måste sålunda ta ansvar för utvecklingen utanför våra gränser. Därmed sägs också att svenskt försvar inte enbart är grunden för landets försvar utan en bärande balk i samverkan med många länder. Och det är här som Sveriges engagemang med Nato och landets ansvar för en av flera EU Battle Group kom i fokus år 2008.

År 2007 – uttryckte sig Carl Bildt bl a så här när han i feb år 2007 presenterade utrikesdeklaration: ”Utvecklingen och utformningen av vår utrikes- och säkerhetspolitik måste fortsatt ske i brett nationellt samförstånd. Sverige är militärt alliansfritt. Vårt lands framtida säkerhet bygger på gemenskap och samverkan med andra länder. […] Dessa grundstenar i Sveriges relationer med omvärlden består trots att vi sedan början på 1990-talet befinner oss i ett fundamentalt nytt skede i utrikes- och säkerhetspolitiken liksom i ett avgörande nytt skede i den vidare globala utvecklingen. Genom medlemskapet i den politiska allians som den Europeiska unionen utgör har Sverige brutit upp från en tradition med rötter tillbaka till 1812”. Bildt gav ett budskap i ena mungipan och ett annat budskap i andra mungipan.

Kjell Engelbrekt forskare vid FHS, föredragande vid KKrvA seminarium 22.a okt 2008 – ”Det finns tre huvudalternativ som måste ägnas särskild uppmärksamhet vid den inventering som skedde i samband med att Sverige har lämnat alliansfriheten bakom sig. Huvudalternativen är”:

 NATO-medlemskap.
 Ett fördjupat säkerhetspolitiskt engagemang i EU/ESDP. (Vi skall inte förglömma att EU BG avser enbart hantering kris- och beredskap).
 Övriga slag av multilaterala eller bilaterala säkerhetspolitiks samarbeten med betoning på den nordiska demensionen.

Vad Engelbrekt skriver är i sak inget nytt. Sedan mitten av 1990-talet sker samverkan med NATO på olika plan, politiska planet, utbildning, tekniska planet med prov och försök, övningar m fl. Det vad Engelbrekt yttrade har landat i senare utrikesdeklarationer. Men vad Engelbrekt också framförde var att FN ej längre kan anses som en resurs i internationell krigshantering av skäl som många nationers olika viljor har lett till oanade höjder av handlingsförlamning. [Källa: KKrvA # 6 år 2008]

Som liten småstat, där hotbilden inbegriper vetorättsinnehavarna i FN säkerhetsråd, är det dålig strategi att förlita sig på FN-hjälp i händelse av en kris eller konflikt. Sverige måste söka säkerhetssamarbeten och säkerhetsgarantier på annat håll.

= = =Slut Försvarsmaktens fall del 1 av 14= = =
Senast redigerad av 1 Skribenten, redigerad totalt 1 gånger.

Användarvisningsbild
Skribenten
Korpral
Korpral
Inlägg: 161
Blev medlem: 10 jul 2006 15:56
Kön: Man
Från: Södermanland
Militär Grundutb: Signal/Televapen
Ort: Södermanland
Kontakt:

Re: Försvarsmaktens fall del 2 av 14

Inlägg av Skribenten » 01 jul 2009 08:38

2. Värnpliktssystemet som försvann
Militärhistorikern Jan Linder skriver - ”Värnpliktssystemet borde inte ha fått skapa snedvridning mellan utbildnings- och materielsatsningar. Sverige borde naturligtvis ha nöjt sig med att endast utbilda det antal värnpliktiga som behövdes för att behålla en effektiv krigsorganisation och allmänt användbara soldater direkt efter en eventuell mobilisering. När armén var som störst under kalla krigets dagar kunde 37 brigader mobiliseras med totalt c:a 260.000 man. Under ett sekel har värnpliktsarmén betraktas som ett instrument att göra män av ynglingar med ett sunt och friskt uteliv i tält och fält. Efter rekrytutbildning avtackades soldaterna efter muck, med ”Hej-då vi ses aldrig mer”. Soldaterna krigsplacerades ej utan hamnade i vad man kallade ”sumpen” och till ingen fortsatt nytta för Försvarsmakten.”

Men varför sa inte Försvarsmakten tidigt till politikerna att värnplikten bar mot vägs ände? Regeringen, i praktiken dess försvarsminister, som utser överbefälhavare och generaler i militärledningen förutsatte innan utnämningen att ingen var negativ till den allmänna värnplikten och dessutom ej talade om Sveriges eventuella inträde i NATO. Först när utnämningsperioden närmade sig ett slut kom debatten, exempelvis från dåvarande arméchefen Åke Sagrén som i DN 2002-03-22 säger ”Bluff att tala om allmän värnplikt”.

Dåvarande ÖB Johan Hederstedt framförde i DN 2003-12-17 ”Allt högre pris för vårt nej till NATO” Vi kan läsa att dåvarande ÖB Owe Wiktorin varnade för ytterligare nedskärningar i DN 1995-09-25 med ”Vi behöver hjälp utifrån”. Redan i början av 1990-talet talade kommendörkapten Hans von Hofsten om värnplikten som urgröpte försvaret. I DN 1990-02-01 talar von Hofsten ”Ompröva värnplikten” om en nödvändig ominriktning mot ett högteknologiskt försvar. Hans von Hofsten berättar i sin bok ”I kamp mot överheten” (1991) om de otaliga utbåtskränkningarna under 1980-talet om den otroliga svenska undfallenheten mot dåvarande Sovjetunionen. Men redan 1972 hade dåvarande ÖB Stig Synnergren förklarat att det inte skulle gå att klara både jakt Viggen och värnplikten.

Men politikerna (s) ville inte höra på det budskapet utan klyftan mellan uppgifter och tilldelade medel kom att bli allt djupare allt eftersom decennierna rullade på. Alliansfriheten som siktade mot neutralitet i krig, tillsammans med den allmänna värnplikten utgjorde en delmängd av socialdemokraternas framgångsretorik som inte fick rubbas.

Intressant är ÖB årliga rapport efter ett försvarsbeslut, exempelvis FB 1972 som talade om katastrofal materielbrist. ÖB bedömde följderna för den operativa planläggningen så allvariga att en omprövning var nödvändig och han bedömde ej det var möjligt att ”slå” en invaderande fiende. Vidare säger ÖB att ”den vapentekniska utvecklingen utomlands motiverar att också de svenska stridsförbanden moderniseras i paritet. Så kommer följande tragikomiska text;

Infanteribrigadernas skyttebataljoner var traktordragna och cykeltolkade. Dock hade förflyttningshastigheten kunnat höjas från 4 km/tim till 12 km/tim i jämförelse med marsch till fots. Ty möjligheterna var begränsade att snabbt omgruppera förbanden från ett militärområde till ett annat beroende just på transportkapacitet på mark eller i luft

Armén hade inte tillräckligt med fordon för att rycka ut mot en invaderande fiende och försöka slå denne om marin och jaktflyg hade misslyckats. Då kom alltså svenska armén farande per cykel! I en rapport ett år efter FB 82 gav ÖB en tydligt försämrad försvarsbild för samtliga försvarsgrenar;

Delar av arméns materiel såsom stridsvagnar och artilleripjäser var hårt sliten. Man antog att om förbanden blev insatta i strid så hade många enheter blivit stående, inte på grund av fiendens vapenkraft utan på grund av materielhaverier och brist på reservdelar

Såväl stridsvagnar (Centurion) som artilleripjäser var sålunda skrotfärdiga och saknade reservdelar! Politikerna visste att arméns materiel var skrotfärdig och att underhåll av fartyg och befästningar blev allt mer eftersatt. Allt detta visste de! Men i försvarsbeslutens retorik framgick inte att hundratusentals svenska ungdomar kanske skulle ha stupat om en invasion av främmande makt hade drabbat landet. Politikerna visste (s) att om försvarsanslagen höjdes eller om Sverige sökt medlemskap i NATO då skulle de ha förlorat makten i nästkommande val. Taburetterna var viktigare för politikerna när de i decennier spelade med Sverige och dess befolkning som insats.

2.1 Den ”nya” värnplikten
Tidigare var försvar och värnplikt en angelägenhet för hela svenska folket. Om det brann i knutarna skulle alla ut och hjälpa till och släcka. Samhället har förändrats och i dag anses landets säkerhet som en samhällsservice analog med brandkåren som skall släcka bränder. Känslan att ställa upp för nationen är inte den samma som förr. Individens gränslösa frihet går före land och folk.

Det visar sig också att dagens ungdom genom år nedprioriteringar av fysisk träning i skolan blivit mer svagare, överviktig och fått sämre kondition allt efter för mycket sittastillande dataspelande, Coca-Cola drickande, pizza- och hamburgerätande. Resultatet har blivit att det är svårt att skrapa fram och utbilda mer än c:a 20.000 värnpliktiga, med hänsyn till de krav som Försvarsmakten ställer på såväl fysiska som psykiska färdigheter. Urvalet som soldatförsörjningen har att hantera är således minskande.

Av behovs- och kostnadsskäl blev det så småningom omöjligt att kalla hela årsklassen till mönstring som per person och styck kostar c:a 4.000:- att genomföra. Pliktverket fick för ett par år sedan ett ”sparbeting” och utvecklade ett fiffigt system med förberedande mönstring via internet. Den ”gamla” värnplikten har sålunda ersatts av en mönstringsplikt via internet. Av drygt 70.000 ynglingar i årsklass 2007 räcker det mellan 5.000 – 10.000 värnpliktiga för att fylla Försvarsmaktens behov. Det är mot bakgrund av de många regementes nedläggningar och avveckling av invasionsförsvaret som gjort att behovet inte är större.

Tidigt år 2007 fick c:a 70 000 ynglingar födda 1989 eller tidigare, besked om att Pliktverket planerar kalla dem till mönstring eller inte under år 2007. Cirka 25 000 av dem kommer att få mönstra. Och mindre än 5 000 får göra lumpen. Budskapen i breven fördelade sig enligt följande:
 25 000 - fick besked om att Pliktverket kan komma att kalla dem till mönstring under 2007. Slutligt besked fick de först nästa år.

 27 000 - fick beslut om att de inte kommer att kallas till mönstring. Besluten grundar sig på de uppgifter killarna lämnat i Pliktverkets lämplighetsundersökning inför mönstring där de fått svara på frågor om sin hälsa.

De som på grund av resultatet i Pliktverkets lämplighetsundersökning fått ett beslut om att inte få mönstra kan tyvärr inte få sitt ärende prövat igen. Anledningen är att Pliktverket inte bedömer dessa som bäst lämpade att göra lumpen.

 6 000 - fick besked om att de under 2007 kommer att få göra om Pliktverkets lämplighetsundersökning inför mönstring (via ett frågeformuär på papper eller på webben), eftersom de slutar gymnasiet först 2009 eller senare. Det innebär att de kan mönstra tidigast 2008. Anledningen är att mönstring ska ske så sent som möjligt inför en eventuell inryckning.

 14 000 - fick besked om att de inte kommer att kallas till mönstring, då de saknar behörighet till gymnasieskolans nationella program. Av dessa saknar Pliktverket för närvarande uppgifter om cirka 4 400 och deras eventuella behörighet till gymnasieskolan, varför en del besked kan uppfattas som felaktiga.

”Plikten” innebar sålunda att koppla upp sig på Internet och besvara frågor. Men vad händer dem som inte VILL koppla upp sig på Internet? Allianspartierna var dock helt eniga om att värnpliktsvägrare inte ska straffas och ledamöter i försvarsutskottet uttrycker sig på följande sätt:

Allan Widman säger
– ”Det är inte rimligt att straffa folk som vägrar när vi inte kan ge utbildningsplatser åt alla”,”Det är en tragedi för de enskilda, det är en börda för rättsväsendet och Försvarsmakten friskriver dem i samma ögonblick de vägrar”.

Rolf Gunnarsson instämmer
– ”Vi vill att folk ska kämpa sig in i lumpen, inte tvingas in. Därför vill vi avskaffa straffen. Men det måste finnas en viss stringens, individen och staten ingår ett avtal om tjänstgöring. Den som inte fullföljer bryter ett kontrakt”.

Else-Marie Lindgren vill heller inte kasta vägrare i fängelse
– ”Nej, vi måste anpassa lagstiftningen efter samhället”.

Staffan Danielsson vill ta bort sanktionen helt
– ”Straffbestämmelserna i lagen om totalförsvarsplikt bör upphävas”.

Så ligger det alltså till med ”plikten”. Men hur går det för dem som sluppit igenom ”nålsögat” och verkligen strävar att genomföra sin grundutbildning? Av ett anförande 9 mars 2005 av ÖB Håkan Syrén framgick att Försvarsmakten inriktar utbildning av bortemot 8.000- 10.000 soldater årligen dvs kring en sjättedel av årsklassen. Behovet dimensioneras främst av vad som krävs för att personalförsörja internationella insatser. Under år 2006 ominriktas utbildningen i första hand för dem som är beredda att kontraktera sig för en för en viss period och stå till förfogande för internationella insatser. Grundläggande utbildning sker i två ”terminer” som fylls på med en tredje termin för dem som vill till internationell tjänst. Under det tredje skedet samövas de enheter som antingen skall ingå i EU snabbinsatsstyrka eller skall rotera för att avlösa en redan pågående mission. Systemet innebär att inryckning och utryckning inte skall ske varje år utan i stället var tredje halvår.

Då kan man fråga sig hur stort antal inryckande krävs, vart tredje halvår, och hur stor andel av dessa som krävs för termin tre för att rekryteringsantalet skall vara ett årligt genomsnitt av erforderliga 1650 soldater till EU-styrkan. Beräkningar (viktade uppgifter) visar vid olika grad av ”villighet” att intressetalet måste vara kring 40% för att kara utbildning med hänsyn taget till befälsresurser. Erfarenheten i dagsläget, av dem som kallas till mönstring, säger sig c:a 50 % vara intresserade av internationell tjänst. Men efter grundläggande utbildning har intresset sjunkit till c:a 10%. Och då går ekvationen inte ihop.

Pliktverket hade i år 2007 skickat ut kallelser till c:a 6.000 inryckande år 2008. Då kom kraschlandningen för värnplikten! Det fanns alltför få officerare för att kunna utbilda dem som hade inkallats. Försvarsmakten ville minska antalet med c:a 600 inryckande som Pliktverket tidigare, med Försvarsmaktens gillande, hade kallat och godtagit för grundutbildning. Av skäl som:

1. Uppsägningar av officerare i samband med förbandsnedläggningar som hade att göra med FB 2004.
2. Antagning till officersutbildning hade stoppats (2004/05).

Kungl Krigsvetenskapsakademins vinterseminarium 2009, - gick av stapeln onsdag 18.e feb 2009 på Försvarshögskolan i Stockholm. Seminariet hade rubriken ”Vårt framtida försvar – uppgift, resurser och struktur”. Seminariet fokuserade ÖB Håkan Syrén underlag, överlämnat till regeringen. Det var general Sverker Göransson - som precis innan sin utnämning som efterträdare till Syrén, föredrog underlaget från 30.e jan 2009.

Personalförsörjning
Enligt just nu gällande plan kommer Försvarsmakten att vara indelad i stående kontrakterade och förberedda förband:

Anställda
Officerare – 3.300
Specialistofficerare – 5.200
Specialister – 1.600
Civila tjänstemän – 3.450
Gruppbefäl, sjömän och soldater med ett sjuårigt anställningskontrakt – 6.450

Kontrakterade
Gruppbefäl, sjömän, och soldater – 9.200
Snabbt greppbara nationella skyddsstyrkor (tidigare kallade hemvärn) – 22.000

Reserver
Officerare och specialofficerare – 2.450

För personalförsörjning av organisationen kommer tre olika rekryteringsformer att användas. Årligen kommer 4.000 personer att grundutbildas Av dessa behöver 1.500 anställas som gruppbefäl, soldater eller sjömän, medan kontrakteras för motsvarande befattningar. För omsättning av de nationella skyddsstyrkorna (tidigare kallat hemvärn) beräknas ett årligt tillflöde av 1.800 personer. Övergång till denna rekrytering som bygger på frivillighet innebär politisk förändring av gällande lagar. En osäkerhetsfaktor är de teoretiska beräkningar använts som stöd inför de nya rekryteringsformerna avvecklar värnplikten i Sverige.

Såväl den finske representanten general Gustav Hägglund - som den danske representanten generalen Christian Hvidt - avrådde ihärdigt för avveckling av värnplikten utifrån egna erfarenheter. Och det av skäl som att vid tider av högkonjunkturer då kommer ”de sämsta” och söker anställning som soldater.

På frågan hur lång tid det skulle ta att med utgångspunkt från ett allvarligt hot mot Sverige, att få svenska Försvarsmakten i fullt mobiliserat skick, blev svaret att det rörde sig bortemot ett år! Den finske representanten general Gustav Hägglund, fick samma fråga hur lång tid det skulle ta innan finska Försvarsmakten stod för krigsfot och svaret blev på sjungande finlandssvenska – att i västa fall fick man räkna med en vecka innan hela finska armén hade mobiliserats och fanns på plats!

Bloggen Wisemans Wisdom författare skriver – en av många nackdelar med en slopad värnplikt är den aldrig går att återinföra. Värnplikten främjar gemenskapen i ett samhälle som alltmer bygger på individualism. Det går inte att bortse från de folkbildande och folkhemsbyggande fördelar som en allmän värnplikt leder till.

Länk: http://wisemanswisdoms.blogspot.com/

Ett av de mest absurda inslagen i den nya personalförsörjningen är att ingen vet vad det kommer att kosta med anställda soldater istället för värnpliktiga. Alla är dock överens om att det kommer att bli dyrare, men hur mycket är man oense om. Frågan är om man dessutom inte tappat historien någonstans på vägen när det gäller att anställa personal. Låt mig exemplifiera en aspekt som helt saknas i förslaget till den nya personalförsörjningen.

För snart tio år sedan avskaffades många soldatbefattningar inom Försvarsmakten för att bl a Värnpliktsrådet ansåg att dessa befattningar utgjorde en form av "grå" arbetskraft. Exemplifierat genom befattningar som vaktsoldater, förrådsmän, kökspersonal, underhållssoldater, flygmekaniker, brandsoldater, osv. Det dröjde inte länge förrän den politiska opinionen var inne på samma spår. Befattningarna blev snabbt ersatta av civilanställda. Militärrestaurangerna lades ut på entreprenad, förbandsvakterna lejdes ut till Securitas, räddningstjänsten rekryterades civilt liksom fälthållningen på flygflottiljerna. Transporter samt förbandstaxi lades ut på civila transportföretag. Soldater med nyssnämnda sysslor fick endast tjänstgöra i befattningen under utbildning respektive förbandsövningar. I daglig verksamhet skulle de ha räknats som grå arbetskraft. Tio år senare, sitter Försvarsmakten med en rad kostsamma civilt anställda – sysslor som tidigare utfördes av värnpliktiga men som kallades ”grå arbetskraft”.

= = =Slut Försvarsmaktens fall del 2 av 14= = =

Användarvisningsbild
Skribenten
Korpral
Korpral
Inlägg: 161
Blev medlem: 10 jul 2006 15:56
Kön: Man
Från: Södermanland
Militär Grundutb: Signal/Televapen
Ort: Södermanland
Kontakt:

Re: Försvarsmaktens fall - del 3 av 14

Inlägg av Skribenten » 01 jul 2009 08:40

3 Försvarsbeslut - beredning på politiska planet
3.1 Bakgrund
Den politiska förmågan att hålla och genomföra fattade försvarsbeslut (under tiden 1901- 1948 med tio års sikt, från 1958 med 4-5 års sikt) har varit mycket varierande. Ofta har regeringen och riksdagen inte tvekat att använda försvarsanslagen som budgetregulator. Det svenska försvarets struktur (arméns malätna kostym) samt slita på äldre materiel så länge som möjligt har försvårat omställningar och anpassningar av försvaret.

Allmänt antogs att nedrustning skulle bli följden efter andra världskrigets slut. Men båda försvarsbesluten 1948 och 1958 innebar, mot bakgrund av Pragkuppen 1948, Koreakriget 1950-53 och Ungernrevolten 1956, resulterade i fortsatt satsning på ett starkt försvar. Visserligen innebar FB 1958 reduceringar som innebar att armén krigsorganisation skulle bestå av brigader och de gamla fältregementena avvecklades. FB 1958 innebar nya satsningar på flygvapnet. Inom marinen inleddes kring 1960 övergången till en lättare flotta, en del tyngre enheter (kryssare) och jagare började avvecklas av ålderskäl.

Den grundläggande idén bakom FB 1958 var att försvaret skulle vara så starkt, att även en stormakt skulle anse det vara för dyrt att anfalla Sverige i förhållande till de tänkbara vinsterna. Tack vare den strategiska balansen ansågs emellertid varken den ena eller den andra av de två allianserna kunna lösgöra mer än en mindre del av sina stridskrafter för ett eventuellt anfall mot Sverige. Denna tanke kallad, marginaldoktrinen, - blev ett ledmotiv i kommande årens försvarspolitiska debatt. De svenska stridskrafternas målsättning innebar att ”slå till” redan utanför territoriet eller kusten - något som kallades “djupförsvar”.

Med försvarsbeslut 1968 kom vändpunkten mot lägre anslag och som resultat diskrepans mellan ekonomiska medel och förelagda uppgifter. Nu inleddes den väg som allt tätare skulle kantas av neddragningar i såväl övningsverksamhet som organisation.

Flygvapnets organisation minskades - med ett antal nedlagda flottiljer i början av 1970-talet för att få råd med system Viggen. Militärhistorikern Jan Linder skriver - ”Försvarsindustrin utvecklade, i samarbete med kvalificerade svenska och amerikanska industriföretag ett antal, för sin tid, förträffliga stridsflygplan, kända som ”Tunnan”, ”Lansen”, ”Draken”, ”Viggen” och ”Gripen”. Bekymret var att de blev oproportionerligt kostsamma beroende på att de producerades i alltför korta serier i förhållande till stormakternas motsvarigheter. Under 1970-talet blev Viggen operativ och vid 1990-talets slut infördes Gripen till flygförbanden. Hade Sverige närmat sig NATO skulle dessa plan antagligen ha fått acceptans inom flera NATO-länder”

”Tunnan” och Lansen hade stor betydelse för dåvarande säkerhetspolitik. Från NATO sida var man tacksam för att Sverige frivilligt stod till tjänst med ett av Europas starkaste flygvapen som man ansåg i hög grad avlastade Europas nordflank. Sverige betalade en ordentlig försvarspremie i form ett kraftfullt flygvapen med tillhörande stridslednings- och luftförsvarssystem”.

Marinen avvecklade - genom FB 58 då budgeten minskade från 18% till 13 % av totala försvarsbudgeten. Denna siffra kom att bli mer eller mindre konstant under det kalla kriget trots alla tekniska och strategiska förändringar. Anledningen, bortsett från atomvapnet, var prioriteringen av flygvapnet. Man förutsåg att attackflygplan skulle vara mer mångsidiga än övervattensfartyg. Vidare skulle, enligt samma logik, flyghotet göra det svårt att genomföra operationer med sådana i Östersjön. I konsekvens härav kom kryssarna och jagarna att successivt skrotas utan ersättning. De lätta fartygen kom att dominera flottan. Antalet övervattensfartyg halverades. Regeringen ansåg vidare att flottan inte skulle ha resurser till mer än deltagande i invasionsförsvaret och därför inte skulle kunna försvara sjövägarna. Resultatet blev att det ekonomiska försvaret förstärktes, bland annat genom lagring av viktiga råvaror.

Detta ledde i sin tur till FB 1972 då ubåtsjaktfunktionen övergavs vilket kom att straffa sig under 1980-talets många undervattenskränkningar. Idén att överge de stora fartygen till förmån var Stig H:son Eriksson som arkitekt bakom den lätta flottan genom Marinplan 60 som överlämnades till regeringen år 1958. Planen byggde på mycket omfattande studier i marinstaben som blev ledmotivet för marinens strategi under 1960-talet och innebar i korthet:

 fördela övervattensfartygens slagkraft på större antal mindre enheter
 öka undervattensfartygens effektivitet och vidga deras uppgiftsområde
 tillgodose kravet på räckvidd, skydd och spridning av landuppställda vapen
 hålla kraven på rörlighet och uthållighet i minnet.

Strid mot överskeppningsföretag bara var en del av marinens strategi. Den andra strategin var skyddet av sjövägarna. Här krävdes fartyg med förmåga att skydda dessa in till de hamnarna på västkusten. Storanfallet var det primära scenariot under 1960-talet. Därefter, under de kommande åren, förändrades den strategiska situationen i konsekvens med den militärteknologiska utvecklingen och den sovjetiska marina upprustningen. Detta medförde att den strategiska betydelsen av det nordiska området ökade. På svensk sida ledde detta till att prioriteringen långsamt svängde över mot överraskande angrepp.

Vid ett storanfall skulle flottan framför allt följa doktrinen Fleet in Being - det vill säga att försöka överleva angriparens flygburna förbekämpning. Den skulle alltså vara ganska passiv ända till det ögonblick då överskeppningen igångsattes. Då skulle alla styrkor koncentreras mot överskeppningsföretaget enligt djupförsvarsdoktrinen.

Djupförsvarsdoktrinen innebar - ett successivt utnyttjande av olika stridskrafter i syfte att utnyttja Östersjöns geografiska förhållanden. Närmast fiendens, det vill säga Warszawapaktens, kust fanns ubåtarna. Innan överskeppningsföretaget startade skulle dessa spana i syfte att kunna svara på frågan ”när och var kommer fienden?” De skulle också lägga minor i fiendens farvatten. När överskeppningen startade skulle ubåtarna övergå till anfallsföretag med torped. Därefter skulle fienden utsättas för flyganfall. Slutligen skulle jagarflottiljen, skyddad av minfält och kustartilleri, rusa ut och anfalla - om möjligt flera gånger. Det viktigaste målet var att sänka så mycket landstigningstonnage som möjligt. Om trots allt fienden tog sig i land iland, skulle den bli slagen av arméförband, om de hade hunnit fram. [Källa: Lars Wedin, ”Flotta i motvind”, Framsyn # 1 år 2004]

Armén behöll det stora antalet förband - med hänsyn taget till landets stora yta och de många riktningar där anfall kunde tänkas komma. Men medel för att modernisera den stora mängden arméförband uteblev och repetitionsövningar inställdes. Flera viktiga materielprojekt lades på is. Den svensk utvecklade stridsvagn ”S” klarade inte förväntningarna. Ersättning av ömt vårdade stridsvagnar ”Centurion” uppsköts så att pansarfrågan kom att lösas först på 1990-talet, fyra sekler efter Centurion infördes i armén. Då förköpte sig dåvarande borgerliga regering med ett tusental stridsvagnar från de kollapsade öststaterna. Vagnar som nu skrotas efter FB 2004.

Försvarsbesluten 1977 och 1982 ledde Försvarsmakten och främst armén, vidare in på den väg som på papperet såg ut som en omfattande krigsorganisation med förband som blev allt omodernare i förhållande till omvärlden och den förmodade fienden. Istället för att politikerna i tid minskade förbanden, inkallade värnpliktiga med på sikt strävan att anpassa Försvarsmakten till beslutade medel allt efter försvarsbesluten, byggdes det upp en situation där den mer akuta bristen på pengar och likaså akuta situationen för att modernisera krigsorganisationen kom att leda till en stor kris. Det kom med försvarsbesluten 1996, 2000 och 2004 då en stor del av freds- och krigsorganisationerna i all hast avvecklades. [Källa: Svensk Militärmakt, Strategi och operationer i svensk militärhistoria under 1500 år, Lars Ericsson, FHS, ISBN 91-89683-49-8]

Den ”galopperande” nedmonteringen av Försvarsmakten - beror på ett antal faktorer (orsaker) främst på det politiska planet, bristande samspel, ointresse, inkompetens, konflikter mellan statsminister, försvarsminister, riksdag och försvarsledning om inriktningen i olika skeden efter krigsslutet 1945 av Sveriges försvar. År 1945 (efter Per-Edvin Sköld) tillsattes ofattbart tidningsmannen Allan Vougt som försvarsminister (1945-1951) vilket straxt ledde till avståndstagande från försvarsledningen. Det hör till historien att försvarspolitiken inte betraktats som betydelsefull att regeringar tillsatt sina mest dugliga politiker på posten som försvarsminister.

Större delen av 1950-talet såg politikerna seriöst och positivt på ett svenskt försvar. Man kom ihåg krigsåren och insåg betydelsen av ett starkt försvar och en stark (egen) försvarsindustri. Försvarsminister Sven Andersson (1957-1973) yttrade flera gånger ”aldrig mer 1939” och menade då ett Sverige som mötte krigsutbrottet med mycket oförmånliga militära förmågor. Det var först kring mitten av 1950-talet, alltså 10 år efter andra världskrigets slut, som Sverige hade ett ansenligt och imponerande flygvapen som i händelse av konflikt med Sovjet kunde bita ifrån sig. Men detta överläge varade endast några år innan sovjet också hade upprustat sina flygstridskrafter

Dåvarande statsminister Erlander & utrikesminister Undén myntade år 1949-1950 begreppet ”alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig”, den deklarationen blev rådande i ett halvt sekel och blev en oerhörd framgång för socialdemokratin som folk trodde på i likhet med ATP på äldre dagar. Under 1950-talet och ”kalla kriget” tillämpade alla svenska regeringar den doktrinen med förhoppningen att NATO skulle kunna säkra freden i Europa. Men det omtalades aldrig för folket, man trodde på socialdemokratins osynliga pansarskal som svävade över landet och skyddad det alltmedan försvarsalliansen NATO demoniserades. Allt efter decennierna rullade på urholkades försvarets förmåga. Socialdemokratin ville kraftigt minska försvarsanslagen.

Fram emot slutet av 1950-talet började politikerna minska försvarsanslagen, det var i okt år 1966 som den traditionella enigheten om försvaret bröt samman mellan socialdemokrater med borgerliga.

Nyckeln till den ”galopperande nedmonteringen” – - finner vi på pränt hos dåvarande försvarsministern (1994-1997) Tage G. Peterson (s) memoarer ”Resan mot Mars”. Ingvar Carlsson var statsminister, och Göran Persson var finansminister. Det som följer är ett mycket målande stycke text hur regeringen(ar) hanterade medelstilldelning inför försvarsbesluten. [Källa – Tage Peterson, ”Resan mot Mars”, Bonniers 1999]

Peterson skriver – ”Inför försvarsdepartementets beredning av första delen av försvarsbeslut 1994 hävdar jag (Peterson) att regeringen redan hösten 1994 hade fattat beslut om ekonomin för den nya försvarsbeslutsperioden. Finansministern (Göran Persson) å sin sida påstod att det fanns utrymme för nya sparkrav, dels två miljarder utöver de två säkra och de två som var bundna till den säkerhetspolitiska prövningen. Dels ville han (Persson) omedelbart ta bort teknikfaktorn (uppräkning av tilldelat anslag beroende på kostnadsökning för teknikutveckling). Peterson avvisar ej enbart kraven utan begär att en av de två preliminära miljarderna inte skall sparas på grund av det osäkra läget i Ryssland.

Göran Persson blir upprörd när Peterson vill gå i motsatt riktning – nämligen ”spara” mindre än vad som ställts i utsikt. Göran Persson går genast till statsministern som ringer och frågar om ”det skall vara nödvändigt att bråka så mycket med Göran”. Därtill underkänner Ingvar Carlsson min (Peterson) nya säkerhetspolitiska bedömning. Jag (Peterson) borde i alla fall vänta på försvarsberedningens analys och lovar Ingvar Carlsson att ”tänka på saken”.

Peterson medarbetare gör ett diagram som bygger på finansdepartementets nya sparpåhitt. Diagrammet visar att finansen (Göran Persson) kräver ytterligare sju miljarder utöver redan beslutad neddragning om två miljarder till och med 1998!

- ”Har du redan gjort staplar av Görans bud”, frågar Ingvar oroligt, ”han gick ju just härifrån” och tillägger: ”ni får banne mig gräla färdigt först innan jag går in i ärendet”.

Efter fem minuter återkommer Ingvar Carlsson igen till Tage Peterson, ”Kan du inte ge efter något så vi slipper bråk. Göran har dessutom i regeringen fått nya sparkrav på dig”!

Tage Peterson höjer då rösten: ”Men för fa-en Ingvar! Det är fråga om regeringens arbetsmetoder och arbetsmoral” Ska inte en överenskommelse gälla mer än över natten? Finansministerns nya sju- miljarderskrav är inte seriöst. År 1925 års försvarsbeslut bleknar mot vad det här är frågan om. ”Förstår du inte Ingvar, att det här är en slakt av det militära försvaret!” Ingvar Carlsson är tyst i telefonen.

Ingvar Carlsson tar sats: ”Är folkpartiet ansvarslöst för att de ville spara 25 % eller tio miljarder?

Peterson svarar - ”JA det är de i högsta grad! En socialdemokratisk försvarspolitik måste vara mer seriös än ett höftskott från folkpartiet”. Jag (Peterson) har levt upp till det jag lovade, att dra ner försvarskostnaderna med 10 %.

Peterson fortsätter - Av Ingvars fåordighet begriper jag att han hade givit Persson vissa öppningar. Dessutom visste jag att jordmånen var god för att sätta åt försvaret. Alltså fick den tidigare framlagda försvarsbudgeten omarbetas.

Vi går till år 1996, när Ingvar Carlsson avgick - som statsminister och efterträddes av Göran Persson. Som ny finansminister kom Erik Åsbrink, som hade lovat Göran Persson, sig själv och ett antal kollegor i regeringen att minska försvarsbudgeten. Både Anders Sundström och Jörgen Andersson hade hört dessa säga att ”nu skall Tage G Peterson sättas åt”.

Peterson fortsätter - efter regeringsombildningen hade samling skett på Bommersvik för överläggningar. Redan innan överläggningarna påbörjats viskade den nye finansministern ”Nu skall du få se på andra bullar, jag kommer inte att visa samma flathet som vad Göran gjorde mot dig!” Jag (Peterson) svarade att det var långt från ord till handling och verklighet.

Men här kom nya statsråden också med mothugg: Laila Freivalds: ”Dra ner försvaret till hälften”, Jan Bergkvist: ”Försvaret har för mycket pengar”. Margareta Winberg och Maj-Inger Klingvall: ”Som alltid kommer Tage Peterson för lätt undan”.

Senare fick den nye finansministern Åsbrink på pälsen från kollegorna för att han inte hade drämt till med större sparkrav på försvaret. Senare i juni 1996 återkom Åsbrink med nya sparkrav. Åsbrink kunde inte smälta kritiken från kollegorna från Bommersvik. Åsbrink ville ha 500 miljoner från försvarsbudgeten vilket Tage Peterson avvisade.

Så utbröt den stora förvirringen. Det påstods att Åsbrink hade ”lurat” centerns Per-Ola Eriksson att acceptera (500 milj) för centerns räkning. Per-Ola ”trodde” att finansministerns hade fått acceptans från Tage Peterson. På sena natten återkom Göran Persson till Tage G. Peterson: ”Erik Åsbrink måste ha fatt i en miljard till i morgon bitti. Du måste hjälpa honom. Det är ett engångsbelopp”.

Efter en halvtimme ringde Göran Persson omigen till Tage G. Peterson. ”Jag vädjar om att ta 150 miljoner. Peter Lagerblad säger att du kan göra det genom att utförsälja beredskapslager från ÖCB (dåvarande Överstyrelsen för Civil Beredskap). Den åtgärden påverkade inte militära försvarsanslaget. Alltså – genom intäkter från utförsäljning av för landet strategiska råvaror som olja, kemikalier, metaller m fl så kunde det omedelbara kravet på förnyad brandskattning av Försvarsmaktens medel denna gång förhindras.

Tage G. Peterson skildrar en huggsexa när övriga statsråd, inklusive statsminister Göran Persson, gick till attack mot såväl redan lagda (framförhandlade) försvarsanslag som genom ”sparbeting” i efterhand. Mig veterligt finns ingen skildring som Tage Peterson, som på den politiska nivån så tydligt påvisar ointresset för svenskt försvar. Försvarsanslagen betraktas som ”allmän pott” när av någon anledning medel saknas hos andra departement. Hänsyn har också måst tas till ”stödpartierna”.

Den generation ansvarskännande politiker som verkade under krigsåren, som förstod innebörden av ett försvar, är sedan länge borta. ”Nutidens” politiker tar samfällt avstånd från Försvarsmakten som betraktas med misstro och nonchalans. Sannolikt försiggick många överläggningar på vad sätt Tage G Peterson skildrar.


Göran Persson talar i sina memoarer ej alls om budgetförhandlingar som hade med försvaret under hans tid som statsminister. Persson pekar enbart att Tage G. Peterson hamnade i ”blåsväder” år 1997, lämnade posten som försvarsminister, utan att närmare tala om skälen därtill. För ovetande handlar händelsen om den illa hanterade ”Arbogaaffären” som fordrar ett eget avsnitt. [Källa: Göran Persson, ”Min väg mina val” Bonniers, 2007]

Alliansregeringen Reinfeldt handlade sammalunda som tidigare socialdemokratiska regeringar. I augusti år 2007 kunde vi höra finansministern Anders Borg i Visby framföra att ”c:a 4 MKR skulle indragas vid nästkommande försvarsbeslut”. Och hela okunniga skaran i TV-rutan förklarade ivrigt att det går utmärkt att spara, nu när JAS 39 har färdiglevererats.

Frågan är hur Reinfeldt och Borg resonerade innan Odenberg ställdes inför fullbordat faktum. Kanske avvägdes största hotbilderna mot Sverige i närtid antingen (1) - ett aggressivt uppträdande från Ryska stridskrafter gentemot Sverige under valperioden, eller (2) - ett aggressivt uppträdande av kriminella i enklaver såsom: Rosengård i Malmö, Tensta/Rinkeby i Stockholm, Ronna i Södertälje m fl av skäl som arbetslöshet och ”utanförskap”. Regeringen Reinfeldt valde senare alternativet och satsade snarare på hushållsnära tjänster än på Hightech och försvarsindustrin.

Det beror sålunda helt på vad man väljer – avveckling av avancerad högteknologisk materiel – eller utveckling av en städteknik som inte kan exporteras ens för en enda krona.

3.2 Försvarsbeslut 1996
Vi spolar fram händelserna till Försvarsbeslut 1996 (gällande åren 1997-2000, prop 1995/96:12 och prop 1996/97:4). Under hela höstriksdagen diskuterades Sveriges försvar. Regeringen föreslog att sju arméregementen, tre flygflottiljer och två marina förband skulle läggas ner. Motivet var att risken för angrepp på Sverige hade minskat efter Sovjetsystemets kollaps. Men både riksdagens försvars- och utrikesutskott hade inte samma syn som regeringen. Men det var centern som stödde socialdemokraternas nedskärningsförslag.

Av Försvarsmaktens underlag till regeringen i maj 1996, Etapp 1 Totalförsvarsbeslut 1996 framgår att det saknades 12-15 MKR kronor per år för att fullfölja ambitionen i 1992 års försvarsbeslut. Kunskapen om detta gigantiska underskott borde ha stämt försvarsledning, regering och riksdag till eftertanke och besinning. Men så blev icke fallet. I 1996 års försvarsbeslut beslöts det visserligen att minska organisationen, men samtidigt ökades obalansen genom köp av delserie tre av J39 Gripen samt fortsättning av arméns mekanisering. Därmed låstes handlingsfriheten för 15-20 år framåt. Kvar fanns bara att avveckla förband och verksamhet.

Det fanns ett antal förklaringar till att man hamnade galet i kostnadsberäkningarna. Kronans köpkraft rasade under 1980-talet genom devalveringar och inflation, nya regler infördes för nyttjande av mark och anläggningar, ständiga omorganisationer av staber och förvaltningar samt besluten att till varje pris fullfölja JAS-projektet och andra materielanskaffningar. Men det övergripande är att de ansvariga för 1992 års försvarsbeslut valde en både otidsenlig och orimligt dyr struktur för försvaret. Försvarsbesluten 1992 och 1996 var resultat av en bakåtriktad plan med utgångspunkt från ett antal materielprojekt från det kalla krigets dagar. Strategin och struktur utgår från att krig blir kortvariga dueller och att vi ensamma kan försvara vårt land, vilket är omöjligt beroende på den vapentekniska utvecklingen.[Källa - Carl Björeman och Helge Gards – KKrVa # 6 /2001].

Moderaterna ville framstå som ett försvarsvänligt parti som fick en speciell innebörd efter att Carl Bildt blivit partiledare 1986. Det ledde fram till mot en bindning till flygindustrin som Bildt fastslog i sin regeringsförklaring 1991-10-04 genom att peka med hela armen; ”JAS-projektet skall fullföljas”. Den nya (s)-regeringen hade redan 1995 fått tydliga signaler om att den försvarsmakt som regeringen Bildt ville utveckla genom l992 års försvarsbeslut (FB 92) kostade 12 MKR mer per år än vad som beräknats. (s)-regeringen slog inte larm utan gick fram med kraftig osthyvel över armén i FB 96 och lämnade JAS och flygvapnet i ”orubbat bo". [SvD 2/10 1995, Peter Lagerblad, dåvarande statssekreterare vid försvarsdepartementet]. Samtidigt deklarerade dåvarande försvarsminister (s) Thage G Peterson att;

1. Försvarsmaktens fundamentala uppgift skulle i fredstid vara att förbereda för att i krig försvara riket mot väpnade angrepp som hotar dess frihet och oberoende.

2. Förmåga till anpassning efter förändrade säkerhetspolitiska förhållanden skulle vara ett grundläggande krav på totalförsvaret. (Detta innebar givetvis förmåga att rusta upp så att nyssnämnda uppgiften skulle kunna lösas).

3. Den socialdemokratiska regeringen ville fortsätta med den allmänna värnplikten, hejda den utveckling som innebar att allt färre förmedlas grundutbildning samt förhindra att en yrkesarmé skulle ersätta värnpliktsförsvaret.

Thage G Peterson krav och löften saknade ekonomisk täckning. ÖB Owe Wiktorin visade sig vara räddaren i regeringens nöd. Han delade regeringens värdering att JAS skulle prioriteras och räddas. Att motiven var olika bekymrade ingen av parterna. ÖB hade redan före FB 96 deklarerat att JAS-projektet måste genomföras även i lägre ekonomiska ramar. Och delserie tre av JAS J39 Gripen kom att beställas.

Regeringens motiv var att man slapp uppgörelsen med finansiella och fackliga intressen, som investerat i JAS. Dåvarande ÖB Owe Wiktorin tog initiativet till den ominriktning, som etappvis presenterats. Resultatet blev också att samtliga tre nyssnämnda krav på försvarsmakten, som Thage G. Peterson påstod sig lösa genom FB 96, ”sopades över bord ”. [Källa – Carl Björeman och Helge Gards – KKrVa # 6 /2001].

Vi spolar tillbaks historien till dåvarande ÖB, general Bengt Gustavsson – som talar om att redan FB 1987 var starkt underfinansierad. Vad hade hänt och vad hände? De operativa rörliga förbanden hade halverats åren 1965-1985 och riksdagen godtog nu ej arméns långsiktliga planering..

Regeringen konstaterade att förutsättningarna, (främst underfinansieringen och förändringarna i omvärlden), förde med sig att nästa försvarsbeslut måste läggas ett år tidigare, alltså till 1991. En utredningskommitté tillsattes och försvarsmaktsutredning 1988 kom i gång. Resultatet blev programplan ÖB 1989-1992 som skulle skapa handlingsfriheter inför det nu tidigarelagda FB 1991. Men så ”sprack” försvarskommittén i okt 1990 av ett av flera skäl som regeringens sparplaner. Ett ställningstagande till Sveriges framtida försvars- och säkerhetspolitik hade få optioner, antingen

1. Att skjuta till mera pengar, eller
2. Att ytterligare reducera fredsorganisationen, förbandsnedläggningar och undanta värnpliktiga från grundutbildning.

Det blev politiskt omöjligt (låsningar) att bli överens. Resultatet blev nu att försvarsbeslutet senarelades till år 1992 (FB 1992). Nu hamnade politikerna (s) i dilemma om utvecklingen i omvärlden, som ej längre överensstämde med den svenska värnplikten förknippad med en omfattande och mobiliserad infanteriarmé. Politikerna hade nått vägs ände med den allmänna värnplikten. I FB 1992 uppgavs kryptiskt att ”antal värnpliktiga skulle bestämmas av krigsorganisationens behov”. Den av politikerna valda strategin översattes militärt till att: ”vi skulle både kunna möta, hejda och om möjligt slå en angripare i kust- eller gränsområdet och föra en seg fördröjningsstrid på djupet av vårt land”.

I ett taktiskt scenario innebar det att om en invasions flotta upptäcktes, på väg från Polens kust (Warszawapakten) mot Sveriges sydkust, då skulle genom flygvapnets höga beredskap och åtföljande attacker av samtliga dåvarande flygförband i mellansverige slå ut den annalkande invasionen. Genom en koordinerad anfallsplan skulle ett anfall per minut kunna sättas in av flera flygflottiljer mot invasionsflottan. Enligt dåtidens bedömning skulle en söderifrån kommande invasionsflotta ej haft möjlighet att nå svensk kust. MEN OM invasionsflottan trots flygbekämpning - skulle ha nått svensk kust, då stod den svenska armén där med sina omoderna stridsfordon (om de överhuvudtaget hade hunnit fram).

”Tröskelförsvaret” utgjordes sålunda av flygvapnet och marinen som skulle skapa förberedelser för insatser av marstridskrafter. Men markstridkrafternas materiel (stridsfordon) var föråldrade vilket Carl Björeman och Helge Gard pekade på. Björeman ville ha mer infanteribrigader och fredsregementen. Beräkning av kostnaderna visade att det då skulle ha krävts mer än en miljard årligen än vad ekonomin medgav. Alltså satsades på flygvapnet snarare än modernisering av armén. Det var det som Björeman & Gard invände emot.

Det var först med Anders Björck, försvarsminister (1991-1994), under regeringen Bildt, som armén moderniserades, med splitterskyddade begagnade sovjetiskbyggda pansarfordon (c:a 1.000 från dåvarande Warszawapakten lager) belägna i förutvarande Östtyskland. Här fick Helge Gard göra en insats vid anskaffningen. Dåvarande och mycket föråldrade svenskägda Centurion stridsfordon från 1950-talet skrotades och ersattes med ett av världens mest avancerade fordon kallad strv 122 från Tyskland.

Men några år senare, när nätverksbaserat försvar (NBF) hamnade högst på dagordningen, då skrotades samtliga från dåvarande Warszawapakten anskaffade stridsfordon.

Närmare 1.000 pansarfordon blev överflödiga, bland dem de sovjetiskbyggda som inköptes från forna Östtyskland och totalrenoverades och som i Sverige kom att kallas pansarbandvagn 401 och 501. När dessa fordon köptes in var det svenska pansarvapnet hopplöst omodernt. Men det kalla kriget var redan över och Sovjetunionen hade kollapsat flera år tidigare. Bortemot 40-50.000 vagnar hade tillverkats.

Sålunda – ej enbart Carl Bildt var skyldig till underskottet i försvarsanslagen när JAS delserie 3 beställdes, underskotten ”släpade efter” sedan tidigare försvarsbeslut. Men regeringen Bildt ”spädde på” underskottet. [Källa - KkrVa 2007 #1, Herman Fältström]

I detta sammanhang passar det väl att nämna något om ansvarsfördelning mellan industrin och förvaltning som har med utveckling av försvarsmateriel att göra. Under 1940- och 1950-talen arbetade man på löpande räkning, dvs kostnader betalades och skälig vinst. Sverige låg väldigt bra till i jämförelse med exempelvis USA. På 1960- och 1970-talet skärptes reglerna successivt mot industrin som fick ett större ansvar inom varje projekt, varefter det närmade sig serietillverkning. Man började med löpande räkning, därpå följde incitamentskontrakt, vinst och kostnader delades lika för att sedan i slutet av serien övergå till fastpriskontrakt. År 1980, när flygplan 39 skulle beställas, tvingades man av politiska skäl begära ett fast pris för hela serien redan från början – trots all erfarenhet och med protester från FMV. Kravet på fastpris hade uppkommit från den propaganda som spreds kring flygplan 37. Där påstod Maj Wechselman - i ett TV-program att Försvarsmakten hade haft skenande kostnader för utvecklingen. Därmed ansågs från politiskt håll att det var nödvändigt att kräva större ansvar från industrin.

Det fanns en övertro hos politikerna på 1980-talet på långtidskontrakt och fastpriskontrakt. I verkligheten kan man inte tro på att kontrakt gällande längre än tio år. När det så gäller komplicerade försvarssystem sträcker sig utveckling, tillverkning och drift över en tid kanske under 50 år vilken någon måste känna ansvar för hela perioden. Det kan ingen annan än staten. Resultatet blev att man på 1990-talet fick återgå till den modell som tillämpats på 1970-talet. [Källa – KkrVa, FOOK publikation nr 3, avsnitt av Gunnar Lindqvist]

I bakgrunden fanns givetvis också försvarsindustrin, i detta fall SAAB i Linköping som ”tryckte på” politikerna om JAS delserie 3, eljest hotade arbetslöshet i Linköping.

= = =Slut Försvarsmaktens fall del 3 av 14= = =

Användarvisningsbild
Skribenten
Korpral
Korpral
Inlägg: 161
Blev medlem: 10 jul 2006 15:56
Kön: Man
Från: Södermanland
Militär Grundutb: Signal/Televapen
Ort: Södermanland
Kontakt:

Re: Försvarsmaktens fall - del 4 av 14

Inlägg av Skribenten » 01 jul 2009 08:41

4. Försvarsbeslut och verkligheten
4.1 Bakgrund
Kraftfälten och dragkamperna mellan: politiker, riksdag, Försvarsmakten och Försvarsindustrin, har vi talat om. Här ligger Försvarsmakten alltid i underläge i förhållande till riksdag och regering. Om jag skulle granska alla dokument i arkiv förknippade med försvarsbeslut så är jag övertygad om att finna samma politiska knep där, som vad jag pekat på FB 1992 och FB 1996. Försvarsanslagen betraktas som allmän plånbok som vittjas när det råder brister hos andra departement. Jag påstår att regering och riksdag regelbundet utnyttjar det som brukar kallas Public Service för att på Försvarsmakten med skandaler och braskande och återkommande inslag om ”försvunna miljarder”. Här pekas på politiska debacle och lågvattenmärken. [Se också inlägg om samtliga försvarsbeslut 1948-2004

Krigsforum länk: viewtopic.php?f=91&t=7696#p129365

4.2 Nedläggning av båda flygstridsskolorna vid F10 och F16 år 2000
I förslag FB 2000 ansåg ÖB att det skulle räcka med fyra flygflottiljer, nämligen F21 i Luleå, F16 i Uppsala, F7 i Såtenäs och F17 i Ronneby och nedläggning av F4 i Östersund. Men i efterhand konstaterade regeringen att det behövdes fem, för att främja export av J39 Gripen. Flygvapnet fick behålla fyra flottiljer men valet för nedläggning föll på F10 i Ängelholm. Vi måste då känna till bakgrunden till pilotutbildningen. Ljungbyhed (F5) är flygvapnets vagga. De första flygningarna startade redan 1910. Åren 1915-1920 utbildades civila elever och 1926 organiserades Flygskolekåren, blivande Krigsflygskolan, sin verksamhet. Totalt hade 5200 blivande stridspiloter utbildats 1926–1997 då flygskolan flyttades till F10 i Ängelholm. Vid F10 hade investeringar dessförinnan genomförts för utbildning av piloter av J39 Gripen till kostnader bortemot 500 miljoner.

Så kom riksdagens beslut att 16 maj 2001 (prop 2000/01:35 betänkande 2000/01:FöU2 rsk 200/01:213) om den militära flygutbildningen som innebar följande: Tidigare hade beslut tagits att åtta J39 Gripen divisioner skulle fördelas på fyra flottiljer, alltjämt skulle gälla. Tidigare beslut att lägga ned F10 Ängelholm med jaktpilotutbildningen kvarstod. Men på underliga vägar tillkom beslut att också lägga ner jaktpilotutbildningen vid F16 i Uppsala. Sålunda kom båda skolorna för jaktpilotutbildning att läggas ner!

Bortemot en miljard kronor av skattebetalarnas pengar gick upp i rök av skäl som politikers ointresse för ett svenskt försvar i samband med FB 2000.
I försvarsutskottet kom många upprörda röster (bet 2001/02:FöU6) om det uppenbarligt huvudlöst fattade beslutet. I motion Fö204 (m) Lennart Hedquist beskriver det av regeringen fattade beslutet som ett lågvattenmärke för beslutsfattande i svensk riksdag. Bland övriga upprörda motionärer fanns; Tuve Skånberg (kd med Fö253) och Mikael Oscarsson (kd med Fö245).

I en motion till riksdagen (2000/01:Fö206) lämnade Ångström ett förslag till riksdagsbeslut som han kallar; "Avveckling av militären". "Riksdagen begär att regeringen ger Försvarsmakten i uppdrag att ta fram en plan för hur en halvering av det militära försvaret på sex år skulle kunna genomföras på ett för samhället så smidigt sätt som möjligt". Men Lars Ångström (mp) sade i sitt särskilda yttrande att; ”riksdagen beslutade våren 2001 att avveckla alla flygflottiljer utom fyra vilket var bra. Kommunisterna, Centern och Socialdemokraterna beslutade också att båda flottiljer där flygutbildning sker, F10 & F16 också skulle läggas ner. Ett klokt beslut om man också beslutat att sig för att Sverige inte skulle ha någon flygutbildning. Så var dock inte fallet”.

I TV kunde vi se den i rutan ofta förekommande Gudrun Schyman klappa händerna av förtjusning över nedläggningar av flygflottiljer med tillhörande skolor och utbrista, ”vid nästa försvarsbeslut lägger vi ner resten av flygförbanden”.

Håkan Juholt (s), Runar Patriksson ©, och Per Arthur Egervärn © försökte förklara i debattartiklar i flera tidningar att ”förlägga J39-divisioner till Uppsala har från riksdagens utgångspunkt hela tiden varit uteslutet”. Det är i sanning ett utomordentligt märkligt uttalande med tanke på att det vid F16 i Uppsala funnits jaktflygdivisioner sedan 1944 som en del av luftförsvaret av mellersta Sverige och Stockholm. Än märligare blir uttalande mot bakgrund av att Junholts parti i regeringens proposition förlagt exportstödet av J 39 till just Uppsala. Owe Wiktorin ställde sig bakom propositionen med en flygskola och viss J39-verksamhet i Uppsala. Att helt avveckla all flygverksamhet vid F16 ingick inte i hans sinnevärd.

Juholt, Patriksson och Egervärn påstod att inspektören vid flygvapnet Mats Nilsson, ägnat sig åt ”buskagitation” genom att framföra kravet på jaktflyg i stockholmsregionen. Men de tre herrarna noterade inte det som Mats Nilsson framförde, nämligen en allvarlig konsekvensbeskrivning av följderna av det riksdagsbeslut som byggde på försvarsutskottets betänkande. (Källa; SvD Brännpunkt 2001-10-04 – Inte en enda flottilj kvar).

Resultatet av det politiska debaclet kom att bli att jaktplansutbildningen (LSS) kom att flyttas till Malmen i Linköping vid förutvarande F3 men som inte fick ”öppnas” utan blev ett detachement till F17 i Ronneby. Vi vågar oss på en gissning att kostnaderna för denna flyttkarusell av pilotutbildning på Malmen hamnade kring miljarden, med nybyggnader och som det tog c:a 4 år att slutföra. Sedan kom LSS vid FB 2004 att åter hamna i Uppsala. Flygskolan blev kvar på Malmen.

Nu – efter denna omfattande flyttkarusell kom beslut år 2009 att lägga ner all flygverksamhet i Uppsala. Det inom F16/F20 område särskilt för OPIL inhägnade och byggda lokalerna blir obehövliga, OPIL flyttas åter till HKV på Lidingövägen i Stockholm.

4.3 Debacle FB 2004
De första nio JAS-planen hade anlänt till F4, Jämtlands flygflottilj hösten 2004. F4 hade anpassats för JAS 39 enligt Försvarsmaktens ombeväpningsplan. En ny hangar hade iordningställts, tekniska arrangemang hade genomförts för tankning och klargöring. Elkraft och fjärrvärme fick nya distributionsnät. Kasernerna hade renoverats, rullbanan förlängts och ett nytt flygledartorn hade byggts. Sammanlagt hamnade kostnaderna för anpassningar bortemot en kvarts miljard kronor. När allt var klart kom nedläggningsbeslutet då regeringen ansåg att F21 hade bättre möjligheter till övningar och garanterat kompetensfrie Leni Björklund hade ”upptäckt att rullbanan var längre på F21 i Luleå än på Frösön i Storsjön. Men banan på Frösön hade ju precis förlängts och anpassats för JAS 39. Banan i Kallax (F 21) hade förlängts tidigare på grund av statlig satsning på transportflyg som det inte blev något av med. Det hör till saken att både militär- och civilflyg fortfarande utnyttjar flygplatserna.

4.4 Nybyggnationer som en följd av försvarsnedläggningarna FB 2004
Av regeringens pressmeddelande 22 juni 2005 angående FB_2004, framgår att omfattande nybyggnationer blev följden av försvarsbeslutet 2004 med alla flyttningar av verksamheten. Det är nu 810 miljoner kronor som måste ske i bygginvesteringar i försvarsanläggningar. De största investeringarna görs i Linköping, Boden och Såtenäs. Det är Fortifikationsverket och Fastighetsverket som begärt att få göra om- och tillbyggnader av framför allt försvarsanläggningar. Regeringens beslut innebär att bygginvesteringar omfattande totalt 809,5 miljoner kronor kommer att påbörjas i ett antal kommuner. De aktuella byggprojekten inom försvaret är:

 Ny- och ombyggnad av försvarets flygskola på Malmen, Linköpings kommun. Försvarsbeslut 2000 och 2004 innebär att flygutbildningen samlas till Malmen och nu behöver bland annat nya hangarer byggas och de befintliga hangarerna byggas om. Investeringskostnad: 494 miljoner kronor.

 Ombyggnad av förläggningskaserner i Boden. Investeringen är en följd av försvarsbeslut 2004 att flytta A9 från Kristinehamn till Boden. Investeringskostnad: 98 miljoner kronor.
 Om- och tillbyggnad av uppställningsplattan för transportflygplan vid Skaraborgs flygflottilj i Såtenäs (F7), Lidköpings kommun. Investeringskostnad: 77,5 miljoner kronor.

 Nytt flygledartorn vid Skaraborgs flygflottilj i Såtenäs (F7), Lidköpings kommun. Investeringskostnad: 28 miljoner kronor.

 Ombyggnad av förläggningskasern för Skaraborgs regemente (P4) i Skövde. Regementet kommer, till följd av försvarsbesluten, att få ett större behov av förläggningsplatser. Investeringskostnad: 38 miljoner kronor.

 Om- och tillbyggnad av militärrestaurangen i Revinge, Lunds kommun. Kapaciteten i restaurangen, matsalen och köket ska öka. Investeringskostnad: 25 miljoner kronor.

 Ny, större utbildningsanläggning vid Livgardet i Kungsängen, Upplands Bro kommun. Anläggningen ska byggas ut med åtta nya byggnader för att uppfylla kraven för utbildningssamordning när det gäller att öva pluton med stridsfordon. Investeringskostnad: 25 miljoner kronor.

 Norrbottens flygflottilj i Luleå ska byggas om till en JAS-flottilj, i enlighet med försvarsbeslut 2000. Investeringskostnad: 90 miljoner kronor.

 Militärrestaurangen i Kvarn, Motala kommun, byggs om till en kostnad av 25 miljoner kronor.

Bortemot en miljard i investeringar i nya byggnationer blev följden av flyttning av verksamheter inom ramarna för FB 2004. Av Försvarsmaktens dokumentet Ag Gro framgår vidare att därtill kommer investeringskostnader för redan fattade beslut på c:a 980 Milj kronor. Dessutom till kommer investeringskostnader oberoende av FB 2004 som uppgår till 2,4 miljarder kronor. Sammanlagt leder detta till att Försvarsmaktens hyreskostnader från och med år 2008 kommer att uppgå till 2,7 miljarder kronor. Men det anses som ”billigare” alternativ i jämförelse med FB 2000 som skulle ha inneburit en årlig hyreskostnad på c:a 3,1 miljarder kronor. [Källa: Försvarsmaktens dokument AG GRO]

4.5 Utlokaliseringar av myndigheter i samband med FB 2004
I samband med bantning av Försvarsmakten beslöt regeringen att ”skapa nya arbetstillfällen” i de kommuner som drabbats hårdast. Genom att utlokalisera statliga verksamheter skulle; Östersund, Gotland, Karlstad-Kristinehamn och Arvidsjaur begåvas med sammanlagt 3.000 arbetstillfällen.

Berörda verk är - Arbetslivsinstitutet, AMV, Folkhälsoinstitutet, Försvarsdepartementet, Försäkringskassan, Institutet för tillväxtpolitiska studier, Kronofogdemyndigheten, Kriminalvårdsstyrelsen, Verket för Näringslivsutveckling, Statens institut för kommunikationsanalys, Riksantikvarieämbetet, Riksutställningar, Sida, CSN, Elsäkerhetsverket, Konsumentverket, Räddningsverket, Statens Institutionsstyrelse, Institutet för utvärdering av internationellt utvecklingssamarbete.

Många av Riksantikvarieämbetets anställda i Stockholm skall ”utlokaliseras” säger nu upp sig. Det kommer att ta många år att bygga upp verksamheten på nytt och vad kostar Riksantikvarieämbetet flytt till gamla regementeområdet i Visby, Gotland – om myndigheten någonsin går att bygga upp? [Källa; SvD 2005-07-30].

Vad kostar dessa gigantiska nedläggningar och uppbyggnad av nya fastigheter på grund av avveckling förknippad med FB 2004? Enbart utbyggnader av nya lokaler, i Fortifikationsverkets regi, för uthyrning till Försvarsmakten, hamnar bortemot en miljard. Och vad kostar förflyttning av anställda i statliga verk som ”utlokaliseras” till orter som drabbats av Försvarsnedläggning? Det visar sig från tidigare försvarsnedläggelser att verksamheter har flyttats runt några gånger varefter den läggs ner. Försvarspolitiken handlar inte om försvaret utan om regeringsmakten.

= = =Slut Försvarsmaktens fall del 4 av 14= = =

Användarvisningsbild
Skribenten
Korpral
Korpral
Inlägg: 161
Blev medlem: 10 jul 2006 15:56
Kön: Man
Från: Södermanland
Militär Grundutb: Signal/Televapen
Ort: Södermanland
Kontakt:

Re: Försvarsmaktens fall - del 5 av 14

Inlägg av Skribenten » 01 jul 2009 08:44

5. Befälsordningen som försvann 1982 men återkom 25 år senare.
Militärhistorikern Göran von Knorring skriver - i ”Regementets medelklass” hur underofficerarna ”försvann”. Alla befäl blev yrkesofficerare på olika nivåer. Försvaret fick en mer ”jämlik” struktur och samtliga befäl skulle fortsättningsvis ha samma teoretiska bakgrund med lika möjligheter att bli generaler. Men det jämlika resultatet av NBO från 1983 blev förödande för Försvarsmaktens produktion och officerskårens sammansättning. I dag saknas trupputbildare för värnpliktiga, just den verksamhet som tidigare föll på sergeanter och fanjunkare att utföra. Dagens nyexaminerade fänrikar vill satsa på karriär och inte marschera med värnpliktiga till tvättbyte eller på exercis.

Inom armén fanns innan ”den nya befälsordningen 1983”, tre specifika befälskategorier, nämligen officerare, underofficerare och underbefäl. Efter tjänsteanställningsformen 1972 kom de att kallas; regementsofficerare, kompaniofficerare och plutonsofficerare. När den nya befälsordningen infördes (1983) kom alla grupperna att kallas yrkesofficerare.

Officerarna - hade graderna; fänrik, löjtnant, kapten (inom kavalleriet ryttmästare), major, överstelöjtnant och överste. År 1835 infördes graden underlöjtnant istället för fänrik. Vid tjänsteanställningsformen 1972 blev samtliga officerare regementsofficerare. Den tidigare graden ryttmästare försvann som istället blev kapten. Överste av 1 grad tillkom vilken blev regementschefens grad.

Underofficerarna - hade graderna; sergeant, fanjunkare (inom artilleriet styckjunkare och förvaltare). Fram till 1875 var furir den lägsta underofficersgraden och den graden återinfördes 1914 som en underbefälsgrad. År 1960 tillkom graden truppförvaltare som blev den högsta underofficersgraden för förvaltare vid trupputbildning. Vid tjänstereformen 1972 blev underofficerarna kompaniofficerare och fick graderna fänrik, löjtnant och kapten. År 1983 kom det som kallas ”nya befälsordningen” då befälskategorin underofficerare ”försvann” och blev officerare.

Underbefälen - hade graderna vice korpral, korpral (vice konstapel resp. konstapel vid artilleriet), furir, överfurir och rustmästare. Graden överfurir infördes 1944 som högsta underbefälsgrad i armén och år 1957 blev rustmästare den högsta graden. Vid tjänsteställningsreformen 1972 blev underbefälen plutonsofficerare och gavs de gamla underbefälsgraderna sergeant och fanjunkare.

Med nya befälsordningen 1983 försvann indelning i kategorier som varit så viktig för utbildning av värnpliktiga under alla år och alla befäl inom försvaret blev yrkesofficerare på olika nivåer. Plutonsofficerarna blev sergeanter eller fanjunkare och underofficerarna fick graderna fänrik och löjtnant och som därmed infogades i nya befälsordningen. Man kan säga att försvaret fick en mer ”jämlik” struktur och samtliga befäl skulle fortsättningsvis ha samma teoretiska bakgrund med lika möjligheter att bli generaler.

Nu skall vi komma ihåg att underofficerarna var specialister inom ett flertal områden och ansågs stå för kvaliteten vid utbildning av värnpliktiga. Underofficerarna var ”arbetshästarna” och experter såsom; trupputbildare, granatkastar-, eldlednings-, sambands- och signaltjänst och mycket annat. De yngre officerarna hade stor respekt för underbefälskårens yrkesskicklighet. För att försvara sin status var underofficeren ovillig att utföra sysslor som tillhörde underbefälskåren (korpral och furir). Underofficeren fick respekt såväl underifrån av underbefäl, som strävade att bli underofficerare, som uppifrån av officerarna som hade respekt för deras stora yrkeskunnande. Det var detta som kallades det ”dubbla befälsystemet”.

Dåvarande ordförande i försvarsberedningen Håkan Junholt (s) - raljerade i ett antal artiklar och föredrag år 2004 över Försvarsmakten och kallade den för ”Mumintrollet”, med ett stort förväxt gummihuvud, likaså förväxt överkropp och med små korta ben som enbart kan ta korta steg framåt. Junholt fick skrattarna på sin sida och menade att lustigheten syftade på överstelöjtnants- och majorsberget och avsaknad av trupputbildare med graden fänrik och löjtnant. Men det var ju socialdemokraterna som drev igenom frågan med ett enhetligt befälssystem, det gamla systemet var ju ”orättvist”, det undanhöll Junholt åhörarna om!

Politiker som var obesvärade av titeln ”undersköterskor” i sjukvården, tog avstånd från orättvisorna för dem som titulerades ”underbefäl”. Efter 35 år av utredningar, efter andra världskrigets slut 1945, avvecklades underbefälskåren åren 1982/83 och alla blev jämställda officerare. Efter 25 års erfarenheter återkommer underbefälen år 2008 och kallas då ”specialofficerare”.

= = =Slut Försvarsmaktens fall del 5 av 14= = =

Användarvisningsbild
Skribenten
Korpral
Korpral
Inlägg: 161
Blev medlem: 10 jul 2006 15:56
Kön: Man
Från: Södermanland
Militär Grundutb: Signal/Televapen
Ort: Södermanland
Kontakt:

Re: Försvarsmaktens fall del 6 av 14

Inlägg av Skribenten » 01 jul 2009 08:44

6. Försvarsmakten - perspektivplanering, ekonomi, limithantering, sparbeting m fl
De flesta människor som läser och hör om Försvarsmaktens och ekonomin har ingen möjlighet att tränga in i de många ekonomiska turerna och förstå varför underskott uppstår och sparbeting anbefalls i försvarsbudgeten från tid till en annan.

Med utgångspunkt från perspektivplaneringen (PerP) - genomförs säkerhetsanalys huvudsakligen inom Försvarsmakten och dess högkvarter. Perspektivplaneringen har hittills arbetat med en treårscykel. Avrapporteringen skall sammanfalla med försvarsbeslut som under de tre senaste perioderna har varit var tredje år. Inom perspektivplaneringen utvecklas sk idébilder för försvarsutformningen på 20 års sikt och målbilder på 10 års sikt. Målbilderna beskrivs i sk försvarsmaktsstrukturer som består av krigs- och insatsförband (förmågor) som organisationen skall leverera enligt målbilden.

Att mot bakgrund av tänkbara utvecklingsvägar identifiera de mest viktiga vägvalsfrågorna är en angelägen uppgift för planeringen. Tanken på att perspektivplaneringen skall inrikta planering på kortare sikt har ej visats fungera beroende på den långa planeringshorisonten men också beroende på olika utgångspunkter i planeringen. Planeringen har ambitionen att betrakta försvarsutformningen utifrån ett omvärlds- och användarperspektiv dvs vilket försvar som skall levereras till land och medborgare utifrån tänkta hot och risker. Den kortsiktiga planeringen inriktas på produktionsfaktorer såsom antal officerare, värnpliktvolymer, antal regementen, skolor, försvarsmateriel m fl.

Det nyss sagda är idealbilden av perspektivplaneringen. Men - svensk säkerhetspolitik handlar ej längre om det egna landets säkerhet. Här hämtas ett mycket träffande citat från Stefan Hedlund i SvD 2008-06-03 med rubriken: ”Anmärkningsvärt att Bildt avvisar ÖB analys”.

”En rad försvarsbeslut har kunnat visa hur hotbildsanalys ingår som en del av statens budgetprocess. Först får vi se hur mycket hot vi har råd med. Sedan får analysen läggas till rätta, så att hot och säkerhet kan fås att överensstämma”.

Alltså - Först har varje [försvars]kommitté under en tid, kanske under ett år, diskuterat det säkerhetspolitiska läget och den övergripande målsättningen med försvaret. Efter långa diskussioner har man lyckats ena sig om en text och talar om att man är ense i viktiga frågor. Nu, menar man, skulle arbetet med att mer i detalj utforma försvaret kunna starta. Då visar det sig att man straxt är oense om de ekonomiska ramarna. Men det betyder ju att man från början var oense om principerna. Eller så var politierna ense om orden eller var oense om vad orden betydde. Då hade man krävt ytterligare underlag från försvarets myndigheter. Alternativ efter alternativ har utretts, det ena mer meningslöst än det andra. Bara efter något år efter ett försvarsbeslut har det ofta varit nödvändigt att revidera innehållet.

Den riktiga metoden är givetvis att mot bakgrund av det säkerhetspolitiska läget redan från början väga kostnader för alternativa försvarsstrukturer och risknivåer mot övriga kostnader för staten kopplat till landets förmåga.

Politikernas hantering av Försvarsmakten under decennier är Kafka liknande. Det handlar i dagsläget kring 40 miljarder av svenska folkets skattepengar som skall ges effekt i form av vapenkraft och hindra incidenter och nya hot som identifierats efter kommunismens fall. Då finns den vassa svenska insatsstyrkan på andra sidan jordklotet och den greppbara styrkan i landet är ett kompani.

I det följande visas på tre exempel i mängden som handgripligt skakade Försvarsmaktens verksamhet.

6.1 Limithantering
Försvarsmakten hade haft en rad undantag från det ekonomiska regelverk som styr resten av statsförvaltningen. Ett av dessa undantag som Försvarsmakten hade fram till 1996 handlade om finansiering av miljardförskott till försvarsindustrin. Eftersom beställningar av försvarsmateriel normalt är omfattande och tidskrävande är det inte ovanligt att företagen vill ha pengar i förskott för att betala löner till sina anställda och material tills den beställda materielen är klar för leverans till försvarsmakten. Dessa förskott har haft formen av räntefria ”lån” från skattebetalarna till industrin. Denna konstruktion av dolda subventioner har dock inte varit okontroversiell. Riksrevisionsverket (RRV) har vid flera tillfällen påtalat att den ekonomiska lönsamheten i att lämna räntefria förskott kunde ifrågasättas. RRV hade i samband med denna kritik upplyst statsmakterna och ansåg att undantaget för Försvarsmakten skulle upphävas som gör att försvaret inte får vidkännas den räntekostnad som staten påtar sig genom förskotten. Statsmakterna lyssnade på RRV´s kritik och avskaffade undantaget år 1996.

I samband med denna omläggning skulle Försvarsmakten och Försvarets Materielverk fullt ut följa regelverket på samma sätt som resten av statsförvaltningen. I korthet innebar det att förskotten skulle finansieras via Riksgäldskontoret som räntebelagda lån. När väl leveranserna av den beställda materielen fullföljts och kom till Försvarsmakten skulle lånen lösas genom att Försvarsmakten från sitt anslag betalade såväl upparbetade räntekostnader som lånade förskott till riksgälden. I samband med omläggningen skulle försvarsbudgeten tillföras medel som kompensation för tillkommande räntekostnader.

Omläggningsbeslutet hade som överordnat villkor att verksamhetsneutralitet skulle råda inom Försvarsmakten och med det menas att den normala verksamheten inte skulle påverkas av omläggningen. Då uppstod en rad missförstånd om tillämpningen och konsekvenserna av det statliga regelverk som kallas anslagsförordningen. I och med att Försvarsmakten fick tillgång till lånemedel från Riksgälden för förskotten ”försvann” ett visst omedelbart behov av det totala försvarsanslaget. Givetvis skulle beloppen för lagda beställningar ”dyka upp” senare vid leverans av materielen.

Då kom problemen! Troligtvis förstod aldrig den politiska ledningen vid försvarsdepartementet och ledamöterna i försvarsutskottet konsekvenserna av omläggningen eftersom man inte lade in reserver för att hantera differenser mellan frigjort förskottsutrymme i försvarsramen och det utrymme som krävs för att finansiera leveranserna av beställd materiel. Samtidigt hann de ansvariga för planeringen vid Försvarsmakten, som var väl insatta i omläggningen följder, inte med att ändra i budgetmodellen för kommande budgetår. Därför kom budgetunderlag för 1997/1998 att planeras utifrån föråldrade förutsättningar. I anslutning därtill hade FMV (Försvarets Materielverk) svårt att presentera en plan baserad på de nya förutsättningarna. Av de sakkunniga officerare vid Försvarsmakten som deltog i dialogen rörande omläggningen, försvann merparten inom ett år efter det att det finansiella undantaget upphävts.

Det fanns helt enkelt för många involverade vid departement och myndigheter som fick svårt att överblicka och hantera den mycket komplicerade modellen med lån, räntor och återbetalningar av Försvarsmaktens förskottsbetalningar som kunde löpa över ett antal år. Denna låne- och räntekarusell kom att kallas ”limithantering” och påverkade all närtidsplanering. Tekniska handläggare och projektledare tvangs år 1997 ”vänta” upp till ett halvt år innan finansiering av den verksamhet de hade anförtrotts blev klar. [Källa - Erik Kärnekull, från SvD Brännpunkt 1997, fd Controller Försvarsmakten].

Men vad fd Controller Erik Kärnekull inte visste vid tidpunkten för sitt inlägg i SvD, det var att Försvarsdepartementet och regeringen än en gång skulle grundlura Försvarsmakten vilket framgår av nästkommande avsnitt med rubriken: Försvarsmaktens underlag till den säkerhetspolitiska kontrollstationen 1999.

6.2 Riksrevisionsverket (RRV) granskade år 1996 FMV administrativa stödsystem PLS - RRV rapport 1996:62
RRV har i sitt ansvarsområde mandat att granska effektiviteten hos myndigheter inom Försvarsdepartementets område och därmed FMV produktionsledningssystem kallat PLS. RRV säger att utveckling av PLS inleddes 1992 och har alltsedan dess varit arbetskrävande såväl för dem som utvecklat systemet som för de c:a 2500 användarna som skall hantera den åliga omsättningen om c:a 18 miljarder. Projektet för PLS bestod av tre delprojekt, för uppdragsstyrning, upphandling och ekonomi. De tre projekten tvangs arbeta under hård tidspress och kunde inte leverera fungerande (fullgoda) produkter till FMV i tid. Detta hängde samman med att det var tidplanen för FMV övergång till uppdragsstyrning och ny organisation som blev styrande för systemutveckling av PLS.

RRV fortsätter – - FMV lät varje delprojekt arbeta med verktyg och metoder anpassade till respektive leverantörs systemutvecklingsmetod. Följden blev att PLS tre delsystem har olika utvecklingsmiljöer, databaser, driftmiljö och användargränssnitt vilket gör att systemet PLS som helhet är mycket svårt att lära sig använda. Redan i början av PLS-projektet genomfördes ett antal analyser som pekade på allvarliga risker i projektarbetet. Projektledningen valde dock att fortsätta utvecklingsarbetet utan att förändra de tre delprojektens inriktning. PLS var inte färdigutvecklat vid driftsättningen 1:a juli 1994. I efterhand tvangs FMV därför att lägga ner mycket tid och resurser för att kunna använda systemet som trots stora insatser inte fungerade tillfredsställande. Utvecklingskostnaderna (konsulter) uppgår till c:a 142 milj. I den summan ingår inte kostnader för infrastruktur, persondatorer, utbildning och extra arbete för personalen.

FMV nya arbetssätt utgår huvudsakligen från ledningens behov av styrning och kontroll av verksamheten. Modellen ger lite stöd för vägledning, planering och uppföljning av projekt annat än i ekonomiska termer. Införandet har inte medfört några stora förändringar i produktionen. Sammanfattningsvis förklarar RRV en det var en rad av faktorer som bidrog till problemen med PLS och att personalen var kloka nog att välja egna lösningar för att få verksamheten att fungera.

Alltså – ett nytt produktionsledningssystem (PLS) hastades fram av FMV ledning. RRV konstaterade i efterhand att PLS var kostsamt, svåröverskådligt, bestående av tre olika system med olika användargränssnitt, det var otillförlitligt och personalen löste sina arbetsuppgifter enligt egna idéer! Som lök på laxen skulle uppgifter om den år 1996/97 införda limithanteringen skötas via detta halvfärdiga system!

6.3 Försvarsmaktens underlag till den säkerhetspolitiska kontrollstationen 1999 - är en skrivelse utvecklad vid planeringsstaben HKV och kontrasignerad av dåvarande ÖB Owe Wiktorin. Det är en omfattande och bitvis syrlig skrivelse omfattande 86 sidor. I detta sammanhang saxas enbart text från ett avsnitt som har att göra med hur försvarsdepartementet (regeringen) skötte, eller snarare misskötte, limithanteringen. [Källa - HKV 23200:72865, dat 1998-10-12]

Försvarsmakten skriver – ”Försvarsmakten har i en skrivelse till regeringen 1998-05-12 begärt klarläggande om bland annat konsekvenserna av den systemtekniska omläggningen av det ekonomiska regelverket för Försvarsmakten, den sk anslagsförordningen. Regeringen har med beslut 1998-09-24 lagt skrivelsen till handlingarna”.

Skribenten kommenterar – regeringen struntade sålunda i Försvarsmaktens tidigare ställda skrivelse med begäran av förtydligande, ”som lades till handlingarna”.

Försvarsmakten fortsätter – ”Försvarsmakten konstaterar att riksdagen uttalat att omläggningen förutsattes vara verksamhetsneutral (Försvarsutskottets betänkande 1997/98:Fö U11). Samtidigt kan konstateras att regeringen under budgetåret 1995/96 drog in c:a 15,5 miljarder kronor från Försvarsmaktens anslag med hänvisning till anslagsförordningens regler om förskott. Detta har visat sig vara en kraftig felkalkyl, vilket Försvarsmakten upprepade gången påpekat. Rätt belopp skulle med kända fakta ha varit 7,4 miljarder kronor. Således har 7,1 miljarder kronor för mycket dragits från Försvarsmaktens anslag”.

Skribenten kommenterar - Försvarsdepartementet hade alltså minskat anslaget (beloppet) med 7.1 miljarder, mer än vad som tidigare överenskommits, avsedda för ”direktbetalningar” åt leverantörer. Beloppet fördes istället till posten ”förskottsbetalningar” som skulle hanteras med räntebelagda lån via Riksgälden. Effekten blev att hela 14,5 miljarder direkt kunde nyttjas av regeringen det budgetåret för andra ändamål.

Försvarsmakten fortsätter – ”Härtill måste följande förhållanden beaktas. Regeringen har under budgetåret 1998 beslutat eller aviserat beslut om att sammantaget 380 milj skall inlevereras till statskassan från drivmedels- och reservkontona enligt regeringsbeslut 1998-09-03”.

Skribenten kommentar – alltså, regeringen och försvarsdepartementet struntade fullkomligt i Försvarsmaktens skrivelser och påpekanden. Genom att ”trycka” på rätt knapp och post av Försvarsmaktens anslag kunde olika delar av verksamheten förlamas. Försvarsmakten skriver här och påvisar hur folkvalda undergräver landets försvar! Resultat av brandskattning av posten fordonsdrivmedel blev naturligtvis, att stridsfordon och andra fordon förblev i garage, fartyg vid kaj och flygplan i hangarer.

Skribenten fortsätter – Resultatet blev att delar av budgetplanering avstannade under c:a 4-6 månaders tid år 1997 (och därmed beställningar till industrin) innan medelstilldelningen hade klargjorts ”av högre dignitärer på det politiska planet”. För många anställda innebar det en period av sysslolös väntan på medelstilldelning. Som precis nämnts kastade FMV ledning i all hast in ett ofullständigt produktionsledningssystem (PLS) i verksamheten med resultatet som kaos i budgetarbetet.

6.4 Indragning av tilldelat anslag kallas ”sparbeting”
En för Försvarsmakten kraftigt påverkande faktor är de från regeringen återkommande styrningen med begränsningar, helt enkelt indragningar av för året redan tilldelat försvarsanslag. Eller med andra ord; medel som genom riksdagsbeslut redan har tilldelats Försvarsmakten indrages eftersom regeringen har gjort ett omtänk för att använda medlen för helt annan verksamhet. Populärt kamouflerar regeringen detta och kallar det för ”sparbeting”.

Konsekvensen för Försvarsmakten blir att beställd materiel måste levereras senare eller avbeställas med skadeståndskrav som följd. I vissa fall måste FMV hålla inne med leveranserna och betala, vad som precis beskrivits, via lån från Riksgäldskontoret med åtföljande räntekostnader. Under år 2004 lades limit till ett sammanlagt belopp på c:a 2,5 MKR. Det innebär att Försvarsmakten måste ”tvångsspara” motsvarande belopp över till nästa verksamhetsår.

Enligt anslagsförordningen får en myndighet föra över upp till 3% av årsanslaget till kommande verksamhetsår. Det står även regeringen fritt att begränsa ett anslagssparande genom att ”dra in” redan tilldelade medel, även de 3 procenten.

Så skedde också, för år 2003 drogs c:a 450 MKR in och för år 2004 drogs 349 MKR in. Inräknat det som fick medföras från 2003 och 2004 var Försvarsmaktens totala behov att få föra med sig till år 2005 uppe i c:a 2.600 MKR. På så sätt har anslagsförordningen satts ur spel. Finansdepartementet indikerade att limit kommer att nyttjas år 2005 och det inte finns några garantier för att medel kommer att få föras över till nästkommande år.

De faktiska konsekvenserna är att Försvarsmakten lever i ett ständigt omplaneringstillstånd, huvudsakligen rörande närtidsplaneringen. Materielanslaget påverkas kontinuerligt med förskjutningar eller strykningar av planerade beställningar. Såväl utvecklingsprojekten, dvs ny materiel som förbandens utbildningsverksamhet drabbas. Det är utvecklingsprojekten som svarar för pågående förnyelsen av Försvarsmaktens materiel på samma gång som projekten utgör inkörsport till det eftersträvade internationella samarbetet. [Källa: Göran Larsbrink, ”Försvarspolitisk inriktning 2005-2007 och den ekonomiska verkligheten”, dat 2004-11-15, Kungl Örlogsmannasällskapet].

Beroende på vad post i anslagen regeringen pekar på, när sparbeting anbefalls, så blir effekterna olika. Pekar man på reseanslagen – då avstannar såväl nationella projektarbeten som internationella samverkansmöten, som exempelvis skedde medio år 2003. Dispens kanske kunde erhållas efter beslut av förbandschefen (vanligen överste av första graden) och överstens väntrum fylls av sökanden i väntan på godkännande och underskift av resa exempelvis mellan Enköping och Stockholm. En förbandschef skall naturligtvis inte tvingas till sådana trivialiteter! FMV fick rycka in och klara resekostnader för Försvarsmaktens förbokade samverkansmöten utomlands.

När sparbeting (indragning) anbefalls materielanslaget (06:02 anslaget) uppmanas FMV att senarelägga redan lagda beställningar mot framtiden. Leverantörerna är givetvis tämligen kallsinniga att utan viten avbryta en tidigare lagd beställning. Dessa i korthet nämnda ”sparbeting” av olika slag ställer till med stora avbräck i verksamheten och försenar pågående projekt och materielleveranser.

Här exemplifieras ytterligare ”sparbeting” - Den 26:e oktober 2005 gick ett symposium arrangerat av Riksdagens försvarsutskott och Kungl. Krigsvetenskapsakademin av stapeln. Temat för symposiet var framtida vägvalsfrågor för Försvarsmakten.

Dåvarande ordförande i försvarsutskottet Eskil Erlandsson inledde och talade om att och premisser och resultat för FB 2004 i grunden ändrats. Alla var där - ÖB Håkan Syrén, Fd ÖB Bengt Gustavsson, Brigadgeneralen Michael Moore, tidigare departementets talesman var närvarande. Här fanns ett antal av vårt lands skickligaste militära ledare, på plats bl a Kmd 1. Emil Svensson (känd från tiden då den ryska ubåten hamnade på ett skär utanför marinbasen i Karlskrona), Generalmajor Jörn Beckman, Generalmajor Karlis Neretnieks – som talade om personalförsörjning samt Öv 1. Kim Åkerman – som talade om den nationella säkerheten som ett ”svart hål”.

Det framkom under symposiet att socialdemokraterna med ”stödpartierna” (vänstern & miljöpartiet) i grunden i det fördolda rubbat förutsättningar och för Försvarsbeslut 2004 som riksdagen för knappt ett år sedan klubbade igenom i dec 2004. Det handlade helt enkelt om ett nytt (ett helt annat) försvarsbeslut. Detta ”mörkade” socialdemokraterna på allt sedan förhandlingarna med sina ”stödpartier”. Det var en ovetandes och moloken Erlandsson som kunde konstatera detta. Utanför (s) förhandlingarna med stödpartierna fanns ingen som visste vad som egentligen återstod av resterna av FB 2004. ÖB Håkan Syrén måste ha känt sig lurad. Veterligt blev det inget av med återbetalning av tidigare ”inbesparingar” på c:a 2,5 MKR som utlovats. Så gick det till när dubbel agenda konstruerades i nutiden som väljarna inte hade en aning om.

6.5 Medel och anslagsstruktur 2005
Medel som tilldelas statens verksamheter är indelade i ett antal ”Utgiftsområden”. Utgiftsområdet 6 innehåller 15 anslag och riksdagen anvisar medel för anslag förknippade med totalförsvaret avseende år 2005. Vid ingången av försvarsbeslutsperioden 2002–2004 fördes anslaget 06:02 Fredsfrämjande truppinsatser in i anslaget 06:01 Förbandsverksamhet och beredskap mm Riksdagen har därmed inte längre möjlighet att besluta hur stora resurser som skall avsättas för internationella fredsbefrämjande insatser. Ett antal förändringar gjordes också år 2003 och 2005 i anslagsstrukturen för det civila försvaret som inte redovisas här. I budgetpropositionen för 2005 redovisades för Totalförsvaret följande.

6.5.1 Anslag för 2005 inom utgiftsområdet Totalförsvar (mkr)
06:01 - Förbandsverksamhet, beredskap och fredsfrämjande truppinsatser m.m. 21 992 MKR
06:02 - Materiel, anläggningar samt forskning och teknikutveckling 17 391 MKR
06:03 - Krisberedskapsmyndigheten 145 MKR
06:04 - Styrelsen för psykologiskt försvar 18 MKR
06:05 - Totalförsvarets pliktverk 248 MKR
06:06 - Försvarshögskolan 31 MKR
06:07 - Försvarets radioanstalt 424 MKR
06:08 - Totalförsvarets forskningsinstitut 190 MKR
06:09 - Stöd till frivilliga försvarsorganisationer inom totalförsvaret 76 MKR
06:10 - Nämnder m.m. 7 MKR

07:01 - Kustbevakningen 642 MKR
07:02 - Förebyggande åtgärder mot jordskred och andra naturolyckor 25 MKR
07:03 - Ersättning för verksamhet vid räddningstjänst m.m. 20 MKR
07:04 - Samhällets skydd mot olyckor 735 MKR
07:05 - Krisberedskap 1 747 MKR
07:06 - Gemensam radiokommunikation för skydd och säkerhet 323 MKR
Summa 44 147 MKR

Försvarsmakten tilldelades totalförsvaret för BU 2005 knappt 22 MKR för förbandsverksamhet och internationella insatser (06:01). Drygt 17 MKR tilldelas beställningar och underhåll av materiel (06:02). Utgiftsområdet är huvudsakligen beställningar som Försvarsmakten uppdrar åt FMV att genomföra. FMV ombesörjer i sin tur beställningar hos industrin. Övriga medel budgeterades myndigheter inom Totalförsvaret.

6.5.2 - Utfall 06:01 BÅ 2004 (förbandsverksamhet) omfattar;
 Löner inklusive förtida avgångar och pensioner – 9,9 MKR
 Drivmedel, ammunition, underhåll, rese- och traktamenten – 5,6 MKR
 Hyror, kaserner, lokaler mm förhyrda genom Fortifikationsförvaltningen – 2,8 MKR
 Internationella insatser – 1,2 MKR
 Värnpliktsersättningar – 1,2 MKR
 Övriga personella kostnader, övningstillägg, övertid mm – 1,0 MKR
Summa utfall år 2004 - 21,7 MKR för 06:01 förbandsanslaget [ /b]

6.5.3 Utfall 06:02 för BÅ 2004 (materiel) omfattar;
 Ny materielanskaffning – 10 MKR
 Modifieringar och vidareutveckling – 6,5 MKR
 Utveckling – 1,6 MKR
 Forskning – 1 MKR
 Avveckling – 0,6 MKR
 Anläggningar – 0,2 MKR
Summa: utfall år 2004 - 19,9 MKR år 2004 för 6:2 materielanslaget

Så här beskriver Försvarsmakten FCS om de intermittent uppkomna sparbetingen. ”För förbanden har detta inneburit dels att HKV beslutat om ett generellt stopp för resor, möten, inköp, inkallande av reservofficerare, köp av konsulttjänster, och dels om ett sparbeting som för FSC:s del rör sig om 1,6 (möjligen 2,4) MSEK. Det kan tyckas litet, sett mot en verksamhetsbudget kring 70 MSEK, men dels skall besparingen hämtas in under årets få återstående månader och dels är en stor del av budgetramen intecknad i fasta kostnader (löner, hyror osv.) vilka inte kan förändras. Det har för vår del lett till behov av omfattande omprioriteringar (läs: inskränkningar) av verksamheten. För FSC har tyvärr utbildningen drabbats hårdast, framför allt därför att det där finns möjligheter att påverka kostnadsutfallet genom inställande av planerad kursverksamhet. De enda kurser som i princip undantas är nivåhöjande utbildning (därför har kurs ROK-6, dvs. för befordran till löjtnant kunnat genomföras), samt utbildning som fordras grundat på lagkrav. Insatsorganisationen och Utlandsstyrkan hör också till det som prioriteras”.

Kommendör Herman Fältström skildrar ett 25-årigt ”kämpande” med försvarsplanering och budgetarbete i en uppsats med titeln ”Från mobiliserande massförsvar till mobiliserat insatsförband”. [Källa: Kungl Krigsvetenskapsakademins handlingar # 1 år 2007].

6.6 Alla anslag år 2009 med preliminära överföringar från 2008
 Förbandsverksamhet, beredskap mm – 20.359.892.000:-

 Fredsfrämjande insatser – 2.480.000.000:-

 Anskaffning av materiel & anläggningar - 8.802.340.000:-
 Vidmakthållande av materiel & anläggningar – 6.969.637.000:-
SUMMA MATERIEL – 15.771.977.000:- (*)

 Forskning och teknikutveckling - 989.364.000:-

 Stöd till frivilligorganisationerna - 45.583.000:-

 Fredsfrämjande verksamhet - 88.816.000:-

(*) utgör i stort sett FMV anslag för materielanskaffning.

[Källa: HKV 23 383:53085, dat 2009-02-26 titel BU 10/SR Bilaga 5]

6.7 De statliga hyreshajarna - Vasakronan, Akademiska hus och Fortifikationsverket.
En genomgripande förändring av förvaltning av statens lokaler och fastigheter genomfördes år 1993 (SOU 2004:28 ). Byggnadsstyrelsen avvecklades och i stället bildades två aktiebolag: Vasakronan AB och Akademiska hus AB, samt två nya myndigheter: Statens fastighetsverk (SFV) och Statens Lokalförsörjningsverk. I samband härmed blev varje myndighet ansvarig för sin lokalförsörjning. Förändringarna byggde på ett antal riktlinjer som beslutades av riksdagen 1991. Under år 1994 bildades ombildades Fortifikantionsförvaltningen (FortF) till Fortifikationsverket med uppgiften att förvalta fastigheter inom försvarets område landet runt.

Detta innebar att Försvarsmaktens stabsbyggnader, kaserner, förråd, verkstadsbyggnader och andra militära byggnader landet runt tvångsinköptes för en krona per styck av det år 1994 bildade Fortifikationsverket varefter marknadsmässiga hyror infördes. Vissa undantag fanns, exempelvis det ”grå huset” på Östermalmsgatan 87 (tidigare generalstabsbyggnaden), Försvarshögskolans byggnader på Valhallavägen i Stockholm, FMV Tre Vapen på Banérgatan i Stockholm gick till Vasakronan.

Hur mycket av försvarsanslaget på c:a 37 MKR "sugs tillbaks" i statskassan? Kasernerna är ju sedan länge betalade, hur kan man i detta sammanhang tala om "marknadsvärde"? Militärhistorikern och officeren Stellan Bojerud uppskattar i SvD 8 aug 2007 att c:a 2,1 MKR betalas i hyror till Fortifikationsverket, medel som efter avdrag av administration och löner vandrar åter till statskassan. Kan man för övrigt tala om ”marknadspris” för ett logement och kasern?

Försvarshögskolan, tidigare belägen på Valhallavägen i Stockholm, fick år 2003 besök av finansdepartementets portföljförsedda herrar som krävde ett nytt hyresavtal: ”I ´ill give you an offer you can´t refuse!” Men Försvarshögskolan fick ett bättre bud hos Akademiska hus och flyttade oväntat till lokaler i närhet av Kungl Tekniska Högskolan. Men – till förutvarande gamla anrika lokaler på Valhallavägen flyttade i stället Adolf Fredriks Musikskola som var mer stadda i kassan.

Skribenten omtalar – vid ett arbetsmöte vid dåvarande P10 i Strängnäs ställde idrottsofficeren frågan om vi besökande kunde uppskatta hyreskostnaderna för den inom militära området belägna gymnastikhallen. Svaret blev 100.000:- månatligen. Men P10 hade sagt upp hyresavtalet och hyrde i stället in sig på ett privat gym i staden, det blev långt billigare. Resultaten av många av förbanden uppsagda hyresavtal medförde att Fortifikationsverket höjde hyror för kaserner och andra lokaler som inte gick att ”hyra på sta´n”.

= = =Slut Försvarsmaktens fall del 6 av 14= = =

Användarvisningsbild
Skribenten
Korpral
Korpral
Inlägg: 161
Blev medlem: 10 jul 2006 15:56
Kön: Man
Från: Södermanland
Militär Grundutb: Signal/Televapen
Ort: Södermanland
Kontakt:

Re: Försvarsmaktens fall - del 7 av 14

Inlägg av Skribenten » 01 jul 2009 08:46

7. Ett politiskt korrekt försvar
Det handlade först om att rösta till EU år 1994, sedan EMU år 2003. Därefter skulle svenska folket år 2005 ”köpa” den nya EU-konstitutionen utan större information eller omröstning. Långt fler ingredienser följer med på ”köpet” från EU utan att informationen förmedlas medborgarna. Betydande ekonomiska medel har ställts till förfogande av EU och starka politiska krafter är i omlopp för ett program kallat ”Equal” som skall ”skapa nya mönster i samhället” med de stolta honnörsorden:

Integrerad strategi för att bekämpa social utslagning och diskriminering på grund av bland annat kön, sexuell läggning, ras eller etniskt ursprung, religion eller övertygelse, funktionshinder eller ålder genom att koncentrera åtgärder på arbetsmarknaden.

I ett kortfattat meddelande från EU kommissionen till medlemsstaterna av den 14:e april år 2000, fastslogs riktlinjer för det som kallades gemenskapsinitiativet Equal Det ”gemensamma” innebar samarbete mellan länderna att främja nya metoder för att bekämpa diskriminering, orättvisor och alla slags skillnader i samband med arbetsmarknaden. Equal handlar långt mer än om enbart arbetsmarknad utan ”en integrerad strategi för att bekämpa social utslagning och diskriminering på grund av bland annat kön, sexuell läggning, ras, etniskt ursprung, religion, övertygelse, funktionshinder eller ålder och att främja social och särskilt sådan som drabbar asylsökande.

Länk: http://europa.eu/scadplus/leg/sv/cha/c10237.htm

Utöver denna stapel verb finner vi i texten att: ”Egenmakt är en viktig del för att motverka diskriminering och all slags ojämlikhet i anknytning till arbetsmarknaden. Samtliga Equal- utvecklingsprojekt arbetar på ett eller annat sätt med ”egenmakt”. Här blandas friskt nya begrepp som ”Empowerment” vilket kopplas till strukturell egenmakt som har att göra med förändring av de sociala, ekonomiska och politiska systemen för att ge individer utrymme i samhället. Begreppet egenmakt sägs ha tre nivåer (1) Individ, (2) Grupp (3) Strukturell nivå. Men för att få betraktas som egenmakt måste alla tre nivåerna beaktas och samverka. Med strukturpåverka menas att förändra system och strukturer till fördel för missgynnade grupper.

Man talar om deliberativ beslutsform som sägs vara en rationell kommunikation för att förutsättningslöst omvandla och bilda åsikter. Enligt idealet skall inte en omröstning (votering) ens behöva genomföras men i praktiken brukar konsensus i slutändan ändå utmynna i direktdemokrati eftersom en minoritet annars tenderar att blockera demokratin.

Var det någon som hängde med?

Med ofattbara 3,2 miljarder euro under sju år (2000-2007) och genom projektet ”Equal” skulle alltså strukturerna i medlemsländerna samhällen förändras. Så mycket av åtgärder mot diskriminering av äldre har vi inte sett något av. Desto mer ljudligt, synligt och spektakulärt, för att påverka samhället i stort, har statsmakten gått till storms mot tre normgivande organisationer/ myndigheter, som skulle bli vägledande för samhället genom fokusering på hållning på homo- och bi- transsexuella och transvestiter nämligen;

(1) Kyrka,
(2) Polismyndighet
(3) Försvarsmakten.

Militärt ledarskap har alltid varit något speciellt. Att leda andra på uppdrag som kan innebära risk för liv och lem är högst ovanligt - i synnerhet i dagens arbetsliv. Att öva sig att systematiskt och kraftfullt hota eller att använda våld, ställer utomordentliga krav på den som leder verksamheten. Att vara yrkesofficer eller polis i operativ tjänst går inte att jämföra med ett vanligt kontorsarbete. Militären har den inlärda förmågan att på kommando omedelbart kunna agera enhetligt. Militären står för ett ordnat och enhetligt uppträdande som den liberala vänstern i högsta grad ogillar. Med utgångspunkt från programmet Equal marscherade hela kränknings-, genus- och jämställdhetsindustrin med homolobbyn och gick till attack mot Försvarsmakten.

”Mångfald” skall sålunda prägla Försvarsmakten i dess strukturella kris. Av Försvarsmaktens hemsidor framgår att ”kulturell mångfald är en styrka”. Kan någon besvara vilken kompetens Försvarsmakten tillförs genom det odefinierbara uttrycket ”mångfald”? Eftersom Försvarsmakten har hamnat i en svår strukturell och ekonomisk kris – kan vi då anta att ”kulturell mångfald” innebar en felaktig inriktning?

Vi kan ställa frågan i vad mån landets försvarsminister och ÖB ökar Försvarsmaktens förmåga genom: kvotering av kvinnliga officerare, Qeerteorier, HBT-kompetens, Genuspedagoger och islam? Om landet angrips av främmande makt, kommer kvotering av det ena eller andra att leda till att fler fiender oskadliggörs, fler jaktplan eller robotar blir nedskjutna då?

7.1 Värnplikten och kvotering av kvinnliga officerare
Det svenska värnpliktsystemet är under avveckling. Sedan ett 10-tal år kan man inte säga att värnplikten är så särskilt allmän med tanke på att endast var tredje svensk vapenför yngling gör sin grundutbildning. Av storleksordningen 50.000 ynglingar i en årsklass räcker c:a 10.000 värnpliktiga för att fylla Försvarsmaktens nuvarande behov. Det är mot bakgrund av de många regementes nedläggningar och avveckling av invasionsförsvaret som gör att behovet inte är större. (Inkallelser år 2007 avseende inryckning 2008 handlade om c:a 6.000 värnpliktiga).

Vid tiden för Homo Sapiens födelse fanns två kön. Så är det inte längre. Liberala vänstern med dåvarande regeringen (s) med stödpartier har sedan länge betraktat allt manligt och kvinnligt som "sociala konstruktioner", dvs ett könsmönster som har skapats utifrån uppfostran, kultur ekonomiska ramar och politisk ideologi. Precis innan sommaruppehållet år 2003 presenterade dåvarande statsrådet Margareta Winberg regeringens jämställdhetspolitik för återstoden av mandatperioden, kallad "Jämt och Ständigt" som bygger på den mycket kände Uppsala professorn Eva Lundbergs utredning kallad ”Slagen Dam”. Regeringens skrivelse visar ej annat att den driver jämställdhetspolitik med kraft och kläm. [Dåvarande regeringens skrivelse 2002/03:140]

Utgångspunkten för hela programmet är att regeringen och samarbetspartierna ser en könsmaktsordning som ger män mer "makt" än kvinnor. Mycken kraft läggs ner på att stat- och kommuner skall verka för en jämställd ordning, anställa och befordra kvinnor så att en jämn könsbalans uppnås. Bara vi följer regeringens skrivelse så öppnar sig himmelriket för Sverige. Sedan länge har propagandatrummorna varit igång i spalter och media. Företag och företrädare för yrken och verksamheter som ej har den rätta kvinnliga kvoten gisslas, så är bl a fallet med tre speciella arbetsområden, nämligen kvinnliga brandmän, kvinnliga poliser och kvinnliga officerare varav det sistnämnda granskas i det följande.

Sedan 1980 har kvinnor tillåtits tjänstgöra som officerare och efter 1989 är samtliga yrkesgrenar och tjänster tillgängliga för kvinnor. Men andelen 3,6% kvinnliga officerare fick dåvarande jämställdhetsminister Margareta Winberg att gå i taket och ryta; "här har ingenting hänt inom Försvarsmakten på 20 år". Nu är det så att kvinnors förmåga att föda barn är något som skiljer dem från männen. Det är en skillnad som faktiskt påverkar vilka livsval kvinnor och män gör.

Militärt ledarskap har alltid varit något speciellt. Att leda andra på uppdrag som kan innebära risk för liv och lem är högst ovanligt - i synnerhet i dagens arbetsliv. Att öva sig att systematiskt och kraftfullt hota eller att använda våld, ställer utomordentliga krav på den som leder verksamheten. Att vara yrkesofficer eller polis i operativ tjänst går inte att jämföra med ett vanligt kontorsarbete. Men för all del - Försvarsmakten med Pliktverket har tvingats svälja de politiska signalerna och måste nu redovisa ett antal åtgärder för att höja de kvinnliga siffrorna. Den garanterat inkompetente och dåvarande försvarsministern Leni Björklund anser att det inte är aktuellt med kvinnlig värnplikt medan ÖB Håkan Syrén anser tvärt om.

Pliktverket hade utvecklat ett informationspaket kallat "Lumpen" - som skickats till landets alla c:a 50.000 17-åriga flickor, (kvinnor kan de ej ännu kallas). Under år 2001 visade 730 st flickor intresse för mönstring varav 271 st ryckte in. År 2002 visade 1292 st intresse varav 312 st ryckte in. År 2003 visade 1318 flickor intresse varav 555 ryckte in. År 2004 visade 1714 intresse varav 510 ryckte in antagna till grundutbildning.

Ja - vad gör man åt så nedslående resultat när flickors intresse och förmåga trots kampanjer inte ökar? Jo - testerna manipuleras i likhet med dem för kvinnliga brandsoldater. Istället för som tidigare vid mönstringen mäta muskelstyra i dragtester, där flickorna många gånger inte klarar minimikravet, koncentrerar man sig i stället på om den prövande har några funktionsnedsättningar i rörelseapparaten, vad det nu har med erforderlig muskelstyrka att göra. Muskeltesterna missgynnar fram för allt kortväxta personer, som flickor. Statistik från Pliktverket visar att den vanligaste orsaken till att flickor hoppar av under grundutbildningen åren 2001-2004 är psykosociala eller psykiska problem med andel 46%. Näst vanliga orsaken är problem med rygg, leder eller belastningsskador med andel 25%. Återstoden är övriga mediciniska orsaker eller övergång till vapenfri tjänst.

Av tidskiften ”Värnpliktsnytt” nr 16 november 2003, framgår av en artikel med rubriken ”Kvinnor slår ut män – går före bättre män vid kadettuttagning”, att Försvarsmakten numera diskriminerar grabbar till förmån för flickor vid antagning till grundläggande officersutbildning. Det innebär att flickor och ynglingar som söker till tjänst vid ett och samma förband, så får tjejerna platsen, om de uppfyllt kraven oavsett om alla sökande grabbar når högre värden (betyg) på antagningstesterna. Det innebär dock inte att alla flickor antas utan enbart de som precis uppfyller kraven. Charlotta Skålén som arbetar med jämställdhet vid Försvarsmaktens Högkvarter säger att ”det inte handlar om könskvotering”.

Jovisst handlar det i högsta grad om könskvotering! - Vad kan det annars kallas när grabbar, bättre tränade och med högre betyg ej antas vid sökt förband! Självfallet blir grabbarna som bortsorterats förbannade och ställer sig frågan om det lönar sig att satsa på en militär karriär.

Av Försvarsmaktens jämställdhetsplan framgår bl a att – ”Arbetet för att öka andelen kvinnliga officerare har pågått länge men har inte fått önskad effekt. Det är Försvarsmaktens uppfattning att verksamheten blir bättre med en jämnare könsfördelning. Alla studier som gjorts visar att sexuella trakasserier och annan diskriminering på grund av kön förekommer mycket mer sällan i miljöer med en jämnare könsfördelning. Målsättningen är och har alltid varit att rekrytera de mest kompetenta medarbetarna. Men samtidigt har vi kunskap om att många parametrar i rekryteringsprocesserna sker på ett omedvetet plan och kan därmed försvåra för nya grupper att komma in och avancera inom vårt karriärsystem. För att kunna nå upp till en av de prioriterade målsättningarna, att öka andelen kvinnliga officerare har Försvarsmakten sedan 2003 vidtagit särskilda rekryteringsåtgärder för kvinnliga officerare. Det innebär att personer av det underrepresenterade könet som uppfyller de krav som ställs skall antas till YOP/ROP”. Charlotta Skålén vilseledde omgivningen med sitt yttrande.

Men nu har de ett stort problem uppstått för jämställdhetsivrarna. Enligt vanligt mänskligt beteende möts manliga officerare och kvinnliga officerare, de träffas efter arbetstid, tycke kanske uppstår, paren inleder förhållanden gifter sig och får barn. Då kommer frågan vem i familjens som skall uppge karriären. Med stor sannolikhet blir det kvinnan som stannar hemma, såtillvida ej nya lagar stiftas för att reglera officersparets tjänstgöring.

Antag att samma regelverk trycktes in vid Ericsson-koncernen vid anställning av exempelvis systemutvecklare, och personalavdelningen gavs budskapet; ”Ni får enbart anställa de som precis klarar kraven, de som är bättre kommer i sista hand” Det skulle inte dröja innan Ericsson vore Out of Business.

7.2 Ett politiskt korrekt försvar – nu med islam
För att möta upp mångfalden har ett bönerum iordningställts vid Försvarsmakten högkvarter på Lidingövägen i Stockholm. Här finns Koranen att läsa för rättrogna men även Bibeln finns. Har ÖB läst Koranen? Nej – det har han givetvis inte hunnit med. Förmodligen gav FöD telefonledes besked att Koranen skulle anskaffas. Försvarsmakten ominriktas ej enbart bort från det gamla invasionsförsvaret mot ett insatsförsvar utan ominriktning sker även mot ett försvar med kulturell mångfald. Det innebär att muslimska troende måste beredas särskild kost och få permis för att fira avslutningen på ramadan.

Islam har en egen doktrin, världslig och religiös makt är sammansmält. Den kolliderar med Försvarsmaktens doktrin. Vilken av dem kommer att gälla?

Sedan länge har främst socialdemokraterna och kommunisterna hårt drivit frågan om könsneutrala äktenskap. Homosexuella ska in i kyrkan och hand i hand marschera kyrkgången fram till prästen. Men ska inte homosexuella kunna gifta sig inom Islam? Varför inte samtidigt driva frågan om kvinnliga imamer? Den frågan kommer vänstern aldrig att våga driva. Då vet vänstern att de skulle hotas till livet. I Sverige finns uppfattningen att islam, likt kristendom, är en religion i mängden. Men det är en grov missuppfattning. Islam har egna regler för; familj, äktenskap, barnuppfostran, skola, arv - ja i stort sett för hela samhällsordningen. Nu tillkommer ytterligare en komponent - fundamentalismen med militant inriktning.

7.3 Equal-aktiviteter vid Försvarsmakten
7.3.1 Ett EQUAL-möte
Tyngdpunkten har under 2004 legat på utbildningsinsatser med hjälp av materialet ”Fritt Fram”. Totalt har ca 2500 personer berörts, i huvudsak fördelade på 6 utvalda försöksförband.
Försvarsledningen deltog i motsvarande utbildning i maj 2004 då ÖB även bjudit in representanter för Polisens och Svenska kyrkans högsta ledningar. Samma år medverkade Försvarsmakten under festivalen ”Stockholm Pride” där arbetsmiljön för homo- och bisexuella i Utlandsstyrkan påtalades genom ett seminarium arrangerat av Föreningen HoF. Den handlingsplan för att motverka diskriminering och trakasserier på grund av sexuell läggning eller könsidentitet som skulle ha upprättats under året (i enlighet med regleringsbrevet för 2004) kunde inte påbörjas på grund av tidsbrist.

Torsdagen den 27 maj 2004 möttes i Equal programmets anda representanter för; Försvarsmakten, Svenska Kyrkan och Polisen för att genomföra en gemensam utbildningsdag. Temat för dagen var homo- och bisexuella i arbetslivet. Uppslutningen var stor, något som ÖB Håkan Syrén reflekterade över när han hälsade alla välkomna

”Detta är ett historiskt ögonblick i och med att det är första gången som försvaret, kyrkan och polisen möts på det här sättet. Jag är övertygad om att det är viktigt att göra gemensam sak för att få bukt med diskriminering och trakasserier på grund av sexuell läggning. Det är viktigt att den högsta ledningen är tydlig med vikten av denna fråga, inte minst inom Försvarsmakten, Svenska Kyrkan och Polisen som är normgivande för hela samhället”, avslutade Syrén.

Under några timmar gavs generaler, ärkebiskopar och länspolismästare en duvning i det nya utbildningsmaterialet kallat ”Fritt Fram”. Materialet har utvecklats inom projektet ”Normgivande mångfald” inom ramarna för EU-programmet, med målsättning att synliggöra homo- och bisexuella i försvaret, polisen och Svenska kyrkan.

Krister Fahlstedt, ansvarig projektledare inom Försvarsmakten säger - ”Vi vill lyfta fram det vardagsnära och visa att det oftast inte handlar om uppsåtlig diskriminering utan om invanda tanke- och handlingsmönster som man ofta inte reflekterar över”.

Hans Ytterberg, Ombudsman mot diskriminering på grund av sexuell läggning, eller HomO, deltog också i utbildningen. Ytterberg påstod att mer än var fjärde homo- och bisexuell människa går till jobbet utan att våga avslöja sin sexualitet. Enligt en studie om homo- och bisexuellas villkor i arbetslivet, från Arbetslivsinstitutet, är den siffran betydligt högre i Försvarsmakten och Polisen.

Göran Gunnarsson, dåvarande chef för FM GRO, påpekade att - ”Det är viktigt med utbildning i den här frågan, eftersom vi generellt sett saknar kunskap om homo- och bisexuellas villkor i arbetslivet. Det är bara med kunskap kan vi skapa förståelse”. Gunnarsson poängterade också vikten av att den högsta ledningen i Försvarsmakten tar sitt ansvar, men att alla chefer med personalansvar också ansvarar för att frågan framhävs ute i organisationen”. I utbildningspaketet ”Fritt Fram” ingår en teaterpjäs som syftar till att väcka egen reflektion hos åskådarna.

RFSL pekar på utbildningspaketet Fritt Fram – som numera drivs av RFSL tillsammans med Akademikerförbundet SSR, EKHO, Försvarsmakten, HTF, Sveriges Kommuner och Landsting, Södertälje Kommun. Fritt fram är en Nationell temagrupp (NTG) inom Equalprogrammet och delfinansieras via medel från Europeiska Socialfonden, ESF. Fritt Fram har sin grund i två Equalprojekt som startades 2001 men som nu har avslutats.

Länk: http://www.rfsl.se/?p=3175

Alltså – lobbyorganisationen RFSL erövrat Försvarsmakten som en bas i fortsatt arbete. De av politikerna omhuldade bimålen är bl a att sexuell läggning skall införas i Försvarsmaktens verksamhet. Kolliderar Försvarsmaktens huvudmål, nämligen landets försvar, med bimålen så kommer alltid huvudmålen i andra hand.

7.3.2 ÖB och försvarsministern på prideparad år 2006
Med rubriken ”En lång väg kvar” i Försvarsmaktens personaltidning ”Försvarets Forum” # 4 år 2006, framgick att ÖB Håkan Syrén klädd i uniform, i sällskap med dåvarande garanterat kompetenslöse försvarsminister Leni Björklund besökte Pride festivalen år 2006 i Stockholm. Föreningen Homo-, Bi- och transpersoner i försvaret såg bådas närvaro som en brytpunkt i sitt arbete. Leni Björklund menade att ”öppenhet” kan vara ett sätt att göra internationella insatser effektiva. Hur mycket effektivare insatserna skulle bli med ”öppenhet” - ja det fick åhörarna inte klart för sig. HoF ordförande Krister Fahstedt sade: ”Det visar vad Försvarsmakten står för och det känns att vi har myndighetsledningens stöd.”. (HoF – Föreningen homosexuella i Försvarsmakten).

ÖB sade sig med sitt besök på pridefestivalen vilja tydliggöra att myndigheten Försvarsmakten ”skall ha en arbetsmiljö där ingen mot sin vilja ska behöva dölja sin sexuella läggning”. ”Försvarsmakten är på rätt väg med HBT-frågor men vi har en lång väg kvar att vandra”, sade ÖB Håkan Syrén. Men hur den sexuella läggningen skall tydliggöras (uppvisas) – det svaret gav inte ÖB.

ÖB gjorde en rundvandring på festivalområdet och träffade av en ren händelse HOMO, Hans Ytterberg som säger att ”Försvarsmakten är en av de myndigheter som bäst tagit tag i de här frågorna”. Ytterberg fortsätter: ”Det var viktigt med ÖB besök på Pride i Stockholm”.

Föreningen HoF (ett nätverk för HBT-personer i Försvarsmakten) hade ett tema på sitt seminarium kallat ”Fler homos borde bära vapen – slogan eller allvar”? Seminariets titel syftade på den helsidesannons som Försvarsmakten köpt i Pride Magazine. I seminariet deltog Leni Björklund som åhörare och fick frågor om vad det innebär att vara homo i den amerikanska försvarsmakten. Björklund framförde att ”när Sverige nu är allt mer engagerat i internationella insatser kan andra länders inställning påverka de svenska soldaterna”. Med andra ord – de svenska soldaterna kan riskera få fel uppfattning vid utlandsmissioner.

Leni Björklund fortsatte med den internationellt inslagna vägen: ”vi har inga styrkor under amerikanskt befäl. I våra internationella insatser deltar vi med FN-mandat i Natostyrkor, i EU-styrkor eller i FN-insatser. Det kan naturligtvis finnas amerikanska officerare, men Sverige talar om vad som gäller i Sverige. De som vi sänder ut står under svensk lagstiftning.

Vidare sade Björklund att ”det är en annan sak att en del av de länder som deltar i operationerna har en annan syn på homosexualitet”.

- ”Vi har höga vitsord om det svenska försvaret och tänker fortsätta ha det. Vi tror att en del av det beror på öppenhet kring olika frågor som är nära relaterade med mänskliga rättigheter och så vidare. Vi är inte alls färdiga här på hemmaplan, men vi har en inriktning och det är det vi skall arbeta för. När jag talar med mina utländska kollegor är jag stolt över det. Förhoppningsvis skall vi visa att det är ett väldigt bra sätt som också är effektivt när vi är ute i internationella insatser, att man kan möta människor med respekt oavsett vad man har för politisk bakgrund”, avslutar försvarsministern.

Men just när detta skrevs höll Leni Björklund på att packa ner pärmar och papper i flyttkartonger i väntan på nya lönsamma uppdrag. Frågan är vad Leni Björklund menade med sin avslutning på prideparaden?

Att ÖB och Försvarsministern samma dag av visar upp sig offentligt och möter HOMO Ytterberg på Pridefestivalen år 2006, det var ingen slump.

Frågan är: vem kommenderar ÖB och Försvarsministern? Det gör endast landets högste potentat dåvarande statsministern Göran Persson. Var det hans egen idé? Knappast. Antas att stödpartierna i högsta grad involverades som påtryckare. Att kommendera ut ÖB och Försvarsministern på Prideparad, i vilka fler länder i världen sker det?

7.4 Genuspedagoger på dagis och vid Försvarsmakten
Av ett oansenligt inslag i DN onsdag 13:e april 2005, framgår bl a att Järfälla kommun fått 76.000:- för att satsa på jämställdhet i barnens lekar på dagis. Pengarna kommer från ett regeringsprojekt kallat; ”Delegationen för jämställdhet i förskolan” som med det stolta honnörsutropet; ”Tusen möjligheter för jämställdhet” skall styra och förändra barnens könsmönster och strukturer i leken. Det var i december 2003 som förskoleminister Lena Hallengren tillsatte delegationen som ska arbeta under två och ett halvt år. Delegationen har flera uppdrag, nämligen;

(a) dela ut pengar till jämställdhetsprojekt i förskolor
(b) kartlägga varför så få män jobbar inom förskolan
(c) granska utbildningen för blivande förskollärare när det gäller jämställdhet och genus.

Arbetet skall leda till två betänkanden, ett som exemplifierar redan pågående jämställdhetsprojekt och ett annat betänkande som skall ge förslag till hur ominriktning och förändring av förskolebarnens beteenden och lekar skall förverkligas. Detta inlägg fokuserar på (a) uppdrag förskolan. Uppdrag (b) det hjälper vi Delegationen redan i ingressen. Den behöver inget projekt för att undersöka varför så få män finns i förskolan.

Frågan är varifrån de grumliga idéer kommer som skall styra och ominrikta lekisbarnens beteende. Låt oss backa till dec 2004 då Delegationen överlämnade sitt delbetänkande kallat; ”betydelsen av jämställdhet och genus i förskolans pedagogiska arbete", till statsrådet Lena Hallengren. ”Genusperspektivet måste få ett tydligare genomslag i den svenska förskolan”, fastslog delegationens ordförande Anna Ekström och konstaterade vidare att den svenska förskolan i dag inte alls uppfyller målen om aktivt arbete med jämställdhet och genus som finns i skollagen och förskolans egen läroplan (Lpfö 98).

Forskning, som delegationen har tagit del av, tyder på att förskolan istället för att motverka traditionella könsroller och könsmönster, tvärtom stärker dessa. I sin analys menar delegationen att denna brist varken kan skyllas på bristande lagstiftning eller på för lite resurser ute i kommunerna. För att råda bot på de upptäckta bristerna skall kraftfulla insatser om genusbildning riktas mot förskolorna. ”Det här beror framför allt på att det finns för lite kunskap kring jämställdhet och genus, Viljan finns på många håll, men det är allt för få som vet hur de ska gå till väga”, säger delegationens ordförande Anna Ekström. Det visar sig dock att föräldrar är tämligen kallsinniga mot den nya läran.

Men vad har genusperspektiv på dagis att göra med Försvarsmakten? - Av tidskriften Insats och Försvar # 6 år 2006 framgår att Försvarsmakten Högkvarter sedan december 2004 deltar i ett program kallat Gender Force. Genom projektet kan höga chefer i såväl Försvarsmakten som Polismyndigheten beställa en egen kvinnlig Gender Coach för vägledning om perspektiv på genus frågor.

Räddningsverket har exempelvis granskat kraven på C-körkort om det kan räcka med 70 eller 80 % av kraven kan räcka för att köra tung lastbil i stället för kravuppfyllning till 100%. Genom att skära ner kraven på ett C-körkort skulle man kunna få fler kvinnor med i utlandsuppdragen. Försvarsmakten anses ha tagit för lång tid på sig för utveckling av militär utrustning anpassad för kvinnor. Standardvapnet AK 4 anses vara för tung att bära för kvinnor.

Av DN 11 dec 2003, framgår att genusutbildning pågår vid Försvarshögskolan. Sophia Larsson är genusforskare där och säger, ”Endast ett fåtal av Sveriges officerare är kvinnor. Av dessa upplever majoriteten att de blivit diskriminerade och sexuellt trakasserade”. Försvarshögskolan har nu infört genuskunskap på alla ledarutbildningar.

Gender Mainstreaming - utgör EU definition av Gender, nämligen att omorganisation, utveckling av beslutsprocesser så att jämställdhetsperspektiv införlivas allt beslutsfattande, på alla nivåer och alla steg i processen, av aktörer som normalt deltar i ett beslutsfattande. Genus avser vanligen det kulturellt och socialt formade ”könet” till skillnad mot det biologiska ”kön” vi föds till. Genus begreppet utvecklas, förändras och debatteras oavbrutet varav följer en ständig pajkastning mellan olika förespråkare på debattsidorna. Yvonne Hirdman, professor i historia på Stockholms universitet, har upptäckt ett genussystem som är byggt på två principer; dikotomi och hierarki. Med det förra uttrycket menas könens isärhållande. Med det senare menas mäns överordning och kvinnors underordning. Genus är sålunda utgångspunkten för att förändra samhället.

7.5 Kritik- och kränkningskulturen – en egen affärsverksamhet.
Kritik och kränkningskulturen har marscherat in och slagit klorna i Försvarsmakten. I övrigt är frågan berättigad, är det kompetens, mångkultur, jämställdhet, genuskompetens eller sexuell läggning som numera smäller högst i Försvarsmakten?

1. Jämställdhetsombudsmannen, JämO, lämnade i början av år 2005 in en ansökan till Jämställdhetsnämnden om att vitesförelägga Försvarsmakten. - JämO yrkade på ett vitesbelopp på 750 000 kronor. Sedan februari 2003 har JämO uppmanat Försvarsmakten att skicka in en handlingsplan för jämställda löner som lever upp till jämställdhetslagens krav. Trots upprepade anstånd, rådgivning och information från JämOs sida lever dock Försvarsmakten ännu inte upp till lagens krav.

– ”Det är uppseendeväckande att Försvarsmakten ännu efter två års tid inte kan visa upp en sådan handlingsplan som jämställdhetslagen kräver”, säger Anita Harriman, enhetschef på JämO. Om nämnden beslutar enligt JämOs ansökan åläggs Försvarsmakten att åtgärda bristerna senast en månad efter nämndens beslut. Skulle Försvarsmakten inte hålla tidsplanen kan vitet dömas ut i tingsrätten. Är det vara rimligt av JämO att kräva en plan av Försvarsmakten som i det närmaste höll på att halveras?

Dåvarande ÖB Håkan Syrén yttrande - ”VI TAR BORT 40 procent av organisationen, vi lägger ner tio regementen och var fjärde medarbetare ska bort under en treårsperiod. Så att en enskild sektion i Högkvarteret skulle hållas i helgd - det går inte”.

Länk: http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp? ... nderType=2

2. Försvarsmakten vann mot JämO i ett mycket omtalat mål som handlade om sexuella trakasserier i juni år 2005. - En kvinnlig officer kände sig sexuellt trakasserad under sin tjänstgöring i Kosovo. Hon sade upp sig efter endast sex veckor och ville resa hem. JämO hävdar att Försvarsmakten struntat i att utreda de sexuella trakasserierna och drev hennes fall till AD. Försvarsmakten menade att kvinnan inte blivit trakasserad. Eftersom kvinnan först när hon kommit hem talade om att hon ansåg sig sexuellt trakasserad kan man inte säga att Försvarsmakten gjort något fel, menar AD. JämO tvangs därmed betala Försvarsmaktens rättegångskostnader.

I själva verket var det flickans sambo som efter hemkomsten såg som möjlighet att tjäna pengar (200.000 kr) på att hans flickvän blivit ”upprörd” över att det fanns stringtrosor upphängda i baren, tidningarna Slitsz m fl fanns slängda på borden. Den ”grabbiga stilen” fann flickan också stötande. En stor utredningskarusell igångsattes och en delegation från Högkvarteret i Stockholm for till Kosovo för att genom ett antal utfrågningar klara ut händelseförloppet. [Domslut finns att läsa och hämta från Arbetsdomstolen: AD Dom # 63/05 mål # A64/04].

3. FMV enkät om sexuella trakasserier
Vid årsskiftet 1998/99 genomfördes en undersökning i enkätform av förekomsten av sexuella trakasserier inom FMV (PERSTAB 94/98). Enkäten initierades samtidigt som FMV syn på kränkande särbehandling och sexuella trakasserier delades ut som en folder till samtliga medarbetare. Syftet var att "pejla" förhållandena inom FMV, skapa en öppenhet i frågan och därigenom korrigera eventuella missförhållanden. Resultatet har sammanställts och redovisats i verksledningen samt i FMV centrala arbetsmiljökommitté. Dessutom har respektive DIV/AVD/Stab skriftligen fått resultatet för hela FMV. 1.710 svar inkom totalt, vilket innebär att 66 % har svarat och svarsfrekvensen ansågs som bra.
Resultatredovisning - svar för hela FMV
Fråga 1 - "Känner du till trakasserier av sexuellt slag på Din avdelning/ stab under de tre senaste åren? (totalt).
 Total andel ja svar=5,5 %, kvinnor=8,0%, män=4,5%

Fråga 1a - "Känner du till trakasserier av sexuellt slag på Din avdelning/ stab under de senaste tre åren?" (arbetskamrat mot arbetskamrat).
 Total andel ja svar=3,6%, kvinnor=6,1%, män=2,6%

Fråga 1b - "Känner Du till trakasserier av sexuellt slag på Din avdelning/ stab under de senaste tre åren?" (Chef mot medarbetare).
 Total andel ja svar=2,5%, kvinnor 3,6%, män 2,1%

Fråga 2 - Känner du till trakasserier av sexuellt slag på annan avdelning/ stab under de senaste tre åren?" (totalt).
 Total andel ja svar=3,6%, kvinnor=4,8%, män=3,1%

Fråga 2a - "Känner du till trakasserier av sexuellt slag på annan avdelning/ stab under de senaste tre åren?" (arbetskamrat mot arbetskamrat).
 Total andel ja svar=2,6%, kvinnor=3,8%, män=2,%

Fråga 2b - "Känner Du till trakasserier av sexuellt slag på annan avdelning/ stab under de senaste tre åren?" (Chef mot medarbetare).
 Total andel ja svar=2,0%, kvinnor=2,7%, män= 1,6%

Fråga 3 - "Har du själv varit utsatt för trakasserier av sexuellt slag under de senaste tre åren?"
 Total andel ja svar=2,5% kvinnor=5,6%, män=1,1%

Av frågorna under 1 och 2 framgår dels att en chef inte kan ses som en arbetskamrat, dels att rykten om någon händelse på egen eller annan avdelning med mycket stor sannolikt varit upphov till samma ja-svar. FMV undersökning följer övriga ovetenskapliga enkäter i spåren och av en fjäder har en hel hönsgård kunnat konstrueras. Något senare drabbades Försvarsmakten av en liknande enkät.

Av Försvarsmaktens jämställdhetsplan 04-05 framgår att – ”Med sexuella trakasserier avses ovälkommet uppträdande på grund av kön eller av sexuell natur som kränker arbetstagarens integritet i arbetet. Begreppet reglerar inte enbart förhållandet mellan kvinnor och män utan omfattar även transpersoner. Trakasserierna är kränkande och utgör en form av maktmissbruk. Trakasserier i strikt mening avses när en person sagt ifrån och handlingen upprepas. I grova fall kan det räknas som trakasserier direkt. Trakasserier kan både vara medvetna och omedvetna och därför är det först när handlingen, trots påpekande upprepas som det är att betrakta som trakasserier. Bedömningen av vad som är ovälkommet eller inte är helt upp till den drabbade att avgöra”.

Syntes - Det är orimligt att en statlig myndighet som (dåvarande) JämO ägnar resurser åt att avkräva alla företag i landet, med fler än nio anställda, en plan för hur företaget ska ta itu med en företeelse som, enligt de undersökningar som gjorts, antingen inte kan beläggas vetenskapligt som allvarlig eller vanligt förekommande eller som inte kan beläggas alls. Numera krävs att arbetsgivaren vidtar aktiva åtgärder för att hindra sexuella trakasserier på arbetsplatsen. Då bör ju i analogi med resonemanget, arrangemang av karaktären personalfester med middag, drycker samt åtföljande dans betraktas som ytterst riskabla och bli forum för nya regelverk utformade av arbetsgivaren. Antag vidare att ett antal av deltagarna på eget bevåg vill fortsätta festligheterna på någon av Stockholms danskrogar, vem skall då upprätta regelverket ?

Orimligt är också att en part i ett mål har tolkningsföreträde. Då välts ju alla normala rättsprinciper över ända.. Utredning och rättsprocess reduceras till ett omedelbart domslut! Sådana ”rättegångar” är inte värdiga Sverige som rättsstat.

Försvarsmakten & FMV anställda är vuxna människor som inte behöver omhändertas via politiskt korrekta lagar med upphov från vulgärfeminism. Ett påstått problem har blivit ett maktmedel, används och exploateras under täckmantel av den kvinnliga frigörelsens namn. Och politikerna, ständigt på jakt efter nya områden att förvandla till politik, har inte tvekat att slå till.

7.6 Projektet Equal sommedförde kvotering av kvinnor vid FMV år 2002
Den nytillkomna avdelningen Ledningssystem vid FMV hade år 2002 växt våldsamt till följd av många nyanställningar av skäl som ersättning för dem, som tidigare slutat vid FMV på grund av GD Birgitta Böhlin program att avveckla personal för att ”spara pengar”. Avdelning Ledningssystem hade ökat till c:a 180 personer och det är ju ett ansenligt antal, omöjligt att hantera för enbart en chef med sekreterare.

Det beslöts att avdelning Ledningssystem, med 180 personer, skulle indelas i sex st kompetensområden med tillsättning var sin kompetensområdeschef helt baserat på intern rekrytering. Tjänsterna utlystes, ett nomineringsförfarande och urval av sökanden tog vid. De sex utvalda cheferna presenterades offentligt, med hela avdelningen samlad, på scenen på en av Filmhusets biografer på Gärdet. I tur och ordning gav avdelningschefen motiv för urval inför den nära förestående officiella utnämningar. Kandidaterna presenterade sig själva med bakgrund, ålder, familjeförhållanden och boende, examina, erfarenhet, tjänsteår och tidigare uppdrag vid FMV, erfarenheter från civil verksamhet, hobbys, fritidsintressen m fl.

Få protester hördes mot urval av kandidaterna. Men så lägrade sig tystanden kring den officiella utnämningen av den utvalda skaran och tiden gick. Och månaderna gick och ingenting hördes.

Orsaken till dröjsmålet hade att göra med budskap från högsta ort (regeringen) att fler kvinnliga chefer snarast måste anställas vid statliga myndigheter.

Trots att processen med utnämning av de sex kompetensområdesföreträdarna hade rullat i gång, så avbröt dåvarande GD Böhlin omedelbart den officiella tillsättningen. Det hette att ”underlag för tillsättningen av nya chefer skulle breddas genom annonsering på öppna marknaden”. Och annonser formulerades, gick ut i dagspress, med meriter ekvivalenta för dem som ”nästan” hade hunnit bli chefer på Filmhusets scen. Två kandidater blev med all rätt förbannade och återtog omedelbart i skrivelser fortsatt kandidatur.

Tiden gick och det visade sig att dåvarande GD Böhlin hade fått ett napp, en kvinnlig chefkandidat i 30-års ålder, hade anmält sig som sökanden inom området data- och telekommunikation. Den manliga (internkandidaten) som tidigare presenterats som lämplig person med lång erfarenhet inom just det kompetensområdet blev naturligtvis också förbannad när han ombads att återta sin kandidatur men kunde eventuellt beredas avgång med förtida pension.

Hela rekryteringsprocessen för de sex st kompetensområdescheferna gick över styr.

Nå – den 30-åriga kvinnliga chefen anlände, med meriter av arbete med WEB-sidor på ett konsultföretag. Att med omedelbar verkan utifrån anställa en 30-åring flicka som områdeschef för ett 30-tal män i 45-55-årsåldern som i större delen av sitt arbetsliv verkat inom teknikområdet tele- och datakommunikation, i den speciella miljö som råder inom Försvarsmakten, blir förödande.

För att glädja gubbarna anlitade den 30-åriga tjejen en ”lek- och upplevelsearrangör” vilket skulle bli ”ingångspark” och start det nya chefsområdet. Ute på Gärdets fält arrangerades lekar av slaget som: säcklöpning, dragkamp med rep, kapplöpning med ägg på sked m fl. Jag stod i fönstret på Tre Vapen och spanade ut över Gärdets gräsmattor och på lekarna. Där ute kom en dagisklass och tittade på farbröderna som bar sig underligt åt.

Det var kränkande av FMV ledning att inför de anställda misshandla en anställningsprocess så kapitalt vad som gjordes, det är förödmjukande att kalla medelålderns män till upptåg av det slag som roar ungdomar i grundskolan. Men – det är framför allt förödande för organisationen! Saknar anställda förtroende för chefen så vittrar organisationen sönder och samman.

Angående kvotering
– kanske jag låter som en kvinnohatare men - vad jag gisslar är den förkastliga politik och resultat av det som kallas könskvotering med tillsättning av kvinnliga chefer. Om en flicka/kvinna börjar sin karriär ”från början” och lär upp sig inom organisationen för att senare hamna på en chefsposition och når förtroende hos underlydande – det emotsätter jag mig inte.

När omhuldade politiska floskler kommer i första hand och kompetens och erfarenhet kommer i andra hand blir resultatet förödande. Organisationen vittrar sönder och personal söker andra former för att arbetet skall fungera. Skickliga och dugliga tekniker är lättrörliga och efterfrågade som snabbt packar sin väska och flyttar till andra företag i kreativ miljö

Konstateras att flickor ej har lika stort intresse att söka teknisk utbildning vid skolor, högskolor och universitet, än vad grabbar/män har. Och vad beror det på? Vanligen är grabbar sedan barnsben sysselsatta med allehanda tekniska prylar, verktyg, modelljärnvägar, kemi- och fysikexperiment, radiobyggande, så småningom sändaramatörverksamhet, moped-meckande och bil-meckande. Vanligt är att intresset från tidiga år fortsatt följer grabbarna genom skolåren och mot högre utbildning.

Den bakgrunden har vanligen inte flickor utan de följer en annan intresseinriktning vid sin utbildning. För den som kvoteras in som tekniska chefer utan ringaste kunskap om den verksamhet som underställd personal arbetar med, ja då blir exempelvis: signal/brusförhållande, uteffekt, antenntyper, radioskugga, modulering, fädning m fl radiotermer ett enda stort mörker.

Möjligen har dagens fanatiska genuspedagoger en stark strävan att ominrikta flickornas lekar på dagis mot bilar, grävmaskiner, modelljärnvägar och tekniska ting som radiobygglådor. Följdriktigt måste tekniska ting av alla slag undanskymmas pojkar i uppväxtåren för att det hägrande målet uppnås, nämligen den fulländade könsutjämningen när en stilla harmoni råder utan konflikter.

7.7 Men vad är meningen med alla genus-, och jämställdhetsspektakel?
Att det personliga även var politiskt fastslog kvinnorörelsen på 1970-talet. Då var det inte tal om att värna det privata utan privatlivet skulle i stället avskaffas. Det som kvinnor tidigare betraktat som individuella svårigheter skulle i stället göras om till kollektiva. De skulle därför fram i ljuset och offentliggöras för att politiska förändringar skulle uppnås. Systerskap och gemensamma aktioner kanaliserades till makt och den borgerliga kärnfamiljens enskilda angelägenheter skulle fram i rampljuset, dissekeras och anklagas. Den traditionella familjen betraktades av vissa ideologer som en farlig indoktrineringsapparat som bevarade det kapitalistiska och patriarkala förtrycket på individnivå. Attityderna till mamma-pappa-barn familjen skulle förändras. Målet var att få folk att tro att de även var förtryckta och exploaterades i såväl i hemmets vrå som på arbetsplatsen. Endast då kunde revolutionen förverkligas. Vad som hände i sängkammaren blev till politik och utgjorde en rest av samhällets patriarkala könsmaktssystem.

Heterofobi har slagit till. - Professorn i brasiliansk litteratur, Daphne Patai, framför i sin bok, "Heterophobia", att 1990-talets omfattande feministiska framgångar i USA, genom kampen för att lagstadga mot mäns sexuella trakasserier av kvinnor, har lett till ett bedrövligt moraliserande över vad kvinnor och män får göra och inte göra och därutöver lett till en fullkomlig hets mot heterosexuella. Homofobin har förbytts till en heterofobi. Skyldiga till dessa galenskaper är främst de extrema radikala feminister och deras efterföljare som alltsedan 1960-talet hyllat kärleken mellan kvinnor som en njutning, bortom fixering vid mannens kön, som ett ideologiskt alternativ till den förkastliga heterosexualiteten. Samhällets maktapparat har vandrat in i sängkammaren. Samlivet makar emellan blir en presumtiv våldtäkt och alla män är potentiella våldsverkare.

Kvinnorna är egentligen offer som måste skyddas mot det råa patriarkala begäret som egentligen inte är något verkligt begär utan enbart ett uttryck för maktutövning. Män får sålunda inte lust på ett naturligt sätt, de vill bara styra och kontrollera sina offer. Männen skall därför omskolas eller tvingas inse att deras kön är en förtryckarsymbol och de oskyldiga och rena kvinnorna är ämnade åt en abstrakt och finare lust än deras.

Enligt Daphne Pati har det slagit slint hos de radikala feministerna vid analys av förmenta övergrepp av män mot kvinnor. Inga distinktioner eller gradskillnader är längre möjliga att göra. Ett skämt, en hand på ett olämpligt ställe anses lika allvarligt som eller näst intill en våldtäkt. Ty utgångspunkten är ju att kvinnor är presumtiva offer och män är alltid våldsverkare. Dessutom har kvinnan alltid rätt. Hon kan inte ljuga om sina erfarenheter av kroppsligt och själsligt förtryck. De svenska feministerna använder liknande argument som har de importerat från de amerikanska radikalfeministerna. I linje härmed hamnade dåvarande jämställdhetsminister Margareta Winbergs uttalanden då hon beskriver alla män som "våldsamma, brottsliga och illojala". Hon menar att männen borde känna en kollektiv skuld för alla de ogärningar som personer av manligt kön gör sig skyldiga till.

Enligt Daphne Patai är det utopiska målet att skapa ett helt friktionsfritt umgänge mellan kvinnor och män i den tron att en helt avsexualiserad samvaro mellan könen vore möjlig och dessutom eftersträvansvärd. Fler och mer regleringar, lagstiftning och ideologiska analyser skall slutligen leda till största möjliga lycka för flertalet kvinnor, i en konfliktfri värld där en stilla harmoni mellan könen ständigt råder. Historien lär oss att drömmar om utopiska världar kan förvandlas till skräckscenarion medan de sociala ingenjörsmakarna själva har en förunderlig förmåga att kamouflera sin reträtt.

Det märkliga är att vi aldrig någonsin med ett ord hört den högljudda skaran genuspedagoger uttrycka sin avsky mot ”gängvåldtäkter” begångna mot svenska flickor. Protesterna mot vad som kallas ”hedersmord” och ”hedersvåld”, som rätteligen borde kallas skammens våld, är mycket lama!

= = =Slut Försvarsmaktens fall del 7 av 14= = =

Användarvisningsbild
Skribenten
Korpral
Korpral
Inlägg: 161
Blev medlem: 10 jul 2006 15:56
Kön: Man
Från: Södermanland
Militär Grundutb: Signal/Televapen
Ort: Södermanland
Kontakt:

Re: Försvarsmaktens fall - del 8 av 14

Inlägg av Skribenten » 01 jul 2009 08:47

8. Utveckling av IT-system haltar och havererar
8.1Bakgrund – historik
Med systemutveckling menas här utveckling av datorbaserade system av olika slag som stöder såväl operativ militär verksamhet (internationellt kallade C2-system) som administrativ verksamhet (Löne- och personalsystem, m fl). I detta sammanhang undantas processtyrningssystem, exempelvis styrning av missiler.

I datoriseringens barndom var försvaret tidigt ute för att lösa uppgifter som krävde omfattande beräkningsinsatser exempelvis ballistiska beräkningar. Tidiga tillämpningar är också förråds- och lagerhanteringssystem för militär materiel, det vi i dag kallar logistik. Från och till har militära system (grovt, men icke helt rättvisande), indelas i 1. verksamhetsledningssystem och 2. insatsledningssystem.

Verksamhetsledningssystem inbegriper - personalsystem, lönesystem, budget- och ekonomisystem, lagerhantering, reservdelssystem m fl. Insatsledningssystem, utgör - informationssystem som direkt stöder militära insatser genom den unika kompetens som försvarsmakten besitter, väpnad strid. Här talar man om Command and Control och med det menas order och uppföljning som skapat benämningen ”C2” system. (Senare tillkom benämningarna ”C3”- och ”C4”-system).

Andra system är (3) underhållssystem som tekniskt-materielt stöder underhåll av militära system såsom; stridsfordon, fartyg och flygplan. Militär materiel omfattas av detaljerade underhållsplaner. Regelbundet och efter viss användning skall materielen ses över och reservdelar bytas. När ett flygplan har varit i luften under ett flygpass, skall visst underhåll utföras. När ett stridsfordon rullat vissa mil (timmar) skall materielen ses över. Vi kan jämföra detta materielunderhåll med våra privata motorfordon som regelbundet måste genomgå service, eljest degenererar fordonet.

Många militära IT-system som används i dag är gamla och kräver stort underhåll. Anpassning av ”arvet” till moderna system är tid- och kostnadskrävande. Vanligt är att datautbyte mellan äldre system måste ske med band eller disketter. Projektet ”Prio” pågår vid Försvarsmakten och syftar till att ersätta ett 100-tal äldre administrativa system. Men Prio inbegriper konsult- och personinsatser av bortemot 350 personer, vilket är en riskabelt hög siffra. Att bedriva projekt med den digniteten är högriskprojekt.

8.2 TCP-IP-stacken och dess i detta sammanhang signifikanta skikt.
Låt oss granska IP-stacken, en protokollstack för dator-dator kommunikation som utvecklats från en syn som bygger på tre begrepp: processer, värddatorer och nät. Processer är de tillämpningsprogram som kommunicerar. Ett vanligt exempel är filöverföring, där en filöverföringsprocess i ett system utbyter data med en filöverföringsprocess i ett annat system. Processer exekverar i värddatorer, och dessa stöder normalt flera samtidiga processer. Värddatorerna är hopkopplade med ”nätet” och data överförs från en värddator till en annan dator och slutligen till rätt process. Utifrån detta resonemang har det blivit naturligt att dela in kommunikationsstrukturen i fyra oberoende skikt, som har stort släktskap med OSI referensmodellen, nämligen en arkitektur med protokollstack:

1- Process Layer
2- Host-to-Host Layer
3- Internet Layer
4- Network Access Layer

Network Access Layer - hanterar utbytet av data med ”nätet” som värddatorn är ansluten till. Sändande värddator måste ge nätet adressen till mottagaren, så att data kan dirigeras på ett korrekt sätt till mottagaren. Detta skikt utnyttjar existerande nätverksprotokoll som överföringsmekanism på skikt 1-2 eller 1-3 beroende på typ av nät. Det kan röra sig om kretskopplade nät, paketförmedlande nät (enl CCITT rek X.25), olika typer av lokala nät (enl IEEE 802.x) eller andra. Routing på Network Access skiktet sker mellan två utrustningar anslutna till samma nät.

När avsändare och mottagare är anslutna till olika nät behövs funktioner som transiterar data från ett nät till andra. Internet Layer hanterar dessa funktioner. Ett Internet protokoll används på detta skikt för att ge Routing funktioner över flera nät. Detta protokoll är infört i värddatorerna och i Gateways. En Gateway är en dator som kopplar ihop två eller flera nät och som har stöd för de anslutna nätens nätverksprotokoll (dvs det vi idag kallar Router).

Slutligen innehåller TCP/IP-stacken det skikt, som är mest intressant i detta sammanhang, nämligen Process Layer - olika protokoll som interagerar med tillämpningarna. På det skiktet finns de välbekanta protokollen; TELNET, FTP, SMTP, NFS, SNMP m fl. Och just här finns en ouppmärksammad ”Akilleshäl” genom det stora antal varianter av dessa protokoll som existerar och som vanligen medför interoperabilitetsproblem eftersom olika konstruktörer valt att införa ett urval av funktionerna från protokollspecifikationerna dokumenterade i RFC (Request For Change).

Om tillämpningen konstrueras med direkt access mot IP-stacken (Process Layer) tvingas konstruktörerna ta hänsyn till meddelandesändning, omsändningar, sekvensordning m fl i långt större omfattning av vad gängse kommersiella (gängse) protokoll på PL-nivån mäktar med och vad respektive RFC (Request For Comment) beskriver. Alltså – i sina standardnivåer har de ”vanliga” FTP, SMTP m fl brister i såväl funktionalitet som dokumentation.

”Stuprörssystem” - har förklenande blivit benämningen för system såväl sentida som äldre, som med svårigheter eller omöjligt kan kommunicera med andra system trots att sådant behov föreligger. Tidigare när Försvarsmakten var organiserad i; armé- marin-, och flygförvaltning byggdes system ”var för sig”. Armén marscherade ju på land, marinen for på haven (eller under havets yta) och flygvapnet var uppe i luften alltså behövde de inte samband. Så är det inte i dag, försvarsgrenarna måste kunna samverka operativt och utväxla insatsmeddelanden sinsemellan. Men då framkommer historiska och sentida bekymmer, man ”talar inte samma språk” på tillämpningsnivån. Materiel benämns olika, armén har kartor över terrängen, marinen har sjökort och flygvapnet har kartor över luftleder med koordinater.

Administrativa system (personal- och ekonomisystem) - har i stort sett utvecklats i Försvarsmaktens regi medan insatssystem (det som internationellt benämns C2-system) utvecklats genom FMV på uppdrag av Försvarsmakten. (Undantag finns givetvis). Ett stort antal konsulter från olika konkurrerande företag har (är) involverade i detta arbete.

Till saken hör också att Försvarsmakten sedan länge förhyr ett antal av Ekonomistyrningsverket (ESV) administrativa system bl a lönehanteringssystemet PALASSO med andra IT-system, exempelvis Matilda för militärrestaurangernas beställning av livsmedel. Palasso är det i särklass mest använda lönehanteringssystemet i statsförvaltningen.

Resultat av många kockars arbete med IT-system medförde en besvärande divergens, som bl a hade att göra med IP-stackens skikt, och resultatet ledde till omöjligheter för systemsamverkan. Ointresse och okunskap såväl vid FMV systemledning som vid Försvarsmakten, avseende en gemensam integrationsplattform med anbefallda gränssnitt, splittrade IT-utvecklingen. Användning av olika utvecklingsverktyg bidrog också till splittingen.

Ett antal utmärkta handböcker i systemutvecklig utvecklades i Försvarsmaktens regi ofta hamnade i ”hyllorna”. Med handboken DIT 04 och FM IT-livscykelmodell tillkom stegvis en hårdare styrning, planering och utveckling av Försvarsmaktens IT-system.

8.3 Und.Säk systemet ORION hamnade år 1998 i politiskt blåsväder.
Tidigare Und.Säk system vid Försvarsmakten skulle ersättas och efterföljaren benämndes ”IS ORION”. Bakgrunden till en uppseglande politisk fadäs var följande. Försvarsmakten hade sedan början av 1990-talet arbetat med att utveckla IS ORION. I oktober 1997 tillsatte Försvarsmakten en särskild granskningsgrupp som skulle säkerhetsgranska systemet. Säkerhetsgranskning skall enligt säkerhetsskyddsförordningen (1996:627) ske, innan IS ORION fick tas i drift. Granskningsgruppen redovisade resultatet av sitt arbete i en slutrapport den 1 september 1998 där det konstaterades att systemet var behäftat med ett stort antal säkerhetsbrister och inte uppfyllde ställda säkerhetskrav.

Försvarsmakten beslöt den 27 oktober 1998 ändå att godkänna (ackreditera) IS ORION för behandling av hemlig och kvalificerat hemlig information. Som förutsättningar för ackrediteringen angavs det dock att vissa närmare beskrivna åtgärder skulle vidtas.

Sedan Försvarsmakten efter åläggande av regeringen låtit genomföra en kompletterande säkerhetsgranskning av IS ORION konstaterade den nya granskningsgruppen i en rapport, den 3 mars 1999, att flertalet säkerhetsbrister kvarstod och fann inte anledning att omvärdera den tidigare granskningsgruppens slutsats. Försvarsmakten avbröt pågående installationer av IS ORION. Arbetet återupptogs senare men den 30 september 1999 beslöt Överbefälhavaren att avbryta projektet. Justitiekanslern gavs uppdraget av regeringen att granska berednings- och beslutsprocessen avseende Försvarsmaktens säkerhetsgodkännande den 27 oktober 1998 av informationssystemet ORION.

Justitiekanslern fann att allvarlig kritik kunde riktas mot det sätt på vilket berednings- och beslutsprocessen i samband med säkerhetsgodkännandet hanterats inom Försvarsmakten. Systemet hade godkänts trots att det innehöll ett stort antal brister och att beslut om driftssättning inte kunde fattas utan uppenbar risk för brott mot gällande författningar. En väsentlig orsak härtill är att man från Försvarsmaktens sida inte följde granskningsgruppens rekommendation om en förnyad säkerhetsgranskning före godkännandet. I stället fick projektet självt kontrollera att säkerhetskraven var uppfyllda och såvitt framgått tycks man stillatigande ha accepterat detta förfarande från ansvarigt håll. [. . .] Att låta projektet självt svara för att bristerna var åtgärdade var dessutom olämpligt och framstår enligt Justitiekanslerns mening som ett oacceptabelt risktagande. [Källa: JK rapport Dnr 3565-99-90 dat, 2000-04-17]

Skribenten kommentar – vare sig teknik eller regelverk medgav elektronisk överföring av kvalificerad hemlig information.

8.4 Projektet Sirius - startade i början av 1990-talet syftade till att ersätta ett stort antal äldre administrativa system som användes inom Försvarsmakten. Sirius projektet storsatsade med c:a 30-tal delprojekt och bortemot 200 konsulter. Sammanlagt involverades c:a 300 personer med uppgiften. Det är naturligtvis omöjligt att bedriva IT-projekt av den digniteten. Utan att ha levererat ett enda användbart delsystem avbröts detta kostsamma projekt genom ett regeringsbeslut 1997-11-20. Kostnader – kring 200 milj gick upp i rök!

8.5 Projektet PRIO - efterföljaren till Sirius - inbegriper konsult- och personinsatser av bortemot 350 personer, vilket är en riskabelt hög siffra. Computer Sweden skriver efter en granskning:

Länk: http://computersweden.idg.se/2.2683/1.2 ... em-for-sap

”I mitten av januari driftsattes den första delen av Försvarsmaktens nya resurs- och ekonomiledningssystem, Projekt Prio. Systemet bygger på det tyska affärssystemet SAP och genomförs med IBM som huvudleverantör. Syftet med det nya systemet är bland annat att ge ÖB ett bättre besluts- och ledningsstöd och tillgodose regeringens krav på bättre redovisning av försvarets ekonomi och resurser”.

”Jätteprojektet beräknas kosta 2,4 miljarder kronor och sysselsätter omkring 200 IBM-konsulter, 100 försvarsanställda och ytterligare ett 50-tal konsulter från bland annat Capgemini och Logica. SAP-systemet, som ska ersätta 70 procent av Försvarsmaktens befintliga it-system fram till 2012, kan inte hantera hemliga uppgifter. Enligt ursprungsplanerna skulle de första två stegen i införandet, som genomförs år 2009, omfatta en säkerhetsnivå till och med ”Restricted”, den lägsta av säkerhetsklasserna. Så har det inte blivit”.

”Det innebär att all information som hanteras i systemet tills vidare måste klassas som öppen. Informationen det handlar om är Försvarsmaktens hela ekonomihantering, personaladministration, kompetenshantering och bemanning. Försvarsmakten har i stället sagt att säkerhetsnivån ska uppnås när logistikhanteringen börjar införas 2010. Men ännu har man inte hittat någon lösning. Det säkerhetsarbete som genomförts har inte nått godtagbara resultat. Säkerhetsfrågan riskerar att sänka hela projektet”. Den nyligen utnämnde ÖB Sverker Göranson har fått ytterligare bekymmer. Statskontoret riktar hård kritik mot Försvarsmaktens pågående PRIO-projekt.

8.6 Projektet ”GTP”- som från början av 1990-talet kallades ”Försvarsmaktens Grundsystem” (FM GS) presenterades i form av PPT-bilder. Konsulter inhyrdes, kraftfulla datorer anskaffades och utvecklingen satte igång för det som skulle bli ett IT-säkerhetssystem för flygvapnets räkning. Åren gick och än fler konsulter inhyrdes och ännu kraftfullare datorer anskaffades som installerades i laboratorer. Så småningom efterfrågade uppdragsgivaren flygvapnet åtminstone något resultat, men det blev ej ens en tumvante att visa upp. Och åren rullade på, projektledaren ombads flytta på sig (sluta) och en ny projektledare tillsattes. Den nye projektledaren inhyrde ännu fler konsulter och anskaffade ännu fler kraftfullare datorer. Men då ansågs det stolta namnet ”Försvarsmaktens Grundsystem” ha blivit besudlat och man bytte namn till ”Grundteknisk Plattform” (GTP) och började om på ny kula. Men konsulterna införde funktioner som de ”tyckte var bra att ha”, utan uppdragsgivarens vetskap. Obegripligt låstes konstruktionen till dåvarande Microsoft operativsystem NT4. När NT4 föll för ålderstrecket ledde det till omkonstruktion. Följden blev att det egensinnigt utvecklade GTP blev omöjligt att verifiera, vad skulle man verifiera mot? Och MUST slog bakut.

Då började Försvarsdepartementet i början av år 2000 få upp ögonen på detta kostsamma projekt som inte ens på ett decennium levererat något ackrediterbart resultat till Försvarsmakten och flygvapnet. Det var den nu mycket kände Ingvar Åkesson GD vid FRA, som ställde syrliga frågor om uppnått resultat.

Försvarsdepartementet skrev – ”I verkligheten har någon tillämpning inte kommit till stånd. På frågan om vad det som har levererats och används till har Försvarsmakten skriftligen svarat att GTP används av utvecklare (leverantörer) för att utveckla och integrera system inom informationssystem Flygvapnet (IS FV). Enligt vad som muntligen uppgavs av myndigheten den 21 februari 2002 rör det sig om försöksverksamhet. Någon användning i förbandsverksamheten är det ännu inte fråga om. På frågan om vilken nytta i existerande system man har av det som har levererats har något svar inte getts. I stället talar man om vad man kan göra. Mot denna bakgrund uppkommer frågan om den användning av GTP som redovisats för departementet överensstämmer med vad Försvarsmakten hade förväntat sig när investeringsbesluten fattades. Om så inte är fallet, bör myndigheten tala om vad som är orsaken till att det ändå blev som det blev och varför man har fortsatt att investera i systemet”.

Försvarsdepartementet fortsatte - ”När det gäller förhållandet till projektet LedsystT framgår att man inte är säker på om GTP går att använda i LedsystT (NBF-utvecklingen). Man säger nämligen att samverkan har påbörjats och att Försvarsmaktens avsikt är att ytterligare samordna LedsystT och GTP samt pröva hur GTP kan implementeras i demonstratorerna. Enligt myndigheten har LedsystT, oavsett om implementering i Demo 05 går eller ej, ett stort intresse av ”konceptet att komponentvis bygga säkerhet runt COTS”. Det är således inte säkert att GTP går att använda. Följande frågor uppkommer:

a) hur tekniskt relevant är GTP om tre-fyra år och är det möjligt att säga något säkert om detta idag?
b) om det blir klarlagt att GTP ej går att använda i LedsystT, vad är det då för mening med GTP?
c) kan ytterligare resurser läggas på GTP innan man vet svaret på föregående frågor?

Det var konsulterna som styrde utvecklingen av GTP. Som ”tur var” för GTP-projektet ansvariga befordrades Ingvar Åkesson till GD för FRA och GTP-projektet undslapp fler besvärande frågor. Frågan är vad detta illa förda projekt kostade som efter nästan 20 år ej lyckades leverera ett ackrediterbart (godkänt) för fältbruk och användbart resultat för flygvapnets räkning.

8.7 Projektet ”NYTTA” - började med utredningar och systemarbete år 2003 vid FMV om upphandling av ett nytt affärssystem kallat ”NYTTA” för bortemot 200 miljoner kronor, beroende på hur stor omfattning systemet skulle införas. Nu skulle den nyrekryterade och nytillsatte projektledaren visa att hans ”nya” idéer var överlägsna de äldre gubbarnas dokumenterade och fungerande arbetsmetoder. Upphandlingsunderlaget saknade säkerhetsmålsättning (man hade ”glömt” det) och hade ”hade ingen aning om” att Försvarsmakten också var verksam med ett nytt och omfattande affärssystem (PRIO). Projektledningen NYTTA agerade likt bagaren, som glömt jästen i degen men som kastade in den efterhand i ugnen. Projektet NYTTA kastade in säkerhetsmålsättningen i efterhand i upphandlingsunderlaget. Projektledningen NYTTA hade ingen aning om att Försvarsmakten och FMV utväxlade kommersiell information. På grund av okunskap och oskicklighet lades projektet ned till en förlust av kanske 100 milj.

Länk: http://www.va.se/magasinet/2006/07/halv ... sloseriet/

8.8 Projektet ”MILMET” - har att göra med överföring av meteorologisk information från SMHI i Norrköping och flygförband med gemensam flygplats för civilflyg, exempelvis F21 i Luleå. Meteorologisk information innebär datamängder i mångmegabitklasen. För att klara sådan informationsmängd måste nyttjat protokoll dels ha funktioner för omsändning vid överföringsfel, dels ha funktioner som delar upp långa meddelanden i block för att klara omsändningar, utan att behöva sända om hela (långa) meddelandet från början. För att komplicera bilden skulle överföring ske mellan civilt datanät och Försvarsmaktens interna sekretessbelagda datanät.

Projektledningen MILMET (konsulterna) hade vanvettigt bråttom och sa´ sig år 2003 inte ha möjlighet att försinka sin plan med överföring via generell och anbefalld överföringstjänst, som innehöll funktioner för att just klara långa meddelanden. Följden blev att de långa meteorologiska meddelandena stod och ”stampade” i läge omsändning dagen lång.

Projekten hade underlåtit att följa Försvarsmaktens utvecklingsmodell, vilket orsakade kostsamma haverier. Man hade underlåtit prototypmodeller satsat på utveckling full skala! Man struntade i gemensamma nätlösningar och tjänster utvecklade inom ramarna för projektet TODAKOM!

8.9 Ackrediteringsunderlag - Vid skiftet 1999/2000 gav dåvarande ÖB Ove Wiktorin order med hela armen att all utveckling av militära system som skulle överlämnas till Försvarsmakten måste omfattas av ackrediteringsunderlag (dokumentation) omfattande såväl underlag (tillstånd för) vid projektstart som drift- och överlämning. Anvisningar för hur ackrediteringsunderlaget skulle utformas tog c:a ett år att genomföra. Systemutvecklingen uppstannade och ytterligare konsulter involverades. Senare kom budskapet att Common Critera (CC) skulle användas generellt vid utveckling av IT-system för att ensa dokumentation och säkerhet. Efter tre år ansågs CC tungarbetat och kostnadskrävande varpå modellen klingade av.

8.10 Hur kunde det bli så här?
Ett av många skäl till IT-oredan utgör (utgjorde) officerarnas karriärstege vid Försvarsmakten. Efter genomgången MHS-utbildning placeras nyblivna officerare under en treårsperiod vid HKV för att sedan gå vidare till andra befattningar kanske vid förband. Det tar c:a ett år att bli bekant med verksamheten, för att under år två kunna göra ”nytta”, exempelvis att leda ett IT-projekt och uppvisa resultat. Under tredje året vid HKV är det dags med kunskapsöverföring till efterträdaren. Efter tre år kan officeren ha nått så pass användbara kunskaper att denne kanske slutar vid Försvarsmakten, blir privatanställd IT-konsult med långt högre ekonomiskt vederlag än vad en officer någonsin kan uppnå. Resultatet blir att dugliga fd officerare engageras som IT-konsulter vid Försvarsmakten eller FMV. I sin tur ledde detta till välbehövlig ”ominriktning”, nämligen att IT-tekniker inte skulle rekryteras från officerarnas led utan expertis skulle anställas från privata marknaden, utan krav på militär bakgrund.

Men – konsulter tänkte i första hand på att säkra sin egen affärsverksamhet och avvek från gemensamma lösningar. Systemledningen vid FMV gav blanka faanen i att koordinera uppgifter som var förelagda inom verksamhetsområdet. Ej heller Försvarsmakten lyckades samordna och koordinera (vissa) administrativa system inom sina verksamhetsområden. Revir utmärktes och överblicken saknades till men för Försvarsmaktens verksamhet. Resultatet av många turer ledde till svåra bekymmer inom såväl Försvarsmakten som FMV med koordinering, utveckling och underhåll av IT-system.

Men – finns det ingenting som är bra med Försvarsmaktens IT-utveckling ?
Som tidigare nämnts förhyr Försvarsmakten sedan länge ett stort antal av Ekonomistyrningsverket (ESV) administrativa system bl a lönehanteringssystemet PALASSO med andra IT-system, exempelvis Matilda för militärrestaurangernas beställning av livsmedel. Palasso är det i särklass mest använda lönehanteringssystemet i statsförvaltningen. Det är alltså ESV som svarar för utveckling- och underhåll av dessa system. Samliga dessa system använder det av projektet TODAKOM levererade tjänster för informationsöverföring (TODAKOM – se nedan).

8.11 IT-systemet Tellus (Tell US) – klarar nästan i realtid uppföljning av förbandens ekonomi. Försvarsmakten har utvecklat detta system i egen regi, som bygger på en relationsdatabas (verktyg) som insamlar uppgifter från ett antal ekonomisystem (ESV), presenterar dem för ekonomistaben vid respektive förband. HKV i Stockholm kan On Line granska förbandens ekonomistatus. Månatligen skall (kan) sedan länge förbandschefen presentera förbandets budgetutfall för HKV i Stockholm. Från HKV kan man gå in On Line, till och med på fakturanivå, granska förbandens ekonomi.

8.12 Projektet TODAKOM – Totalförsvarets Datakommunikation - materielsystemet TODAKOM startades i juli 1994 för att bygga upp Försvarsmaktens interna IP-nät tillika med ett antal tjänster. Projektet leddes av Försvarsmakten och dåvarande myndigheten ÖCB (Överstyrelsen för Civil Beredskap) samt med resurser från FMV. Syftet med ÖCB samverkan innebar att samband med civila delar av Totalförsvaret skulle uppnås, såsom Länsstyrelser och kommuner.

Försvarsmaktens IP-nät - byggdes upp under åren 1996-2001 inom ramarna för projektet TODAKOM. Det är ett landsomfattande nät kallat FM IP-nät, skiljt från civila nät, byggt för Försvarsmaktens behov där IT-system och datorer kommunicerar. FM IP-nät består av ett stamnät, accessnät och accessrouter som ansluts till abonnenten, vanligen ett förband. För att hindra intrång finns trafikskydd och sekretessbelagd information krypteras. Som bärare av IP-nätet finns försvarets Telenät med fiber, radiolänk eller annan media. Telenätet med IP-nätet är ”maskformat” uppbyggt som säkerställer för avbrott. Under orkanen ”Gudrun” tidigt år 2005 slogs mycket av civila nät ut i drabbade områden. Försvarets telenät med IP-nätet fungerade i dessa områden på grund av sin redundanta uppbyggnad.

Andra tjänster som projektet TODAKOM levererade till Försvarsmakten var (1) E-post för Försvarsmakten, (2) CAMA – en integrationsplattform och meddelandeförmedlingstjänst, (3) Gemensam katalogtjänst, (4) Brandväggar för abonnenterna (förband), (5) Driftorganisation med förlagd vid LedR, nätövervakning förlagd på annan plats. En test- och verifieringsanläggning skapades vid FMV i den meningen att system som skulle nyttja IP-nätet måste genomgå kvalificeringsprov.

Men – så hände någonting!

(1) Projektledningen ovetandes hade Försvarsmakten tecknat avtal med IBM, om inköp av ett omfattande antal licenser för e-post systemet Lotus Notes, utan klargöranden om detta system uppfyllde av Försvarsmakten ställda krav! Under två års tid tickade Lotus Notes licenserna pengar, till IBM kassa i storleksordning 30 milj årligen, utan att systemet kunde användas. Prov och försök visade att Lotus Notes INTE passade in Försvarsmaktens komplicerade miljö.

(2) ÖCB gick en egen väg, gav det stora dataföretaget i Växjö uppgiften att utveckla ett kris- och beredskapssystem benämnt ”Elvira” avsett för användning hos Länsstyrelser och kommuner och pengarna rullade iväg. Gemensam lösning med Försvarsmakten kom aldrig till stånd. Dåvarande generaldirektör vid ÖCB ansåg dock att det ofullständiga systemet ”Elvira” kunde införas vid landets civila myndigheter och utgick med en landsomfattande skrivelse. Men kommunerna landet runt krävde nyanställningar och utbildning för att klara de nytillkomna uppgifterna. Då ingrep regeringen (departementet) med en annan skrivelse som tvärtom gav budskapet att systemet ”Elvira” på grund av dess ofullständighet inte skulle införas. Dessutom gavs ÖCB generaldirektör omedelbart respass och försvann i periferin och hela myndigheten ÖCB med alla gubbar och damer lades ner. Kostnader för det ofullständiga systemet ”Elvira” – ja det hamnade kring 200-300 miljoner.

(3) Som precis nämnts utgjorde CAMA en integrationsplattform och förmedlingstjänst såväl för såväl verksamhetssystem (administrativa system) som insatssystem. Representanter för försvarsgrenarna, dvs Armé, Marin och Flyg hade deltagit i utveckling av kravspecifikationer för CAMA. Administrativa system kom i stor utsträckning att nyttja anbefalld tjänst CAMA alltmedan armé, marin och flyg gick en egen väg. Konsulter involverade med ATLE, LIM och IS FV månade om den egna verksamheten och tillsammans med en oförstående systemledning blev resultatet ”egna” integrationsplattformar.

I bakgrunden fanns uttrycket – ”Not Invented Here”, med andra ord: all glans skulle inte lysa på det ”egna” systemet utan också på ”utomstående” integrationsplattform. Hösten år 2000 hade Försvarsmakten utgått med en skrivelse som förklarade syfte och inriktning för den gemensamma tjänsten CAMA [HKV 12870:71321, dat 2000-08-28]. Sommaren 2001 gick Ledningssystemavdelningen vid Försvarsmakten ånyo ut med en skrivelse som förtydligade och förklarade syfte och inriktning med den gemensamma tjänsten CAMA [HKV 12870:66221, dat 2001-06-19]. Men – det var få som brydde sig innebörden av skrivelserna!

8.13 Projektet KLAS – kommunikationslösning för Arbogasystemen, verksamt åren 2003-2005, syftade till en modernisering av kommunikationslösning för flygunderhållssystemen, Delta, Didas, Frej m fl, förvaltade genom RESMAT regi i Arboga. Här användes framgångsrikt gemensamma nätlösningar som baserades på TODAKOM.

Projektet TODAKOM levererade sålunda till Försvarsmakten förutom landstäckande IP-nät – gemensamma tjänster som (1) E-post för Försvarsmakten, (2) CAMA – en integrationsplattform och ett antal tjänster för meddelandeförmedling, (3) Gemensam katalogtjänst, (4) Brandväggar för abonnenterna (förband), (5) Driftorganisation med förlagd vid LedR, nätövervakning förlagd på annan plats. En test- och verifieringsanläggning skapades vid FMV i Stockholm i den meningen att system som skulle nyttja IP-nätet tvangs genomgå kvalificeringsprov med belastningsprov av IT-systemet.

Resultatet blev så småningom att ej mindre än fyra skilda, parallellt verkande, integrationsplattformar gavs ”undantag” från regelverket.

- ”Jag undrar om du skulle vilja tala om för mig vilken väg jag skall gå nu”, frågade Alice?
- ”Det beror rätt mycket på vart du ska”, svarade katten.
- ”Det gör nästan det samma”, svarade Alice.
- ”Då gör det samma åt vilket håll du går”, sa katten.

[Källa: Lewis Carroll – ”Alice i underlandet”.]

= = =Slut Försvarsmaktens fall del 8 av 14= = =

Användarvisningsbild
Skribenten
Korpral
Korpral
Inlägg: 161
Blev medlem: 10 jul 2006 15:56
Kön: Man
Från: Södermanland
Militär Grundutb: Signal/Televapen
Ort: Södermanland
Kontakt:

Re: Försvarsmaktens fall - del 9 av 14

Inlägg av Skribenten » 01 jul 2009 08:49

9. Förödande omorganisationer vid FMV
FMV – Försvarets Materielverk är en till Försvarsmakten stödjande myndighet. Inte helt rättvisande kan man säga att FMV utgör ett konsultföretag för Försvarsmakten. Den primära uppgiften att förse Försvarsmakten med materiel, system och utveckla metoder som ger effekt såväl i nutid och framtid. FMV representerar staten i komplexa upphandlingar. Vid FMV finns mycket duktigt folk inom FMV i tekniker- och ingenjörsområdet som lägger ner all tid och kraft på ett bra resultat. I samverkan med industrin har många världsbekanta produkter – materiel skapats, Visby korvetterna, JAS 39, Stridsfordon 90, artillerispaningssystemet ARTHUR m fl.

Förutvarande GD Per Borg, efterträddes år 1995 av Birgitta Böhlin som tidigare varit sjukhusdirektör på Huddinge Sjukhus. Så kom propåer om en omorganisation av hela FMV som syftade att minska personalen från c:a 2.200 personer med ungefär 700. Och det är ju ett ansenligt antal. Böhlins tillsättning byggde på att ett antal hundra miljoner skulle insparas genom personalavgångar. Resultatet blev flera katastrofala omorganisationer.

Nyheten om den våldsamma nedskärningen kablades ut i nyheter; i TV och dagstidningar. Och den politiskt korrekta skaran jublade, här kom en kraftkvinna som skulle få ordning på FMV och dess gubbvälde. Då hade vi kommit fram till år 1998/99 och många äldre anställda damer tog mycket illa vid av de förestående nedskärningarna med en följd av sjukskrivningar.

Föra att möjliggöra nedskärningarna hade Böhlin påfunnit att ”processer”, dvs beskrivningar över repetitivt användbara rutiner skulle utvecklas. Det gick ut ett påbud om att alla som ville medverka med utveckling av denna dokumentation skulle göra sig påminda. På samma gång kom meddelandet att de som antogs till ”processuppgifterna” skulle kunna få förtur vid nya chefstillsättningar Och ser man på – det fanns bortemot 200 personer som ansåg kallade som dokumentatörer och chefsämnen och projektet ”Athena” bildades med amiralen Bertil Björkman som chef.

Det skrevs och skrevs och skrevs omigen och informerades på personalmöten om resultaten. Bokhyllor fylldes med pärmar hur personalen skulle arbeta i det ”nya FMV”. Snart förstod många att det inte fanns någon möjlighet att ”läsa sig till” hur alla tekniska och administrativa ärenden skulle genomföras. Det förstod projektgruppen också och raskt åkte hela pärmverket ner i källarutrymmen och man började om på ny kula och nu med grafiska flödesplaner.

Intensivt arbetsamt blev år 1999 eftersom hela omorganisationen skulle vara klar till millennieskiftet. Bulletiner utgick internt att de som slutade självmant och direkt kunde få en årslön! Det var ju högkonjunktur vid den tiden och många fick arbete omedelbart i IT-branschen och kunde kvittera ut en årslön och for på semester jorden runt! Det fanns åtskilliga som passade på att bli konsulter i detta svep och kunde höja sin lön med 5-10.000:- månatligen. Så pass många slutade och så snabbt att det snart uppstod förseningar i uppdragen som Försvarsmakten beställt hos FMV

Månaderna gick år 1999 och GD Birgitta Böhlin lät jublade meddela att avveckling av personal gick snabbare än beräknat. Sommaren 1999 uppskattades att enbart 400 personer behövdes sägas upp. Men GD förstod inte att personalen som slutade och gick till andra företag i högsta grad var verksamma med Försvarsmaktens uppdrag som blev allt mer försenade. GD hade en övertro på sina ”magiska processer” som skulle rationalisera arbetet.

Hösten 1999 kom. I en särskild våning Östermalmsgatan 87, (det grå huset), byggdes ”avvecklingslokaler”. Där skulle de som fått sparken sitta och söka arbete för att inte störa de som fått behålla sitt arbete. Kontorsrum iordningställdes, med datorer och telefonhytter och en avvecklingsprojektledare tillsattes. De iordningställda lokalerna var snyggt och prydligt uppbyggda med plats för bortemot 100 personer, för tillfället ödsliga i väntan på avskedade, med enbart en avvecklingschef i kontorshavet.

Tiden gick mot december 1999 och än fler hade slutat vid FMV. Och nya meddelanden kom från högsta ort att nu var den endast 200 som skulle sparkas jämfört med ursprungliga 700. Och allt långsammare gick det för Försvarsmaktens uppdrag. Vi närmar oss julen 1999 och då hade så pass många slutat att enbart ett 10-tal skulle sägas upp, kom det från högsta ort.

Uppsägningarna gick ut och en av dem som fick sluta var en äldre man som gick och drog postvagnen på Östermalmsgatan 87 (det grå huset). Den äldre mannen blev mycket glad över uppsägningen, han var sjuklig, nära pensionsålder och blev nöjd över sin julklapp, gick bums hem för att aldrig mer komma åter. Men historien tog inte slut där, dagligen kom en lastbilslast med post i ett antal lådor från det vanliga Postverket som skickades till FMV Östermalmsgatan 87. Men där fanns ingen ”postman” längre, han hade ju fått sparken. Det är tänka sig kaoset när FMV anställda stod, knuffande och letade efter sin post i alla fyllda trälådor. Så kan det bli när högre dignitärer tänker till!

Efter nyårshelgerna år 2000 hälsades FMV anställda välkomna till det ”nya FMV” när datorerna kopplades på. Det var sålunda ett ”nytt” FMV med processhantering som skulle rationalisera arbetet. Men en bit in på det nya millenniet förstod till och med Birgitta Böhlin att något var allvarligt på tok. Uppdragen från Försvarsmakts blev oroväckande försenade på grund av all personal som slutat. Och när uppdrag blir försenade så påverkar det tilldelade anslag som INTE förbrukas som det var tänkt. Det innebär i sin tur att vid budgetårsslut att det finns ”för mycket pengar kvar”. Följden av det kan bli att politikerna säger;

- ”Jasså ni förbrukar inte alla medel som ni krävde året innan, då kan vi dra ner anslagen för nästa budgetår”. Och då blev det panik.

Nya påbud utgick från högsta ort att alla som kände kompetenta personer som ville börja på FMV skulle belönas med 5.000:- kontant! Och dyrt och till helt andra löner sökte man skrapa samman de som slutat året innan och nu fanns vid andra företag. Många hade gått till konsultföretag som; WM-Data, Generic, Rote Consult och flera andra. Men konsulterna hade inrättat sig i sin nya roll och hade ingen lust att börja på nytt vid FMV. Och till timtaxor bortemot 1.000-1.500:- fick tidigare arbetskamrater städslas och konsult kostnaderna sköt i höjden. Vad blev vinsten av den turbulens som pågick under fyra-fem års tid!

Det kom till allmän kännedom i aftonbladet 21:a januari 1999 att generaldirektörskan var en av de flitigaste extraknäckarna i staten vilket hyllades med följande rubrik:

Topparna som toppar lönen – med extraknäck
Statens generaldirektörer tjänar stora pengar på extraknäck. Var fjärde tjänar mer än 100 000 kronor extra på styrelseuppdrag och statliga utredningar
FMV Generaldirektör klarar förutom förändringsarbetet på FMV sex styrelseuppdrag:

(1) Ledamot av Akademiska hus
(2) Ordförande i Miljöteknikdelegationen
(3) Ledamot i ESV (Ekonomistyrningsverkets) råd
(4) Ledamot i FOA styrelse
(5) Ledamot i styrelsen för Statens Energistyrningsmyndighet
(6) Ledamot i styrelsen för SUNET.

Sålunda – under sin tid som generaldirektör tjänade Böhlin, förutom lön kring 60.000:- månatligen, en kvarts miljon på extraknäcket år 1999 och detta under den tid som brinnande omorganisation pågick! Generaldirektören hade uppfattat att den uppmärksammade omorganisationen av FMV havererat och blivit ett fiasko! Året senare, 2001 efter nyårshelgerna, gav fd Athena projektledaren amiral Bertil Björkman ånyo ett meddelande till anställda vid FMV. Men nu var inte budskapet ”välkomna till nya FMV” utan det lydde ”vi har misslyckats med omorganisationen”. Det övre garnityret hade uppfattningen att omorganisationen hade genomförts medan personalen satt och väntade på omorganisationen som inte kom.

Timtaxor i konsultbranschen och timtaxor i statliga sammanhang.
Normalt har konsultföretag i teknikbranschen differentierade timtaxor för alla sina medarbetare. En i många år verksam skicklig konsult i branschen (mentor) eller chefskonsult debiterar kunder i spannet 3.000:- i timmen och uppåt. Juniorkonsulter och konstruktörer debiterar spannet kring 1.000:- 1.500:- i timmen. Nyexaminerade och praktikanter kanske kring 500-750:- tim. Så går vi nedåt i hierarkin till sekreterare (som engageras från bemanningsföretag), som debiterar c:a 200-250:- i timmen.

Nu skulle timtaxa införas också vid FMV år 1997/98 alla anställda måste interdebitera uppdrag till en början till taxan c:a 700:- i tim, oavsett om det gällde en skicklig chefskonstruktör eller en nyligen anställd sekreterare. Vad hände? Jo – de anställda (äldre) sekreterarna ansågs vara på tok för dyra att anlita. Och äldre sekreterare föreslogs få avgångsbidrag eller pensionsavgång i förtid med viss ersättning. Därefter inhyrdes unga sekreterareflickor från bemanningsföretag till timtaxa som sattes till 200-250:-. Enhetstaxan blev en planekonomisk triumf.

Ledarna i det stora riket på andra sidan Östersjön blev antagligen gröna av avund för att de inte påfunnit ett liknande system. Svensk dagspress berömde den omfattande rekryteringen och tillväxten hos bemanningsföretagen. Det fanns många myndigheter som tillämpade det imaginära vinstsystemet.

År 2003 hade GD Böhlin kallat all personal - c:a 1700 personer, att i omgångar lyssna på föredrag om FMV organisation. Men c:a 500 av personalen uteblev trots kallelser, de hade tröttnat på alla föredrag. GD Böhlin blev rasande, skickade omedelbart meddelande till alla avdelningschefer att en inventering skulle ske om vilka som uteblivit. Avdelningscheferna satte fart på sina sekreterare som sprang runt i korridorerna med namnlistor för att anteckna påträffade syndare.

Personalen hade helt enkelt tappat intresset för GD föredrag. Nå – det tycktes vara svårt att få antalet påträffade syndare att överensstämma med närvaron, trots da capo föredrag för uteblivna syndare. GD Böhlin fick sitta kvar som GD till våren 2004. Med sex externa styrelseuppdrag hade hon inget intresse för FMV. Böhlin fick som belöning en ny förläning, nu som GD för Samhall. Enligt gängse praxis skaffade sig Böhlin extraknäck bl a som ordförande i styrelsen i Mittuniversitet i Sundsvall.

I minnet går jag decennier tillbaka, - till en tid då skickliga ingenjörer, tekniker och ledare betraktades som föredömen och många sökte sig till deras kunskapssfär för att nå lärdomar. I ”nutiden” ser jag snarare en skara som trängs runt politikernas led, eller knuffas runt dem blivit tillsatt på höga poster inom statsförvaltningen exempelvis som generaldirektör. Vid ”dåtidens” arbetsmöten serverades kaffe och bullar i pausen, i ”nutiden” serveras kartonglådevin, chips och snittar.

I ”dåtiden” kunde en passiv person ”gömmas undan”, som krav ställdes att den passive inte skulle störa verksamheten. Den som förhåller sig ”passiv” i nutiden, har så småningom intet att säga och försvinner ut i periferin. Halvårsvis görs numera uppföljningar i form av planeringssamtal med: debiteringsgrad, initiativkraft, ledarförmåga m fl. Är egenskaperna för låga ligger den personen i farozonen. Men jag ser också som med pondus och kraft, har skapat egna riken, i strävan att förbli ”herre på täppan”, av egna skäl snarare än till nytta för verksamheten.

I ”dåtiden” kunde en skicklig, kunnig ledare inom en statlig myndighet, (affärsdrivande verk) avancera och så småningom kanske nå posten som generaldirektör. Under 1970-talet kom politikertillsättningarna. Automatiskt skulle en politiker, som kanske aldrig varit verksam inom industrin, ”leda” en teknisk komplicerad värld som denne ej hade någon kunskap om.

”Nutidens” verksledningar slöt sig samman med staber (isolerade sig) utan allvarligare kontakter ”nedåt” i organisationen.

Håkan Sterky – är ett exempel på en skicklig, tekniker och duglig ledare. Han var professor i telegrafi och telefoni vid Tekniska högskolan i Stockholm generaldirektör det som kallades Telegrafverket 1942-1952 och därefter generaldirektör för Televerket 1953-1965. Han bl a tog initiativ till världens första helautomatiska mobiltelefonisystem samt radioteleskopet vid Råö på västkusten. Sterky kunde organisationen, han kunde den tidens teknik.

Jonas Norrby – är ett annat exempel på en skicklig ledare. Norrby blev civilingenjör 1944 vid sektionen för Väg- och vattenbyggnad vid KTH. Han anställdes samma år vid Statens Vattenfallsverk, blev planeringsdirektör 1962 och generaldirektör 1970.

Norrby påverkade utformningen och uppbyggnaden av Sveriges idag internationellt sett unika elenergisystem. Han var initiativtagare till utbyggnaden av Luleå älv som en av basresurserna i elproduktionssystemet. Han initierade en stark utbyggnad av vattenkraften. Härigenom kan den totala producerade eleffekten snabbt anpassas till variationer i belastningen. Han drev också skickligt drivit utbyggnaden av elkraftnätet och uppbyggnaden av det totala elproduktionssystemet. Han förde Vattenfall mot en helhetssyn på energin i samhällets tjänst och bidrog till den energitekniska forskningen i landet.

Carl-Olof Ternryd, - f. 1928, är ett tredje exempel på en duglig och omtyckt ledare med omfattande meritlista. Han blev civ.ing. lantmäteri (L), Kungl. Tekniska högskolan (KTH) 1953, tekn.lic. KTH, 1971, hedersdoktor 1980. Ternryd var anställd vid Lantmäteriverket, Uddevalla lantmäteridistrikt 1953–56. Under 1956 var han assistent i fotogrammetri och bitr. lärare vid KTH. Ternryd anställdes 1957 vid Kungl. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen (VoV), där han ansvarade för utveckling av projekteringsmetodik med hjälp av fotogrammetri och databehandling. Fr.o.m. 1967 ansvarade Ternryd för Vägverkets långsiktiga planering samt var dess ställföreträdande driftschef. Han utsågs till Vägverkets tekniska direktör 1971, till dess driftschef och ställföreträdande generaldirektör 1975 samt till dess generaldirektör 1978. Ternryd tillträdde som generaldirektör för Försvarets materielverk (FMV) 1982. Han var adjungerad professor i fotogrammetri vid KTH 1988–1995. Vidare har Ternryd varit president för Internationella lantmätarfederationen 1974–77, ordf. Svenska vägföreningen 1983–93 samt ordf. Bilindustriföreningen 1983–94. Sedan 1976 är Ternryd ledamot i IVA, där han även var vice preses 1979–81.

År 2002 gavs Försvarsdepartementet med Jan Tånneryd, i uppdrag att genomföra en särskild översyn och granskning av FMV. - Resultatet kom att kallas för STYROM (finns att hämta på regeringens hemsidor och har beteckning; SOU 2002:39). Ej annat kan sägas att GD Böhlin fick svidande kritik för sina misslyckade omorganisationer, ty det handlade ej om en omorganisation utan om flera omorganisationer i följd. Tånneryd skriver bl a så här i rapportens avsnitt 4.5.1

”Det har varit en dålig intern kommunikation av den nya styrmodellen. Situationen karaktäriseras idag av en stor turbulens och osäkerhet med krav på en ny organisatorisk roll. Det finns olika förhoppningar i verksledningen och nere i organisationen. Det finns en känsla inom organisationen vad gäller förändringsprocessen att ”den står och väger” – det är inget som är avgjort. Det är ett glapp mellan högste chefen, mellanledningen och andra chefer”[…] Av redovisade intervjuer i rapporten framgår att Materielverket våren 2001 inte har kunnat etablera en tydlig ledning och styrning av den nya organisationen. Detta bedömdes ha skapat oro och osäkerhet bland medarbetarna vilket bidrog till att betydande kompetens förlorades”.

Verksledningen ansåg att omorganisationen var klar allt medan medarbetarna satt och väntade på en omorganisation som inte kom.

Jerk Fehling - en av de skickligare medarbetarna vid FMV, anställd vid huvudavdelning Flyg (1968-1997), utgav år 2007 boken ”Flygunderrättelsbok” med tyngdpunkt på: signalspaning, telekrig, signaltjänst, sovjetisk- och rysk flygutveckling. Men Fehling pekar med hela armen på hur GD Böhlin omorganisationer slog sönder fungerande och samtrimmade arbetslag, inom högteknikområdet flyg och gjorde medarbetarna sinsemellan till fiender.

Böhlin fick alltså ”sitta kvar” som GD till våren 2004 och fick som belöning en ny förläning, som GD för Samhall. Tågordning var sålunda: (1) först tillsätts en garanterat inkompetent person, (2) sedan tillsätts en utredning som visar att den personen verkligen var inkompetent att leda FMV omfattande verksamhet, (3) slutligen undanskyms resultatet av utredningen.

= = =Slut Försvarsmaktens fall del 9 av 14= = =

Användarvisningsbild
Skribenten
Korpral
Korpral
Inlägg: 161
Blev medlem: 10 jul 2006 15:56
Kön: Man
Från: Södermanland
Militär Grundutb: Signal/Televapen
Ort: Södermanland
Kontakt:

Re: Försvarsmaktens fall - del 10 av 14

Inlägg av Skribenten » 01 jul 2009 08:51

10. Från ett insatsförsvar till ett nätverksbaserat försvar - NBF
10.1 Bakgund
Det anses att nyheten om RMA (Revolution in Military Affaris) och NCW (Network Centric Warfare) nådde Sverige och Försvarsmakten vid ett seminarium år 1996 i samband med ett seminarium vid Kungl. Krigsvetenskapsakademien. Det var då William Owens blev något av en väckelsepredikant. Termerna blev allmänt kända år 1998 genom en artikel: ”Network Centric Warfare, Its Origin and Future”, av Arthur Cebrowski och John Gartska, i den amerikanska militärtidskiften: ”Naval Institute Proceedings”, jan 1998. Man jämförde informationshantering, som skett inom den civila utvecklingen inom näringslivet, ofta kallat Elektronisk handel”, med informationshantering inom försvaret. I analogi med turerna kring medelstilldelning, är det ytterligt få utanför Försvarsmakten som har vetskap om alla nya begrepp, dess innebörd och konsekvenser som följer i spåren av NBF. [Innebörden av NBF förtydligas i ett särskilt inlägg]

Nå – svenska delegationer for till USA för ytterligare studier, återkom till Sverige, imponerade av amerikanskt försvar med dess långa erfarenhet av RMA och NCW som här hemma försvenskades till NBF. Svenska tidningar informerades om ”ominriktningen” och i SvD samt DN visade Science Fiction teckningar hur ett i luften på hög höjd svävande nätverk, uppburet av ballonger, med sensorer som kunde upptäcka och ge alternativ till insatser mot en eventuell fiende.

NBF innebär kort att nyttja modern IT-teknik i kombination med logistik, underrättelseinformation, moderna vapenplattformar för att uppnå ett högre tempo, med ett ”informationsöverläge” i förhållande till motståndaren.

För hundra år sedan förmedlades militära order via en ordonnans på löddrig häst, under andra världskriget hade hästen ersatts av en nedsmutsad motorcyklist, numera skickas militära meddelanden via datorer försedda med elektroniska kartverktyg.

Som omnämnts i ingressen spreds en myt om att hela det ”gamla omoderna invasionsförsvaret” måste avvecklas för att övergå till ett modernt ”insatsförsvar”. Resultatet blev att landet i stort sett avhände sig ett nationellt försvar med den internationella styrkan placerad på andra sidan jordklotet. Politikernas gigantiska misstag var att räkna hem rationaliseringsvinsten till kassan innan uppgiften ens var påbörjad. Försvarsminister Mikael Odenbergs dramatiska avhopp från sin ministerpost satte strålkastaren på ytterligare nedskärningar av materielanslagen (06:02) just från medel avsedda för forskning och anskaffning av ny materiel.

10.2 – Politiska beslut som ledde till avveckling av invasionsförsvaret.
När konceptet NBF framfördes av bl a dåvarande ÖB Ove Wiktorin och generalmajor Johan Kihl, fångades politikerna av budskapet att ett långt ”billigare” försvar skulle kunna utvecklas med den nya tekniken. Många och långa studier gjordes och politikerna köpte militärernas teknik i den tron att försvarets budget skull kunna minskas. Frågan ställdes inte om Sverige utan större problem skulle kunna importera det amerikanska konceptet. Givetvis har USA helt andra resurser att utveckla, anskaffa och införa det nya konceptet än vad någon annan nation har.

Nedläggning av invasionsförsvaret framgår av riksdagens arbete med det ”nya försvaret” kallat ”nätverksbaserat försvar” och som inleddes i slutet av 1990-talet med propositionerna "Förändrad omvärld - omdanat försvar" (prop. 1998/99:74) och "Det nya försvaret" (prop. 1999/2000:30), vilka antogs av riksdagen år 1999 respektive år 2000 med omfattande nedskärning av Försvarsmaktens förband. Så kom försvarsbeslut 2004 (gällande åren 2005-2007) prop 2004/05:5 som ledde till ytterligare och omfattande förbandsnedskärningar. Under flera år skedde avveckling (utförsäljning och skrotning) av stora mängder militär materiel. En hel försvarsgren (kustartilleriet) försvann.

Men den finska Försvarsmakten som också påbörjade studier om nätverksbaserat försvar bar sig inte lika huvudlöst som Sverige dvs avrustade innan det fanns ny teknik i konvergens med (ny) materiel.

Det tekniska budskapet om nyorienteringen betonade just ordet NÄT vilket blev vilseledande. Givetvis måste försvarsgrenarnas (nya) vapenplattformar (stridsfordon, fartyg och flygplan) involveras och sammanfogas med ”nätet” för att kunna ge effekt på slagfältet. Men det handlar också om i grunden förändrade metoder för stabssamverkan som bl a innebär elektroniskt förmedlad kartinformation med förbandssymboler.

10.3 – Perspektiv på tillkomst av Nätverksbaserat försvar
Men en av nyheterna (i mängden) är att Sveriges insatsledningssystem (C2-system) inte längre kan utvecklas oberoende av andra nationers motsvarande system. Svenska ledningssystem (sambandssystem) måste kunna samverka med andra länders försvarsmakter. Nya vapenplattformar måste kunna anpassas till NBF tjänstestruktur.

Svenska officerare förmedlas nu utbildning i internationell tjänst (Språk, teknik, ledning av internationella förband, metoder, nomenklatur m fl). Och det är precis det budskapet Försvarsmakten framförde i dec 2004 i ett dokument kallat ”beslut i stort”. Tydligare och tidigare borde politikerna ha fastställt inom vilka ramar samarbetet skall ske, inom NATO, EU eller FN. [Ref - HKV 01 800:78695, dat 2004-12-13].

Men de ”nya” tekniska systemen är bara en del i utvecklingsarbetet. Ett nätverksbaserat försvar innebär en förändring av Försvarsmaktens operativa arbetssätt. Det syftar även till ett mer lätthanterligt sätt att länka samman olika militära funktioner med beslutsfattare, informationssystem, och vapensystem i en nätverksorganisation. På verksamhetsnivån skulle NBF framför allt framtvinga ändrade metoder för taktik, ledning och krigföring.

År 1999 och framåt, inbjöds (arrangerades) ett stort antal välbesökta informationsseminarier inom Försvarsmakten, FMV, FOI, Försvarshögskolan m fl om vad den nya inriktningen skulle innebära som dels hade att göra med internationella insatser, dels teknisk modernisering. Nationell verksamhet kom i farozonen varpå helt plötsligt och hastigt flertalet arbetade med internationell verksamhet.

Pådrivande för NBF var främst generalmajoren Johan Kihl dåvarande chef för strategiavdelningen (STRA) vid HKV. Som tekniskt stöd engagerades folk från såväl Försvarsmakten, som FOA och FMV. Dåvarande ÖB Owe Viktorin (1994-2000) gav sitt stöd och var insatt i den nya inriktningen som politikerna hade informerats om och tagit ställning för.

Många informationsinsatser om NBF ledde till stor entusiasm. Och kurvor ritade i PPT-figurer som visserligen pekade nedåt i den betydelsen att Sverige militära förmåga under en övergångstid gick ”nedåt”, men efter att NBF kommit på plats så skulle förmågan öka (uppåtriktad kurva) igen. Få kritiska röster hördes, åhörarna entusiasmerades. Och många ville vara med att arbeta med det nya NBF. Det talades om att: ”Det finns ingen återvändo”, och man menade då en återgång till ”det gamla förrådsställda invasionsförsvaret”.

Upphovsmakarna tänkte inte på att Försvarsmakten ånyo kunde åsamkas fortsatta ”sparbeting” eller indragning av medel i en redan framförhandlad budget, vilket hände: år 2003, år 2005 och nu senast år 2007.

[Personligen förstår jag inte hur politikerna skulle kunna bli insatta i detta mycket komplicerade ämnesområde som kräver teknisk- och militär bakgrund. Nu går jag händelserna lite i förväg. Wiktorins förordnande utgick 2000, kampen hade dessförinnan pågått mellan kandidaterna som efterträdare, varav en av dem var Johan Kihl. Det blev Håkan Syrén som utnämndes som ny ÖB år 2000. Som ett krav innan sin tillsättning gav Syrén tillkänna att Johan Kihl måste lämna den post han innehade vid Försvarsmakten.]

Min sagesman (pensionerad officer) som deltog i resorna till USA i slutet på 1990-talet, ger besked att: ”Visst ställdes frågan om (vi) Sverige hade råd med det amerikanska konceptet som besvarades med ett JA efter mycket rudimentära sifferkonstruktioner. De amerikanska värdarna presenterade mot bakgrund av sina erfarenheter kostnader för NCW siffror följt av kollosalt många nollor i dollar räknat. Ånyo ställdes frågan, ”har vi råd” – men besvarades med ”vi behöver NCW vilket löser alla våra problem”!

Försvarsmakten gavs mandat att till priset av ett stort antal nedlagda förband, ävensom utförsäljning (skrotning) av militär materiel, finansiera utvecklingskostnader för det nya moderna nätverksbaserade insatsförsvaret. Nu kallades tidigare inriktningen ”det gamla omoderna förrådsställda invasionsförsvaret”. Ja-ha – var står det nya försvaret när det inte används, jo – det står naturligtvis också i förråd, stridsfordon i garage eller uppställda under tak utomhus och JAS plan i hangarer.

Det talades mycket om COTS (Commercial on the Shelf), alltså ”hyllvaror” och med det menades att till skillnad mot ”det gamla förrådsställda försvaret” skulle militär materiel i stort sett upphandlas när den behövdes. Ja – på vilka hyllor står stridsfordon och väntar på att bli upphandlade? Ihåligheten i resonemanget visades för något år sedan när många nationer samtidigt ville köpa upp ökenuniformer. Det blev alltså kö hos ökenuniformsskrädderierna. På sin höjd finns i krislägen PC-datorer att köpa som COTS för snar leverans.

Samtidigt visste Försvarsmakten (och politiker), att medverkan i internationella insatser, innebär att stabsmetoder, materiel, teknik, utbildning, taktiska meddelanden och mycket annat, måste anpassas efter NATO-standarder (kallade STANAG). För svensk del kom anpassningen att kallas PARP-mål. Det kunde exempelvis innebära att dragkrokarna på stridsfordonen måste klara viss dragpåkänning. På vapensidan skulle kalliber och ammunition också anpassas efter NATO-standarer. Vissa äldre sambandssystem anslöt till X.400-seriens standarder. På det tekniska planet, internationellt samverkande sambandssystem, skulle utveckling- och omställning bli mycket omfattande.

År 2002 överenskom svenska regeringen och NATO att Sverige skulle utreda konsekvenserna av att införa NATO klassificeringssystem för militär materiel kallad NCS (NATO Codification System). Militär materiel i Sverige använder sig av F- och M-nr. Interoperabilitet mellan NATO NCS och det svenska F- och M-nummer skall införas. Syftet är att utomlands stationerad svensk trupp ej skall behöva skicka beställning av reservdelar från Sverige utan kunna hämta (beställa) dem från närmst belägna NATO-förråd.

Per automatik följde med internationella insatser mycket svåröverblickbara kostnader.

För officerare innebar det obligatorisk medverkan i internationella uppdrag eljest kunde officeren betrakta sin karriär inom Försvarsmakten som avslutad. Officerarna måste genomgå en utbildningsstege förmedlad utomlands. C:a 40-50 svenska officerare förmedlas kontinuerligt utbildning utomlands som omfattar militärt språkbruk (engelska), taktik, teknik och mycket annat. För svenska ynglingar intresserade av internationella uppdrag infördes treterminer systemet.

Men mot slutet av 1990-talet måste också nya hotbilder betraktas, såsom terrorism, flyktingströmmar, grov kriminalitet som polis ej alltid mäktar med att stävja m fl andra hot. En mellan myndigheter samordnad kris- och beredskapsplanering har i stort sett saknats i landet. Det innebär samverkanssystem mellan: försvar, polis, brandväsende, ambulans, sjukvård också måste finnas. En kris- och beredskapsmyndighet har inrättats som dock ej har något operativt ansvar utan endast står för rådgivning!

Protesterna mot att Sverige i stort sätt avhände sig ett nationellt försvar, kom först efter några efter att NBF rullat i gång och efter att skrotning av materiel påbörjats.

10.4 – Perspektiv på Nato, PfP, Parp och EU Battle Group.
När NATO (North Atlantic Treaty Organization) bildades 1949 utgjorde verksamhetens kärna den kollektiva försvarsförpliktelse som utgick från artikel 5 i Natofördraget. Den bild om NATO som ännu efter 55 år sprids i Sverige är starkt divergerad, antingen har man en bestämd uppfattning om medlemskapets välsignelser eller dess fasor. Statsmakterna neutralitetsdoktrin i kombination med komplicerad verksamhet och förutfattade meningar har under mer än ett halvt sekel varit till hinder för en mer seriös diskussion om vad medlemskap i försvarsalliansen NATO innebär. Efter sammanbrottet vid förhandlingarna om ett Skandinaviskt försvarsförbund i jan 1949, kom Sverige att upprätthålla kontakter med NATO via Norge som ombud. Slutligen lät regeringen Palme på 1970-talet livlinan med NATO murkna bort.

Så hände inte mycket på många förrän år 1994 som blev en avgörande brytpunkt för Sveriges relation med NATO. Sverige har sedan dess varit en av de mer aktiva nationerna inom Partnership for Peace (PfP) som inte är en fristående organisation utan kan bäst beskrivas som summan av delarna av NATO-samarbetet till vilka länderna erbjudits att delta. Verksamheten leds under NATO-rådet av NATO:S internationella stab med en med NATO-strukturen stödjande parallell struktur. Det måste dock poängteras att det är bara NATO:s medlemsstater som fattar beslut. PfP-ländernas inflytande ligger i att de var för sig avgör omfattning och innehåll av sina egna deltaganden.

Sverige har anmält medverkan i ett antal internationella styrkeregister för beredskapsförband. För att vara internationellt operabel måste utbildning ske av medverkande förband. All medbringad materiel och sambandssystem måste vara tekniskt interoperabla. Med PARP-mål (Planning and Review Process) menas att militär materiel standardiseras, vilket fastställs av en omfattande serie dokument från NATO, kallade STANAG. All svensk militär materiel som bringas med på internationella uppdrag skall sålunda följa NATO STANAG.

Av stor betydelse är också en samling standarder utvecklade genom det NATO-ledda programmet: Multilateral Interoperability Programme (MIP). Det är en viktig teknisk standard på verksamhetsnivån för replikering militär information. Alla samverkande nationer måste kunna klara meddelandeförmedling via MIP. [Ramverket förklaras ytterligare i inlägget ”Perspektiv på ”Nätverksbaserat försvar”].

10.5 Vad blev resultatet efter tio års arbete med nätverksbaserat försvar?
Vid dåvarande S1 (nu LedR) i Enköping byggdes ett utvecklingscentrum, med en teknisk miljö för teknik och metoder, kallat ”C3I Development Center Enköping”. Här provades teknik och metoder som verifieras. Experiment skall kunna genomföras av det som kallas basplattan. Säkerhetslösningar, skalbarhet och distribuerat tjänstekoncept provas också. Under nov 2008 rådde omfattande aktiviteter i FMKE experimentlokaler i Enköping genomfört under ”Viking 08”. Av utländska besökare beskrevs lokalerna och teknisk miljö som de bästa i världen.

Här uppvisades sålunda resultatet av tio års arbete med det svenska projektet NBF – nätverksbaserat försvar, lett genom FMV och projektet LedsystT i form av ett konsortium med försvarsindustrin. Det som uppvisades var demonstrationer hur nätverksbaserat system skulle kunna byggas upp och därmed förknippad arkitektur (byggklossar) och gränsytor skulle användas. [Källa: Insats & Försvar # 4 år 2008]

För att vara övertydlig - det var alltså inget färdigt klappat och färdigt nytt svenskt försvar som exponerades i Enköping. Men vad hände med resultatet från detta kostsamma tio åriga arbete?

Av Försvarsmaktens dokument redovisning år 2008 – bilaga 5, särskild redovisning HKV 23 386:51656 dat 2009-02-20 sid 11 framgår att:

2.5.4 Utveckling (VG3)
”Under året har ett större försök tillsammans med NATO, Polisen, SOS-alarm, Räddningsverket, KBM och svensk industri genomförts. Under försöket kopplades ovan nämnda aktörer samman så att enskilda poliser, militärer etc. kunde ha gemensam lägesbild. Försöket använde teknik och standarder från LedsystT som nu integreras i NATOs regelverk.
En serie med försök och metodutveckling för gemensam sjölägesinformation (Maritime Situation Awareness) har genomförts tillsammans med Finland, Singapore och Nato. Den tekniska lösningen baserades på resultaten från LedsystT. Multinational Experiment 5 (MNE 5) har under året utvecklat metoder för Comprehensive Approach och effektbaserade operationer. Den svenska tekniken från LedsystT användes som grund för interoperabiliteten”.

Utvecklingen inom LedsystT har i enlighet med regeringens anvisningar avslutats.

Så blev alltså slutet av det mycket omtalade projektet LedsystT & NBF vars finansiering byggde på att ett stort antal förband lades ner. Vi minns allt föraktfullt tal om ”det gamla omodärna förrådsställda invasionsförsvaret” som skulle ersättas av det ”moderna insatsförsvaret”. Vissa prov och försök kunde dock resultatet genomföras till med stort beröm från utländska besökare.

Så kan det bli, skyldiga har pensionerats, hastat i väg, kamouflerat reträtten och försvunnit ut i kulisserna. För antal år sedan cirkulerade en lustig åtgärdsplan för projekt som hade havererat. Den började med sökande och bestraffningar av skyldiga och slutade med belöningar till dem som inte deltog i projektet. Det kanske är dags att plocka fram den planen igen.

Källor avsnitt 10
1. ”Modern krigskonst – militärmakt i förändring”, Nils Rekkedal, Försvarshögskolan 2002 ISBN 91-89683-11-0,
2. ”Krigföring från Austerlitz till Bagdad”, Marco Smedberg, Historiska media 2004, ISBN 91-85377-13-9,
3. “Understanding Information age Warefare”, David Albets m fl, CCRP Publication Service 2001
4. ”Nätverksbaserat försvar – modefluga eller strategisk framtidsinriktning”, Manuel Wik, KKrVa #4 år 2002.

= = =Slut Försvarsmaktens fall del 10 av 14= = =

Användarvisningsbild
Skribenten
Korpral
Korpral
Inlägg: 161
Blev medlem: 10 jul 2006 15:56
Kön: Man
Från: Södermanland
Militär Grundutb: Signal/Televapen
Ort: Södermanland
Kontakt:

Re: Försvarsmaktens fall - del 11 av 14

Inlägg av Skribenten » 01 jul 2009 08:52

11. Den militära ledningsstrukturen som försvann
Mycket träffande skriver Jan Foghelin forskare vid FOI – ”Svenskt försvar har tre väsentliga uppgifter”:

1. Försvar av Sverige (Norden, EU)
2. Delta i internationella operationer
3. Stöd till övriga samhällsfunktioner vid kriser som: storskalig terrorism, naturkatastrofer m fl

”I dagens komplicerade läge med hot och risker är det svårt att prioritera, det måste ändå göras. Ytterst sker det på det politiska planet, på underlag av involverade myndigheter. Att prioritera i komplexa situationer med stora osäkerheter, är mycket svårt. Det kan leda till slutsatser som att prioriteringar inte behövs. Under senaste decennierna har försvaret fått nya inriktningar med några få års mellanrum. Om skälen till stora ominriktningar inte kunde förutses, vad gäller hot och risker, så måste det accepteras. Men det fungerar inte vad som skett att ge försvaret nya uppgifter/ny struktur, var 3.e eller 4.e år och när väsentliga delar av försvaret tar 1-2 decennier att förändra. Men en sådan politisk styrning aldrig att få ett försvar som fungerar i sin helhet; enbart enstaka förband och funktioner kommer att vara användbara. Resultatet blir ett försvar som oavbrutet är på väg mot något mål men aldrig kommer att fungera i dagsläget. Ständiga omorganisationer med förändrad personalförsörjning, infrastrukturpolicy, förbandsomsättning m fl ändras så ofta att det skapar förvirring om vad som gäller”. [Källa: KkrVa # 6 år 2008]

Kim Åkerman skriver – årligen preciseras (regleringsbreven) Försvarsmaktens uppgifter som innebär att i nuvarande omvärldsläge skall Försvarsmakten hävda Sveriges territoriella integritet och bidra till att förebygga och hantera kriser i vår omvärld genom medverka i fredsfrämjande insatser (Regleringsbrev FM 2009). Med begreppet territoriell integritet sägs att:

”Försvarsmakten skall kunna bistå andra myndigheter vid skydd av prioriterade samhällsfunktioner och infrastrukturer vid hot eller insatser mot civila mål, terrorism eller sabotageverksamhet. Försvarsmakten skall också med tillgängliga resurser kunna bidra till samhällets samlade krisberedskap”

Men problemet är att avsaknad av en fungerande militär nationell ledningsstruktur. Att det förhåller sig så beror på mycket medvetet (tydliga) beslut såväl på den politiska nivån, som inom Försvarsmakten. År 2005 fattade riksdagen beslut att avveckla den nationella militära strukturen med motiv som:

”I det framtida insatsförsvaret finns ej längre krav på eller behov av regional eller territoriell ledning som motsvarar en särskild ledningsorganisation”. (Prop 2004/05:160)

Kim Åkerman fortsätter – Resultatet har blivit en total obalans mellan civila och militära ledningsstrukturen. På den civila sidan har man enligt ansvars-, likhets- och närhetsprinciperna förstärkt ledningsförmågan på regional och lokal nivå. På den militära sidan har man avvecklat de regionala och lokala ledningsnivåerna och samlat att ledning i högkvarteret i Stockholm. Därtill har man knutit fyra regionala fyra regionala säkerhets- och samverkanskontor, men dessa är endast avsedda för samverkan och har begränsad kapacitet. På lokal nivå - ute på förbanden finns inga konkreta uppgifter annat än att: ”en allmän beredskap att kunna genomföra insatser om så skulle behövas”.

Detta innebär i princip att all militär ledning skall utöva från högkvarteret och att nivåer endast skall kunna ikraftträda när så behövs och i så fall med stöd av högkvarterets säkerhets- och samverkanskontor. Därmed finns inga fungerande samverkansplaner insatsplaner och nätverk på nivåerna under högkvarteret. Försvarsmaktens ledning ser ut som en ”huvudfoting” [Källa: KkrVa # 2 år 2009]

Kim Åkerman anförande 2005-10-26 - När det gäller behov av egna nationella resurser hänvisas ofta till den solidaritetsklausul som utarbetats inom EU. Denna är mycket tydlig i hur unionens medlemmar skall agera om någon av dessa utsätts för en terroristattack. Varje land skall kunna tillhandahålla resurser, även militära, för att;

 Förhindra terroristhot på medlemsstaternas territorier.
 Skydda de demokratiska institutionerna och civilbefolkningen från en eventuell terroristattack.
 Bistå en medlemsstat på dess territorium [ . . ] på begäran av dess politiska myndighet [. . .] vid en terroristattack.

Det innebär att Sverige i dag har begränsade militära resurser som är utbildade och utrustade för denna uppgift. I Sverige är terroristbekämpning en uppgift för polisen och hitintills har det i detta avseende funnits en ”vånda” hos statsmakterna att tilldela Försvarsmakten uppgifter. I god svensk tradition har detta utretts efter den 11 sept. 2001, när den nya verkligheten blev uppenbar. Först en gång och nu en gång till.

Men för att knyta an till EU:s soliditetsklausul finns här en märklig paradox. Sverige har alltså gått med på att kunna skicka soldater till andra länder för att bekämpa terrorister – något som de inte får göra i Sverige. Samtidigt säger Sverige att vi skulle kunna vara beredda att ta emot utländska soldater för att bekämpa terrorister i Sverige – något som vi inte tillåter våra egna soldater att göra. Finns det någon som kan förstå logiken i detta?

Vi vet nu vad den andra 11.e septemberutredningen (som antog namnet stödutredningen) är i många fall mycket tydlig. För det första avfärdas argumentet att inga åtgärder behövs eftersom det inte finns något hot mot oss. Stödutredningen säger att det inte finns något hot – just nu! Men den säger också att det är viktigt att vara medveten om att risken för attacker mot svenska intressen snabbt kan komma att förändras på grund av politiska ställningstaganden eller svenskt deltagande i en internationell operation. Stödutredningen säger därför att de åtgärder som måste vidtas kräver en mer långsiktig inriktning.

Vidare säger stödutredningen att tidiga åtgärder har mycket stor betydelse för att bygga upp ett skydd mot terrorism. Som nyss sades, ju mer aktiva vi blir på den internationella scenen, desto större risk löper vi att också drabbas av terroristerna vrede. Det kan här kanske vara på sin plats att påpeka det ökande svenska engagemanget i Afghanistan, vi kommer att bli mycket tydliga aktörer kommande år. Till yttermera visso hävdar stödutredningen att vår förmåga att förhindra och ingripa direkt mot terrorism också påverkar risken att vi kan bli angripna. Stödutredningens slutsats, att samhällets samlade resurser skall kunna användas på ett effektivt sätt, är därför mycket tydlig. Likaså är budskapet avseende Försvarsmaktens resurser. Man säger till och med, att låta dessa stå utanför är oklokt.

Med detta som grund bör dagens vägval modifieras. Det borde inte handla om en ensidig satsning på utlandsverksamheten. Inte minst eftersom det finns en uppenbar risk för att därmed hotet mot den nationella säkerheten kan öka. Detta visar inte minst händelserna i Madrid och London. För att kunna verka internationellt krävs en tryggare nationell plattform som grund. Detta innebär att Försvarsmaktens roll i de nationella uppgifterna måste tydliggöras och förstärkas.

Dagens situation avseende nationella uppgifter vid ett väpnat angrepp, med vilket aves ett militärt angrepp av en stat, ligger i att vidmakthålla kompetens för att vid behov i en flerårig process skapa den förmåga som då krävs. Nästa vägval blir därför att ställa sig frågan om Försvarsmaktens uppgifter avseende den nationella säkerheten enbart skall gälla i framtiden eller om dessa skall kunna lösas med mycket kort varsel.

Den nuvarande planeringsinriktningen är att de små enheter som har beredskap för den territoriella integriteten kan tas i anspråk inom en timme. Sedan finns det resurser avsedda för den internationella verksamheten med 10 – 60 dygns beredskap medan de stora resurserna för försvar mot ett väpnat angrepp kräver många års förberedelsetid.

Om vi får en möjlighet att agera för att förebygga eller ingripa mot ett terroristattentat så kommer med en mycket hög grad av sannolikhet förvarningstiden att vara mycket kort. Om vi lyckas väl kan det i bästa fall röra sig om något dygn, kanske enstaka timmar. För att Försvarsmakten då skall kunna nyttjas krävs en helt annan syn på dess beredskap och tillgänglighet – fler resurser måste kunna nyttjas inom perspektivet timmar till dygn. Då är de resurser som har ”internationell beredskap” inte tillräckliga. Till detta tillkommer att ett framtida militärt hot med hög sannolikhet kommer att ha asymmetriska inslag. Att skapa förmåga för detta i dag är också att säkra denna kompetens för framtiden, som kan komma snabbare än vi planerar för.

Svaret på denna fråga är därför mycket enkel – det krävs förmåga redan i dag!

För att säkerställa bästa möjliga handlingsfrihet att agera i en uppkommen situation så är valet enkelt – alla anställda, alla som fullgör tjänstgöring och alla som har beredskapskontrakt skall kunna utnyttjas. I de senare ingår också hemvärnet. Sedan är det en naturlig konsekvens att alla inte kan utnyttjas för allt, men för att alla kan utnyttjas efter sin förmåga skall det finnas adekvata och kompetenta ledningsresurser.

Tolkning av svenska pliktlagen (nuvarande) och en Europakonvention om tvångsarbete, som innebär att värnpliktig personal ej får insättas mot terrorister om det innebär fara för dem. Vid kontroll innebär denna tolkning även att värnpliktiga skyddsakter ej kan utnyttjas vid civila skyddsobjekt. Stödutredningen förstärker detta förhållande genom att föreslå en paragraf i den nya lagen om stöd till polisen vid en terroristhändelse, där det föreskrivs att totalförsvarsvärnpliktiga inte får användas för uppgifter, enligt den nya lagen, som kan medföra en inte obetydlig risk för att personalen kan komma till skada.

= = =Slut Försvarsmaktens fall del 11 av 14= = =

Användarvisningsbild
Skribenten
Korpral
Korpral
Inlägg: 161
Blev medlem: 10 jul 2006 15:56
Kön: Man
Från: Södermanland
Militär Grundutb: Signal/Televapen
Ort: Södermanland
Kontakt:

Försvarsmaktens fall - del 12 av 14

Inlägg av Skribenten » 01 jul 2009 08:57

12. Materielplan (FMP) och offentliga upphandlingar.
12.1 Bakgrund
Försvarsmaktens Materiel Plan (FMP) är en uppsummering av all pågående och planerad verksamhet, dels i ett kortare perspektiv, dels i ett perspektiv som sträcker sig tio år framåt. Planen skall avspegla statsmakternas tilldelade medel och visa planerade tillstånd i insatsorganisationen. Precisering av produktionsbehoven bryts ner i funktionsplaner (FunkP), förbands- och systemmålsättningar (TTEM och TOEM) och krigsförbandsplan (KFP). Materielplanen (MPL) utgör ett ekonomiskt- och tekniskt gränssnitt som avser beställningar huvudsakligen riktade till Försvarets Materielverk (FMV). I detta sammanhang talar vi om 6:2 anslaget.

Materielplanen är hemlig. Orsaken är naturligtvis att inga utomstående skall få vetskap om vad som beställts och när leveranser väntas.

Planen delas upp i ett antal materielsystemgrupper (MSG). I sin tur delas MSG-grupperna upp i materielsystem (MS). Arbetet inom ett materielsystem leds vid FMV av en materielsystemledare, (MS-ledaren) kan ansvara för ett eller flera MS.

MS delas i sin tur, nedåt i hierarkin, i hanterbara delmängder benämnda arbetsorder (AO). För uppgifterna inom ett AO svarar en AO-ledare. I analogi med MS- ledaren kan en AO-ledare ansvara för flera AO. Exempelvis kan ett AO omfatta utveckling av ett IT-system medan underhåll av detta IT-system omfattas av ett ”parallellt” AO beroende på att man vill skilja på utveckling och underhåll.

MS-ledaren -måste sålunda knyta till sig resurser i form av underlydande AO-ledare (projektledare). I sin tur måste AO-ledaren knyta till sig resurser internt eller externt i det senare fallet i form av konsulter, för att kunna lösa sin uppgift. AO-ledaren bryter ytterligare ner uppdraget i produktion, utveckling, utbildning, underhåll, materielinköp, resor m fl och fördelar posterna på interna konton.

AO-ledaren - uppdelar också sitt uppdrag i ett antal faktureringspunkter, kallade ”milstolpar” kopplade till uppnått resultat som kan vara av fiktivt slag eller av reell karaktär. Vid en avslutande ”milstolpe” skall hela det av Försvarsmakten beställda uppdraget godkännas och slutfaktureras. Därefter klarrapporteras AO och ”stängs”, ytterligare arbete eller beställningar kan inte ske mot en avslutad AO.

Uppdrag som inkommer från Försvarsmakten i form av anbudsinfordran till FMV har som regel i förväg dialogiserats. Så småningom landar anbudsinfordran på AO-ledarens bord som i samverkan med MS-ledaren utvecklar en offert ställd till Försvarsmakten som också omfattar en arbetsplan som skall godkännas av MS-ledaren. AO-ledaren måste i uppdragsplanen beskriva på vad sätt uppdraget skall lösas, eventuellt dess anknytning till andra uppdrag. Uppdragsplanen skall beskriva dokumentation och utbildning som förmedlas innan slutleverans och överlämning till Försvarsmakten sker.

Så småningom når offert med arbetsplan en Materielsystemansvarig (MSA) på Försvarsmakten som i samråd med sin överordnade godkänner offerten och tekniskt upplägg (eller begär kompletteringar) som leder till en beställning hos FMV. Slutligen landar beställningen på AO-ledarens bord som får bekräftelse på att medel finns att tillgå för uppdraget som offererades. Hela ”svängen” med offert och beställning kan ta en tid av 3-4 månader. AO-ansvarig på FMV har under uppdragets gång kontakt med MSA vid Försvarsmakten, rapporterar uppnådda resultat eller avvikelser. Vid komplicerade och omfattande beställningar sker regelbundna möten (veckovis) mellan FMV och Försvarsmaktens involverade förknippade med ett specifikt MS. Materielplanen bygger förutom förklarande text på ett stort antal EXCEL-matriser (belopp med interna konton) som också är hemliga.

När politikerna anbefaller ”sparbeting” i löpande arbete blir det givetvis omfattande omräkningar (omdisponeringar) i matriserna. Arbetet kan avbrytas i väntan på vad effekterna blir som föranleddes av sparbetinget.

Uppskattningsvis existerar kring X00 aktiva MS. Antal aktiva AO finns i spannet x000-x000. Antal fakturerbara milstolpar hamnar på c:a X0.000. Antal beställningar FMV lägger till industrin årligen är kring 40.000. Med industrin menas såväl stora som små företag.

Det i korthet beskrivna administrativa förloppet – mellan Försvarsmakten och FMV, har att göra med materielbeställningar och förknippade leveranser. Som precis nämnts är Materielplanen (MPL) är hemlig, ingen utanför verksamheten utomstående har åtkomst till denna plan.

Initiering av ett av Försvarsmakten beställt uppdrag sker sålunda vid FMV genom: kravinventering, utveckling av kravspecifikation- och säkerhetsmålsättning, prov- och försök, genomförande av utveckling av leverantör, kostnader för leveransprov, interna personalinsatser, extern konsultinsatser, verifiering vid leverans, årligt underhåll, överlämning till Försvarsmakten, framtida avvecklingskostnader, utbildning, resor m fl flera andra poster, vilket är ett upplägg specifikt i samspelet Försvarsmakten – FMV.

Miljökostnader belastar också Försvarsmakten, exempelvis sanering av skjutbanor. Andra miljökostnader kan exempelvis handla om eventuellt oljespill vid bunkring av marinens fartyg. Ansvarigt befäl är då förpliktigat att anmäla en sådan händelse varvid saneringspersonal engageras. Med automatik följer ett vite (av okänd omfattning). Posterna i regeringens försvarsproposition, 6:1- eller 6:2-anslagen, redovisar inte miljökostnader. Dessa kostnader finns antingen ”nedbrutna” på den mycket lägre AO-nivå eller (och) på förbandsnivån.

12.2 Regelverket för offentlig upphandling.
Årligen köper det offentliga Sverige varor och tjänster i storleksordningen 400 miljarder. Alla handläggare verksamma med upphandlingar av olika slag, i kommuner, landsting och statliga myndigheter, känner till lagen om offentlig upphandling. (Lagen enligt SFS 2007:1091) trädde i kraft 1 januari 2008 och ersatte tidigare lag SFS 1992:1528). För att bistå tekniska handläggarna måste expertkunskaper tillföras hur anbudsinfordran och beställningar skall vara utformade för att äga giltighet och ej bli forum för överklaganden. Statliga verk har som regel egna inköpsavdelningar med affärsjurister. Med Sveriges anslutning till EU har ett antal bestämmelser tillkommit om offentlig upphandling som kräver ytterligare expertkunskaper. Tillsynsmyndighet och i viss mån också rådgivande när det gäller hur lagen skall tillämpas var tidigare Nämnden för offentlig upphandling (NOU), rollen har numera övertagits av Konkurrensverket.

Lagen reglerar i detalj hur myndigheter får agera när de köper (upphandlar) varor, tjänster och entreprenader. Lagen gäller i stort sett för alla inköp som inte är av obetydligt värde (ofta ett eller ett par prisbasbelopp i storleksordningen 75.000:-) och är tämligen detaljerad. Försvarsmakten har ett antal undantag från lagen om offentlig upphandling som gäller (hemlig) försvarsmateriel.

Myndigheter är enligt lagen skyldiga att annonsera alla inköp som kommer att göras för att intresserade företag skall ges möjlighet att lämna anbud. Myndigheten måste lämna ut kravspecifikationer, förutsättningar (kriteria), prisförfrågan och övriga dokument förknippade med upphandlingen till de leverantörer som vill lämna anbud.

Utvärdering skall ske gentemot leverantörens skriftliga anbud och avspegla förfrågningsunderlaget. Det är handläggarens (projektledaren - den som initierat upphandlingen) uppgift att upprätta ett protokoll och dokumentera skälen till att en vara eller tjänst valdes av just den leverantören. Skälen skall också dokumenteras om orsaken att övriga anbudsgivare bortvaldes. Den som lämnat anbud och har invändningar mot myndighetens hantering av utvärdering (beslut) av upphandlingen kan vända sig till länsrätten i det län där upphandlingen har skett, med en överklagan.

Syftet med lagen om offentlig upphandling är att uppnå konkurrens, förmånliga avtal och därigenom lägre kostnader för offentlig verksamhet. Så långt låter allt gott och väl – men så kommer problemen i verkligheten.

I det fortsatta resonemanget förutsätter vi att projektledaren (AO-ledaren) vid FMV har fått tillgång av ekonomiska medel för beställning av varor och tjänster hos industrin, konsultföretag m fl. Då krävs en upphandlingsstrategi, ett dokument som mfattar flera inriktningar (1) Direktupphandling understigande (två eller tre) prisbasbelopp, (2) Konkurrensupphandling, anbudsinfordran riktad till flera tänkbara leverantörer, (3) Monopolupphandling riktad till EN leverantör, av kanske av skäl som fortsättning på tidigare uppdrag, eller en IT-leverantör med äganderätt till källkod, (4) EU-upphandling, (5) Hemlig upphandling av produkt som har att göra med försvarssekretess.

Konkurrensupphandling (2) - ”glider” snabbt genom inköpsapparaten, alltmedan motiv för monopolupphandling (3) - måste tydligt formuleras. Men då slår historien bakut i och med att FMV (övriga myndigheter) för ett par decennier sedan avhände sig äganderätten vid utveckling av IT-produkter, dock har FMV full nyttjanderätt till produkten som sådan. Det finns ingen IT-leverantör som vill offentliggöra sin konstruktion genom att lämna ut källkoden för allmänt beskådande i ett anbudsärende. Följden blir att projektledaren tvingas till långa förklaringar om avsteg från ”konkurrensupphandling” av IT-tjänster.

Men – så kom det order från högsta ort, - dvs departementet med besked att. ”Procentsatsen för konkurrensupphandlingar måste höjas vid FMV”. Politikerna hade en övertro på att det ”rätt över” går att tjäna pengar på upphandlingar i konkurrens, trots omöjligheten i alla situationer. Snarare än att granska upphandlingars sammanlagda belopp, så blev procentsatsen riktmärke för antal upphandlingar i konkurrens.

Så tillkom en bestämmelse, i lagen om offentlig upphandling, som möjliggjorde överklagan av ett upphandlingsbeslut. Då kom kaoset över hela offentliga sektorn.

Vägverkets inköpschef Per Kyle - har ett målande exempel i Dagens industri 27.e feb år 2004 hur myndigheten drabbades svårt, när anbudat och planerat vägunderhåll som var tänkt att sättas i gång i olika landsändar på försommaren, överklagades av konkurrenter som av olika skäl inte utsetts som leverantörer. Det innebar att Vägverket INTE kunde sätta i gång vägunderhåll som planerat, med utvald leverantör, utan att såväl Vägverket som ansvariga skulle drabbats av viten. Följden blev att det tänkta vägunderhållet måste uppskjutas i c:a sex månader innan länsrätten lämnat avdömt fallet. Och då var det för sent, för långt kommet på höstkanten med vägunderhåll för det året. I slutänden blev resultatet att Vägverket hade ”för mycket pengar” kvar vid budgetårets slut, medel som återgick till statskassan.

Per Kyhle fortsätter – ”Den bild som ofta ges är att lagen om offentlig upphandling är till för att offentliga sektorn skall göra så bra affärer som möjligt för skattebetalarnas bästa. Men i praktiken blev lagen svåröverskådlig och som i första hand skyddade leverantörens intressen och inte skattebetalarnas. Konsekvensen har blivit att upphandlarna styrs av rädsla att ”göra fel” i stället för att göra bra affärer. År 2003 begärdes hos länsrätterna överprövning av drygt 800 ärenden, vilket troligen gör Sverige till Europamästare i överprövningar. De ”Fel som begåtts av upphandlande enheter är ofta av formell karaktär men kan vara tillräckliga för att upphandlingen måste göras om med förknippade kostnader och förseningar”.

Vi återgår till FMV år 2003 och exemplifierar en offentlig upphandling av teknisk utrustning för ”blåljusmyndigheternas” räkning, kallat RAKEL. Den eftersatta radiokommunikationen för polis, brandkår och ambulans skulle moderniseras. Efter utvärdering av inkomna anbud blev en av de utslagna leverantörerna missnöjd varpå hela projektet avstannade i c:a sex månader innan länsrätten gav besked att upphandling av avdömning hade gått helt rätt tillväga.

Politikers många tillbyggnader på lagen om offentlig upphandling såsom: jämställda företag, etnisk mångfald, miljökrav, EU-upphandling, överklaganden m fl har skapat en kår av expertis som anlitas för utveckling av upphandlingsunderlag i den meningen att anbudande myndighet skall undgå skadestånd från leverantör som anser sig som förfördelad. Vänsterhumanisterna kallar det för ”skapande” – i realiteten utgör det nyss sagda förstörelse!

= = =Slut Försvarsmaktens fall del 12 av 14= = =

Användarvisningsbild
Skribenten
Korpral
Korpral
Inlägg: 161
Blev medlem: 10 jul 2006 15:56
Kön: Man
Från: Södermanland
Militär Grundutb: Signal/Televapen
Ort: Södermanland
Kontakt:

Försvarsmaktens fall - del 13 av 14

Inlägg av Skribenten » 01 jul 2009 08:59

13. Den svenska försvarsindustrin som ”försvann”
13.1 Bakgrund
Det var länge sedan vi hade en svenskägd försvarsindustri. Försvarsmateriel har alltsedan 1950-talet blivit allt kostnadskrävande att utveckla. Enbart stormakterna har råd med egen industri. För att möta konkurrensen från den nya amerikanska förvarsindustrin inleddes en omfattande omstrukturering inom den europeiska försvarsindustrin. Nationella sammanslagningar och rationaliseringar hade redan påbörjats på 1980-talet i bl.a. Storbritannien, Tyskland, Frankrike och Sverige men accelererade under 1990-talet. I slutet av 1990-talet började gränsen nås för nationella sammanslagningar då det i många länder skapats nationella försvarsindustrikonglomerat med, eller nära på, monopol i sina hemmamarknader. Försvarsindustrin i Europa har format sig i tre block.

1. Ryssland, Frankrike och Spanien som har kvar sina med subventioner statligt stödda industrier med mycket politiskt stöd.
2. Tyskland & Italien har privata försvarsindustrier med dominerande inhemska konsortier och lösningar.
3. Slutligen formade sig det tredje blocket under sista decenniet på 1900-talet med transnationella företag med korsägande i olika länder för att nå större marknader. Politiskt industriellt har Europa sökt bredda sina marknader och effektivitet för att möta konkurrensen från USA.

I dag består de europeiska aktörerna av ett fåtal industrier brittiska BAE Systems, brittisk-franska Thales, tysk-spanska-franska EADS och italienska Finmeccania. Företagen är nära sammanlänkade av gemensamt ägda bolag och genom gemensamma projekt.

Omstruktureringen av försvarsindustrin har inte bara skett i USA och Europa utan även på global nivå. Ett antal transatlantiska samarbeten har inletts och flera transatlantiska köp av försvarsindustriföretag har skett. Bland dessa uppköp kan brittiska BAE Systems övertagande av amerikanska Tracor och flera av Lockheed Martins försvarselektronikdivisioner nämnas samt amerikanska One Equity Partners köp av tyska varvskoncernen HDW (ägare av bl.a. Kockums). Andra exempel på amerikanska uppköp av europeiska bolag är General Motors köp av Schweiziska Mowag och General Dynamics köp av spanska Santa Barbara.

Europeiska och amerikanska försvarsindustriföretag samarbetar idag med, eller köper, även försvarsindustrier i andra länder. Då de flesta länder utanför Nordamerika och Europa inte har resurser att utveckla avancerade vapensystem motiveras samarbete ofta av försök till export. Franska företag har t.ex. köpt in sig i den brasilianska försvarsindustrin och Brittiska företag köpt in sig i den Sydafrikanska. Amerikanska företag har i sin tur tagit över företag i Australien och Sydkorea.

13.2 Sverige – försvarsindustrin som emigrerade
Sverige tillsammans med Storbritannien är det land där de största förändringarna i försvarsindustrin har genomförts senaste decennier. Både den svenska och engelska staten har gjort sig av med sina stora äganden i den nationella försvarsindustrin. Skillnaden är att i Sverige har industrin sålts ut till utländska intressen, medan i Storbritannien har huvuddelen sålts till inhemska företag, varvid kontrollen över de strategiska kompetenserna har bevarats inom landet. Sverige, har i stort sett slumpat bort de strategiska kompetenserna till olika utländska försvarsindustrier. Trots att de svenska företagen har levt vidare som svenskregistrerade dotterföretag, med avtal mellan staten och den utländska ägaren, har staten ej kunnat hindra ”brain-drain” från de svenska företagen. Med krympande uppgifter från Försvarsmakten och en minskande försvarsbudget har den svenska försvarsindustrin inte haft något större utvecklingsprojekt under de senaste åren vilket leder till utarmning och nedskärningar i denna industri.

Den svenska försvarsindustrin ingår också i det internationella försvarsindustrisamarbetet. Bland de större internationella projekten som svensk försvarsindustri är inblandade i märks bl.a. stridsflygplanet Gripen (tillsammans med Storbritannien), artillerispaningsradarn Arthur (tillsammans med Norge), radarjaktroboten Meteor (tillsammans med Frankrike, Tyskland, Storbritannien, Italien och Spanien), ubåten Viking (tillsammans med Danmark) och artillerigranaten Excalibur (tillsammans med USA).

Startskottet utförsäljning i Sverige blev det brittiska Alvis köp av Hägglunds Vehicle 1997 och bildandet av det som idag heter Alvis Hägglunds, tätt följt av British Aerospace (numera BAE Systems) köp av 35% av Saab 1998. Dessa var de första exemplen på ett transnationellt ägande och skulle sedan följas av amerikanska United Defense köp av Bofors Defence och tyska varvsjätten HDW:s köp av Kockums.

Den största förändringen var samgåendet mellan Saab och Celsius. Saab har därmed blivit den klart dominerande försvarsindustrin med fokusering på försvar, flyg och rymd. Således har flyg, robot- och flygelektroniktillverkningen samlats inom Saab, medan artilleriverksamheten inklusive intelligent ammunition hamnat i Bofors Defence.

På marinsidan har såväl ytfartygs- som ubåtsutvecklingen koncentrerats till Kockums. Ammunitions- och kruttillverkningen är numera placerad i svensk/finsk/franskägda EURENCO och till Nammo med ett brett nordiskt ägarskap. Inom Ericsson Microwave Systems finns idag bara försvarsinriktad verksamhet inkluderande den nya nätverksbaserade tekniken, medan den civila verksamheten avskilts. På fordonssidan har Alvis Hägglunds en ledande position inom stridsfordonsområdet. Till de mer betydande företagen räknas även Volvo Aero med sin gedigna kompetens inom såväl det militära som det civila flygmotorområdet. [Ref – KkrVa 2004 nr 4, ”Försvarsindustrin och den svenska försvarspolitiken”, en uppsats av Jan Joel Andersson]

13.3 European Defence Agency (EDA)
Nu kommer vi till Europeiska rådet och dess möte i Thessaloniki i juni 2003 som gavs i uppdrag att bilda en mellanstatlig byrå för utveckling av försvarsresurser, forskning, anskaffning och försvarsmateriel. I november 2004 inrättade rådet en arbetsgrupp med uppdrag att lämna förslag till byråns inriktning, uppgifter, organisation m.m. Arbetsgruppen slutredovisade sitt arbete i maj 2004. I juli 2004 fattade rådet beslut om att anta den gemensamma åtgärden för Europeiska försvarsbyrån (Försvarsbyrån) och därmed formellt etablera den (2004/551/GUSP).

Syftet med Försvarsbyrån är att utveckla försvarskapacitet på området krishantering, främja och stärka det europeiska försvarsmaterielsamarbetet, stärka den försvarsindustriella och tekniska basen i Europa samt skapa en konkurrenskraftig europeisk försvarsmaterielmarknad. Vidare skall Försvarsbyrån, stödja forskning som syftar till en ledande position inom teknik av strategisk betydelse. Försvarsbyrån skall även bidra till genomförandet av den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken (GUSP) och framför allt den europeiska säkerhets- och försvarspolitiken (ESFP).

Försvarsutskottet behandlade i betänkandet (2004/05:FöU10) och föreslog att riksdagen skulle godkänna beslutet (Prop 2004/05:76) om en Europeisk Försvarsbyrå med immunitet och privilegier för denna byrå. Regeringen föreslog i nov 2004 att Sverige ska delta i denna byrå vars främsta syfte är att utveckla kapaciteter för att stärka den europeiska krishanteringsförmågan och inom ramen för detta identifiera (kartlägga) forskning, anskaffning och industriell utveckling av försvarsmateriel.

Det blev svensken Ulf Hammarström som utnämndes till direktör i den Europeiska Försvarsbyrån. Ulf Hammarström är en av fyra direktörer i den av EU inrättade försvarsbyrån European Defence Agency, (EDA). Ansvarsområde blev industri och marknad. Ulf Hammarström kommer närmast från svenska EU-representationen i Bryssel där han varit minister och specialattaché för försvarsfrågor. Gunnar Holmgren, FMV nuvarande generaldirektör, är försvarsmaterielinspektör i EDA.

EDA, European Defence Agency är en EU-byrå under ministerrådet. Inriktningen är sålunda att förbättra europeisk krishantering genom att öka samordningen av den militära utvecklingen. Byrån upprättades årsskiftet 2004/2005 och det svenska namnet är ”Europeiska Försvarsbyrån”.

Enligt riksdagens beslut skall Sverige sträva efter att delta i europeiska materielprogram för att därigenom kunna dela anskaffningskostnaderna och säkerställa interoperabilitet. Avsikten är skapa ömsesidigt beroende till utvalda stater.

All kompetens behöver inte finnas inom landet. Men Sverige måste ha väsentliga delar av försvarsindustrin kvar för att förbli intressanta samarbetspartner och vara säker på leverans av materiel som inte går att importera. Förutsättningen är att vi har tillgång till kompetens inom forskning och utveckling av militär materiel. I klartext betyder detta att vi har ett fortsatt behov av en kunnig, kompetent och stark försvarsindustri i Sverige.

Den totala omsättningen för Försvarsindustriförenings (FIF) medlemsföretag var 34 miljarder, år 2006 i stort sett oförändrat jämfört med 2005. Totalt exporterades varor och tjänster, civila som militära, till ett värde av 18,2 miljarder, eller 53% av omsättningen, vilket är en ökning med 1,7 miljarder eller 10%. Antalet anställda minskade med 500 till totalt 21000. [Ref – ”Försvarsindustrin, omstruktureringar och framtid”, Jan Joel Andersson, Utrikespolitiska institutet, Working Paper, Folk och försvar 2004-01-20].

Jomenvisst - kan man nu, som aktualiserats, avbryta utvecklingen av avancerad teknisk materiel inom svensk försvarsindustri. Men då blir Sverige en ointressant samarbetspartner som får till resultat att vi hamnar sist i kön vid (akut) behov av inköp av avancerad försvarsmateriel.
I samband med den borgerliga regeringens utspel genom Anders Borg sommaren 2007, om ytterligare nedskärning i materielanslaget, yttrade sig kommunalrådet Christina Mattiasson (s) i Karlskrona som bättre än regeringen Reinfeldt förstod vad det handlar om när hon uttrycker sig på följande sätt i SvD söndag den 9 sept 2007:

”Det blir hårt slag för orterna Karlskrona, Karlskoga och Motala - det handlar om högteknologiska arbeten. Den moderatledda regeringen riskerar att dränera Sverige på kompetens för att finansiera skattesänkningar på enkla jobb i hushållsnära tjänster!

Historien lär oss att stormakterna ”gör som de vill”. De små staterna får ofta finna sig i det, exemplifierat genom Sveriges pragmatiska neutralitet såväl under andra världskriget som under kalla kriget. Det beror sålunda helt på vad man väljer – avveckling av avancerad högteknologisk materiel – eller utveckling av en städteknik som inte kan exporteras ens för en enda krona. Vill vi inte betala för försvaret, då har vi verkligen blivit en småstat.

= = =Slut Försvarsmaktens fall del 13 av 14= = =

Användarvisningsbild
Skribenten
Korpral
Korpral
Inlägg: 161
Blev medlem: 10 jul 2006 15:56
Kön: Man
Från: Södermanland
Militär Grundutb: Signal/Televapen
Ort: Södermanland
Kontakt:

Re: Försvarsmaktens fall - del 14 av 14

Inlägg av Skribenten » 01 jul 2009 09:00

14. Sammanfattningar
14.1 Bakgrund – historik
Minnet från krigsåren och händelserna under kalla kriget innebar en inriktning mot ett starkt försvar. Medborgarna var beredda att offra något för att få behålla friheten och få kan påstå att uppoffringarna som gjordes översteg landets förmåga. Ej heller kan uppoffringarna sägas ha påverkat välfärdssamhället. Med 1958 års försvarsbeslut kom en mindre neddragning men med 1968 års beslut har successiva neddragningar följt. Jämfört med BNP har andelen till försvaret mer än halverats. Minskade kostnadsramar, alltför långt bibehållande av den allmänna värnplikten, ökade utbildnings- och utvecklingskostnader för materiel har medfört att Försvarsmakten har på grund av politikernas ointresse hamnat i en ond karusell av neddragningar av anslagen.

Särskilt gällde detta armén som i det längsta försökte upprätthålla antal förband. Flygvapnet som hela tiden inom flertalet områden strävat mot att hålla moderniteten uppe, tvangs slutligen till drastiska neddragningar av antal divisioner och krigsflygplan under 1960- och 1970-talen.

Den sovjetsiska ubåten U 137 grundstötning (strandning) i den svenska skärgården utanför Karlskrona i okt 1981, innebar början till en långvarig kris i de svensk-sovjetiska relationerna. Då inleddes en serie ubåtskränkningar, i Hårsfjärden i Stockholms skärgård, som kom att vara under ett antal år. Man kan ställa frågan om de sovjetiska motiven för dessa repetitiva kränkningar av Sverige. Förmodligen förstod Sovjet att svensk marin ej var kapabel till ubåtsjakt i 1980-talets början och ville visa vem som bestämde i Östersjön. Marinens ”arbetshästar” jagarna, lämpliga för ubåtsjakt, hade utmönstrats av åldersskäl och genom FB 1972. Det tog ett decennium att bygga upp kompetens och anskaffa helikoptrar och nya fartyg för ubåtsjakt.

Den allmänna värnplikten ville våra valda företrädare inte ge avkall på samma gång som det varit svårt att få klara beslut om förbandsnedläggningar. Politikerna har hela tiden hänvisat till att Försvarsmakten måste rationalisera och oupphörligen krävt nya utredningar och organisationsförändringar. Grundproblemet att medlen som ställts till förfogande för försvaret inte har räckt för att uppfylla den fastställa politiska målsättningen, vilket knappast har behandlats på ett riktigt sätt i försvarskommittéerna. Arbetsmetodiken för kommittéerna har en ”dragspelskaraktär” Först har varje kommitté under en tid, kanske under ett år, diskuterat det säkerhetspolitiska läget och den övergripande målsättningen med försvaret. Det fiktiva säkerhetspolitiska läget har anpassats efter tilldelade medel.

Efter långa diskussioner har man lyckats ena sig om en text och talar om att man är ense i viktiga frågor. Nu, menar man, skulle arbetet med att mer i detalj utforma försvaret kunna starta. Då visar det sig att man straxt är oense om de ekonomiska ramarna. Men det betyder ju att man från början var oense om principerna. Eller så var politierna ense om orden eller var oense om vad orden betydde. Då hade man krävt ytterligare underlag från försvarets myndigheter. Alternativ efter alternativ har utretts, det ena mer meningslöst än det andra.

Den rätta metoden är givetvis att mot bakgrund av det säkerhetspolitiska läget redan från början väga kostnader för alternativa försvarsstrukturer och risknivåer mot övriga kostnader för staten kopplat till landets förmåga. Bara efter något år efter ett försvarsbeslut har det ofta varit nödvändigt att revidera innehållet.
[Källor avsnitt 14]
1. Svensk Militärmakt, Strategi och operationer i svensk militärhistoria under 1500 år, Lars Ericsson, Försvarshögskolan, ISBN 91-89683-49-8
2. Fred och säkerhet, svensk säkerhetspolitik 1969-1989, SOU 2002:108, ISBN 91-38-21838-0
3. Svensk säkerhetspolitik och krigsplanering 1945-1975, Bengt Wallerfelt, Probus)

Av allt det sagda och mer därtill har resultatet blivit att Försvarsmakten hamnat i en djup ekonomisk och strukturell kris och Sverige har begåvats med ett försvar kring 5.000 – 7.000 inryckande soldater årligen. Det är enbart 2-3 månader innan utryckning som soldater är greppbara och ”användbara”. Försvarsmakten har i dag knappast ett enda insatsberett förband på landets eget territorium. Alla försök till diskussion om insatsförsvarets storlek bemöts med argumentet att det för närvarande inte förefinns något militärt hot mot landet. Det råder stor förvirring vad ”insatsförsvar” egentligen innebär. Ett militärt svagt Sverige i Europas norra utkant kan dras in i krigiska konfrontationer. ”Om ett invasionshot eller kupphot skulle uppstå” - förväntas FN träda in till Sveriges försvar. Det budskapet gav dåvarande garanterat kompetensbefriade försvarsminister Leni Björklund. Detta är inte en förtroendeingivande säkerhets- och försvarspolitik. Sverige står i dag med ett militärt vakuum.

Under en föredragning vid Kungl Krigsvetenskaps akademin 21 feb 2007 gav övlt Anders Enström beskedet att Sveriges insatsstyrka utgörs av ett mekaniserat kompani av kontraktsanställda soldater, (ett kompani c:a 170 man).

Av Försvarsmaktens skrift ”Vägen framåt”
- fastslog dåvarande ÖB Håkan Syrén att övergången från det dubbla befälsystemet och en gemensam pensionsålder på 60 år ledde till ett allt större antal administratörer och stabsofficerare på bekostnad av antal truppbefäl. Som ett eko från historien och en rekyl från ett 20-tal år sedan kom effekten av det som kallades nya befälsystemet som infördes 1983. Det finns ju ingen officer som vill stanna som lågavlönad fänrik för 13.000:- per månad och marschera med värnpliktiga till tvättbyte eller skjutbanan. ÖB framförde tanken på att Försvarsmakten skall få luckra upp arbetsrätten och göra avsteg från principen ”sist in först ut” ÖB tankegångar om förändring av anställningsreglerna ledde till konflikt med officersförbundet och från socialdemokratiska leden kom mullret att så fick man inte gå tillväga.

Av häftet ”Fakta om Försvarsmakten” - framgår att verksamhetsidén är att genom sin förmåga att utföra väpnad strid är Sveriges yttersta säkerhetspolitiska instrument. Det framgår vidare att Försvarsmakten därför ständigt är beredd att genomföra internationella insatser och hävda Sveriges nationella integritet samt stöda samhället vid större kriser. Slutligen framgår för att Sverige skall kunna bibehålla sin säkerhetspolitiska handlingsfrihet, så utvecklar Försvarsmakten kontinuerligt förmågor som kan möta framtida krav.

Av häftet framgår också att Försvarsmaktens vision är att ständigt hålla välutbildade förband rustade för strid och redo att snabbt sättas in i olika konfliktområden och krissituationer såväl nationellt som internationellt. Vidare framgår att: vi respekterar individen och tillvaratar människors kompetens. Slutligen framgår att: vi är internationellt efterfrågade eftersom vi bidrar med effektiva och yrkesskickliga förband med hög interoperabilitet. Men förbanden som snabbt skulle kunna sättas in nationellt – de finns inte!

”Både och”, heter ett häfte med upphov av dåvarande ÖB Håkan Syrén
- och med ”både och” menar han att ”vi” (regeringen) satsade för mycket på utlandsuppdrag till nackdel för nationellt försvar. ”Vi” (regeringen) har avhänt oss insatser som exempelvis har att göra med terroristaktioner på hemmaplan som polis ej har möjlighet att klara av. Dåvarande försvarsministern Mikael Odenberg uttryckte att ”försvaret nu skulle få medel för att klara c:a 2.000 man på utlandsuppdrag.” Nu har bollen spelats över till Sten Toljfors. [Referens: M7737-356001].

Men de av svenska politiker omhuldade bimålen är; jämlikhet, krav på fler kvinnor som officerare i Försvarsmakten, sexuell läggning skall införas i verksamheten, det obeskrivbara ”kulturell mångfald som en styrka”. Därtill kom uppgörelser (FB 2004) med försvarsfientliga vänsterpartiet och miljöpartiet. Kolliderar Försvarsmaktens huvudmål enligt verksamhetsidé och vision med bimålen så kommer alltid huvudmålen i andra hand. Försvarspolitiken handlar inte om försvaret utan om regeringsmakten

14.2 Finska Försvarsmaktens uppgifter

Så här beskriver huvudstaben i Helsingfors den finska Försvarsmakten uppgifter. ”Försvarsmakten skall stå till statsmaktens förfogande för att säkra vårt lands självständighet med vapen i händelse att alla andra medel förbrukats. Försvarsmaktens viktigaste uppgift är att genom sin blotta existens förhindra att vårt land indras i krig. Försvarsmakten har till uppgift”:

(1) att i samverkan med andra övervakningsmyndigheter sörja för övervakningen av rikets land- och sjöområde samt luftrum;

(2) att trygga rikets territoriella integritet, vid behov med anlitande av kraftåtgärder;

(3) att försvara riket och dess rättsordning samt folkets livsbetingelser och grundläggande rättigheter;

(4) att sörja för upprätthållandet och utvecklandet av rikets militära försvarsberedskap;

(5) att handha den militära utbildningen,

(5a) att stöda frivillig försvarsutbildning enligt vad som stadgas genom förordning eller föreskrivs genom försvarsministeriets beslut eller beroende på ärendets art genom beslut av huvudstaben samt att också på annat sätt främja verksamhet som syftar till att stärka försvarsviljan och höja medborgarnas fysiska kondition,

(6) att vid behov giva handräckning för upprätthållande av allmän ordning och säkerhet på sätt därom är stadgat särskilt;

(6a) att delta i räddningsverksamheten genom att tillhandahålla nödvändig utrustning, personalresurser och särskilda sakkunnigtjänster, om detta är nödvändigt med hänsyn till olyckans omfattning eller speciella natur; deltagandet i räddningsverksamheten får inte äventyra skötseln av försvarsmaktens försvarsuppgifter;

(7) att delta i den fredsbevarande verksamheten enligt vad som bestäms om det i lagen om fredsbevarande verksamhet; samt

(8 ) att utföra de övriga för försvarsmakten i lag föreskrivna åliggandena. Det territoriella försvaret utgör Finlands försvarslösning. Dess centrala målsättning är att kunna hålla strategiskt viktiga områden samt att genom att utnyttja det djup riket skänker fördröja och nöta ut inkräktaren i så hög grad att man på utvalda platser i avgörande strider kan uppnå den övermakt som är nödvändig för att kunna avvärja och slå fienden. Flygvapnet och luftvärnet bildar det luftförsvar som hindrar fienden från att kunna ta luftherraväldet samtidigt som man skyddar de egna trupperna och viktiga objekt på riksnivå. I sjöförsvaret strävar man efter att till fullo utnyttja de försvarsmässiga fördelar som den speciella karaktären i Finlands skärgård skänker. Marinens tyngdpunktsområden är Finska vikens mynning och Ålandsområdet. En viktig del av detta system är beväringarna som fullgör sin vapentjänst.

Finska Försvarsmaktens uppgifter ljuder med en klang av Runebergs fänrik Ståhl jämfört med svenska försvarets tveksamma text. När vi i Sverige talar om dramatisk nedskärning av försvaret, mönstrar vårt grannland c:a 450.000 soldater och anser det som en överlevnadsfråga för nationen. När svenska politiker och vår försvarsledning gör allt större ansträngningar för att få flickor att göra grundutbildning ruskar våra finska kollegor på huvudet och svarar; ”De behövs inte, vi har nog med karlar här” I Finland ses inte militärtjänstgöring som en plikt utan som en självklar rättighet.
[Källa: ”Beväring 2005”, Huvudstaben Värnpliktsavdelningen PB 919, 00131, Helsingfors, ISBN 951-25-1580-6]

14.3 Svenskt och finskt försvar – går kostnaderna att jämföra?
Förståsigpåare och TV rapport påstod och fann att Sveriges kostnader var de dubbla jämfört med finska. Orsaken till siffrorna har att göra med historiska betingelser, sentida kamerala beräkningsgrunder och ländernas olika materielsatsningar. Att ”rätt av” jämföra Sveriges och Finlands försvarskostnader är mycket svår uppgift att genomföra som därtill skulle ta mycken kraft från de båda nationernas Försvarsmakter. I detta avsnitt pekas enbart på olika betingelser för Sverige och Finland.

Efter andra världskriget stod Sverige upprustat och vid mitten av 1950-talet stod landet med fjärde starkast flygvapen i världen. Finland hade efter förlusten mot Sovjet 1945 tvingats rusta ner. Att från det bottenläget öka sin försvarsmakt, med Sovjets godkännande, tog decennier i anspråk.

Erfarenheterna från krigsåren medförde att Sverige byggde upp en egen avancerad försvarsindustri, Saab, Bofors, Kockums, Ericsson, Hägglunds m fl. Förträffliga världskända stridsflygplan utvecklades som ”Tunnan”, ”Lansen”, Draken”, ”Viggen” och ”Gripen”. Bekymret var att de blev kostsamma beroende på att de byggdes i för små serier. Kockums tillhör de världsledande inom U-båtsvapnet men alltför små serier utvecklades. Under senare år har U-båten Gotland uthyrts till USA för samövningar.

14.3.1 - Materiel och anskaffning - Finland har en oförändrad försvarsbudget fram till 2012, i Sverige brandskattas Försvarsmaktens lagda budget när annat departement har brist i sin kassa. Med erfarenheter från sin fredälskande granne vid östgränsen, har Finland sedan länge satsat på ett betydande artilleri och ligger efter Turkiet på andra plats (Europa) i fråga om antal artilleripjäser. Men – Finland har inte det sentida artilleri då en pjäs genom datorstyrning kan verka som ett helt batteri (6 pjäser) genom att beräkna laddning för granaterna och ändra elevationen under avfyrning av en salva med sex skott. Följden blir att hela salvan når nedslagsplatsen och briserar samtidigt. [Archer Artillerisystem 08].

Alla ”tunga” äldre artillerisystem är på utgång från försvarsmakterna och med ”tunga” menas att pjäserna inte kan medbringas via flyg. Styrda vapen (missiler) från flyg är den nya inriktningen. Gemensamt utvecklar Finland och Sverige granatkastarsystemet Archer. Tiden från målupptäkt till eld mot målet har pressats ner till 2-3 minuter jämfört med tidigare granatkastare c:a 13 min.

14.3.2 - Tekniskt avancerad materiel - Här följer några exempel på avancerade teknisk spaningsmateriel, (som givetvis är mycket kostsamma) som Sverige har men som Finland saknar.

Artilleriradarvagn PE491, - på marknaden benämnd ARTHUR, är ett kvalificerat artillerilokaliseringssystem som på mycket kort tid kan lägesbestämma fientligt artilleri, samt leda eld från eget artilleri.

UndE 23 – är den 3:e generationen spaningsradar som Ericsson levererar till Försvarsmakten. Spaningsradarn sammanställer sekundsnabbt rådande luftläge samt planerar underställda eldenheters insatser.

Mållokalisator LP10TL - är en eldledningslokalisator för att beräkna målets position och bekämpningssätt.

Flygande spaningsradarn Erieye - från Ericsson Microwave Systems (nu i Saab AB ägo) - är känt över hela världen för sina radarsystem, till exempel Erieye som placeras på ryggen på flygplan och används för radarspaning över stora områden.

Spin off effekter - EMW väderradarsystem, för såväl civil som militär tillämpning. Erieye har köpts och används av Sydamerikanska länder för upptäckt av flygburna knarklangare.

14.3.4 Materielsatsningar och försvarsgrenar
I Sverige fördelas medel ”parallellt” för försvarsgrenarna: Armé, Marin och Flyg inom ramarna för var försvarsbeslut. Så sker ej i Finland utan satsning sker på en försvarsgren i sänder, därefter ”får det vara bra” kanske under en 10-årsperiod.

LCC – Life Cycle Cost - Vid upphandling av materiel med allt från kravspecifikation, ackrediteringsunderlag, underhållsplan och slutligen avvecklingsplan så tas i Sverige hänsyn till LCC dvs hela kostnadsbilden för den anskaffade materielen budgeteras under dess livslängd som omfattar: dokumentation, reservdelar, kostnader servicepersonal, (löpande serviceavtal med leverantörer) utbildning och slutligen materielens avveckling.

Finska Försvarsmakten räknar ej LCC på samma sätt vad som görs i svenska Försvarsmakten. Så räknas ej heller kostnader för administration som sker i Sverige för Försvarets Materielverk.

14.3.5 Verksamhetsinriktningar
Svenska försvarsmakten har sex verksamhetsinriktningar, fyra militära och två civila. Det civila är (1) Stöd åt försvarsindustrin. (2) Samhällsstöd styrt av politiker.

I Sverige har Försvarsindustrin stötts av statsmakten - allt sedan dess uppbyggnad under andra världskriget. Den totala omsättningen för FIFs medlemsföretag var 34 miljarder, i stort sett oförändrat jämfört med 2005. Av detta var ca 17,9 miljarder eller 52% krigsmateriel (vapen och ammunition), en ökning med drygt 4 miljarder. Andelen civila/kommersiella produkter och tjänster utgjorde 16,2 miljarder och levererades till såväl militära som civila kunder.

Totalt exporterades varor och tjänster, civila som militära, till ett värde av 18,2 miljarder, eller 53% av omsättningen, vilket är en ökning med 1,7 miljarder eller 10%. Värdet av leveranserna till civila användare, ökade med 13% till 10,5 miljarder motsvarande 31% av omsättningen. Antalet anställda minskade med 500 till totalt 21000.

Samhällsstöd - styrs av politikernas beslut som kan ”landa” mitt i löpande försvarsbeslut och Försvarsmaktens anslag.

Obekant är om Finland har samma system.

14.3.6 Miljökostnader
Senare decennier har Försvarsmakten ålagts miljökostnader för sin verksamhet. Exempel är sanering av bly i skjutbannor och rensning av splitter på övningsfält.

Obekant är om Finland har samma system.

14.3.7 Marknadshyror
Under år 1994 bildades ombildades Fortifikationsförvaltningen till Fortifikationsverket med uppgiften att förvalta fastigheter inom försvarets område landet runt. Detta innebar att Försvarsmaktens stabsbyggnader, kaserner, förråd, verkstadsbyggnader och andra militära byggnader landet runt tvångsinköptes för en krona per styck av det år 1994 bildade Fortifikationsverket varefter marknadsmässiga hyror infördes. Alla byggnader pålades ”marknadshyror”. Kasernerna är ju sedan länge betalade, hur kan man i detta sammanhang tala om "marknadsvärde"? Militärhistorikern och officeren Stellan Bojerud uppskattar i SvD 8 aug 2007 att c:a 2,1 MKR betalas i hyror till Fortifikationsverket, medel som efter avdrag av administration och löner vandrar åter till statskassan.

Troligtvis har inte Finland samma fiskala system.

14.3.8 Pensionsavveckling 55+
För ett par år sedan erbjöds ett stort antal officerare sk pensionsavveckling 55+. Det betyder att Försvarsmakten utbetalar pensioner från 55 år till 65 års ålder via medel från löpande personalbudget (C:a 820 miljoner årligen med andra avvecklingskostnader). Därefter vidtar utbetalningar via Statens Pensionsverk (SPV).

Obekant är om Finland har samma system.

14.3.9 Avslut jämförelse Finland - Sverige
Mina sagesmän i Försvarsmakten har den uppfattning att om man räknar ”jämlikt” med hänsyn taget till nedtecknade premisser för Finlands och Sveriges försvarskostnader som hamnar de ungefär på likalydande belopp. Det beror helt enkelt på hur man bokför pengarna.

14.4 Kungl Krigsvetenskapsakademien
Kungl Vetenskapsakademien grundades år 1739 och därmed inleddes en epok när svenska vetenskapsmän blev bland de ledande inom olika vetenskapsgrenar i Europa. Inom Kungl Vetenskapsakademien avhandlades en del militärt betonade frågor. [...] Kungl Krigsvetenskapsakademiens föregångare Svenska Krigsmanna Sällskapet grundades den 12 november 1796. Initiativtagare var dåvarande kaptenen, sedermera generalen, G W Tibell, som tillsammans med några "vid Kongl. Krigs-Akademien på Carlberg tjenstgörande Officerare och Lärare" bildade sällskapet. Syftet var att skapa ett forum för att utveckla och sprida kunskap om de vetenskaper, som var av betydelse för utvecklingen inom hären och att stimulera officerarna att förkovra sig i dessa områden.

Akademien har under decennierna spelat en skiftande roll i det svenska försvaret. Krigsmannasällskapets utveckling från den första sammankomsten till Krigsvetenskapsakademiens etablerade ställning omfattar många viktiga händelser och förhållanden. Akademien har bland sina ledamöter kunnat räkna in såväl militärer som civila personer med stort inflytande på samhällets utveckling och administration. De civila ledamöterna har ofta varit politiker och forskare och under senare tid även företrädare för industri och näringsliv. Många historiskt välkända personer återfinns i listan över Akademiens ledamöter, såväl som styresmän, sekreterare, redaktörer eller debattörer.
Kungl Krigsvetenskapsakademien skall främja vetenskaper av betydelse för landets försvar. Akademien sammanträder minst sex gånger årligen. Ordinarie sammankomster med avdelning äger rum minst tre gånger årligen. Till avdelningarnas sammankomster, som omfattar inträdesanföranden eller annan föredragning kallas akademiens samtliga ledamöter.
Utöver dessa interna sammankomster har akademien en utåtriktad verksamhet, som i huvudsak består av att:
 anordna symposier, seminarier och föreläsningar,
 genomföra utredningar,
 avge utlåtande och remissvar över utredningar m m,
 stödja forskning och utgivning av skrifter
 utge akademiens handlingar och tidskrift samt utdela belöningar.
Akademien har bland sina ledamöter kunnat räkna in såväl militärer som civila personer med stort inflytande på samhällets utveckling och administration. De civila ledamöterna har ofta varit politiker och forskare och under senare tid även företrädare för industri och näringsliv. Många historiskt välkända personer återfinns i listan över Akademiens ledamöter, såväl som styresmän, sekreterare, redaktörer eller debattörer. Även utländska ledamöter har under åren i varierande omfattning invalts i Akademien.

Kungl. Krigsvetenskapsakademien har under årens lopp utgjort ett forum för studium av samt diskussion och överläggning i frågor av stort intresse för försvaret och landets säkerhet. Akademien har alltid varit noga med att förmedla information om utvecklingen inom Sveriges försvar.

Akademien utger sex gånger per år Kungl Krigsvetenskapsakademiens Handlingar och Tidskrift, KKrVAHT. Publikationen är akademiens ansikte utåt och ett instrument i den försvarspolitiska debatten. Prenumeration kostar 400:- årligen och är väl värd den satsningen. Enligt eget förmenande förs här den ”vassa” och aktuella debatten om försvar och säkerhetspolitik. Men här finns också uppsatser med historisk inriktning.

Länk: http://www.kkrva.se/

Kommendörkapten Magnus Haglund skriver i KKrVAHT 2007/6 en mycket läsvärd uppsats med rubriken ”Ett bättre försvar för framtiden”. Här pekar bl a Haglund på den väg mot katastrofen som våra folkvalda valt genom mångårig massinvandring till Sverige.

Haglund skriver - ”Snarare skulle vi kanske börja fundera lite bättre kring vilka konsekvenser som globaliseringen medför och de effekter detta kan ge på vårt lands säkerhet. Vi har exempelvis den ökade migrationen, som redan fått konsekvenser för oss i Sverige. Håller vi kanske redan på att importera andras konflikter hit? De ganska uppmärksammade mord som har skett på öppen gata i Sverige har avfärdats som ”gängstrider” eller ”ligistbeteenden”, men när blir sådant våld att betrakta som ”väpnat angrepp”? Då är det ju en fråga för rikets försvarsmakt att hantera om vi skall följa regeringsformen! Andra internationella företeelser, som till exempelvis människosmuggling och narkotikahandel har ju också allvarliga konsekvenser för Sverige och för vår säkerhet.

De uppgifter som finns särskilt utpekade i EU:s så kallade Europeiska säkerhetsstrategi från år 2003, omfattar att motverka terrorism, förhindra spridande av massförstörelsevapen, skapa säkerhet i Europas närområde samt stödja FN i arbetet med internationell krishantering. Borde vi inte åtminstone försöka verka inom dessa områden? Vi har ju undertecknat avtalet!” […]

Haglund fortsätter: - ”Invändningar mot att vi främst skall använda våra militära tillgånga för fredsbevarande operationer i fjärran länder kan jag (Haglund) till del sympatisera med och våra invändningar stämmer ju ganska bra in i EU:s säkerhetsstrategi. Inte heller tror jag (Haglund) att deltagande i någon fredbevarande styrka i landet ”Långtbortistan” på något påvisbart sätt skulle höja säkerheten i vårt närområde. I värsta fall kan det till och med bli precis tvärt om. Om vi genom att delta på en sida i vad som mest är klan- eller stamkonflikt, får vi andra parter i konflikten som våra fiender, kan vi råka ut för väpnade incidenter alldeles i onödan och kanske på konfliktnivåer, som vårt fredssamhälle inte förmår möta”.[…]

14.5 Epilog
Hur kan det komma sig att Sverige efter att ha förbrukat anslag mellan 600 och 700 miljarder kronor sedan Warszawa paktens upplösning inte kan åstadkomma mer än ett hundratal (ett kompani) omedelbart greppbara soldater och färre än 1.000 soldater insatta i operationer utomlands?

I augusti år 2007 kunde vi höra finansministern Anders Borg i ett tal framföra att ”c:a 4 MKR skulle indragas av medel för nästkommande försvarsbeslut”. Och hela mediaetablissemanget förklarade ivrigt att det går utmärkt att spara, nu när JAS 39 har färdiglevererats. Konstateras att regeringen Reinfeldt snarare är benägen att satsa på hushållsnära tjänster än på Hightech och försvarsindustrin.

Militärt ledarskap har alltid varit något speciellt. Att leda andra på uppdrag med risk för liv och lem är ett högst ovanligt yrke. Att kommendera underställd trupp till omedelbart och enhetligt agerande, är en unik förmåga som enbart Försvarsmakten besitter som ej förekommer ej i övriga samhället. Det står för en ordning som vänsterliberalerna i högsta grad ogillar.

Som försvarsvän ser jag med sorg att Försvarsmakten tilldelade medel sedan länge har beslagtagits när det råder brist i annat departements budget. Jag ser med sorg hur ofattbart inkompetenta personer tillsätts på hög nivå och snart kan rasera verksamheten. Vitsen med militär makt är att genom att demonstrera den i förväg att slippa använda den. Det saknas politiskt intresse för visa upp ett svenskt försvar. Det är orätt handlat mot land, befolkning och Försvarsmaktens personal som med stort engagemang gör sina insatser för ett svenskt försvar.

Historien om Försvarsmakten är ständigt i rullning framåt. Ett antal utredningar omtalas i det följande vars innehåll har antytts dock utan att i alla avseenden konsekvenserna har förtydligats.

1. Omorganisation av Försvarsmakten juli 1998
Den 1 juli 1994 genomfördes en genomgripande omorganisation av Försvarsmakten och de dåvarande centrala staberna. Från att ha bestått av mer än hundra olika myndigheter organiserades Försvarsmakten i en enda myndighet (Sveriges största myndighet). Försvarsstaben och de tre försvarsgrensstaberna för Armén, Marinen och Flygvapnet organiserades samtidigt i ett gemensamt Högkvarter. Många frågar sig varför detta är nödvändigt endast fyra år efter den förra omorganisationen.

Högkvarteret bestod av fyra ledningar (operations- armé-, marin- och flygvapenledningen) och tre staber (planerings- undsäk (MUST)- och gemensamma staben). I gemensamma staben ingår ett stort antal mer eller mindre fristående avdelningar som kan betraktas som gemensamt koncernstöd. D v s Högkvarteret har inrymt både stabsdelar och exekutiva delar s k ledningar. Cheferna för ledningarna har tillika varit s k centrala produktionsledare (CPL). CPL har under överbefälhavaren haft ansvaret för utveckling, vidmakthållande och avveckling av krigsförbanden inom särskilt avdelade s k program (exempelvis program 2 fördelningsförband eller program 7 stridsfartygsförband etc). Detta har inneburit att samtliga CPL har givit ut uppdrag till sina respektive staber, förband och skolor samt beställningar till Försvarets Materielverk m fl stödmyndigheter inom tilldelat ansvarsområde.

Mycket snart efter ingången i den nya organisationen startade regeringen en utvärdering av den nya organisationen. Utredningarna ansåg att den intagna organisationen brast i princip inom fyra områden. De fyra områdena ansågs så viktiga att en omorganisation snarast borde genomföras. Man ansåg att det måste åstadkommas ett tydligare ansvar för all produktion d v s verk-samheten (läs utbildningen) inom Försvarsmakten. Denna måste bli rationellare och kunna genomföras mer samordnat över försvarsgrensgränserna.

 Ansvaret för avvägningsprocessen mellan olika system och mellan utveckling (investeringar) och vidmakthållande (pågående verksamhet) måste bli tydligare.

 En mera ändamålsenlig beställarkompetens, främst vad gäller materiel, måste skapas.

 Kostnaderna för den centrala ledningen måste minska med 100 mkr per år.

Den nya organisationen av Högkvarteret skall vara intagen den l juli 1998. [. . .]

2. Prop 1998/99:74 - Förändrad omvärld - omdanat försvar
”I propositionen beskrivs de senaste årens utveckling i omvärlden och dess betydelse för Europas och Sveriges säkerhet. Regeringen bedömer att den för Sverige grundläggande positiva säkerhetspolitiska utvecklingen under 1990-talet fortsätter, även om osäkerheten om utvecklingen i Ryssland består. Enligt regeringens bedömning ter sig ett invasionsföretag syftande till ockupation av Sverige inte möjligt att genomföra under de närmaste tio åren, förutsatt att vi har en grundläggande försvarsförmåga. Väpnade angrepp främst genom luften eller genom insatser mot begränsade mål i Sverige eller andra typer av avsiktliga hot och påtryckningar är dock enligt regeringens bedömning möjliga att genomföra även i nuvarande omvärldsläge”. [. . .] I mars 2001 överlämnade Försvarsberedningen en säkerhetspolitisk rapport, Gemensam säkerhet (Ds 2001:14) till försvarsministern. I rapporten analyserade Försvarsberedningen den internationella utvecklingen under de senaste åren och drog slutsatser därav för Sveriges säkerhetspolitik. Den säkerhetspolitiska rapporten utgör således grunden för de försvarspolitiska slutsatser som dras i denna rapport. [. . .]

3. FB 2000 (gällande åren 2001-2004), Genomgripande förändringar, prop 1999/2000:30
Regeringen säger i prop 1999/2000:30 att det säkerhetspolitiska läget är gott och föreslår att ytterligare ett stort antal förband kan läggas ner även om osäkerheten om Rysslands politiska utveckling kvarstår. Det senaste årets utveckling på Balkan och särskilt i Kosovo har enligt regeringen medfört konsekvenser för de säkerhetspolitiska relationerna såväl i Europa som globalt. Den internationella utvecklingen understryker att det finns behov av att snabbt förstärka Sveriges förmåga till internationella insatser för hantering av kriser. Regeringen upprepar i analysen som låg till grund för det tidigare försvarsbeslutet att i uppgörelsen med centern spara 12 miljarder på försvaret fram till år 2004. Regeringen säger att Sverige behöver ett militärt försvar som är betydligt mindre till sin volym än tidigare, men som har hög kvalitet och som är allsidigt användbar till en mängd olika typer av insatser. I stället för ett invasionsförsvar kommer nu ett insatsförsvar med möjligheten till framtida anpassning som viktig planeringsförutsättning. [. . .]

4. Departementsskrivelse 2001
”Svensk säkerhets- och försvarspolitik har under de senaste åren genomgått omfattande förändringar. Det säkerhetspolitiska läget har möjliggjort en nödvändig förnyelse och modernisering av det militära försvaret, men också ställt krav på ökad förmåga att bidra till
fred och säkerhet i omvärlden. Därtill har samhällsutvecklingen medfört en ökad sårbarhet, särskilt i samhällsviktig infrastruktur. Genom riksdagens beslut under 1999 och 2000 har omställningen till ett modernt, rörligt och flexibelt militärt försvar inletts. Det handlar om ett insatsförsvar för såväl nationella som internationella uppgifter, med en förmåga till anpassning om utvecklingen i omvärlden skulle kräva detta. Sammantaget bedrivs verksamheten på en lägre ekonomisk nivå. Flera viktiga frågeställningar kvarstår dock. Försvarsberedningen lämnar därför i denna rapport viktiga förslag för att komplettera tidigare försvarsbeslut. Förslagen handlar bl.a. om system för personalförsörjning, den frivilliga försvarsverksamheten, försörjningen med försvarsmateriel samt forskning och utveckling inom totalförsvaret. Därtill lämnar Försvarsberedningen en beskrivning av den vision, utvecklingen mot ett nätverksförsvar, som bör vara vägledande för det fortsatta reformarbetet inom det militära området. I rapport fullföljer också Försvarsberedningen tidigare arbete genom att fullt ut tillämpa det vidgade säkerhetsbegreppet och den helhetssyn som bör prägla samhällets hantering av olika hot och risker. Försvarsberedningen lämnar förslag till hur en ny grundstruktur för krishantering i samhället kan utformas. [. . .]

Skrivelsen fortsätter – ”Det moderna, flexibla och rörliga försvar som enligt riksdag och regering skall skapas kan beskrivas som en utveckling mot ett nätverksförsvar. För att kunna möta ett framtida militärt hot från en kvalificerad angripare måste utvecklingen inom kommunikation och informationsteknologi tas tillvara i formandet av det framtida svenska försvaret. Det är även nödvändigt för att kunna minimera förluster av människoliv i samband med konflikter, både vad avser egna militära styrkor och civilbefolkning. En sådan utveckling ökar också möjligheterna att inte behöva använda mer våld än nöden kräver. I övergången från ett industrisamhälle till ett informations- och kunskapssamhälle har utvecklingen inom kommunikation och informationsteknologi öppnat möjligheter för en radikal förändring av hur militära styrkor kan utformas och verka. Under senare år har begreppet RMA (Revolution in Military Affairs) stått som en sammanfattande symbol för en sådan radikal förändring och varit föremål för en omfattande debatt i USA, men också i Sverige och övriga Europa. Skapandet av ett nätverksförsvar utgör en svensk tillämpning av dessa tankegångar. Försvarsberedningen vill i sammanhanget framhålla att det är angeläget att gå i takt med den internationella utvecklingen inom området och undvika att skapa svenska särlösningar” [. . .]

5. Försvarsbeslut 2004 (gällande år 2005-2007) – prop 2004/05:5
Riksdagen beslöt i december 2004 genom sitt ställningstagande till propositionen som gäller försvarspolitiken 2005-2007 om nya omfattande nedskärningar. Försvaret får tre miljarder mindre att röra sig med i slutet av år 2007 jämfört med i dag. År 2007 skall försvarets medel uppgå till 37 miljarder om året. Det är det säkerhetspolitiska läget som gör att Sverige behöver ett mindre försvar. Ett 15-tal av dagens regementen, baser och staber skall läggas ned efter årsskiftet 2004/2005 medan andra verksamheter skall flyttas. Därutöver försvinner ett 10-tal andra militära enheter. Östersund drabbas värst och blir av med fem militära verksamheter.

C:a 3.000 officerare och civila kommer att sägas upp från sina tjänster. Färre värnpliktiga kommer att kallas in och i framtiden kommer c:a 8.000 – 10.000 att få göra värnplikt av årsklassen totalt 50.000 ynglingar. De skall utbildas under elva månader uppdelat i två terminer. De som är intresserade av internationell tjänst förmedlas ytterligare en termins utbildning. [. . .]

6. Försvarsstyrningsutredningen 2004-2005 (SOU 2005:92)
Regeringen beslutade den 5 februari 2004 att tillkalla en särskild utredare med uppdrag att analysera och utvärdera styr- och finansieringsformerna i försvaret. Regeringen beslutade den 19 augusti 2004 om tilläggsdirektiv till utredningen. Utredningen, som har antagit namnet försvarsstyrningsutredningen, överlämnar betänkandet Styrningen av insatsförsvaret
(SOU 2005:92). [. . .]

7. Försvarsförvaltningsutredningen dec 2004 (SOU 2005:96)
Regeringen beslutade den 22 december 2004 att utreda lednings- och myndighetsorganisationen inom Försvarsmakten och de totalförsvarsgemensamma myndigheterna, av utredningen benämnt försvarsförvaltningen. Utredningen har haft till uppgift att lämna förslag till en effektiv och ändamålsenlig myndighetsorganisation och föreslå kostnadsreduceringar i verksamheterna i storleksordningen 2 miljarder kronor. Regeringens beslut föregicks av att frågan hade anmälts i försvarspropositionen 2004 efter förslag i Försvarsberedningens rapport i juni 2004. Utredningen överlämnar betänkandet En effektiv förvaltning för insatsförsvaret. Stockholm den 1 november 2005.

Länk: http://www.regeringen.se/content/1/c6/0 ... bdb491.pdf

8. HKV ny organisation 2005
Från och med den 1 juli 2005 övergår Försvarsmaktens högkvarter i ny organisation och därmed en ny ledning av Försvarsmakten. ÖB tog beslut om att processorientera hela ledningen för Försvarsmakten. Ett syfte med detta var bland annat att ytterligare effektivisera och rationalisera den centrala ledningen för att kunna möta nya krav. Högkvarteret går nu in i en organisation med ett helt nytt arbetssätt som innehåller två huvuddelar:
 Försvarsmaktens verkliga leveranser, det vill säga utveckling av militära förmågor, tillgänglig insatsförmåga och genomförande av insatser, sätts i centrum vilket ger en bättre helhetssyn och ett tydligt fokus på resultat.

 Personal och dess kompetens ska kunna användas på ett mer effektivt och flexibelt sätt samtidigt som det ska ges bättre förutsättningar för kompetensutveckling ska skapas. Det ska också bli lättar att tillföra nya kompetenser i organisationen. [ . . .]

9. Ny arbetsordning för HKV 2007 (HKV Arbo 07)
Arbetsordning 2007 för Högkvarteret (HKV ArbO 07) fastställs att gälla inte¬ri¬mistiskt tills samverkan slutförts enligt centralt och lokalt ASU-avtal. Den preliminära utgåvan av arbetsordningen gäller från och med 1 april 2007. Arbetsordning för Högkvarteret 17 juni 2005, HKV beteckning 02 312:70657 upphävs. Den nya beteckningen lyder: 02 312:65950 [. . .]

10. Försvar i användning SOU 2008:48
Den 30 november 2007 beslutade chefen för Försvarsdepartementet, statsrådet Tolgfors, att följande anvisningar ska gälla för Försvarsberedningens fortsatta arbete. Försvarsberedningen ska analysera, konsekvensbeskriva och lämna förslag på inriktning för försvaret som byggs på följande principer:

 Sverige ska ha ett modernt, flexibelt och kostnadseffektivt insatsförsvar som ska kunna användas där det behövs för att värna svenska värden och intressen.

 Förhållandet att användningen av insatsförsvaret utgår från internationell samverkan, vilket ställer krav på interoperabilitet.

 Tillgänglighet, flexibilitet och rörlighet syftande till att kunna prioritera efterfrågade insatser ska vara styrande för insatsförsvarets fortsatta utveckling.

 Försvarsberedningens analyser och förslag ska inkludera avvägningar avseende insatsförsvarets förmågor och tillgänglighet.

 Vidare ska Försvarsberedningen redovisa förslag till, och konsekvenser av, fortsatt utveckling av militära bi- och multilaterala samarbeten, exempelvis inom Norden och Östersjöregionen, såväl i operativt hänseende som i fråga om utbildning, logistik etc.

Försvarsberedningen ska samråda med ansvariga företrädare för pågående och kommande relevanta utredningar och processer. Försvarsberedningens förslag ska inte föregripa arbetet i
Försvarsdepartementets genomförandegrupp för materielfrågor. Försvarsberedningens analys ska redovisas senast den 13 juni 2008.”[. . .]

11. Stödutredningen – (Mari Hafstöms utredning) 2009
Regeringen beslutade den 22 januari 2009 att inom Regeringskansliet - Försvarsdepartementet tillsätta en utredning med uppgift att se över stödet till Försvarsmakten. Utredningen gavs i uppdrag Marie Hafstöm (förutvarande GD för Försvarsmakten) att främst fokusera på materielanskaffnings och den samlade logistikprocessen men även ge förslag till hur övriga stöd och vidmakthållandeprocesser ska effektiviseras, beträffande frigörande av resurser från stödverksamheterna ska utredningen lämna alternativa förslag. Ett alternativ ska frigöra 20 procent av kostnaderna medan ett annat alternativ ska syfta till att frigöra 30 procent. Utredaren kan utöver detta beskriva ytterligare nivåer. Utredningen blev klar i maj 2009. Av uppdraget framgår att utredningen i sitt arbete bl.a. ska ta sin utgångspunkt i:

 vad Försvarsberedningen har anfört i rapporten Försvar i användning (Ds 2008:48),
 Försvarsdepartementets arbete våren 2008 rörande materielförsörjningen,
 materielförsörjningsstrategin med tydligt fokus på inköp av väl beprövad materiel och tjänster.[. . .]

Länk: http://www.regeringen.se/sb/d/11970/a/126455

Ingen organisation kan klara denna störtskur av: omorganisationer, nedläggningar, flyttningar med uppsägningar av personal, vad som skett senaste decenniet, utan att resultatet blir ett stort kaos. Under ett decennium byggdes luftslott baserat på RMA – nu återstår genom Hafstöms ”stödutredning” enbart frigörelser av kostnader.

Referenser
Framgår av texten i inlägget.

Versionshantering
Huvuddokument - dat 2009-06-29, c:a 305.000 tecken, 90 sidor A4-sidor utskrift.

Korrektioner, förtydliganden och rättelser föranledda av debattörers inlägg

Studierektorn
Förvaltare
Förvaltare
Inlägg: 535
Blev medlem: 13 jan 2009 17:42
Kön: Man
Från: Värmland
Militär Grundutb: Infanteriet/Mek
Kontakt:

Inlägg av Studierektorn » 01 jul 2009 18:18

ja det må jag säga... har inte hunnit igenom allt än.. men det var fan inte dåligt, är gammal truppare och har ju känt att skiten är påväg att sjunka sedan länge, man är dock helt maktlös, ingen jävel som lyssnar! ska kika igenom detta igen, fan hade gärna sett nått om Bi Puranens undersökning, får titta igen som sagt.

Skriv svar

Vilka är online

Användare som besöker denna kategori: 0 och 0 gäster